Ja, ni läste rätt. Jag har äntligen skrivit klart.

Ni anar inte hur stolt jag är över mig själv.

Jag kan skriva hur mycket som helst här. Men jag låter bli.

Jag började skriva på Nightmare den 18 februari 2010. Vem vet hur många fanficitons jag höll på med då - 10? 20? - Och jag skulle antagligen aldrig bli klar med någon av dem. Men det var en jag alltid tyckte mer om. Nightmare. Jag trodde aldrig jag skulle bli klar, men se nu.

Att bli klar med en berättelse är kanske inte stort för er, men det är det för mig. Jag är en sån person som börjar med en massa projekt men ger upp efter ett tag. Därför är jag stolt över att jag skrev klart Nightmare.

Och när jag först publicerade Nightmare på den här bloggen som jag skapade enbart för det syftet den 6 april 2010 10:10, på min lillebrors födelsedag, så trodde jag aldrig att jag skulle ha den så länge, publicera den så länge och bli klar. Jag trodde verkligen inte det.

Tack för ert stöd, ni är värda guld!♥

---

Tre år hade gått. Tre händelselösa år. Vi alla var oroliga dygnet runt i början, men nu kändes det som att om Volturi skulle vilja göra något, så skulle de redan ha gjort det vid det här laget.
Klockan var nio, och solen höll på att gå ner.
Vi var tillbaka i Forks, något som samtidigt som det var skönt att vara hemma där allt startat, nästan läskigt på något sätt.
Jag fann mig själv med att stirra in i det lilla av solen som fortfarande syntes, och jag var glad över att mina ögon var starkare än en människas.

En del av mig var glad att allt var över. En annan saknade Leon, och undrade varför jag inte stannat.
En tredje del var trött på vardagen och ville bort härifrån. Det var som en inre kamp mot mina olika viljor, jag skulle eventuellt leva för alltid, någonting måste hända!
Medan solens sista strålar sken över världen blev jag tröttare och tröttare, och tillsammans med solen försvann jag, ner i en orolig sömn bland drömmar om Volturi...

Vi sträckte oss båda samtidigt efter dörrhandtaget, vilket ledde till att våra händer snuddade vid varandra. En våg av känslor träffade mig.

”Leon…” viskade jag. ”Vad hände?” Han såg på mig utan att svara. ”Hallå?” sa jag med lite lägre röst den här gången.
”Du svimmade”, sa han lågt. ”Du svimmade… för fyra veckor sedan. Vi trodde du var död… Du var helt stilla… Till och med dina hjärtslag var tysta.” När han såg chocken avspegla sig i mitt ansikte vände han bort blicken.
”Fyra veckor”, sa jag stilla. ”Det är något mer”, tillade jag efter några sekunders tystnad.
”Ja”, sa han med en suck. ”Cullens var här. De letade efter dig. Vi trodde det var kört, men de misstänkte ingenting. Så… de försvann ungefär lika snabbt som dem kom.”
”Vad händer nu?” Han vände sig mot mig igen, och ett lätt leende smög sig fram på hans läppar.
”Du bestämmer. Det är ditt val.” Sedan lade han till; ”Du vet att du har väldigt vackra ögon va?” Jag kände kinderna hetta, och tittade bort. ”Såhär är det. Vi känner knappt varandra, men bet du vad? Jag gillar dig. Du är verkligen jättetrevlig och så där, så snälla du, stanna här. Med mig. Med oss. Det kommer hjälpa dig att glömma. Nessie… Snälla.”
”Jag… vet inte. Förlåt…”
”Det är okej, jag förstår. Men det är bara det… Jag tror jag är kär i dig.”

Hemlig persons Point of View
”Loriessa Viveia”, viskade jag till mannen framför mig, som svar på hans fråga om vem jag var. Hans ögon blev stora, och han backade undan. Jag suckade, det var den normala reaktionen när folk fick reda på mitt namn och jag var trött på det. ”Snälla”, började jag tveksamt. Jag tog ett djupt andetag för att samla mod. ”Snälla, var inte rädd, jag är inte ond. Inte på riktigt, det är bara vad människor säger när det är något det inte vet någonting om”, men det var för sent, han var redan borta.
Jag sjönk ner på den stenbelagda marken och suckade.

Människor var naturligt rädda för det okända. De visste att jag inte var mänsklig, att jag var någon form av ängel. Människor i hela världen visste det.
Vad de inte visste om var att jag var en skyddsängel, hitskickad för att beskydda mänskligheten mot allt ont.
Som Volturi. De var onda. Innerst inne.
Därför var det mitt jobb att skydda Renesmee Cullen från Leon Krey, skydda henne från ondskan.

 

 

Renesmees Point of View

”Ness”, hörde jag någon säga, och jag lyfta på ögonlocken, bara för att se Alice stå framför mig. Jag fick fram ett svagt mm och hon log.

”Hänger du med till Seattle imorgon? Du behöver nya kläder”, sa hon och jag lyfte på ena ögonbrynet.

”Igen?” frågade jag tveksamt, och hon nickade. ”Okej”, sa jag tveksamt och hon försvann med ett leende.

 

”Den här”, sa hon nöjt och höll upp en ljusblå kort klänning. Jag såg tveksamt på den.

”Blå? Verkligen?” Blå var ingen favoritfärg hos mig, inte alls. Faktiskt den värsta färg som finns. Hon log generat, och lade ner den igen.
”Kanske inte... Men samma klänning i gult då? Eller rosa, eller grönt, eller rött, kolla! Den är ju jättesöt, den finns i sju färger! Vilken ska du ha? Den passar dig, och den passar nu när det är sommar. Fast snart är det höst, ska du ha ett par jeans till? Jag såg ett par förut, jag tänkte på dig då, de såg verkligen ut som något du skulle kunna ha!” Jag slutade lyssna, och föll in i min fantasivärld igen...

 

Jag studerade dem några sekunder. En av dom var lång, hade tjockt brunt hår och vackra drag. En annan var kort – påminde lite om Alice – lite babyliknande ansikte och långt rött hår som gick nedanför midjan. Och den tredje, som var en man, var så vacker att det tog andan ur mig.

 

”Nej... tyvärr. Leon... han bet honom. Vi upptäckte det när det var för sent för att kunna göra någonting. Förlåt...” Jag skakade på huvudet.
”Be inte om ursäkt. Det är inte ert fel.”
”Så du är inte arg på oss?” frågade Alice med liten röst.
”Nej. På Leon? Vansinnig, Han ska ångra att han gjorde det...” morrade jag.

 

”Lever du? Bra. Så vad tycker du? Jag gillar den, gör du inte det? Alltså...” fortsatte Alice att tjata, och jag log.

”Den är jättefin, jag gillar den rosa. Ja, jag vill ha ett par jeans, allt för att göra dig glad faster”, sa jag med ett leende, och hon fortsatte med att leta upp kläder till mig.

 

För fyra år sedan var jag nöjd med livet. För tre år sedan förlorade jag den jag älskade mest. För tre år sedan fick jag tillbaka den jag älskade mest.

De senaste tre åren har varit långtråkiga och händelselösa.

Jag saknade allt. Jag saknade spänningen. Jag saknade till och med sorgen.

Jag saknade Leon. En dag skulle jag få träffa honom igen, det lovade jag mig själv.

Klänningen, 199 kronor på H&M.

Jag kan säga det hur många gånger som helst. Jag är stolt över mig själv.
Tack för ert stöd, så nu ska jag för sista gången på den här fanfictionen be er;
Kommentera!♥
Tack. Älskar er. Era kommentarer är det som fått mig att skriva.
Och ja, det är ett ganska kort kapitel, men som sagt, jag ska skriva en uppföljare.

Och nu ska jag för sista gången välja Fanfic - Nightmare - Skriven av Julia som kategori...  ♥

Viktigt meddelande efter kapitlet, snälla läs det ;)

"Hon är borta", viskade den blonda rödögda, och mannen framför honom ryckte till.

"Nej," sa han hest. "Nej, det är hon inte. Du... Hon kan inte. Du lovade", väste hon och den blonda mannen såg upp i taket.

"Jag vet", sa han lätt och suckade uppgivet. "Förlåt", sa han med svag röst, och den mannen framför honom väste till.

"Gå," sa han lätt. "Gå, hitta henne, och kom inte tillbaka förrän det är gjort. Ta hit henne, gör vad som krävs." Blondinen vände sig om jag backade in i skuggorna igen. Han passerade mitt hörn och gick ut från det mörka rummet. Det var tyst, för tyst, och jag sneglade mot den andra mannen – var det Aro? Eller kanske Alec? - men det var ingen där. Jag var ensam.

Mitt hjärta bankade snabbare än någonsin, och försiktigt rörde jag mig mot dörren, rädd för att bli upptäckt.

Precis när jag skulle sträcka mig efter dörrhandtaget för att öppna dörren kände jag någon – eller något – andas ut ovanför mig. Förstelnad av rädsla vände jag mig långsamt om, bara för att öppna munnen för att skrika, men ljudet vägrade lämna mina läppar.

