”Hallå?”

”Är du Natalia Davis?” frågade en kvinna. Vem är det?

”Ja, hur så?”

”Jo, jag ringer från Los Angeles sjukhus....” En lång paus..

Kapitel 8 – Varför?

”Va..?” lyckades jag stamma fram. Varför ringer någon från Los Angeles sjukhus mig?

Jag känner ingen i LA.

”Jo, som jag sa så ringer jag från Los Angeles sjukhus angående din far Gabriel Davis.” När hon sa

min pappas namn tappade jag hakan. Vad gör pappa ända bort i LA? Men viktigare varför är han på

sjukhuset? Jag hörde några skrik och vände mig mot ljudet. Killarna inklusive Paul kom gående mot

oss. Shit, vad ska jag nu göra? Kim reste sig upp och sprang fram till dom. Om David är här i

närheten och ser mig tillsammans med Paul kommer han att döda honom. Snabbt ställde jag mig upp

och började gå mot andra hållet.

”Varför är min pappa på ert sjukhus?” frågade jag kvinnan.

”Jo, det var så att en man som var ute och gick hittade din far liggande på marken. Han har förlorat

mycket blod och halsen har märken.” Jag flämtade till. Tömd på blod och märken på halsen kan bara

betyda en sak, vampyr attack. ”Eh, kan jag få prata med honom? Och hur är det med honom?”

Jag måste få veta om det verkligen var en vampyr som bitit honom. ”Han mår inte bra, och vi är inte

helt säkra på att han kommer att överleva. Men visst kan du få prata med honom.” Hon öppnade

en dörr och jag hörde hur hon sa mitt namn.

”Gumman, lyssna på mig nu.” sa en svag röst. ”Pappa! Vad har hänt?” tårar började falla ner för mina

kinder. ”Tyst, och lyssna på mig.” Han väntade ett tag, som för att vara säker att jag var tyst.

”Älskling, du är i fara stor fara och det är mitt fel. Lova mig att inte vara ute sent på kvällarna och

att du inte är själv ute. Lås alla fönster och dörrar.” Vad är det som händer? Varför skulle jag vara i

fara? Det är han som blivit attackerad! ”Och säg så här till Sanna. 'Dom vet och dom kommer.' Okej?”

Jag rynkade pannan, det här samtalet gjorde mig verkligen förvirrad.

”Okej. Pappa jag älskar dig. Vet du vem som gjorde det?” Mina misstankar låg på ett monster vid

namn David Drakowski. ”Gumman jag kan inte säga det till dig. Du skulle vara i större fara då.

Och jag älskar dig så, jag är så ledsen för allt.” Han la på. Jag hade gått så långt på stranden att jag

inte längre såg dom andra. Mina ben vek sig och tårarna började rinna för fullt.

Såren på armen värkte som aldrig förr, men vad spelar det förr roll. Min pappa är döende på ett

sjukhus i LA. Solen försvann och det började regna. Jag hade varken ork eller lust att ställa mig upp.

Blodet från såret började komma fram på koftan. Det är kört. Även om jag skulle klara av att ställa

mig upp skulle jag knappast ta mig igenom skogen och till skolans parkering. Ännu mindre köra.

Jag blundade.

”Natalia! Kom hon är här borta!” hörde jag Seth´s röst skrika. Jag försökte öppna mina ögon men det

gick inte. Flera springande fotsteg kom mot oss. ”Är hon skadad?” Mitt hjärta hoppade över ett slag

av att få höra Paul´s röst. Nej Paul får inte vara i närheten av mig. Utan framgång försökte jag

få ut ljud från min mun. ”Åh nej, kolla hennes kofta.” mumlade Seth.

”Fan, fan, fan!” svor både Paul och Jacob högt. Två stora heta armar lyfte upp mig. En våg av smärta

kom när den som lyfte mig snuddade vid mitt sår. ”Ah...” kom ut ur min strupe.

”Såja, allt kommer bli bra. Jag är här ingen kommer göra dig illa.” mumla Paul och strök med

handen på mitt huvud. Paul´s kropps värme trängde in i mina kläder och värmde hela mig. Och

jävlar vad killen är het och det är inte bara i utseendet. Vinden blåste i mitt ansikte och regnet piskade

mig. ”Pa..ul” försökte jag få fram. ”Ja, jag är här. Vi är snart inne hos Jacob.” han kysste min panna

och ökade farten. Jag mindes orden jag skulle säga till Sanna. ”Jag...måst..e prata...me..d Sanna”

Han la ett finger över min mun. ”Tyst. Quil sprang och hämtade henne, hon är hos Jacob nu.”

Jag nöjde mig med det och lutade mig mot hans varma bröstkorg.

”Vi är här.” ropade Paul och jag öppnade försiktigt ögonen. Vi var hemma hos Jake. Paul hade

fortfarande mig i famnen när han gick fram till soffan där dom andra killarna, Kim och Sanna satt.

Tårar började rinna ner för mitt ansikte. ”Pappa är på sjukhuset i Los Angeles. Han bad mig säga det

här till dig ”Dom vet och dom kommer.” fick jag fram innan jag började stört böla.

Paul strök sakta handen på min panna. Jag sneglade lite lätt åt Sanna´s håll.

Hennes ögon var chockade och hon började få panik.

”Ring Sam fort! Lås alla dörrar. Fan, varför ska det här hända?” hon började springa runt i huset.

Paul lyfte försiktigt ner mig och la mig ner på soffan. ”Låt mig fixa dina sår.” sa han lugnt och

började rengöra såren. Jag blundade och försökte somna.

VAD TYCKER NI? KOMMENTERA!!!  

Kapitel 6

”Hej” sa en röst bakom mig. Jag vände mig om och såg en tjej med

gyllene hud som jag och svart hår. ”Hej?” det lät mer som en fråga. Tjejen skrattade ett fint skratt

och man såg alla hennes vita tänder. ”Jag är Kim, Jared´s flickvän.” Jag log och skakade hennes hand.

”Hej Kim, jag är Natalia.” Jag ville säga Paul´s flickvän men David´s ord ekade i mitt huvud.

”Håll dig borta från honom, annars!” Och sanningen gick upp framför mig.

Jag måste hålla mig borta från Paul om jag inte ska riskera att David dödar honom.

Kapitel 7 – Samtalet

Kim och jag pratade med varandra resten av dagen. Killarna var inte där, vilket var bra eftersom Paul

inte var i närheten av mig. Men varför var alla borta? Hm, kanske kan få ett svar från Kim.

”Du, varför är inte Jared här?” Jag berömde mig själv för mina ord. Hon kollade eftertänksamt på

mig innan hon svarade. ”Sjuk. Alla är faktiskt sjuka, dom har nog åkt på någon förkylning.” Sa hon.

Jag bestämde mig för att skämta till det lite. ”Ja det borde dom har gjort. Efter allt badande i det kalla

vattnet.” Vi började skratta. Jag öppnade mitt skåp och kollade schemat. Det var sista lektionen och

inte vilken som helst utan min favorit idrott. Jag kände mina muskler spännas. Idrott har varit min

favorit sport ända sen jag började skolan. Det var en av andeledningarna till att jag blev cheerleader.

Kim och jag tog våra saker och började gå till omklädnings rummet.

”Så vad tycker du om Forks hittills?” frågade hon. Självklart frågar alla den frågan, det var en av dom

frågorna som alltid ställs till den nya eleven.

Jag log och svarade ”Bra. Alla är verkligen jätte trevliga.” Fast det var en lögn. Alla var inte

jättetrevliga, det fanns två undantag, nämligen Amber och hennes lilla följeslagare.

Vi kom in i omklädnings rummet och började byta om. Jag hade mina gamla idrotts kläder från min

förra skola på mig. Vilket var ett par korta shorts och ett linne, inget speciellt.

När vi var klara gick vi ut på idrotts planen. Tränare Jonsson stod och väntade på att alla skulle

komma. ”Jag varnar dig, han är sten hård. Så bråka inte med honom.” viskade Kim till mig.

Jag nickade. Stenhårda lärare har jag mött förut så han skrämmer mig knappast.

”Okej, ni får välja mellan två saker idag. Fotboll eller bandy.” Yes! Tänkte jag tyst. Fotboll är en av

mina favorit sporter och jag vill inte skryta men jag är riktigt bra på det. Killarna började jubla medan

dom flesta tjejerna suckade. ”Åh, jag hatar boll sporter.” gnällde Kim. ”Inte jag. Men kan vi köra

fotboll?” skrattade jag. Hon suckade ingen. ”Jaja, låt helvetet börja.” Vi gick bort till klungan med

dom som skulle spela fotboll, vilket nästan bara var killar. Tränare Jonsson gick fram till oss.

