"Kyrkklockorna ringde, och begravningen tog sig sin början. Jag hörde ett förtvivlat skrik eka mellan kyrkväggarna, och det smärtade mig att höra denna förtvivlan, och veta att den icke är befogad.

Jag låg där i min vackert smyckade kista, omgiven av de få föremål min arma moder skickat med mig på vad hon trodde var min sista resa, och lyssnade på prästens ord om vad jag hunnit åstadkomma i mitt ändock relativt korta liv. Jag hörde honom tala om en ängel för traktens alla barn, en kvinna vars skönhet aldrig skulle falna och vars ande skulle leva kvar som en symbol för det goda.

Jag slöt ögonen och mina tankar flög tillbaka till den sensommar kväll som hade haft ihjäl den oskuldsfulla Elya McKinnon.

"Jag och min tjänsteflicka, Tanya, hade inspekterat de nyutslagna rosorna i herrgårdens magnifika trädgård, och eftermiddagen hade varit fridfull. När den första kvisten knäcktes bakom den blommande syrénbusken, minns jag att Tanya nämnde något om en svart katt hon sett korsa den vita grusgången, och om hur traktens magiker sett det som ett ont förebud. ."

Jag skulle precis till att svara henne, när en man uppenbarade sig på stigen framför oss. Han var det vackraste jag någonsin sett, med hud vit som marmor, korpsvart hår och ett bländande vackert leende. Men vad som fängslade, och skrämde, mig mest var hans ögon. De var gyllena som flytande guld, och det kändes som att de kunde se rakt in i min själ. Ett sting av avundsjuka snärtade till i mitt inre, för denna man slog min klassiska skönhet med råge.

Innan jag hunnit samla ihop de spillror som återstod av mitt inre var han försvunnen, och när jag börjat undra vart han tagit vägen så hastigt, gav Tanya upp en blodisande skri bakom mig, och när jag vände mig om fick jag se någonting som kom mitt hjärta att stanna av skräck, de små håren på mina armar reste sig, och jag började darra okontrollerat.

Mannen tömde hennes kropp. Jag kunde inte tro vad jag såg, men när hennes kropp såg alltmer blek ut för varje sekund som gick, och livet långsamt vek undan ur hennes uppspärrade ögon, insåg jag att vad jag såg inte var någonting mindre än en utav de legendariska, kalla blodsugarna.

Sedan föll jag till marken, som en stenstod svimmade jag av. Jag tror att jag skrek

Min kropp fylldes av obehag och en känsla utav otillräcklighet när jag tänkte på detta sista, suddiga, mänskliga minne. De följande dagarna hade min kropp torterats, plågats och slagits av en fruktansvärd eld, en smärta som gick över allting jag någonsin tidigare upplevt, och jag trodde att jag dött och nu gick igenom skärselden.

Men efter en utdragen pina, som jag nu inte önskade någon varelse, hade jag vaknat till liv. Och då befann jag mig i en grotta långt uppe i bergen som kastade sin skugga utöver det som tidigare varit mitt hem.

När den första chocken över att så lättvindligt har blivit en vampyr hade lämnat mig, och jag tillfredställt min törst över några stackars vilsna vandrare, lät jag den vackre mannen förklara varför han tagit mitt mänskliga liv ifrån mig, och när framtidsmöjligheterna med detta andra liv långsamt började gå upp för mig, kunde jag inte längre klandra honom för att han förvandlat mig.

Men när jag lärt mig att kontrollera min törst, och flera månader hade gått, insåg jag med ens att någon måste finna min kropp, för enligt rykten så hade inte mina stackars föräldrar gett upp sökandet efter mig. Det enda hade gett det andra, så nu låg jag blickstilla i en glaskista på min egen begravning.

Jag heter Esme Cullen."