"Du", sa den vackra kvinnan framför mig. På något märkligt vis hade rummet blivit ljusare, och det gick att se någonting. Hennes klarröda ögon fick henne att se yngre ut, men hon såg ändå ut att vara runt fyrtioårs åldern. Hennes kritvita hår var nästan självlysande – förklaringen till ljuset – och hennes hud var lika blek. "Ditt namn", sa hon kort. Förstelnad av rädsla öppnade jag långsamt munnen för att tala, men någonting i mitt inre sa åt mig att inte göra det. Kvinnan började se otålig ut, och tog tag i min arm. "Ditt. Namn", upprepade hon, och mitt hjärta bultade snabbare än någonsin. En halv sekund senare öppnades dörren.
"Kom", väste personen som öppnat, och kvinnan som höll fast mig släppte och försvann ut. Dörren stängdes, och jag var antagligen ensam. Chockad av det som nyss hänt sjönk jag ner på golvet och stirrade upp i taket. Jag skulle inte kommit, jag skulle inte ha lämnat dem andra, även om det på ett sätt var bra att jag gjorde det. För en sak var säker.

De skulle inte ta flickan.

Hörrni, det är jättekort. Det är näst-sista kapitlet. Jag har funderat jättemycket på det, och kommit fram till att det är det bästa. Men jag kommer skriva en fortsättning! Jag vill bara bli klar med hela Nightmare-grejen, namnet passar inte till det nya som kommer i del två. Men ja... :3
Så, vems Point of View tror ni det är? Vilka är alla? Gissa! 8D
Älskar er~
Kommentera and come to the dark side, we have cookies!<3

Allting var tyst och stilla. Allting som hördes var mina ojämna andetag. Tiden stod still, och allt jag ville vid det här ögonblicket var att ha honom här.
Det var perfekt. Så… magiskt. Så overkligt. Men samtidigt visste jag att det inte var någon dröm. Just det säger man ganska ofta, men den här gången visste jag det verkligen.
När man drömmer känns det oftast overkligt, man hör allting som ett eko och allt man ser är oklart. Inte alltid, men oftast. Det var sällan en dröm kändes verklig.
I alla fall, det här var ingen dröm.
Jag var här, och jag var ensam. Och det var obehagligt stilla. Inga djur som rörde sig i buskarna, inga löv som prasslar i vinden. Ingen vind över huvud taget. Samtidigt så kände jag ett par ögon i nacken på mig. De hade varit där hela tiden. Men när jag vänt mig om ett par gånger, så kunde jag konstatera att ingen var där. Precis som jag trott från början.
Trott. Hade jag inte också trott att livet var perfekt? Att ingenting skulle hända? Hade jag rätt? Nej, inte alls. Jag suckade djupt en gång. Ingenting var som det skulle. Det här var nog första gången i mitt långa liv som jag önskade att jag kunde åka tillbaka i tiden. Jag hade allvarligt talat gjort vad som helst för att de här veckorna aldrig skulle hänt. Och nu var jag fast hos Volturi, vad tänkte jag med egentligen?
Ett prassel i buskarna bredvid mig hade jag inte reagerat på alls i vanliga fall, men nu när öronen vant sig vid den obehagliga tystnaden så reagerade jag starkt.
Jag backade bakåt flera steg, vilket resulterade att jag snubblade, men var snabbt på benen igen.
”Vem?” Ordet var menat att komma ut högt och tydligt, men istället så blev det som en viskning.
Hade jag varit människa så hade mitt hjärta bultat övernaturligt snabbt just nu. Jag var rädd. Det var någon - eller något - där, och jag hade ingen aning om vem.
”Renesmee?” hördes en dov röst. Leon. Jag slappnade av, och hade inte situationen varit så allvarlig så hade jag skrattat. Jag menar, överreagerade jag inte, i alla fall lite?
”Vad gör du här?” fortsatte han. Jag vek undan blicken när hans ögon sökte efter mina.
”Förlåt”, viskade jag. Han suckade irriterat.
”Du kan inte bara försvinna så”, väste han lågt, och lag drog insiktsfullt upp överläppen över tänderna, och en morrning kom ut ur min mun.
”Du bestämmer inte över mig”, började jag men Leon avbröt mig genom att morra tillbaka.
”Jo, det gör jag, så länge som du är en av oss…”
”Men Leon, vet du vad? Jag tror inte att jag är en av er längre i så fall. Det här är mitt liv, ingen annan bestämmer över det. Förstått?” Utan att vänta på ett svar vände jag mig om, och gick med snabba steg bort, bort från honom, bort från allt.

Livet var inte en dans på rosor, det var någonting jag lärt mig av det här. Allting är inte bra för alltid, när någonting händer får man göra det bästa av det. Ge inte upp, så som jag försökte att göra. Tid läker alla sår. Även de djupaste.
Minuter blir timmar, timmar blir dagar, dagar blir veckor, veckor blir månader.

I tre månader har jag gjort ingenting, bara… levt. Jag har inte haft någon som helst kontakt med min familj, vad skulle jag säga? ”Hej, förlåt, ja, jag tänkte dö, men de vägrade, så jag låtsades vara död. Sen bråkade jag med Leon, och så gav jag mig av. Sen har jag bott i skogen i tre månader, men nu är jag här igen!” Nej, det funkade inte. Jag kunde inte förneka att jag saknade de, det gjorde jag verkligen, men det kändes inte rätt att komma tillbaka just nu.
Just nu. När skulle det bli rätt tillfälle? Skulle det någonsin bli rätt tillfälle att ”komma tillbaka från de döda?”
”Renesmee Cullen?” hördes det bakom mig. Jag vände mig om snabbt. En lång, blek man med röda ögon stirrade på mig.
”Hur vet du vem jag är?” lyckades jag få fram, och han skrattade.
”Jag är David. Din… mamma, tror jag, känner mig.” Jag stelnade till.

"Vi ville inte att du skulle vara orolig... Eftersom vi trodde att det skulle lösa sig..." Jag fnös lågt. Vilket det inte gjorde, ville jag säga, men lyckades hålla orden för mig själv. Mamma suckade.
"Jag bestämde mig för att lämna er ett tag, jag behövde vara för mig själv. Så jag stack. Det var dumt av mig, jag vet. Förlåt. Sen träffade jag dem här David och Natasha...
"Och, vem är du min sköna?" frågade David. Jag ville skrika 'Det ska du ge fan i', men istället sa jag åt honom att börja med att svara på min fråga, vilka dem var. David log ett ytterst obehagligt leende mig mig när jag sa det.
'Jag är David Leengham, och det här är Natasha Laiwen. Vi kommer från Volterra, och var på väg till familjen Cullen, för att frambringa ett meddelande åt Carlisle Cullen.'

”Vad ville du henne?” viskade jag. ”Varför…” Han skrattade lågt.
”Åh, inget, du vet, bara prata.” Hade det varit vilken annan människa – person, varelse, vampyr, strunt samma, - som stod framför mig just nu så hade jag varit mycket mer självsäker, men jag hade en viss respekt för David efter det han och Natasha gjort mot mamma...

”'Vad är det ni vill?' viskade jag. David såg på mig, och sedan på Natasha.
'Gå', väste han, och hon var borta. Han vände sig mot mig igen..."
"Mamma, jag tror inte jag vill höra resten... Bara hoppa till stället där pappa kom, det är det jag är nyfiken på." Mamma nickade.
"Jag låg där, svag. Jag är inte säker på vad David sa om sin gåva – jag var nästan helt borta när han förklarade det – men jag tror att det var någonting om att ta andras gåvor. Han kunde göra hur mycket som helst – han stängde av mina sinnen, Natasha förlamade mig, David gjorde mig svag... Sen kom Edward, medans David och Natasha inte var där, berättade om Volturi, och här är vi nu..."

”Skada mig inte...” viskade jag. David såg med kalla ögon på mig.
”Skulle aldrig falla mig in.” Och med de orden var jag ensam igen. Jag sjönk ner på på marken, mossan var fortfarande fuktig av morgondagg, men det struntade jag i. Minuter passerade, och jag satt bara där och grät.
”Nessie…” Jag slutade andras mitt i ett andetag. Det var hans röst som sa mitt namn, på riktigt den här gången, inte bara i mitt huvud.

 

Nu ska ni kommentera vad ni tycker, annars blir jag ledsen. En ledsen Julia = En Julia som inte är duktig och skriver snabbt.
Ni är de som gör att jag skriver - tja, jag älskar ju att skriva... vi säger att ni är de som gör att jag lägger ut de på bloggen! :D
Aja, hörs! :)

 

Ni får välja, själv vet jag inte.
Jag håller på och skriver på ett extrakapitel av Nightmare, ett som utspelar sig ett par år innan Nightmare, men vill ni att jag ska skriva klart det eller ska jag fokusera mer på kapitel elva ? ;)
Nu går jag nog och lägger mig, hörs!
/Julia

"Fortfarande..." Jag var nära till tårar vid det här laget. Gör det bara! Sa jag för mig själv.
”Allt jag vill är att glömma. Det gör  så ont, och jag vill ingenting hellre än att bara glömma det. Så snälla, jag ber er.” Jag svalde hårt och sa det sista ordet med tunn röst. ”Snälla.”
Aro närmade sig.
Jag slöt ögonen.