”Mr. Parker och Mr. Winston ni väljer lag.” Han nickade åt två killar som antagligen spelar fotboll.

Dom började gå fram men hejdade sig när dom såg att tränare Jonsson upptäckte mig och Kim.

”Jaha Miss. Davis gillar du fotboll?” Plötsligt slutade alla runt om oss att prata och lyssnade

uppmärksamt istället. ”Ja, det är en av mina favorit sporter.” Svarade jag. Han rynkade pannan.

”Du ser inte ut som en tjej som spelar fotboll.” han nickade åt min tunna kropp. Åh, finns det något

värre än när ens lärare påpekar att man är smal?

”Jag är ingen fotbolls spelare utan en cheerleader.” mitt tonfall var inte trevligt och jag kände att

Kim började bli orolig. ”Jaja, men det här är fotboll med tacklingar och allt.” skrattade tränaren.

Nu tog mitt tålamod slut. Om han påpekar att jag inte kan spela fotboll, ja då ska han få se ett och

annat. ”Okej, om vi säger så här då. Om jag spelar bättre än dom här killarna.” jag nickade mot

dom med fotbolls kläder och allt på sig. ”Så ska du erkänna för hela skolan att storleken inte spelar

någon roll.” Killarna började skratta. ”Gullet, tror du att du kan slå någon av oss?” skrattade

Mr. Parker. Jag log ett självsäkert leende mot honom. ”Jag vet.” Jag kände någon dra i min arm.

Kim såklart. ”Det här är ingen bra idé.” viskade hon men jag lyssnade inte. Dom andra hade redan

delat upp sig i lag och var klara för start. ”Ge mig ett lag.” Mr. Winston skrattade. ”Vi tar henne.”

Jag nickade och ställde mig bredvid han. ”Förresten mitt namn är Oscar och min kompis är Nick.”

Jag nickade. ”Natalia.”

Och så var spelet igång. Snabbt sprang jag fram och tog bollen från Nick. Han stannade upp och

kollade förvånat på mig. Jag ägnade inte stor uppmärksamhet åt att skratta utan dribblade förbi alla

andra tills det bara var målvakten som blockerande mitt mål. Så snabbt jag kunde dribblade jag av

han med och sköt i mål rakt i krysset. Kim sprang fram och gratulerade mig.

När matchen slutade hade jag gjort sex mål och vi hade vunnit med tio, fem. Tränare Jonsson och

dom andra killarna kollade chockat på mig. ”Jag vill höra ditt meddelande imorgon.” sa jag glatt och

Kim och jag gick till omklädningsrummet. ”Wow, jag har aldrig sett honom sådär. Du äger tjejen!”

Hon gav mig en high-five. “Ska vi hitta på något idag?” frågade hon försiktigt. Eller nej hon lät

nästan orolig som om jag skulle säga nej och dumpa henne.

”Självklart.” Hon suckade lättat. Vi bytte om och gjorde oss klara. Jag vart klar före henne

eftersom hon stod och sminkade sig. ”Gör det något om jag går ut och väntar?” frågade jag. Det var

verkligen varmt här inne. ”Nejdå.” Jag log och gick ut. Chockat såg jag upp på himlen. Solen lös

starkt och varmt. Jag njöt av att värmen trängde in sig i min hud. ”Du är Natalia, va?”

frågade en röst. Jag öppnade ögonen och såg en ganska muskulös kille stå framför mig.

”Ja?” Mitt svar lär mer som en fråga. Han nickade. ”Bråka inte med min flickvän mer.” morrade han

och tog upp en kniv från fickan. Oh nej! Jag backade ett steg men han följde efter.

Han tog tag i min arm och drog ett djupt snitt. ”Aj!” gnällde jag. Utan verkan sprattlade jag med

armar och ben men ingen funkade. När han dragit två streck gav han mig en ledsen blick och gick

iväg. Jävla Amber, tänkte jag för mig själv. Blodet forsade ut ur dom två märkena.

Jag öppnade väskan och ignorerade smärtan när jag rev av en bit av mitt linne och knöt om den på

såren för att stoppa blodet. Vad ska jag säga till Sanna? För att dölja biten av mitt vita linne som nu

var rött av allt blod satte jag på mig min kofta. Jag hann precis få på mig den när Kim dök upp.

”Så vad vill du hitta på?” frågade jag och log mot henne. ”Vad sägs om att vi går till stranden, vi kan

alltid se om det går att bada lite.” skrattade hon och jag nickade. Vi beslöt oss för att gå till stranden,

så jag lämnade bilen kvar. Kan ändå hämta den senare. Jag vet att jag borde gå hem och fixa såret

för det var verkligen ett djupt sår. Men det kan vänta, jag är knappast döende eller nått.

Vi kom fram till stranden och la oss ner. ”Åh vad skönt att solen lyser.” suckade Kim. Jag mumlade

ett ”mm” till svar. Vi låg och pratade om allt mellan himmel och jord när min telefon börjar ringa.

”Hallå?”

”Är du Natalia Davis?” frågade en kvinna. Vem är det?

”Ja, hur så?”

”Jo, jag ringer från Los Angeles sjukhus....”

Vem ligger på sjukhuset?
KOMMENTERA!!! Om ni är duktiga på att kommentera får ni kapitel 8 idag också!

Kapitel 6 - Dockor

Jag gick ut ur bilen och mot dörren. Klockan var över 23.00 så Sanna sitter säkert och oroar ihjäl sig

om hon inte redan har ringt polisen. Jag andades in luften och la handen på dörrhandtaget.

”Det måste ske förr eller senare.” viskade jag tyst för mig själv. Med all min beslutsamhet öppnade

jag dörren och fick se Sanna sitta i soffan med huvudet i händerna. Grät hon? Bredvid Sanna stod

Sam, Billy och Jacob. Vad gör dom här? Jag harklade mig och Sanna lyfte upp huvudet.

Hennes ögon var röda av tårar och mascaran hade kladdat ut sig.

”Vad har hänt?” frågade jag oroligt samtidigt som jag kramade om henne. Hon skakade på huvudet

så Sam började berätta. ”När du inte var hemma trodde Sanna att något hade hänt dig.”

Han gav mig en skarp blick som gjorde att jag ville slita huvudet av honom. Min blick gled över

till Jacob som skakade av... ilska? Nej, jag vet inte riktigt men han såg ut som om han skulle kasta sig

ut från närmsta utgång. Vet dom något om David? Det är omöjligt, han skulle aldrig vara så dum att

visa sig själv för några, eller? Han visar sig ju för mig så varför inte någon annan?

Fast det är inte riktigt sanningen. Han visade sig inte för mig, jag visade mig för honom.

Och nu är han här ingen. ”Är det förstått?” Sa Sanna och la en hand på mina axlar.

”Eh, va? Jag var i egna tankar.” Sa jag och kände att mina kinder hettade till. Fan, jag hatar att rodna.

”Du får inte vara ute på kvällarna om du inte talar om vart du är.” sa hon och suckade högt.

Ja, hon kommer knappast att behöva oroa sig för det. Aldrig att jag vågar gå ut på kvällarna nu när

jag vet att han är tillbaka. Jag orkade inte börja diskutera om vart jag har varit så jag ursäktade mig

och gick upp in på mitt rum. Nerifrån hördes deras röster.

”Vet ni vart hon var?” sa Sanna. Som om dom skulle veta var jag har varit. Om någon människa var

i närheten när jag träffade David så skulle den personen vara död för länge sen.

”Spåren ledde till vägkanten, och hon var inte ensam.” sa en röst jag tror tillhör Sam. Vad menar han

med ”spåren”? Och hur vet dom att jag inte var ensam? Dom fortsatte att prata men jag kunde inte

urskilja orden. Jag klädde av mig kläderna och satte på mig ett linne att sova i. Det är ju trotts allt

skola imorgon och jag vill absolut inte komma försent, fast helst vill jag bara vara hemma imorgon.

Jag tänkte igenom allt som hänt sen jag kom hit.

Först säger alla att Paul är farlig och att jag ska hålla mig borta från honom men alla vägrar att säga

varför. Och så kommer David hit och Sam snackar om mina ”spår” vad det nu ska betyda.

Men en sak är säker. Det finns en hemlighet, en hemlighet som jag ska avslöja. Jag blundade och

lät sömnen ta över min kropp.

”Natalia, skaffa dig en väckarklocka!” skrek Sanna stressat nerifrån. Jag satte mig upp ur säger och

började göra mig i ordning för skolan. ”Men chilla, jag är snart klar.” skrek jag trött tillbaka.

Det fick bara bli något lätt idag. När jag var klar gick jag ner till köket och bredde mig en macka.