 

Jag öppnade ögonen så fort jag kunde. Huvudet bultade och min hals sved, samtidigt som allting var suddigt och oklart. Var var jag, vad hade hänt?

”Är du okej?” hördes en låg röst någonstans bredvid mig, men jag kunde inte komma på vem det var. ”Dum fråga… Ness?” sa samma röst, fast den lät som om den var närmare mig den här gången. Jag tog ett osäkert andetag, jag hade inte lagt märke till behovet av syre jag kände. När den friska luften kom in i min kropp blev det plötsligt mycket lättare att tänka klart.

”Hallå?” Personen stod nu bredvid mig. Jag satte mig långsamt upp från bordet jag låg på, och såg mig omkring i rummet. Det var mörkt, och nästan lite fuktigt. Några facklor hängde på väggarna, men förutom det, mig och honom, vem han nu var, så var rummet tomt.

”Renesmee…” Samtidigt som han sa det så mötte min blick hans, och plötsligt var allt klart igen..

Leon. Volturi. Jacob. Emmett. Jane. Mamma. Pappa…

”Leon…” viskade jag. ”Vad hände?” Han såg på mig utan att svara. ”Hallå?” sa jag med lite lägre röst den här gången.

”Du svimmade”, sa han lågt. ”Du svimmade… för fyra veckor sedan. Vi trodde du var död… Du var helt stilla… Till och med dina hjärtslag var tysta.” När han såg chocken avspegla sig i mitt ansikte vände han bort blicken.

”Fyra veckor”, sa jag stilla. ”Det är något mer”, tillade jag efter några sekunders tystnad.

”Ja”, sa han med en suck. ”Cullens var här. De letade efter dig. Vi trodde det var kört, men de misstänkte ingenting. Så… de försvann ungefär lika snabbt som dem kom.”

”Vad händer nu?” Han vände sig mot mig igen, och ett lätt leende smög sig fram på hans läppar.

”Du bestämmer. Det är ditt val.” Sedan lade han till; ”Du vet att du har väldigt vackra ögon va?” Jag kände kinderna hetta, och tittade bort. ”Såhär är det. Vi känner knappt varandra, men bet du vad? Jag gillar dig. Du är verkligen jättetrevlig och så där, så snälla du, stanna här. Med mig. Med oss. Det kommer hjälpa dig att glömma. Nessie… Snälla.”

”Jag… vet inte. Förlåt…”

”Det är okej, jag förstår. Men det är bara det… Jag tror jag är kär i dig.”

Hemlig persons PoV;

”Snälla”, sa jag sött, men var egentligen så irriterad att jag kunnat slita huvudet av dem just nu. ”Snälla, snälla?”

”Vi talar sanning”, sa Caius lågt.

”Vi gjorde ingenting. Jag svär. Hon bara föll ihop”, sa Leon.

”LÖGNARE!” skrek jag.

”Lugn…” mumlade personen som stod vid min högra sida.

”JAG TÄNKER INTE LUGNA MIG! DE DÖDADE HENNE, PRECIS SOM DE DÖDADE HONOM!”

”Lämna”, sa Aro stilla. ”Lämna oss. Nu.”

”Aro…”

”Vi talar sanning”, upprepade Caius. ”Hon dog. Vi gjorde ingenting.”

”ERA…” började jag skrika, men förlorade kontrollen över mig själv. Ingenting var rätt längre. Allt jag såg var de monstrena framför mig ha ihjäl min älskade ängel.

”Lämna”, sa Aro igen. Jag nickade långsamt. Allt var suddigt,  och hade jag varit människa så hade tårarna runnit hejdlöst nerför mina bleka kinder. Det var det jag ville just nu, gråta.

Att ett enda litet misstag hade kunnat göra så här stora skador var obegripligt. Det var helt otroligt, det hände på ungefär en sekund. Vår familj slets i bitar under loppet på en sekund. Och allt pågrund av Leon. Allt pågrund av Leon, och ett meningslöst misstag.

”Vi ska”, sa personen till vänster om mig. ”Kom”, väste han, och jag hade inget annat val än att lyda. Jag försökte få kroppen att lyfta på benen, något som varit enkelt sedan jag blev vampyr, men ingenting hände.

Efter ansträgning och några sekunders förlamnad så lyckades jag få mina ben att röra på sig.

Innan vi lämnade rummet vände jag mig om en sista gång.

”Ni ska ångra det här…” väste jag, och gick.

 

Nessies PoV;

”Leon…” suckade jag. ”Förlåt. Vi känner inte varandra. Vi har pratat några enstaka gånger, och du är jättesnäll. Men jag vet inte, jag kommer på sätt och vis alltid att hata dig, men ja, jag stannar… Och du… Skulle vi kunna gå någon annanstans? Det är för instängt här…” sa jag med ett litet leende. Jag sa sanningen. Det var svårt att erkänna det för sig själv, men jo, han var jättesnäll.

”Okej. Visst”, ett oskyldigt leende lekte på hans läppar, och jag fick en plötslig lust att kyssa honom. Ness, vad håller du på med? Du hatar honom! Gjorde jag det? Nej, inte egentligen. Bara… Jo, jag hatar honom. Han tog min Jacob ifrån mig, och det var ingenting som jag bara kunde förlåta honom för bara sådär. Medans jag var inne i mina fantasier så hade han gått mot dörren. Jag hoppade ner från bordet jag satt på, och gick med försiktiga steg efter honom.

Vi sträckte oss båda samtidigt efter dörrhandtaget, vilket ledde till att våra händer snuddade vid varandra. En våg av känslor träffade mig.

Hat, kärlek, vänskap, ångest, hat, glädje, mer hat, mer ångest, mer glädje…

Jag drog min hand tillbaka och han öppnade dörren. Jag kisade för det skarpa ljuset som lyste utanför.

 

 

FÖRLÅT! TVÅ MINUTER FÖR SENT, ni överlever? ,o

Bildbevis på att jag slog mig själv... Kommer senare. Eller imorgon. Nu ska jag soooova♥

Tankar ? ;D

/Julia

Imorgon, I promise!
Jag lovar, imorgon kommer kapitel tio!
PASSA PÅ att vara med i Nightmaretävlingen! :]
Läs mer här, du kan vinna att få de tre kommande kapitlerna mailade till dig en dag innan dem kommer ut på bloggen! :)
/Julia

Ni bestämmer. Jag har åkt fast, och känner att jag behöver låta bli att skriva i några timmar, och om några timmar måste jag sova.


/Julia

Nightmare, kapitel 10:
"Jag såg in i hans vackra ögon.
'Förlåt', viskade jag, och backade in i skuggorna."
/Julia

Jepp, jag har gjort en sida så att ni kan läsa hela Nightmare ;)
twilighteralways.blogg.se/nightmare
Och antagligen så kommer nytt kapitel ikväll! :)
/Julia

Alla gissar vad ni tror händer i nästa kapitel(kapitel tio) av Nightmare, och personen som kommer närmast det rätta svaret får de tre kommande kapitlerna mejlade till sig en dag innan jag lägger ut dem!
Observera att det är ett kapitel åt gången som man får mejlat då! ;)

KOMMENTERA PÅ! :D
/Julia

Ett tips är att läsa alla kapitlerna en gång till, det kanske ger lite ledtrådar ;)

“Jag är inte på någons sida. Jag vill bara inte förlora någon mer.“ Jag skrattade till. "Så det är inte om mig? Alls?” frågade jag och spelade sårad. “Okej, allvarligt talat. Det är bara… att vara redo.” Jag såg mig omkring i den tomma korridoren. “Det enda jag kan göra är att vara redo för allt.” Felix nickade, och jag suckade. “Mitt liv suger. Om man ens kan kalla det här för liv.”

Renesmees Point of View, två veckor senare.

“Volterra…” viskade jag för mig själv. Du vill inte göra det här, Ness. Jag ryckte till. Det var inte Lias irriterande röst som sa någonting den här gången, det var hans. Jag hade hört orden så många gånger de senaste två veckorna, men ingenting hade fått mig att ens överväga att inte göra det. Men nu… Det kändes så levande. Inte bara som en vanlig tanke. Det var nästan som om han var här, och tanken skrämde nästan livet ur mig.
Du vill inte. Du behöver inte.
“Åh, hjälp…” viskade jag. Och jag sprang. Jag klarade inte det här längre.

“Du är väntad”, sa en stel röst. Jag vände blicken åt det hållet där rösten kom ifrån. En brunett med hår ner till midjan som var halvlockigt, röda, sneda ögon och helt enkelt perfekta drag såg på mig. “Men du är ensam. Det väntade vi oss inte.” Jag rös, och svalde hårt innan jag svarade.
“Okej”, sa jag lågt, och försökte vända blicken ifrån henne, men hon höll fast den med sina kalla ögon.
“Varför är du ensam?” Hennes röst var len som sammet, men fortfarande hård och kall. Jag svalde ljudligt en gång, rädd för vad som skulle komma.
“De andra vet inte att jag är här…” sa jag med tunn röst. “Om de visste… så skulle jag inte ha varit här. De skulle hindrat mig… Så… jag kom ensam. Jag antar att du vet varför jag är här också…” Jag tystnade när jag såg hennes ansiktsuttryck.
“Okej”, sa hon kallt. “Jag är Miranda. Varför är du här?”
“Jag vill träffa… Leon”, sa jag lågt. Det hade inte varit min första tanke, men när hon frågat varför jag var här så insåg jag att jag inte hade något vettigt svar till den frågan.
“Jag är här”, sa en röst bakom mig, och jag vände mig om. Där stod han, Leon.
“Jag skulle vilja prata med dig i enrum”, hörde jag mig själv säga. Han nickade svagt.
“Kom”, och så vände han sig om och gick. Med tveksamma steg gick jag efter.

“Varför?” var allt jag sa när vi var ensamma.
“Jag vet inte”, sa han långsamt. “Det bara… hände.” Han drog ett djupt andetag. “Döda mig inte”, tillade han svagt. En plötslig klump i halsen gjorde så att jag inte kunde svara.
“Jag tänker inte”, sa jag knappt hörbart.
“Så varför är du här?” frågade Leon förvånat.
“För att jag inte kan leva utan honom. Det är omöjligt. Så jag ber dig, här och nu… döda mig.”
“Jag… Jag kan inte. Det är fel.” Han suckade och vek undan blicken. “Jag kan inte ta någon annans liv igen.”
“Gör någonting åt det, då! Det är ditt fel, ingen annans!” skrek jag. Jag kände tårarna bränna i mina ögon.
“Kan vi… prata med Aro?” Jag såg chockat upp från golvet. Hans blick borrade sig fast i min så fort som jag såg in i hans ögon.
“Eh… Okej”, sa jag försiktigt. Utan förvarning så gick han med snabba steg ut ur rummet. Tveksamt följde jag efter honom, och fick nästan springa för att hänga med.

“Mästare”, sa Leon lågt och bugade lätt, men Aro verkade knappt märka det. Han hade bara ögonen för mig.
“Renesmee…”
“Döda mig”, viskade jag. “Snälla.” Hans röda ögon såg in i mina.
“Leon…” hans blick släppte min. Jag såg ner i golvet, försökte komma på någonting att göra om dem vägrade. Ness… Gör det inte. Det är onödigt.
“Det är det enda rätta”, väste Aro och Leon suckade.
“Vad?” frågade jag högt. Det var inte tänkt att jag skulle säga orden, bara tänka dem.
“Elissa här i Volturi har en mycket speciell gåva. Hon kan radera folks minnen. Eftersom Leon här vägrar göra det du ber om… Så… är det upp till dig.” Jag spärrade upp ögonen och stirrade på honom.
“N… nej… jag… Jag vet inte…” Jag svalde en gång innan jag fortsatte. “Alltså… Det är… för mycket… Jag vet inte… Det känns inte… rätt… Det är inte rättvist mot dem andra. Jag menar… Förlåt… alltså…” Jag fick inte kontroll på min mun, orden bara kom ut ur mig utan att jag kunde stoppa dem. Aro såg uttråkad ut och Leon hade någon glimt i ögat som jag inte kunde sätta fingret på vad det betydde.
“Du kom hit för att bli dödad. Vi kan erbjuda dig någonting som gör att du glömmer, men fortfarande kan vandra på denna jord. Du inser att det låter lite dumt att protestera?”
“Jag vet… Jag bara… Förlåt. Men en grej bara…”
“Ja?”
“Kan ni... Förändra mig också?” Jag trodde från början att jag skulle ångra orden så fort jag sagt dem, men det gjorde jag inte. Jag stod fast vid det jag sa.
“Absolut”, sa Aro och log, men leendet syntes inte i hans ögon. De var kalla och visade tydligt att han bara ville bli av med mig.
“Tack”, viskade jag.
“Du förtjänar inte det här!” utbrast Leon efter några sekunders tystnad. “Du förtjänar inte den smärtan du känner! Gör det inte, Mästare. Hon kommer ångra det. Hon förtj…”
“Hon kommer inte komma ihåg någonting av det här.”
"Fortfarande..." Jag var nära till tårar vid det här laget. Gör det bara! Sa jag för mig själv.
”Allt jag vill är att glömma. Det gör  så ont, och jag vill ingenting hellre än att bara glömma det. Så snälla, jag ber er.” Jag svalde hårt och sa det sista ordet med tunn röst. ”Snälla.”
Aro närmade sig.
Jag slöt ögonen.



Det blev lite kortare än vanligt, men hallå! Säg inte att det inte var ett bra sätt att sluta på! Okej, ni kanske inte tycker det, men JAG tycker det! :D
Så vad tyckte niii då? :DD<3
/Juliaaaaaaaaaa.... Sockerkiiiick...

Jo föresten, är det någon som vill snacka på msn just nu så är jag inne. Adda totaltwerd@hotmail.se , det är bloggens mail/msn så adda på och snakkkkka! ;D

Alices Point of View
“Jag vet, jag bara… oroar mig. I onödan. Förlåt.” Utan att vända mig mot Jasper för att se hans ansiktsuttryck så reste jag mig upp och gick ut ur rummet. Jag hade gjort det igen. I samma ögonblick stod han framför mig.
”Jag förstår inte. Bara för att du inte ser henne just nu… Det betyder ingenting.” Jag suckade. Han kanske hade rätt. Kanske inbillade jag mig bara känslan av att hon var borta helt.
”Jag vet, förlåt jag blir bara orolig. Även om jag inte ser henne så har jag alltid känt henne där. Men den här gången var det skillnad. Det var helt tomt… Det skrämmer mig….” Verkligheten runt om kring mig dog bort..

Renesmees Point of View, Alices vision.
”Allt jag vill är att glömma. Det gör  så ont, och jag vill ingenting hellre än att bara glömma det. Så snälla, jag ber er.” Jag svalde hårt och sa det sista ordet med tunn röst. ”Snälla.”
Aro närmade sig.
Jag slöt ögonen.

Alices Point of View, nutid.
”Herregud… Ness… Herregud…” mumlade jag panikslaget. Jasper, som fortfarande stod framför mig såg mig rätt in i ögonen.
”Vad?” frågade han lågt. Om det hade varit möjligt, så hade mina tårar runnit just nu.
”Ness… Hon… Volturi…” fick jag fram. Så drog jag några lugnande andetag.
”Nessie… Hon ska till Volturi. Och… De gör det.” Jag sa den sista meningen med knappt hörbar röst. Det räckte.


”Förlåt, jag borde ha vetat… Det är mitt fel…” mumlade jag när hela familjen var samlad i köket.
”Det är inte ditt fel”, sa Esme lågt. ”Det är ingens fel.”
”Så…” började Rosalie. ”Vad ska vi göra nu?” Jag skulle precis öppna munnen för att svara Stoppa henne, men Carlisle hann före.
”Ingenting”, sa han lågt. ”Vi ska inte göra någonting. Inte för att jag inte bryr mig, men det är hennes val. Vi borde låta henne bestämma själv vad hon vill göra…”
“Nej”, väste Bella, Edward och Rosalie på samma gång. På ett sätt hade han rätt, men fortfarande inte.
“Nej”, höll jag med. “Jag menar… Du har rätt, men jag tycker fortfarande inte att vi ska låta henne göra det. Det är bara… fel.” Carlisle nickade, och slöt ögonen.
“Jag vet”, sa han lågt. “Förlåt.”
“Så varför är vi fortfarande kvar här?” frågade Jasper.
“Emmett?” sa Esme med knappt hörbar röst. “Vad…”
“Det är mitt fel. Allting är mitt fel.”

Renesmees Point of View
Jag slöt ögonen. Jag var utmattad.
“Är det någonting fel på mig?” frågade jag mig själv lågt. Det var inte särskilt smart.
Det är väldigt mycket fel på dig. Det borde du veta. För det första, du är helt galen. För det andra, du sa “vi ses” till dem andra förut. Det var nog det dummaste jag någonsin hört. Jag suckade. Lia hade rätt. Det var väldigt dumt av mig. Men kanske hade Alice sätt mig. Kanske var de på väg hit, nu. Kanske skulle jag…
Där ser du! Du vill inte göra det, men du gör det ändå, för att du är så korkad!
“Nej!” halvskrek jag. “Nej! Nej, nej, nej! Absolut inte! Jag vill göra det!” Jag kände mig dum när jag stod och skrek för mig själv, men ja, jag är galen just nu. Jag såg mig omkring och bettraktade det snötäckta området. Granarna växte tätt intill varandra och det var vindstilla. Och tyst. Nästan för tyst.
Klart det är tyst, smarthead. Allvarligt talat, vart kommer hon ifrån? Beror det verkligen bara på att jag är galen? Nej. Nej, nej. Det kan inte stämma. Jag bara…
“Okej”, sa jag lågt. “Nu måste jag fortsätta. Jag klarar inte det här längre.”