Kanske ska jag ta bussen till skolan idag ifall jag skulle möta David? Fast han kanske skulle attackera

mig inför alla människor ändå. Eller nej, han är nog inte så korkad, fast han kan alltid döda dom.

Vad betyder några människoliv för honom? Absolut inget. Tankarna snurrade i mitt huvud och

det vart dags att åka till skolan om jag inte ville komma försent.

Jag satte på mig skorna och tog min väska i handen. ”Hejdå, ses sen!” ropade jag till Sanna när jag

gick ut till bilen. Jag hade inte vant mig vid att jag faktiskt kör en Ferrari så korkad som jag är tryckte

jag ner gasen, hårt. Bilen flög fram fort som vinden men efter igår så släppte jag gasen lika snabbt

som jag hade trampat på den. Med en lång suck började jag köra till skolan.

Det var nästan inga på skolgården, när jag kom fram. Två tjejer med blont hår stod vid dörren och

kollade på mig. Nej glodde och det var inte bilen dom glodde på, utan på mig! Jag parkerade bilen

och i backspegeln såg man dom komma gående mot mig. Plötsligt kände jag igen dom. Det var dom

som hade stirrat surt på mig igår. Båda var blonda och inte naturligt blonda.

Dom hade höga klackskor, smycken och kläderna ska jag inte ens tala om. Fast dom kanske inte ens

har kläder på sig utan bara lite remmar här och där. Och det värsta av allt, deras ansikten.

Båda ser inte ut som människor snarare dockor från en leksaksaffär med allt puder i ansiktet.

Jag andades in ett djupt andetag. Okej, du klara av dom. Kom ihåg, du var skolans coolaste tjej i

din gamla skola. Dom här två dockorna kan knappast göra något mot dig. Intalade jag mig själv.

Jag öppnade dörren och gick ut ur bilen mot dom två ”dockorna”.

”Hej, jag heter Amber och är skolans snyggaste tjej.” sa den lägsta av dom med självsäkert ton fall.

Min fösta impuls sa åt mig att vara den bitch jag faktiskt kan vara. Och självklart lyssnar jag på den.

Vill hon bråka gömmer jag mig inte. Fast jag vet inte egentligen vad dom vill.

Dom kanske vill vara trevliga?

”Hej Amber och du där, jag är Natalia.” sa jag lika självsäkert som henne. Amber´s ögon blixtrade

till och jag strök snabbt tanken om att dom ville vara trevliga. Amber tog ett hotfullt steg framåt som

antagligen skulle ha fått någon annan i den här skolan att springa tillbaka med svansen mellan benen.

Men jag är inte någon av dom. När Amber såg att jag inte backade kom ett hånleende fram på hennes

läppar. ”Om du tror att du bara kan komma här och vara den coola tjejen, kan du fet glömma det. Jag

är den coolaste tjejen här och det ska ingen ändra på. Annars.” Hennes ord fastnade i mitt huvud och

jag insåg att det faktiskt var lite sanning i dom. Hon är den coola tjejen här och har varit det innan jag

kom, hon har alla starka och personer som man inte vill hamna i bråk med på hennes sida.

Jag ville smälla till henne och hoppas på att bryta näsan av henne. Men jag håll det inom mig och

nickade sakta istället. Det sista jag vill är att bli utkastad av ett slagsmål. Hon log stort.

”Bra. Vi ses sen!” sa hon men en röst som äcklade mig. Hon och den andra ”dockan” vände på

klacken och gick där ifrån. Klockan ringde och jag insåg att jag varit så inne i mina hat tankar att jag

inte märkt folkmassan som samlats runt om oss. Jag suckade och ignorerade dom, gick direkt till mitt

skåp och tog mina böcker. ”Hej” sa en röst bakom mig. Jag vände mig om och såg en tjej med

gyllene hud som jag och svart hår. ”Hej?” det lät mer som en fråga. Tjejen skrattade ett fint skratt

och man såg alla hennes vita tänder. ”Jag är Kim, Jared´s flickvän.” Jag log och skakade hennes hand.

”Hej Kim, jag är Natalia.” Jag ville säga Paul´s flickvän men David´s ord ekade i mitt huvud.

”Håll dig borta från honom, annars!” Och sanningen gick upp framför mig.

Jag måste hålla mig borta från Paul om jag inte ska riskera att David dödar honom.

 

VAD TYCKER NI? KOMMENTERA!!!

Förlåt att det tar så lång tid mellan kapitlerna men ni ska veta att jag skriver på både TDN och NSN varje dag.
Men, men. Jag har inte hunnit rätta kapitlet (måste göra läxan som skulle ha varit inne förra veckan, opps!) men jag hoppas att ni gillar det, och var berädda på att nu får ni verkligen veta vem "han" är!
Kapitlet kanske är lite konstigt och ni kanske tycker att det börja likna mer som Twilight men jag kan lova er att TDN INTE ALLS ÄR LIK TWILIGHT! Okej, nu ska ni få läsa!

Ett prassel hördes bland träden och jag vände mig skrämt om. En mörk skepnad stod bland träden.
En skepnad jag kände för väl ingen. Det var han. Mitt hjärta började slå fortare och alla mina instinkter sa åt
mig att fly, men benen vägrade att lyda. Han kom närmare och mitt hjärta slog bara
fortare och fortare.
Kommer han att döda mig nu?

Kapitel 5 – Minnen

Han tog ett steg ut ur skuggorna, ett steg närmare mig. Det var flera år sen sist jag såg honom,

något som jag hade hoppats på att jag aldrig mer skulle få se ingen. Men så fel jag har och hur kan

jag vara så dum att jag trodde att jag skulle slippa honom? Minnena från vårat första

möte spelades upp i mitt huvud.

Jag gick hem från cheerleadingen, det var en sen fredag kväll och allt var mörkt.

Dom andra i laget hade redan gått hem,eftersom jag var ledaren stannade jag bara en stund för att

prata med våran tränare. Jag gick mot busshålls platsen, det var inte långt och inget skulle knappast

hända. Vinden blåste i mitt hår, inte på något behagligt sätt utan mer som om den tryckte mig bakåt.

Men vad tänker jag på? Vad skulle kunna hända? Jag fortsatte att gå framåt samtidigt som en känsla

kröp fram i mig, en känsla som sa att jag inte var ensam. Lite diskret kollade jag bakom mig men

ingen var där. Det ända som hördes var bilarna som åkte på vägen.

Men ändå ökade jag på stegen mot busshålls platsen.

Efter tre minuters springande kom jag fram. Känslan om att jag inte var ensam försvann inte,

och det hjälpte inte med att det var helt öde på busshålls platsen. Jag ställde mig och väntade.

Vinden cirklade runt mig och den ända som hördes var prasslande löv.

Jag tog upp min mobil när ett skrik hejdade mig. ”Hjälp! Hjälp mig nå...” rösten tystnade.

Mitt hjärta började slå fortare men jag tvekade inte utan sprang dit rösten kom ifrån.

Det var svårt att se i mörkret men jag kunde urskilja en tjej i kanske min ålder och en kille som

också var i min ålder.

Tjejen stod tryckt mot en vägg medan killen stod framför henne. Jag ökade farten,

men det var ganska svårt att springa med klackskor.

”Låt henne vara!” skrek jag samtidigt som jag kastade en sten mot honom, men missade.

Han vände sig om och kollade på mig, nej stirrade på mig. Jag stod nu bara tio meter ifrån dom.

Killen var den vackraste killen jag någonsin sett. Han hade svart hår som stod åt alla håll och var

väldigt vältränad. På ett ögon blick hade han släpp tjejen och stod nu framför mig.

Shit va snabb han är. Jag kollade i hans ögon och såg att dom var svarta med lite rött i.

Ovanlig färg. ”Vad ska du göra om jag inte släpper henne?” frågade han och var nu vid tjejen ingen.

Hur gör han? Han drog upp henne och hon skrek. Jag måste göra något.

”Jag sa att du skulle släppa henne!” sa jag ingen med darrig röst. Han skrattade.

”Nej, hon ser riktigt god ut, men...” han avbröt sig och andades in luften. ”Du luktar bättre...godare,

som...rosor.” Jag fattade inget av vad han sa men det behövdes inte. Han skrämde skiten ur

mig ändå. Han tog tag om tjejens nacke och bröt den. Jag ville skrika men skriket fastnade i min hals.

Lika snabbt som förra gången stod han nu framför mig ingen. Jag tittade ner på min fötter,

ville bara att det skulle gå fort. Men han gjorde inget utan bara lyfte upp min haka med ena handen.

Hans hand var kall...kall som is. ”Vad heter du?” frågade han med en röst som skulle kunna

tillhöra en ängel, en ond ängel. ”Natalia Davis.” svarade jag automatiskt.

Han tänkte efter en stund och verkade känna ingen mitt namn.