Leons Point of View
Aldrig i hela mitt liv som vampyr hade jag trott att jag skulle kunna vara så här rädd för någonting. Någonting som inte ens var vampyr.
Men här är jag, och jag är rädd. Och jag ångrar det jag gjorde.
Fanns det något sätt att göra det ogjort hade jag inte tvekat en sekund.
“Mästare…” viskade jag. “Vad ska jag göra?” Aro såg på mig med klarröda ögon.
“Det skulle du tänkt på innan du gjorde det. Du får själv vara ansvarig för dina misstag, Leon.”
“Det var inte meningen att det skulle hända…”
“Men det hände. Det hände, så därför är du ansvarig. Därför måste du själv bestämma vad du ska göra. Jag vet inte mer än dig om vad som ska hända. Därför vet jag inte vad du ska göra. Det räcker, jag är trött på ditt tjat. Vänta och se.”  
“Ja, mästare.” Med de orden vände jag mig om och gick ut ur rummet. Han hade rätt. Hur mycket jag än ville att det inte skulle vara sant, så hade han rätt. Det var helt och hållet mitt eget fel. Mig, och min dåliga självkontroll.
“Vad tänker du göra?” frågade Alec, och väckte upp mig ur mina funderingar.
“Jag vet inte”, erkände jag. “Kanske… bara låt dem döda mig.” Alec fnös.
“Det är fel. De dödade Jane först. De har ingen anledning.” På ett sätt hade han rätt. Men fortfarande inte. Eller jo… Men ändå inte.
“Men det spelar ingen roll. De kommer göra det ändå.”
“Du kan inte vara säker på det. Kanske kommer de inte alls. Kanske kommer de lyssna på oss.”
“Vi kan fortfarande inte ta några risker.”
“Alec, Leon har rätt. Vi kan inte ta några risker. Vi har inte råd med att förlora Leon också. Inte nu när Jane, Trica, Demetri och Zamantha är borta. Förlorar vi en femte person… Det går helt enkelt inte.” Felix hade dykt upp utan att jag märkt det. Märkligt…
“Så vad ska vi göra då?” Alec lät irriterad nu.
“Vara på vår vakt, helt enkelt.”, sa Felix lätt.
“Visst. Det är vi ju inte hela tiden.” Med de orden reste Alec sig upp och var borta. Jag såg på Felix.
“Så… Du är på min sida av det här?” frågade jag försiktigt.  Han skakade på huvudet, och höll tillbaka ett leende.
“Jag är inte på någons sida. Jag vill bara inte förlora någon mer.”


Vad tycker ni? Berätta för mig! ;)
Update: Snälla, snälla kommentera! Det gör det roligare för mig att skriva! :D

Dock spoiler för er som inte vill veta vad som händer i framtiden ;)
Klicka här för att se den :)

/Julia

Lite försenad men... :)

Woho, här är jaaag! :)
Jag har haft mina anledningar till att inte blogga - Vissa människor kallar det "Lathet" ;)

Nejmen I'm back with chapter 7 ;)

'Varför så bråttom?' frågade han.

Hur gick det till? frågade jag mig själv.
Natasha stod helt plötsligt brevid honom. Hon log, på ett sätt som påminde om Janes leende när hon torterade någon. Varför gav jag mig av? Hur dum får man vara?
Jag försökte resa mig upp, men det gick inte, det kändes som om hela min kropp var förlamad. David log mot mig.
'Du förstår... Natasha här, har en speciell gåva. Hon kan förlama folk.' Jag höll andan, rädd för att veta vad dem skulle göra med mig. Natasha såg på honom.
'Ta henne, någon kommer', väste hon och David såg på mig. Allting blev svart.Ungefär tio minuter senare började jag återfå känseln i kroppen igen. Synen, hörseln, luktsinnet, allt kom tillbaka. Framför mig, där jag låg på marken, stod båda två.
'Vad är det ni vill?' viskade jag. David såg på mig, och sedan på Natasha.
'Gå', väste han, och hon var borta. Han vände sig mot mig igen..."
"Mamma, jag tror inte jag vill höra resten... Bara hoppa till stället där pappa kom, det är det jag är nyfiken på." Mamma nickade.
"Jag låg där, svag. Jag är inte säker på vad David sa om sin gåva – jag var nästan helt borta när han förklarade det – men jag tror att det var någonting om att ta andras gåvor. Han kunde göra hur mycket som helst – han stängde av mina sinnen, Natasha förlamade mig, David gjorde mig svag... Sen kom Edward, medans David och Natasha inte var där, berättade om Volturi, och här är vi nu..." Jag nickade.
"Jag förstår. Men jag tror inte att dem här typerna..." - både mamma och pappa skrattade vid ordet 'typerna' - är från Volturi. Aro skulle aldrig skicka David, inte med tanke på hur Aro är med gåvor och Davids gåva är ju... väldigt mäktig. Men betyder det här att det blir krig eller någonting?" Mamma skakade långsamt på huvudet.
"Nej, jag skulle inte tro det. Allting är som va..." Mamma avbröt sig när hon hörde mitt hjärta slå snabbare vid hennes ord. "Nej. Det blir inget krig", sa hon istället, och jag nickade. Jag skulle inte kunna prata utan att rösten skulle svika mig. Tårarna började rinna utan att jag först märkte det, och jag vände blicken mot hans döda kropp.
"Förlåt", viskade mamma, och jag nickade.
"Ingen fara", andades jag. "Kan jag... sticka och jaga? Själv?" frågade jag ljudlöst efter två sekunders tänkande. Pappa såg på mig, med oro i ögonen.
"Själv?" frågade han, och jag nickade.
"Jag skulle behöva tid för mig själv..." Han såg på mamma, och hon nickade.
"Var försiktig bara", mumlade pappa, och jag reste mig upp, och sprang.

När jag kom utom hörhåll – både mina tankar och mina rörelser, och ord också, för den delen – så saktade jag ner, men jag sprang fortfarande. När jag kom på att jag inte någon aning om vart jag var på väg, så stannade jag helt. Jag tog förtvivlat tag i mitt bronsfärgade, lockiga hår, och övervägde tanken att ge mig av nu.
"Tänk på dem andra..." viskade hans röst i mitt öra.
"Herregud..." mumlade jag. Var jag galen nu också?
"Tänk på dem andra..." upprepade han. "De älskar dig också." Jag svalde hårt en gång.
"Jag klarar inte av att leva utan dig..."
"Tänk på dem andra, Nessan..." Jag ville inte lyssna längre, eftersom jag innerst inne visste att han hade rätt.
Jag satte mig ner på en sten och började fundera ut en plan. Jag hade lovat honom att följa efter honom så snabbt jag kunde... Volturi var nästan ute, jag var för unik för att dö, enligt dem. Han där David verkade ju vara sugen på att döda... Problemet var ju bara att jag inte hade den blekaste aning om var han var. Självmord... var nog uteslutet... Du är trots allt hälften människa... sa den där irriterande rösten inom mig.
"Kan inte du bara hålla käften?" muttrade jag irriterat, men erkände för mig själv att Lia – ja, det var väl lika bra att döpa rösten eftersom den är efter mig hela tiden – hade rätt. Frågan var bara... hur... Min hud var för hård för att skära mig själv... Men Renesmee, har du blivit emo nu? Frågade Lia med spelad förfäran. "Irriterande röst..." muttrade jag. Prata för dig själv... "Håll käften", morrade jag. Och hon lyssnade faktist på mig, samtidigt som jag insåg en sak.
Jag är galen. Höra hans röst i huvudet, höra en annan irriterande röst i huvudet, döpa rösten, PRATA med rösten... planera självmord... Jag är galen. Chansa på Volturi, funkar inte det så är det bara att tvinga dem. Lia hade en poäng där. Fast jag vet inte hur jag skulle tvinga dem... Upp med händerna, annars skjuter jag! Muttrade Lia.
"Du börjar bli ganska irriterande, nej förlåt, du är ganska irriterande", morrade jag. Hon tystnade.
Jag suckade, och bestämde mig snabbt för att säga hejdå till familjen först. Jag var tvungen att ljuga. Säga att jag behövde tid för mig själv eller något sånt.
Så jag reste mig upp, och skulle precis springa tillbaka, innan jag kom på att mina ögon fortfarande var svarta av törst, så jag bestämde mig för att leta upp några hjortar. *