”Det är du.” viskade han nästan ohörbart. Jag rynkade pannan, på något konstigt sätt var jag inte

lika rädd längre, även om rädslan ändå fanns kvar.

”Min bror gick förbi din skola och såg dig. Han kände att du var speciell att du inte var som andra.

Men du var inte en av oss, utan bara ett lätt offer. Jag ville att vi skulle vänta tills att du var ensam

och sen dricka ditt blod. Och du är ensam nu.” han tystnade. ”Dricka ditt blod.” ekade i mitt huvud.

Vampyrer. Jag har läst mycket om vampyrer men alltid trott att dom bara fanns i sagor.

Men så fel jag har. Jag visste att jag måste ta mig där i från och det är fort. Så försiktigt jag bara

kunde tog jag ett steg bakåt men såklart märkte han det. Han tog tag om mina armar i ett hårt grepp.

”Patetiska lilla människa. Du tror du kan fly ifrån mig? Men du kan lugna dig, jag ska inte göra

dig illa. Faktiskt så känner jag också att det är något speciellt med dig. Du är ingen vampyr men

har ändå något speciell kraft djupt inom dig. Äh, strunt samma, det viktigaste just nu är att du är min,

och bara min.” Han skrattade ett hånfullt skratt. Jag försökte hitta min röst, vadå för kraft?

Jag är bara en vanlig tonårstjej. Han måste ha tagit fel. Även om jag ville att han skulle ge sig av

så fort som möjligt ville jag att han också skulle stanna.

”Vad då för kraft? Och vad heter du?” fick jag fram. Han tänkte efter en stund. Sen ryckte han på

axlarna och sa. ”Jag vet inte, men du ger ifrån dig ett rött ljus. Så du kanske har någon kraft inom dig.

Och förlåt för att jag inte pressenterade mig men mitt namn är David Drakowski.”

Han gav mig ett hånfullt leende och sen var han borta.

Jag kom tillbaka till nutiden. ”Vad gör du här?” frågade jag försiktigt, om han skulle bli arg eller

något anat är det ute med mig. ”Kollar till min ängel lite. Jag gillar inte att du håller på med den

där killen.” svarade han. Jag frös till. Han vet om Paul, nej det här kan inte betyda något bra.

Jag var medveten om att David betraktade mig men orkade inte bry mig om honom just nu. Han hade

sagt att jag var hans och ingen annan, och nu är Paul min pojkvän. Eller jag tror att han är det.

Vi har inte direkt sagt något om det, och jag har inte hört honom kalla mig sin flickvän.

Skit i Paul nu! Om du inte har märkt det så står det en blodsugande monster mitt framför näsan

på dig! Viskade en arg röst i mitt huvud. Juste David. Åh, fan måste han förstöra allt. David och Paul...

Tanken flög genom min hjärna och en klump bildades i min hals. David är vampyr och Paul är bara

en väldigt väl tränad kille. Om dom skulle börja slåss skulle David vinna utan tvekan.

”Du rör honom inte!” fräste jag mot honom. Han skrattade sitt hånfulla skratt.

Fan vad jag hatar honom! Ett själ löst monster det är vad han är. Men jag måste se till att han inte

kommer nära Paul. Antar att det inte finns något annat sett än att böna och be. Jag andades in luften.

Det andetaget kunde likaväl ha varit mitt sista.

”Snälla lämna Paul ifred. Han har inte gjort dig något.” Sa jag med min mjuka röst.

David hånlog, tog ett steg mot mig. Även om han är ond och skrämmer skiten ur mig måste jag

medge att han är grymt snygg. Hans svarta spretiga hår, hans kritvita hud som glittrar i solen och

hans läppar... Men vad fan tänker jag på?! Jag står och fantiserar om min värsta mardröm!

Han lyfte en hand mot min kind och smekte den lätt. Beröringen fick mig att rysa, jag vet inte om det

var för att det kändes fel eller att det även kändes bra att han hans hand där.

”Fan sluta!” morrade jag tyst. Ett misstag, såklart hörde han det. ”Håll dig borta från honom, annars.”

hans röst var hotfull och jag vill inte ens tänka på vad som skulle hända.

Jag nickade stelt och han log. Det började blåsa och jag kollade runt. Träden röde sig inte eller något.

En pirrande känsla började sprida sig i min kropp och jag vände mig om mot där David stod,

eller skulle ha stått om han var kvar.

”Jag hatar dig!” Jag visste att han skulle höra det och log åt tanken. Snabbt sprang jag in i bilen ingen

och började åka hemåt.

NU VILL JAG VETA VAD NI TYCKER!!! KOMMENTERA!

 

Kapitel 4 - Mörkret

”Natalia, vakna du kommer försent till din första dag i skolan!” ropade Sanna nerifrån.

Jag gnuggade mig i ögon och satt mig upp. Jag suckade. Idag är det min första dag i skolan här i La Push.

Minnet om vad som hänt igår kväll kom tillbaka och jag kom ihåg när jag kysst Paul. Jag kunde fortfarande känna hans varma läppar perfekt mot mina. Det var något med Paul och mig, som om vi hör ihop med varandra.

Men gud vad tänker jag på? Jag har inte ens känt killen i
två dagar och börjar fantisera och att vi ”hör” ihop med varandra och allt.
Jag skakade bort tankarna på Paul och kyssen och började tänka på vilka kläder jag ska ha.

Det fick bli svarta tights och ett vitt linne över med ett stort midjeskärp till.

Jag tog på mig lite mascara och gick ner. ”God morgon.” sa Sanna och gav mig en macka och en kopp te.

”Godmorgon och tack.” jag satte mig ner och började äta.

”Jacob ringde.” sa hon och jag tog upp mig mobil och ringde honom.

”Jake.” han lät ny vaken. Jag skrattade lite lätt.

”Hej Jake. Sanna sa att du hade ringt.” när han hörde att det var jag kunde jag nästan se hur han log.

”Ja juste. Hittar du till skolan?” Självklart skulle han oroa sig för det.

”Nja kanske, men hur svårt kan det vara?” Jag hörde Sanna harkla sig och tittade på henne.

Hon pekade mot fönstret. Vad menar hon? Förvirrad tittade jag ut och tappade hackan.

Ute på uppfarten stod det en röd Ferrari! ”Åh, Jake jag kommer och hämtar dig om tio minuter.
Du måste se det här!” skrek jag och jag hörde hur han mumlade ”visst.”
Snabbt la jag på och bara stirrade på bilen.

”Gillar du den?” Sanna slöt upp bakom mig. ”Klart jag gör!” sa jag och hon log.

”Bra, åka nu till skolan men se till att inte få några böter, tack!”

”OMG! Tack, tack, tack! Jag älskar den!” Jag kramade om henne hårt. Tänk att jag har en egen Ferrari.

Direkt efter att jag ätit klar sprang jag upp och borstade tänderna, tog min väska och sprang ut till min Ferrari!

Jag smekte den blanka motorhuven. ”Dags att ta våran första åktur.” skrattade jag och hoppade in i bilen.

Med ett lätt tryck på gaspedalen flög bilen fram.
Bilen susade förbi träden och allt man såg var något grönt och suddigt.
Jag svängde in utanför
Jake efter bara någon minut och tutade.

Han öppnade dörren men stannade när han såg bilen. J
ag såg att han mimade ett 'WOW'. Han små sprang mot bilen och satte sig ner bredvid mig.

”Vad har du fått denna skönhet ifrån?” frågade han.
Jag skrattade till. ”Av mina föräldrar antagligen.”
Han himlade med ögonen och jag stampade på gasen. Ingen sa något mer och tystnaden börja bli lite obekväm.

Jacob bröt den. ”Förlåt, för att jag är lite...lite sur med Paul och så, 
men jag vill att du håller dig borta från honom.” Jag suckade högt.
Ännu en gång som någon säger att jag ska hålla mig borta från honom.
Men ingen vill säga varför, utan tror bara att jag ska hålla mig borta utan anledning.
Eller håller han kanske på med droger?

”Jacob, varför vill du att jag ska hålla mig borta från honom. Håller han på med något olagligt som droger?”
frågade jag. Det ryckte till i Jacob´s mungipor. Vad är det som är så jävla kul nu?
Det här är inte kul! Mitt humör började sjunka riktigt ordentligt och jag visste att min första dag i skolan kommer
antagligen vara riktigt dålig.

”Nja, inte droger direkt. Men lova mig att du ska hålla dig borta från honom, okej?”
hans blick borrade sig fast vid min.
”Nej Jake, jag kommer inte hålla mig borta från honom utan någon bra anledning.” min röst var kylig.

Jake stönade högt. ”Lika envis som vanligt.” skrattade han men hans röst vart allvarlig ingen.