När jag kom hem igen var Alice framme vid mig inna jag ens hunnit blinka.
"Nes... Renesmee!" Skrek hon. "Snälla säg att du inte är så dum att du verkligen tänker..." Hon tystnade, antagligen chockad över jag jag inte hade börjat säga emot ännu.
"Såklart inte", sa jag undvikande och började styra stegen mot trappan. Hon morrade lågt, och var i samma ögonblick framför mig.
"Ljug inte. Varför? Det finns ingen jäkla anledning till att..." Jag morrade.
"Du skulle bara våga... Jag gör vad fan jag vill, så låt mig bara vara ifred!" I samma ögonblick som orden var ute ur min mun, ångrade jag att jag skrikit så åt henne. Det var inte hennes fel, det var inte någons fel, men jag blev så trött på att folk alltid försöker bestämma över mig! Det var mitt liv, och jag bestämde vad jag ville göra med det! Och mitt val var gjort.
"Alice... Förlåt. Jag lovar, jag behöver bara vara för mig själv ett tag. Jag lovar att inte göra någonting dumt, okej? Bara... låt mig vara ifred. Snälla." Jag såg på en med oskyldig blick, och hennes ögon mjuknade en aning.
"Det är okej. Du har mycket att tänka på... Ska jag hämta resten?" Jag log, och nickade. "Okej." Och hon var borta. Jag suckade. När jag började planera det här så visste jag att det skulle bli svårt att säga hejdå. Men såhär svårt hade jag inte annat att det skulle bli. Men jag ångrade inte mitt beslut. Om jag valde att stanna vid liv, så skulle hela livet gå ut på att aldrig kunna leva på riktigt igen. Och jag hade faktist lovat honom det, sa mitt undermedvetna. Jag suckade när jag hörde resten komma.
"Nes... Renesmee, har det..." började Rose. Jag märkte att hon precis som Alice hindrade sig från att säga Nessie, och det tog några sekunder innan jag insåg varför, och jag log inombords. De förstod verkligen. Där ser du. De älskar dig. Det finns ingen anledning till att lämna dem. Du klarar dig utan mig. Du är stark. Jag suckade, och vände mig mot dem andra.
"Okej. Jag... behöver vara för mig själv ett tag. Så... jag sticker." Jag var nära att lägga till och kommer snart tillbaka, men jag ville inte ljuga för dem.
Jag hade tänkt vara stark, inte gråta eller så, men utan att jag förstod vad som hände, så kände jag att ögonen började fuktas. För att försöka hindra tårarna så blinkade jag ett par gånger. Alices blick blev tom. Ett desperat försök i att försöka se min framtid. Det var bra, för om hon inte såg den på grund av... saker – dina tankar är inte säkra, dumhuvud! Skrek Lia – så skulle hon tro att det... Just det. Jag sneglade på pappa för att se om han hade lyckats uppfatta vad det var jag planerade, men med tanke på hur han såg ut så antog jag att mamma hade lagt sin sköld över mig.
"Jag älskar er. Vi... ses." Jag gav alla en snabb kram innan jag sprang.

*=Ja, Nessie har Bellas bruna ögon. men enligt mig - och det är mycket "Enligt mig" i den här ficen - så när hon slutade växa vid 17årsåldern så började hennes ögon bli vampyrögonfärgade, om det ens är ett ord :)


Kommentera så får du kaka! :D
/Julia

Skrik. Tystnad.
"Vad..." började jag. Mamma såg på mig, och verkade inte vilja svara.
"Tja..." började hon tveksamt.
"Säg det."
"Jacob..." 

Woho! Gud, jag är så glad. VI SLOG REKORD IGÅR, GOTT FOLK!
148 träffar... jag är mållös! Och idag har vi redan över 40, och 30-40 är genomsnittet!!!
Älskar er alla!
Okej, jag ska sluta prata. Om någon nu har läst det här babblet x)

Nej. Nej, nej, nej. Det måste vara ett skämt. Det måste vara en dröm. Det här händer inte.”Det är bara en dröm, bara en hemsk mardröm”, mumlade jag för mig själv. Händer inte. Bara en dröm. En hemsk mardröm som jag snart kommer vakna upp ifrån. Allt är som vanligt, Snart kommer jag vakna upp i Jakes famn, gråtandes, och han kommer trösta mig, och säga att allting är okej. Precis som han brukar.
”Nessie...”
”Säg att det är ett skämt...” viskade jag hysteriskt. Carlisle skakade långsamt på huvudet.
”Nej... tyvärr. Leon... han bet honom. Vi upptäckte det när det var försent för att kunna göra någonting. Förlåt...” Jag skakade på huvudet.
”Be inte om ursäkt. Det är inte ert fel.”
”Så du är inte arg på oss?” frågade Alice med liten röst.
”Nej. På Leon? Vansinnig, Han ska ångra att han gjorde det...” morrade jag.
”Åh Nessie! Vi vet att du är arg, och vi förstår och respekterar det, men snälla få inte dig själv in i trubbel! Jacob... hade inte velat det...” mamma sa den sista meningen tveksamt, nästan som en viskning. Mina tårar rann ännu snabbare nu.
”Jag...” Jag visste inte hur jag skulle avsluta meningen.
”Snälla. Vi vill inte förlora dig också...” Förlora dig också... Det lät som ett bra alternativ. Frågan var bara hur...
”Nej, Nessie.” Jag spärrade upp ögonen och stirrade på honom.
”Lämna mina tankar ifred!” fräste jag, Irriterande...
"Ness...”
”JAG SA HÅLL DIG BORTA FRÅN MITT HUVUD!” Nu var jag rasande. Jag visste att det inte var rätt att ta ut det över pappa på det sättet, men vad annars skulle jag göra? Jag kunde inte tänka klart. Allt var suddigt för mig. Ingenting var rätt. Jag hann bara utskilja några snabba rörelser som närmade sig mig innan jag förlorade medvetandet. 

”Så...” jag tog ett djupt andetag. ”Du menar alltså att du tänker sticka? Varför?” Han såg allvarligt på mig.
”Jag känner för det bara. Vara ensam ett tag. Bara få vara med dig.” Jag stirrade chockat på honom.
”Så... okej... vart ska vi?” Han log snett.
”Vart du vill. Men kan vi inte göra en sak först?”
”Såklart. Det är ju inte direkt så att vi sticker imorg...” Jag avbröt mig när jag insåg att han gick ner på ett knä.
”Jake...” viskade jag. Tårarna rann långsamt nerför mina kinder.
”Renesmee Carlie Cullen... Jag kommer inte på någonting att säga, så jag kör på det vanliga. Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Vill du gifta dig med mig?”

 ”Sluta, Emmy.” Jag backade långsamt när Emmett närmade sig med ett elakt leende på läpparna.
”Jo då, Nessie-Lessie. Jo då.”
”JAKE!” skrek jag och sprang in i huset. Jag hörde Emmett följa efter mig.
”Nessie-Lessie! Du vet att du inte kan gömma dig!” Jag sprang in i vardagsrummet och såg mig omkring. Tomt, förutom Jacob, som låg och snarkade på soffan. Han kan ju skydda mig jättebra.
”NU TAR JAG DIG NESSIE-LESSIE!”
”Neeej! Sluta!” skrek jag och tårarna började rinna. Emmett fortsatte närma sig mig. Då skrek jag, och det väckte Jake.
”Va? Emmett, vad fan...”
”JAKIE! EMMY TÄNKER SPRUTA VATTEN PÅ MIG!” Jag sprang fram till honom och hoppade upp i hans knä.
”Emmett...” Emmett kastade bort vattenpistolen.
”Förlåt då”, muttrade han och försvann. Jag gav Jake en kram.
”Min hjälte.”
(Det där var kanske ett år efter Breaking Dawn... Så Nessie är kanske... 3-4-5-6 år fysiskt. Haha, jag har lite svårt att bestämma mig :))



”Så... ah. Han är het.” Cassandra log och pekade på Jake ungefär tjugo meter bort.
”Ja, han. Min pojkvän.” Cassandra spärrade upp ögonen.
”Din... åh. Jag förstår.” Jag log inombords. 1-0, baby.
”Så om du ursäktar mig så måste jag prata med honom.” Jag reste mig upp, och gick bort till honom. Han log och tog min hand.
”Hej. Hur var första dagen?” Jag ryckte på axlarna.
”Sådär. Din?” Han log igen.
”Bättre nu.” Jag himlade med ögonen.
”Alla tjejer pratar om ”sjukt het du är”. Jag kan hålla med dem, till viss del.” Han räckte ut tungan, och gav mig en snabb kyss på kinden. Ingenting skulle någonsin skilja oss åt.