”Om du inte håller dig borta från honom måste jag stoppa dig.” jag trodde nästan att det var ett skämt men
Jacob var 100 % allvarlig. Shit, tänk om Paul är en mördare? Nej, tänk inte så.
Om han var en mördare varför skulle han då rädda livet på dig? ”Jake snälla, jag gillar verkligen honom.
Jag vet att det låter konstigt och jag förstår inte själv hur det fungerar, men när jag såg honom för
första gången igår så var det som om jag var hans och han min. Jag älskar honom.”
Jag svängde in på skolans parkering. Jake sa ingen utan la armen om mig och drog in mig i en varm kram.
”Jag förstår men var försiktig. Du är som min lilla syster och jag vill inte att du ska komma till skada.”
hans röst var mjuk och jag log. ”Tack Jake, det känns faktiskt som om jag är din lilla syster. Och jag älskar dig.”
Vi släppte varandra och gick ut. Vi möttes av flera stirrande ögon, men dom stirrade inte på mig utan på min bil.
Embry, Seth, Quil, Jared och....Paul kom springandes fram mot oss.

”Natalia! Shit, är det din bil?” frågade Seth men släppte inte bilen ur sikte.
”Ja, det är min.” sa jag och såg in i ett par varma mjuka ögon, dom ända ögonen som inte såg på bilen
utan rakt på mig. Paul. Jag gick fram till honom.

”Hej.” jag log. ”Hej, gumman.” Han drog in mig i en omfamning och jag kan inte förstå
hur han kan vara farlig för mig. Vi gick in i skolan och Paul följde med mig till expeditionen för att hämta mina
saker.

”Hej, jag heter Natalia och är ny här.” sa jag en aning nervöst och självklart märkte Paul det och kramade om
min hand lite hårdare. ”Natalia Davis, så trevligt!” Hon började knappa in lite på datorn och gav mig en bunt papper.
 ”Din första lektion är matte.” Jag stönade högt. Matte är inte direkt mitt favorit ämne.

”Paul, kan du vara snälla att visa henne runt och se till att hon kommer rätt?” frågade expeditören.

Han nickade. ”Självklart.” Jag log och vi sa hejdå och gick.

Han ledde mig till rätt sal och gav mig en puss på kinden. ”Jag har engelska men Jared är här.
Och jag står här när du slutar.” Jag vill inte lämna honom, men jag antar att jag måste. Jag såg ner på mina skor.

”Det kommer att gå bra, om något händer eller att någon är dum mot dig så säg till mig.
Men ingen skulle vara så korkad att göra illa dig, du är så vacker.”
Bara tanken på att Paul skulle stå mot någon av dom andra eleverna och slå till hon eller han skrämde skiten ur
mig.

Även om Paul helt klart skulle vinna, liksom kolla in hans muskler bara.
Jag skakade av mig dom tankarna och vände mig om, tog ett djupt andetag och gick och satte mig ner bredvid
Jared.

Han log och vi började småprata lite. ”Hur mår du?” frågade han och jag antog att han menade när
jag nästan drunknade. ”Bara bra.” jag ville inte direkt gå in på detaljer, så istället började jag kolla runt i klassen.
 Två blonda tjejer satt och stirrade surt på på mig. Vad har jag gjort dom?
En kille fångade min blick och han stirrade inte argt eller surt utan förundrat.
Aja, jag är ju den nya i skolan, den nya leksaken. Suck.

Mr. Tanner som Jared hade sagt att han heter kom in genom dörren.
Han började prata och satte oss i arbete men jag satt mest och dagdrömde.

Det ringde ut och jag tittade förtvivlat ner på min tomma skriv bok. Hela lektionen hade jag bara suttit och
dagdrömt. Jag gick ut ur klassrummet och möttes av Paul och Jacob som stod och tjafsade.
 Men dom tystnade så fort jag kom inom syn håll. ”Hej på er.” sa jag och gav dom två en kram.
När jag kramade om Paul gjorde Jake en äcklad grimas. Vi gick till nästan lektion och småpratade på vägen.

När dagen var slut sa jag hejdå till dom andra och gick till min bil.
Jag satte min ner och skulle precis starta bilen när jag hörde att någon knackade på rutan.
Jag vevade ner den och såg killen som stirrat på mig under matten.

”Eh, hej?” sa jag och han log. ”Hej, förlåt att jag inte har presenterat mig tidigare. Jag heter Stefan.”
 jag log tillbaka och kollade på han. Han är riktigt söt och ganska muskulös.

”Trevligt att träffas. Jag heter Natalia.” sa jag och jag kan svära på att jag såg att hans ögon blixtrade till.

”Okej, skulle du kanske vilja gå ut med mig?” Jag fick hålla mig för skratt. Aldrig att jag skulle gå ut med
honom när det är Paul jag vill gå ut med.

”Nej tack.” sa jag och startade bilen. ”Jag måste åka nu. Men ses senare.” sa jag och han nickade lite.

Jag åkte fort ut ur parkeringen. Det hade börjat skymma lite och sikten var inte så jättebra.
Jag satte på radion och låten som spelades var 'Grenade av Bruno Mars', jag sjöng med lite och hade inte den
bästa kolla på var vägen var. En hård smäll där bak hördes och jag stannade fort.
Tänk om jag har kört på ett djur? Var den första tanken som slog mig.
Jag gick ut ur bilen men såg inget. Inget blod och ingen död djur kropp.
Jag vände mig om men det ända jag såg var den mörka nästan kolsvarta skogen.

En suck hördes ur min mun och jag började gå till bilen ingen.

Ett prassel hördes bland träden och jag vände mig skrämt om. En mörk skepnad stod bland träden.
En skepnad jag kände för väl ingen. Det var han.
Mitt hjärta började slå fortare och alla mina instinkter sa åt mig att fly,
men benen vägrade att lyda. Han kom närmare och mitt hjärta slog bara fortare och fortare.

Kommer han att döda mig nu?

KOMMENTERA!!

Kapitel 3 - Levande eller...död...

”Vakna, snälla!” grät en röst len som sammet. Jag kollade mig runt, allt jag såg var dimma. Är jag död? Bara för att se om jag verkligen lever är eller död tog jag ett prövande andetag, och det var inga problem. Plötsligt klarnade minnena upp för mig. Hur jag kastades ut i luften. Smällen mot vattnet. När jag drunknade. Jag måste vara död, det finns ingen chans att jag skulle kunna överleva det där. Förtvivlat började jag försöka röra mig, men kom ingen vart. Allt var mörkt och jag kunde bara se några meter framför mig. Ett par varma händer skakade om mig. ”Natalia, snälla vakna. Jag vet inte vad jag gör annars!” grät samma röst. Rösten var väldigt bekant. Plötsligt hörde jag flera steg komma springandes mot mig. ”Paul, va fan har hänt?” skrek Jacob. Paul? Jag öppnade sakta ögonen och såg Paul´s ansikte mot mitt. ”Paul?” frågade jag sakta och han andades ut av lättnad. Jag satte mig upp och Paul var inte sen med att hjälpa mig. ”Natalia, hur gick det?” Jacob´s röst var både orolig och arg. ”Bara bra, det var bara väldigt kallt.” sa jag medan mina tänder skakade. Paul la armarna om mig. Hans armar är fan kokheta, men jag klagar inte utan tryckte mig hårdare mot honom. ”Jag tror jag måste gå hem. Ses imorgon i skolan kanske.” Det här var ju väldigt bra, Natalia, skämma ut dig genom att nästan drunkna första dagen du är här. Tänkte jag för mig själv.

”Jag kan följa dig hem.” sa Paul och jag kunde se att Jacob gjorde en grimas. Jag nickade kort och blev varm i hela kroppen. Paul ska följa mig hem mitt i natten när det nästan är becksvart.

Vi gick snabbt fram till Sanna och sa att jag var trött och vill gå hem. Det var bäst att inte säga något om att jag nästan dött eftersom hon bara skulle få panik och ringa till mina föräldrar så dom fick hämta mig.

Paul lyfte upp mig i sin stora famn och jag kom på att han bara har shorts på sig. Lite diskret sneglade jag mot hans magmuskler. Han märkte att jag ”kollade in” honom, han började skratta.

”Ser du något du gillar?” frågade han medan jag rodnade. ”Nja, kanske” han började skratta mer.

Jag lutade mig mot hans axel och blundade. Han är så varm. Jag lyssnade på hans jämna hjärtslag.

Kapitel 3 - Levande eller...död...