 Jag öppnade ögonen. Utan att tänka mig för så satte jag mig upp. Mamma tittade upp.
”Hej”, viskade hon.
”Hur länge var jag medvetslös?” frågade jag med låg röst.
”Tre dagar. De andra behövde jaga... Men jag ville inte lämna dig. Hur är det?” Tårarna började rinna, sakta, nerför mina kinder. Mamma såg plågat på mig. ”Ness...” viskade hon och kramade om mig.
”Jag förstår bara inte... att det hände”, snyftade jag.
”Jag vet, gumman. Jag vet.”
”Det gör så ont...”
”Jag förstår.”
”Nej, det gör du inte!” Jag drog mig ur hennes lösa grepp och blängde på henne. ”Du förstår inte alls. Alla säger att dem förstår, men ingen gör det egentligen! Har du någonsin förlorat den du älskar mest?” skrek jag, och hon öppnade munnen för att prata. ”Nej, det har du inte! Det var skillnad för dig, du visste att han var där någonstans! Han var aldrig borta på riktigt!”

 

*~Leons Point of View~*

 ”Jag ser att du kommer ensam tillbaka.” Aros ögon hade följt varenda rörelse jag gjort sedan jag kommit in i rummet.
”Ja”, mumlade jag. Han gick fram till mig.
”Och det beror på...?” Han tog min hand, och alla mina tankar var hans. 

Brunetten ställde sig bakom Jane. Innan jag hann reagera gjorde hon en snabb rörelse och drog av Janes huvud. Jag stod chockad för ett ögonblick. Demetri morrade, och det var signalen. Alla Cullens – förutom den lilla, underliga tjejen, som backade in i ett hörn – närmade sig och jag drog upp överläppen och visade tänderna. Tricia morrade, och jag började backa. 'Slåss inte om det inte är nödvändigt' hade Aro sagt. Mina instinkter sa åt mig att attackera, medan mitt vett sa åt mig att låta bli. Cullens fortsatte närma sig, så jag hade inget annat val än att springa. Resten följde efter mig, och jag kände en hand på min hals. Jag slänge mig åt sidan och greppet släppte. Jag såg upp.
Cullens hade redan fått tag i Trica, Demetri och Zamantha.
Instinkterna tog över. Jag morrade ljudligt och slängde mig åt skepnadsskiftarens håll, och fick tag i hans hals med tänderna. Efter en sekund av hämnd återfick jag fattningen. Jag kan inte stanna här längre. Så jag sprang. 

*~Nessies Point of View~*

Skrik. Tystnad
”Vad...” började jag. Mamma såg på mig, och verkade inte vilja svara.
”Tja...” sa hon tveksamt.
”Säg det.”
”Jacob...”


BAMBAMBAM!!!
Mycket flashbacks, jag vet. Men en ledtråd på vad som händer i kapitel sex:
HÄÄÄÄÄMND!
/Julia

Vet  ni... Jag skrev Nightmare igår(Ha! Skrev klart två kapitel 8D Ska redigera lite och så bara) och så ville jag gå ifrån nutiden lite. Så det blev så.
Och jag älskar er, det vet ni va? Ni är för underbara med era kommentarer! Och Lina, jag kunde inte sluta skratta åt din kommentar :D
Iallafall här är ett extrakapitel :D

Jacob's Point of View, 17 år efter Breaking Dawn

Jag såg min vackra ängel skratta åt någonting Emmett sa. Någon sekund senare mötte hon min blick. Jag såg in i hennes vackra, bruna ögon. I nästa ögonblick stod hon bredvid mig där jag satt på golvet lutad mot väggen.
”Hej”, sa hon när hon såg rätt in i mina ögon. ”Är det någonting fel...? Det såg ut som om du var... jag vet inte... djupt in i dina egna tankar?” Hon log det sneda leende hon hade fått från Edward, och satte sig ner bredvid mig. ”Du kan berätta allting för mig, du vet.” Jag log inombords, och bestämde mig för att göra ett skämt av det.
”Tja, om du verkligen vill veta...” Jag fejkade en suck. ”Jag är gravid.” Hon skrattade.
”Okej, jag förstår. Ingenting för mig att bry mig om, förlåt.” Innan jag hann svara stod hon upp. Jag sträckte mig efter hennes hand, och tog den i min.
”Nej, allvarligt. Jag behöver prata med dig.” Jag sneglade på Edward. Har jag tillåtelse att berätta för henne? Han skakade på huvudet. Kom igen, det har gått tio år sedan hon slutade åldras, och du sa... Han suckade, och nickade motvilligt. Tack. Jag vände mig mot Renesmee igen.
”Kom, ta en promenad med mig”, log jag, och hade inte den blekaste aning om varför jag försökte låta flirtig.
”Ehm... okej...” sa hon försiktigt, och lät rädd. Jag förstod henne. Det var orden hon visste Edward hade sagt till Bella. Hon hade all anledning till att vara rädd.

 
Jag fortsatte gå tills jag var säker på att dem andra inte kunde höra oss. Jag ville bara inte ha någon publik.
”Så... ja... eh...” började jag, utan att veta hur jag skulle börja. Hon himlade med ögonon.
”Bara säg det, Jake.” Jag tog ett djupt andetag.
”Så... Du vet att jag älskar dig, eller hur?” Hon nickade, och verkade slappna av lite. Lite.
”Okej. Så... så här är det. Du har hört talas om det här med prägling... eller hur?” När hon inte svarade såg jag på henne. Ljudlösa tårar rann nerför hennes kinder.
”Jag visste att det skulle hända... Jag visste det...” mumlade hon. Sedan såg hon upp på mig. ”Vem?”
”Det var sjutton år sedan... Den tionde September. Det känns som om det var igår...” Jag log lätt och smekte hennes kind med min vänstra hand. Hon backade undan,
”Vem? Leah?” Jag log igen, och gick närmare henne.
”Nej, dumma lilla flicka. Du, vem annars?” Och innan hon fick chansen att svara, kysste jag henne.

Jo, det är kort. Men öh... Let's say... Tisdag? Så har jag tid till att utveckla kapitlet osv. Ja. På Tisdag kommer kapitel fem :)

Yaaay! Nytt kapitel! :D
Ledsen att det tog sån tid, jag är verkligen ledsen.
Och jag är HEMMAAAA!
Ok, ENJOOOOY!! :D

---

”Okej. En gång för alla, nu är det slut med er.”
Jag kände för att skrika.
Det här hände inte.
"Nej." Jag blev chockad över orden som kom ur min mun. Hur kunde jag låta så självsäker när i alla antagligen skulle dö? Även om jag inte hade ögonkontakt med Jane, så visste jag att hon hade spärrat sina klarröda ögon i mig.
Jag slöt ögonen, och väntade på smärtan. För varför skulle hon låta bli?
Men ingenting hände. Märkligt. Jag öppnade ögonen långsamt, och vände blicken mot henne. Jo då, hon stirrade på mig, med ett lätt irriterat ansiktsuttryck. Demetri blottade tänderna, och Emmett morrade knappt hörbart - iallafall för mig.
Jane vände sig mot Emmett. Ingenting hände. Samma sak upprepades med Jasper, Alice, Rosalie, Carlisle och Jake. Jane började se mer och mer frustrerad ut, medans jag log för mig själv. Det här kunde bara betyda en sak.
De var tillbaka. Det kändes som om jag kunde börja gråta. Av glädje. Snabba steg - lika ljudlösa som spöken - hördes utanför, och Jane vände sig om mot dörren när den öppnades. Jag drog in ett djupt andetag och blinkade några snabba gånger i följd, för att inte brista ut i gråt. Av glädje, så klart.
"Ness..." mumlade hon och blev som ett suddigt streck när hon sprang fram till mig. Jag kramade om henne, hårt, och hon kramade mig tillbaka.
"Är det du...?" började jag. Hon nickade långsamt.
"Jag menar, är det du som..."
"Ja. Jag kunde inte låta henne skada er." Hon log lätt, och torkade bort en tår från min kind. "Gumman, varför gråter du?" Jag ryckte på axlarna.
"Jag vet inte", viskade jag. Jag hade inte lagt märke till att jag grät.
"Men gråt inte då." Jag tvingade fram ett leende. Sedan, när jag kom på att vi alla var dödsdömda, försvann leendet från mina läppar igen.
"Men", viskade jag. "De... vi..." Jag svalde ljudligt en gång. "Varför..." började jag. Mamma såg mig rakt in i ögonen.
"Jag förklarar senare." Hon släppte taget om mig och vände sig mot Jane, som stod och stirrade på oss med blodröda ögon.
Jag började se rött när hon spände blicken i Jake, som hade gjort en tydlig ansats av att attackera henne. Jag morrade lågt. Ingen rörde min Jake. Ingen.
"Låt oss..." började Carlisle.
"Förklara? Det finns ingenting att förklara. Låter ni bli att göra motstånd, så kan vi skona resten av er. Den som står för brottet-" Hon såg på Emmett. "-straffas för brottet. Volturi vill ingenting hellre än att skona oskyldiga liv." Hon avslutade meningen med ett elakt leende, och jag fick en känsla av att hon menade "Vill ingenting hellre än att inte skona oskyldiga liv."
Jag vände ryggen åt Jane när Emmett tillslut suckade, och reste sig upp från sin plats på soffan.
"Jag antar att det här är hejdå", sa han och jag såg paniken tydligt avspegla sig i Rosalies ansikte.
"Nej!" skrek hon, och Emmett vände sig mot henne.
"Jag måste göra det, jag kan inte låta dem skada er." Han fick fram till henne och gav henne en hård kram.
"Dör du, dör jag", viskade hon. "Det vet du."
"Jag kan inte låta dem döda er för någonting jag har gjort. Jag var den som gjorde fel, inte du. Jag älskar dig, och det är därför jag måste göra det här." Han kysste henne lätt på läpparna. I samma ögonblick hördes ett skrik bakom mig, och jag hoppade till, och vände mig om.
Jake låg på golvet, och skrek. Jane stirrade på honom. Jag såg rött, och hukade mig inför en attack. Han slutade skrika.
"Förlåt, förlåt", mumlade mamma.
"Fan, fan, fan..." muttrade Jake. Jag hann precis vända mig mot Jane för att se hennes flin av skadeglädje bytas ut mot ett irriterat blängande.
Alice harklade sig.
"Jane, skulle du kunna förkara vad problemet är? Vi har ju våra gissningar, men hur kan vi vara säkra på att dem stämmer?" Hon log sockersött, ett typiskt Alice-leende. Janes ögon sköt blixtrar - teoretiskt sätt - åt hennes håll. Om blickar kunde döda lät inte längre så dumt. Jane drog upp en tidning från ingenstans, och visade oss framsidan.
Den fick mig att tappa andan.
Rubriken sa "Vampyr - show eller verklighet?"
Därunder var det en bild. Man såg tydligt att det var Emmett, och någon människa. Bilden var suddig, men jag såg att det inte såg bra ut.
"Det här. Allvarligt, eller vad tycker ni? Ingenting att bry sig om, ha?" fnös hon. Jag sneglade på Emmett, som stod och såg skamset på en fläck i taket.