”Vakna, snälla!” grät en röst len som sammet. Jag kollade mig runt, allt jag såg var dimma. Är jag död? Bara för att se om jag verkligen lever är eller död tog jag ett prövande andetag, och det var inga problem. Plötsligt klarnade minnena upp för mig. Hur jag kastades ut i luften. Smällen mot vattnet. När jag drunknade. Jag måste vara död, det finns ingen chans att jag skulle kunna överleva det där. Förtvivlat började jag försöka röra mig, men kom ingen vart. Allt var mörkt och jag kunde bara se några meter framför mig. Ett par varma händer skakade om mig. ”Natalia, snälla vakna. Jag vet inte vad jag gör annars!” grät samma röst. Rösten var väldigt bekant. Plötsligt hörde jag flera steg komma springandes mot mig. ”Paul, va fan har hänt?” skrek Jacob. Paul? Jag öppnade sakta ögonen och såg Paul´s ansikte mot mitt. ”Paul?” frågade jag sakta och han andades ut av lättnad. Jag satte mig upp och Paul var inte sen med att hjälpa mig. ”Natalia, hur gick det?” Jacob´s röst var både orolig och arg. ”Bara bra, det var bara väldigt kallt.” sa jag medan mina tänder skakade. Paul la armarna om mig. Hans armar är fan kokheta, men jag klagar inte utan tryckte mig hårdare mot honom. ”Jag tror jag måste gå hem. Ses imorgon i skolan kanske.”

Det här var ju väldigt bra Natalia, skämma ut dig genom att nästan drunkna första dagen du är här. Tänkte jag för mig själv.

”Jag kan följa dig hem.” sa Paul och jag kunde se att Jacob gjorde en grimas. Jag nickade kort och blev varm i hela kroppen. Paul ska följa mig hem mitt i natten när det nästan är becksvart.

Vi gick snabbt fram till Sanna och sa att jag var trött och vill gå hem. Det var bäst att inte säga något om att jag nästan dött eftersom hon bara skulle få panik och ringa till mina föräldrar så dom fick hämta mig.

Paul lyfte upp mig i sin stora famn och jag kom på att han bara har shorts på sig. Lite diskret sneglade jag mot hans magmuskler. Han märkte att jag ”kollade in” honom och började skratta.

”Ser du något du gillar?” frågade han medan jag rodnade. ”Nja, kanske” han började skratta mer.

Jag lutade mig mot hans axel och blundade. Han är så varm. Jag lyssnade på hans jämna hjärtslag.

”Berätta lite om dig själv.” sa Paul och avbröt tystnaden. ”Vad vill du veta?” jag log mitt flörtigaste leende. ”Allt, men vad är din favorit färg?” jag skrattade till lite, av allt han kan fråga mig så vill han veta vad min favorit färg är. Men jag sa inget utan svarade ärligt. ”Grå, vit och svart.” han kollade på mig med en konstig blick. ”Grå? Aha, men det lär du få se mycket utav här i alla fall.” vi båda började skratta. Åh, han är så söt! Varje gång han log, ja det var som om änglarna sjöng för mig. Han stannade och kollade in i mina ögon. Vi bara stod där, eller han stod upp med mig i sin famn. Sakta började hans ansikte närma sig mitt. Mitt hjärta började slå fortare och min andhämtning vart oregelbunden. Han log. Jag stirrade stint på dom där perfekta läpparna.

Åh, kyss mig bara! Och som om han kunde läsa mina tankar närmade hans läppar mina. Jag nöp mig själv lite, är det här verkligen verklighet? Aj, ja tydligen är det här inte en dröm. Våra läppar möttes i en mjuk, försiktig kyss. Jag la mina arma om han hals och han tryckte mig hårdare mot honom. Natalia, det här är en dum idé, han kanske är som dom ANDRA! Sa en förnuftig del av min hjärna. Jag frös snabbt till is. Alla minnen kom tillbaka till mig, skriken, rädslan, oroligheten och smärtan. Allt som jag så länge har försökt glömma, men jag kommer aldrig göra det. Den natten hade varit den absolut värsta natten i mitt liv. ”Vad är det?” frågade Paul oroligt.

”Inget, bara tänkte på en sak.” min röst lät lite skakig. ”Du vet att du kan lite på mig.” medan han sa det kollade han mig djupt i ögonen och det kändes som om han såg rakt igenom mig.

”Ja, men det är förtidigt.” han sa inget mer utan nickade bara.

Resten av vägen hem till mig gick vi under tystnad, en behaglig tystnad. ”Godnatt, var inte orolig över något inatt.” sa han och log ett lite hemlighetsfullt leende. ”Haha, godnatt, ses imorgon.” han nickade och gick medan han mumlade på ”Grå, haha.” jag skrattade lite tyst för mig själv. Jag gick in och tog av mig mina skor.

”Jag är hemma nu.” sa jag och Eric kollade upp från tv:en.

”Okej, var det kul då?” frågade han och log ett lite retsamt leende.

”Nja...kanske bättre.” retades jag tillbaka men jag tänkte mer på Paul´s kyss.

”Natalia, här du blivit kysst?” FAN, han genomskådade mig.

”Skit i det du.” jag puttade till honom i sidan.

”Åh nej, det här ska alla få veta!” han hoppade upp från soffan och sprang och öppnade dörren.

”NATALIA, HAR BLIVIT KYSST, nananana!” Fort sprang jag fram till honom och knuffade bort

han. ”Du är fan sjuk!” sa jag men jag kunde inte låta bli att le lite.

”Jag går och lägger mig nu.” jag gick upp för trappan och la mig ner i sängen.

Åh, vad pinsam Eric kan vara! Jag låg och tänkte lite på morgon dagen men somnade sen

Ganska kort kapitel, men vad tycker ni? KOMMENTERA OM NI VILL HA MER!!!

Johannas kommenter: Vad kan jag säga mer än att jag tycker att det är otroligt,jätte,grymt,fantastiskt m.fl ord BRA!!!!! Måste ha nästa snart innan jag spricker :P

Kapitel 2 – Paul

Vad ska jag ha på mig? Åh, jag blir galen snart! Jag suckade, jag har absolut ingen aning om vad jag ska ha på mig. Lägereld, ja hm, tjock tröja och mjukis byxor? Nej, jag tror inte det. Jag vill ju se bra ut men inte som om jag har klätt upp mig bara för att gå på en lägereld när dom gamla berättar historier. ”Är du klar snart?” frågade Sanna från nedervåningen. Eric har bestämt sig för att inte följa med för att istället kunna prata i telefon med Cindy hela kvällen. ”Nej, ge mig en halv timme till eller kanske en timme!” skrek jag och jag kunde nästan se framför mig hur hon himlade med ögonen. Sanna är snygg och så, men hon bryr sig nästan aldrig om hur hon ser ut. Utan bara kastar på sig det första hon hittar på morgonen. Jag suckade och bestämde mig för ett par svarta jeans, ett linne och över det en kofta med texten ”I know you want me, but keep on dreaming.” Jag vet att den texten är lite överdriven, men hallå det är mig man snackar om.

Efter en sista blick i spegeln gick jag ner. ”Åh, äntligen är du klar.” Sanna suckade lättat och började sätta på sig skorna. ”Jaja.” sa jag medan jag satt på mig mina converse. Vi gick ut och jag började gå mot Sanna´s bil. ”Vart ska du?” frågade hon och skrattade. ”Eh, ska vi inte åka bil?” Jag var verkligen förvirrad nu. Vad menar hon? ”Nix, det tar bara några minuter ner till stranden.” Jag suckade. Varför måste vi gå när det bara tar en minut med bil? Jävla miljövänliga människor. Suckande började jag gå in i skogen. Det var ganska mörkt men inte helt becksvart. I vanliga fall gillar jag skogen. Det är alltid så tyst man hör bara fåglarnas kvittrande och har en stund för sig själv. Men nu? Nej, jag skulle hellre ha tagit bilen. Allt var så mörkt och gav mig rysningar ända ner från tårna som om nått hemskt skulle hända. Det var nästan samma rysningar jag fick av att se 'han'...

Vi fortsatte att gå och tillslut kom vi fram till stranden. Dom flesta satt runt en läger eld och lite längre bort på klippan stod några killar och hoppade. ”Hej alla, det här är min systers dotter Natalia.” sa Sanna och nickade mot mig. Jag log och sa hej. ”Natalia, det var så länge sen.” sa Billy och kramade om mig. ”Hej, Billy. Ja, det var det verkligen. Hur mår du?” Han satt i rullstol och kunde inte röra på sig så mycket. ”Åh, bara bra. Jacob hjälper mig med allt.” Jacob just honom glömde jag nästan. ”Vad bra! Hur mår han då?” Jag undrar var Jacob är. Han sitter inte här och jag känner inte ingen honom från nån som är på klippan. ”Haha, fråga honom själv.” sa Billy och log. Precis när jag tänkte fråga var han är så ropade någon mitt namn. Jag vände mig om och såg Seth komma springandes mot mig. ”Tja, Seth.” jag log ett flörtigt leende mot han och han log tillbaka.

”Tjena Natalia. Ska du följa med och träffa fl...mina vänner.” Han avbröt sig själv mitt i meningen. Undrar vad han tänkte säga. Aja. ”Ja, visst.” sa jag och vi började gå upp för klippan. Det var riktigt halt. ”Vad bra att du kom.” sa han och log. ”Ja, och jag ville knappast vara hemma med Eric och tråka.” skrattade jag. Han skrattade också och det slutade med att vi as garva. Men för vad? Mitt lilla skämt var inte ens roligt. Min fot tappade fästet och jag halkade till men som tur va var att Seth fångade mig. ”Åh, tack!” sa jag medan han bara log. ”Gör inget men var försiktig.” Han blinkade med ena ögat och log. Vi kom upp på klippan och dom andra killarna var helt enorma. Alla hade bar överkropp och jag undrade om det var för att visa deras magmuskler. ”Hey, Killar! Det här är Natalia Davis.” ropade Seth och dom alla tystnade och kollade på mig. Jag kollade på dom och alla var över två meter långa. Jag känner mig verkligen som en dvärg. Min blick gled över alla men fastnade vid en. Jag vacklade till. Hans blick var så intensiv och i just det ögonblicket kändes det som om han kunde se rakt in i min själ. Jag drog bort min blick ifrån honom. Men det var svårt, riktigt svårt. ”Det är här Embry, Jared, Quil, Sam, Jacob och Paul.” När han sa Paul tittade han på killen som gett mig den intensiva blicken och han kollar på mig fortfarande. Jag vände bort blicken fort och kolla på killen som heter Jacob istället. ”Jacob Black?” frågade jag. Han nickade. ”Ja, hur visste du det?” han verkar inte känna ingen mig. Aja, dags att påminna honom. ”Haha, vi brukade vara när vi var små! Kommer du inte ihåg när vi kastade små sten på lärarna!.” sa jag och skrattade. Han verkar komme ihåg mig nu för han sprang fram till mig och kastade upp mig i luften. ”Just! Wow, du är vackre än jag minns!” sa han och jag log. Han fortsatte att snurra mig runt och med tanke på att vi stod så nära kanten på klippan var det faktiskt riktigt läskigt. ”Jake, sluta släpp ner mig!” skrek jag men kunde inte hålla skrattet inne. Han verkade fatta att jag tycker det är läskigt och bara för att jävlas höll han mig nu ovanför havet. Om han skulle släppa nu så skulle jag dö! ”Jake, sluta du skrämmer skiten ur mig!” skrek jag. Nu var det inte det minsta roligt längre. Jag kände tårarna bränna bakom ögonen. Inte gråta, inte gråta! Tänkte jag för mig själv. ”Jacob, släpp ner henne på marken!” sa Paul argt, det lät nästan som om han skulle slita strupen av Jake om han inte gjorde som han sa. ”Nu!” sa han och började skaka. Jacob kollade förvånat på honom men satt ner mig. ”Paul, lugn!” sa Sam med bestämd röst. Paul slutade skaka men alla kollade förvånat på honom ändå. Jag bakade fort så att jag stod några meter ifrån kanten ifall Jacob skulle få för sig att busa med mig igen. Men jag tror inte det. Han kollade fortfarande på Paul med förvånad blick men nu bakade han ett steg. ”Nej! Inte hon!” suckade han så tyst att jag inte ens kunde vara säker på att han sa det. Plötsligt hoppade Seth in mitt i allt. ”Hörrni, vi klipp hoppar nu!” sa han och dom andra nickade. Klipp hoppa, här ifrån! Är dom galna? Dom kommer ju dö! ”Natalia, du ska väll också hoppa, eller är du för rädd?” frågade Quil utmanande. Jag tittade ner. Det är säkert 50 m dit ner. Han såg hur jag tveka. ”Vågar du inte?” hans röst var retsam och jag ville inget annat än att smälla till honom. ”Klart jag gör!” sa jag och jag tror att han hörde hur min röst darra eftersom han skrattade och visade att jag skulle hoppa först. Åh, vad har jag gett mig in på? Jag tog satts och skulle hoppa ut i luften när en stekhet hand höll fast mig. ”Jag låter dig inte hoppa ensam.” sa Paul och log. Jag log tillbaka och kramade om hans hand. Mitt hjärta började bulta fortare och jag kände mig säker. Som att jag skulle kunna kasta mig ut från ett flygplan så länge han var hos mig. Jag vet att det är konstigt att känna så här när man just har träffats men på något sätt känns det som om vi är gjorda för varandra. ”Är du redo?” frågade han men hans underbara röst. Jag suckade och nickade sakta. Vi tog satts och kastade oss ut i luften.

Jag blunda hårt för att inte se ner i det kalla vattnet. Det känns som om vi flyger, bara jag och Paul. Vi slog hårt ner i vattnet och jag kände mina muskler spännas, det var mycket kallare än vad jag trott. Klumpigt försökte jag simma uppåt men mina ben vägrade lyssna. Jag kan inte se Paul heller någonstans så han måste redan ha hunnit upp. Vad kommer hända nu? Kommer jag dö? Förgivet kämpa jag med att komma upp men inget hände. Längre och längre ner fortsatte jag sjunka.

Jag antar att det är slutet nu. Och jag som inte ens har fått en chans att berätta min största och mörkaste hemlighet för någon...och så kommer det förbli. Jag slutade kämpa och bara lät vattnet suga åt min själ, min kropp...min hemlighet...

 

Okej nu vill jag veta sanningen om jag ska ha kvar TDN (The Darkest Night) på bloggen eller om ni vill att jag inte ska lägga ut några mer kapitel.


create free polls | comment on this

KOMMENTERA!!!!!

Jag skrev ju förut att jag börjat på en ny fanfic och här är den. Den heter "The Darkest Night" och är från Natalias perspektiv.  

Kapitel 1 – La Push

Nu är dom här. Mina sista timmar här hemma innan jag åker till La Push för att bo hos min moster. Jag suckade, jag kommer verkligen att sakna alla mina vänner och speciellt mina två bästisar, Jenna och Alexandra. Dom har alltid funnits där för mig och stöttat mig när mina föräldrar inte kunnat. Och eftersom mina föräldrar alltid reser så mycket så har jag knappt skaffat något tillit till dom alls. Jag är född i La Push och vi bodde där när jag var mindre. Jag har Quileuternas hud färg, gyllne brun. Mitt hår är svart, rakt och går nedför min rygg ända ner till lite ovanför rumpan. Jag vet att jag är väldigt vacker och att många killar gillar mig men jag har aldrig gillat någon speciellt mycket. Jag satte på mig ett par tajta svarta jeans och en vit hod-die med texten 'What are you waiting for? Kiss me!' Jag kollade mig i spegeln och satte på mig lite smink. Det är egentligen onödigt för mig att ha smink eftersom jag vet att min hy, ögon och läppar är perfekta och läpparna har en ljus rosa färg. Jag borstade ut mitt hår och packade det sista.

”Natalia! Är du klar? Vi ska åka nu.” hörde jag min bror Eric ropa. Jag ropade tillbaka ett snabbt 'kommer', tog min väska och och gick ner till hallen. Han tog min väska från mina händer och lastade in den i bilen. ”Jag stannar en dag och sen kommer Cindy och hämtar mig.” sa hon och log. Cindy är hans flickvän. Jag har aldrig gillat henne. Hon är söt och snäll men använder alldeles för mycket smink på sig och det förstör hennes ansikte. Jag skakade på huvudet och satte på mig mina svarta DKNY klackskor. ”Oj, har du redan en dejt?” frågade Eric´s kompis Nathan. Jag log och tänkte säga något i stilen med 'Är du avundsjuk?' men kom på att luras lite. ”Nej, men det är alltid kul att träffa Sanna och då vill jag ju vara fin.” sa jag och båda Eric, Nathan, pappa och mamma kollade på mig med öppna munnar. ”Var är min dotter?!” frågade pappa och kollade konstigt på mig. Jag log och började skratta. Men dom bara stod och stirrade på mig med öppna munnar. Verkar som om att jag får påminna dom att jag är Natalia Davis, den kaxiga och självsäkra tjejen i Florida.
”Ser ni nått ni gillar?” frågade jag och log ett snett leende. Dom suckade ut och stängde sina munnar. ”Det där är min syster.” sa Eric och kramade om mig. Jag kramade om han också och satte mig i bilen. Eric sa hejdå till Nathan och satte sig bredvid mig. Mamma och pappa satte sig där fram och vi började åka. Jag tog fram min I phone och skrev sett sms till Alexandra.

Hej, baby,
jag sitter i bilen och är på väg till La Push nu. -.-
Saknar dig och Jenna redan! <333

Hon svarade efter bara några sekunder.

Vi saknar dig med och alla andra i skolan gör det också. Det är inte samma sak utan dig! Vi vet inte vad vi ska göra? Vårat gäng vi fick ihop förut av bara coola people är helt förstört! Alla går åt olika håll. Åh, vi kommer sakna dig så mycket. Du måste hälsa på ibland!

Jag fick nästan lite dåligt samvete när jag läste. Förut i nian hade jag, Alexandra och Jenna skaffat oss ett gäng som bara dom coola i nian fick vara med i. Det hade gått riktigt bra och vi har hållit ihop. Men nu verkar det som om det gänget kommer slitas. Jag vet att alla har respekt för Jenna och Alexandra för att jag var med dom och alla ville vara med mig. Om jag sak fatta mig kort. Jag drog åt mig uppmärksamhet. Jag skickade tillbaka ett sms och la i från mig mobilen. ”Saknar dom dig redan?” frågade Eric. Eric ska precis börja på jobba, och jag ska börja första året. ”Klart att dom gör!” sa jag. Han skrattade och muttrade ”Du är alltid glad, kan aldrig vara sur.” Och ja, på ett sätt var det sant. Jag blev nästan aldrig arg men visst kan jag vara sur och så ibland men oftast visar jag det inte för folk, utan är mitt vanliga charmiga jag. Eric började sjunga med i nån låt som verkade vara bekant. ”Vad lyssnar du på?” frågade jag och han tog ut hörlurarna. ”Ehm, va?” jag suckade och tog en av hörlurarna. Det var Bruno Mars låt 'Just the way you are' Jag började hänga på Eric och vi satt och sjöng.

 “When i see your face

There´s not a thing that I would change

Cause you´re amazing

Just way you are

And when you smile,

The whole world would stop and stares for awhile

Cause girl you´re amazing

Just the way you are”

Den här låten är faktiskt bra. Jag hoppas att när jag blir kär så ska killen älska mig för den jag är och inte för det jag ser ut att vara. Jag blundade och somna.

”Vakna, vi är snart framme.” sa Eric och skakade på mig. Jag öppnade ögonen och kollade sömnigt ut. Det var bara skog och mer skog. Åh, hur kommer jag att klara mig? Ingen galleria i närheten! Han såg min missnöjda blick och började skratta. ”Haha, Natalia, din lilla fjortis! Du ska alltid shoppa och slösa pengar.” Åh fy vad jag hatar honom när han kallar mig 'fjortis'. Jag är ingen fjortis och jag hatar fjortisar. Asså, dom har fan inget liv. ”Jag är fan ingen fjortis, bög!” skrek jag. Eric och jag bråkar nästan alltid. ”Bög?! Jag har en tjej.” Mamma suckade där fram och vände sig mot oss. ”Vi är framme nu och snälla försök att inte bråka. Klara ni det i ett dygn?” frågade hon och såg allvarligt på oss. Varför ska hon fråga, hon vet redan svaret. När ingen av oss sa något suckade hon. ”Jag tar det som ett nej.” Det skulle vara helt omöjligt för oss att låta bli att bråka i ett dygn. Vi klarar knappt två minuter nästan. Vi svängde in framför ett rött hus, inte lika stort som vårat tre vånings hus men lagom, eftersom det kommer bara att vara Sanna och jag som ska bo där. Jag gick ut ur bilen och sprang in i Sanna´s famn. ”Oh, gumman. Jag har saknat dig så mycket!” sa hon och kysste mitt hår. ”Jag har saknat dig också.” hon backade så att hon kunde se mig bättre. ”Wow, du blir bara vackrare och vackrare varje gång jag ser dig.” sa hon och jag log. ”Hallå, jag då?!” ropade Eric och kom fram till oss. Jag suckade. Såklart så skulle han förstöra våran stund. Sanna gick fram och kramade Eric också. ”Jag har saknat dig med.” sa hon och Eric skrattade. Jag suckade och tog mina väskor från bilen och in i huset. ”Du ska ha rummet till höger på övervåningen.” ropade Sanna. Jag började gå upp för trappan. Hon hade sagt att rummet var åt höger så jag gick till rummet som låg åt höger. Väggarna var vita med svarta blommor på och ena väggen täcktes av en gigantisk tv:e. Jag skojar inte den är enorm. Det fanns ett stort fönster och mot ena väggen stod en dubbel säng. ”Vad tycker du?” frågade Sanna som nu stod bakom mig. Jag vände mig om och log. ”Det är jätte fint. Jag älskar tv:en.” sa jag och kramade om henne. Hon skrattade. ”Ja, jag trodde du skulle gilla den.” jag skrattade med henne. ”Vi åker nu!” ropade pappa nerifrån. Jag sprang ner och gav mamma och pappa en varsin kram. Dom log och åkte iväg. ”Natalia, skulle du kanske vilja följa med mig och handla. Jag behöver köpa lite mat nu när Eric också ska stanna en natt.” frågade hon och log. Jag nickade. ”Självklart.” Helst ville jag bara sitta inne men jag kanske träffar någon. Vi gick ut och satte oss i hennes Audi. ”Så vad tycker du inför att börja skolan?” frågade hon. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. ”Ja, det kommer nog bli kul, fast att gå i skolan är ju inte kul, men jag känner ingen som går där.” Hon skrattade lite år mina funderingar över skolan. ”Ja just, det här höll jag nästan på att glömma. Vi ska gå på nån läger eldbrassa och då kommer du få träffa några.” Lägereld, hm, det kanske kommer att bli kul. ”Du kommer få träffa Billy.” Jag sken genast upp. Billy Black är pappa till Jacob Black och hans systrar Rechael och Rebbecka. Vi brukade leka tillsammans när vi var små. Sanna svängde in på parkeringen och vi började handla. Vi hann precis komma innanför dörren när någon ropade på Sanna. ”Hejsan, Sanna.” sa hon och gick fram till oss. Hon hade samma hudfärg som oss och svart hår som hängde över hennes axlar. ”Hejsan, Sue. Låt mig pressentera min systers dotter Natalia.” sa hon och nickade mot mig. Sue granskade mig från topp till tå och log. ”Hej, Natalia.” sa hon och stärkte fram sin hand. Om jag hade varit hemma i Florida hade jag inte skakat den men nu tog jag den och log. ”Trevligt att träffas, Sue.” sa jag.

Två stora muskulösa killar kom fram till oss. Båda hade bar överkropp och bar på fyra mat kassar var. Dom ställde sig bredvid Sue och kollade på mig. ”Natalia, det här är min son Seth.” hon nickade mot den lite kortare kille. Okej, kort och kort. Han var säker över två meter lång men fortfarande var han kortare än den andra. ”Och det här är hans kompis Embry.” sa hon och nickade mot den andra kille. Båda hade bruna ögon och kollade på mig med en vaksam blick. ”Hej, jag är Seth.” sa Seth och stärkte fram sin hand. ”Natalia.” sa jag och skakade den. Jag skakade hand med Embry också. ”Vilken klass går du i?” frågade Embry. Han var faktiskt riktigt söt, fast det var ju Seth såklart också. ”Första.” han log ett leende som visade alla hans tänder. ”Jag med, och Jared min kompis också.” sa han. Jag nickade. ”Okej, då kanske vi ses där.” sa jag och log ett snett leende. Han verkade fatta att jag flörtade lite med honom och blinkade med ena ögat. ”Du kommer väll ikväll? När vi ska elda och dom äldre ska berätta legender.” frågade Seth som hade varit ganska tyst. ”Ja, jag tror det. Ska ni?” Dom verkade lite missnöjd när jag sa 'tror det'. ”Absolut.” sa dom båda i mun på varandra. Jag kvävde ett skratt. ”Natalia, kommer du?” frågade Sanna som hade pratat klart med Sue. ”Javisst. Ses, kanske ikväll, killar.” sa jag och log. ”Ses, Natalia.” sa dom båda och vi fortsatte att handla.

”Vad tycker du om dom?” frågade Sanna efter ett tag. ”Eh, dom är snälla och väldigt stora.” Dom var till och med större än Eric och trots allt så var Embry lika gammal som mig. ”Ja, men trevliga är dom allt.” Hon log när hon pratade om dom som om dom gjorde något bra. ”Ja, och tydligen ska Embry gå i min klass.” hon vände sig om mot mig och fick en lite allvarligare blick. Vad är det nu? Hon log förut som om dom ägnade sig åt välgörenhet och nu är hon allvarlig. ”Ja, dom är snälla men var försiktig” sa hon med en underton jag inte kunde sätta fingret på. Vi fortsatte att handla under tystnad.





create free polls | comment on this

Lämna gärna en liten kommentar också!