*~Edward's Point of View~*
(Tankar)
Emmett hade gjort det här. Emmett.
Shit, shit, shit - Emmett
!!! - Rosalie
Herregud... - Carlisle, Renesmee och Esme.
Borde attackera henne nu... - Alice

*~Renesmee's Point of View~*

"Förlåt, jag hade ingen aning..." började Emmett, och Jane avbröt honom genom att gå ett steg närmare honom.
"Jag är ledsen, jag ångrar att jag gjorde det, förlåt..." Janes ögon sköt blixtrar igen.
"Att be om ursäkt gör ingenting ogjort. Situationen är oförändrad. Med order från Aro..." Det blev tyst, och hennes huvud hörde inte längre ihop med hennes kropp.
Personen bakom henne såg på oss med stora ögon.
"Förlåt..." sa mamma lågt. "Jag bara..."
Samtidigt gick Demetri, Tricia, Leon och Zamantha närmare oss. Resten av familjen gick närmare, medans jag backade undan, jag var trots allt inte lika stark som dem andra. Jag skulle antagligen bara skada mig.
Jag övervägde tanken att blunda, men insåg snabbt att det var en dålig idé när jag kom ihåg orden mamma hade sagt för många år sedan. Var alltid redo för allting.
Även om det inte var till just mig hon hade sagt det till - hon sa det till Emmett - det högg till i hjärtat vid tanken av hans namn - när han hade blivit livrädd för hennes skugga för många, många år sedan. Men det spelade ingen roll.
Var alltid redo för allting.
Medans jag var djupt inne i mina tankar hade mycket hänt. Jag tittade upp, bara för att upptäcka att rummet var tomt. Hur, när, va? var de tankar som for genom mitt huvud.
Jag gick ut från mitt hörn, och jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men rummet var tomt. Efter några sekunders väntan på ingenting hördes hjärtskärande skrik utifrån, blandat med ett dämpat skratt. Jag sprang ut så snabbt jag kunde, det vill säga snabbare än männiksor men långsammare än vampyrer.
Skriket försvann, och när jag väl var ute, var jag för chockad för att reagera.
"Ness..." Mamma var framme vid min sida innan jag han blinka.
"Nej..." viskade jag och backade undan.
Den döde mannen på marken var Jake. Min Jacob var borta.
Och med det föll hela min värld i bitar.

---

Svara ärligt - grät ni?
DET GÖR JAAG :(
JAAAKIIIEEE!!! :'( :'( :'(
Djupa andetag, Julia. Djupa andetag...
Det var bestämt från början, det är en viktig del av fanfictionen.
Duh, nu ska jag sova. Är trött, riktigt trött.
KOMMENTERA!!!
Hatar/Gillar/Älskar?
Kommentera bara :D
By the way - Yep. Team Jacob här :)

Jag har idétorka, helt enkelt. Förlåt. Kom gärna med era ideer om vad som ska hända så ska jag skriva så snabbt jag kan, jag lovar!
Förlåt :)

Kanske har ni reagerat på att Nessie är väldigt ’Mammig & Pappig’ av sig, men jag har sätt henne så hela tiden, och jag har alltid sätt Bella och Edward som överbeskyddande föräldrar. Live with that^^ (:

---

”Okej. Nu gäller det.” Alla var samlade – nästan, de två som betydde mest var inte här, men det var ingenting jag egentligen ville tänka på. ”Kan någon komma på någonting som vi har gjort som kan få Volturi intresserade av att komma hit. Alice, ser du...” började Carlisle och blev avbruten.

”Nej, jag ser ingenting. Jag såg bara Nessie och Jane, sedan blev det svart.” Som vanligt. Jag menar, under dom här sjuttio åren hade Alice lärt sig att se mig svagt.

”Har någon här gjort något som kan få Volturi att komma hit?” Alla skakade på huvudet. Alla förutom...

”Emmett?” frågade Alice förvånat. När han la märke till att vi tittade på honom skakade han på huvudet. Om det var möjligt skulle han nog rodnat.

”Jag har inte gjort någonting...” började han.

”Vad har du gjort?” skrek Rosalie. Och jag förstod om hon var arg.

”Jag kanske råkade döda bara någon... bara lite offentligt...” mumlade han, knappt hörbart och alla flämtade till.

”Emmett hur kunde du?” frågade Esme och lät nästan gråtfärdig.

”Det var inte mitt fel, okej? Jag vet inte vad som hände.” Sedan tillade han ännu lägre; ”La tua cantante”, som om han trodde att vi inte skulle höra.

”Men varför skulle det få Volturi hit? Händer inte det typ varje dag?” frågade Jake och jag kände i det ögonblicket att han faktist var väldigt korkad för att ha levt med vampyrer i sjuttio år. Ingen brydde sig om att svara honom.

”Vi får helt enkelt möta dem. Berätta att det inte var meningen. Hur de nu kan tro något sånt.”

”Okej, jag hänger inte med alls här. Varför har dem inte kommit? Ness träffade ju Jane och dem andra i skogen, hur långt bort var det?” Jake såg rakt på mig. Jag ryckte på axlarna.

”Ingen aning, några mil kanske?”

”Några mil. Så varför är dem inte här?” I samma ögonblick vände vi alla våra blickar mot Alice, som hade flämtat till.

”Nej...” viskade hon.

 

Alice’s p.o.v

Den mörka sanningen var avslöjad. Emmett hade gjort allt det här. Inte för att han kunde hjälpa det. Vad händer nu då? Kommer det bli ett krig till?

”Okej, jag hänger inte med alls här. Varför har dem inte kommit? Ness träffade ju Jane och dem andra i skogen, hur långt bort var det?” Jag slängde ett halvt öga åt Nessies håll, egentligen inte intresserad.

”Ingen aning, några mil kanske?” Jag tänkte svara någonting innan allting förändrades.

”Jag är ledsen, jag vet inte vad som flög i mig. Vi behöver dig där hemma. Volturi...” Bella skakade på huvudet.
"Nej..." viskade jag.
"Snälla... det är den enda chansen..." Bella suckade, reste sig upp och sprang.
Jag log för mig själv. Jag visste att dem skulle förlåta varandra.

”Lyssna allihopa. Bella och Edward är på väg hit. Det var bara fyra stycken, eller hur? Nu är vi tio stycken, dem måste lyssna på oss.”

 

Nessie’s p.o.v

Menar hon allvar? Sedan sken jag upp i ett stort leende. Mamma och pappa var på väg, båda två. Äntligen kunde vi bli som en vanlig familj igen!

”Bra. Men vi har fortfarande ett problem, Volturi. Vad ska vi göra?” Dörren smälldes upp bakom oss, och Jane var inne i samma ögonblick.

”Okej. En gång för alla, nu är det slut med er.” 

---

 

DumDumDum!
Haha, jag fick idén när jag skulle sova.
Emmett är STYGG! :D
Jag vet inte riktigt när nästa kapitel kommer.
Som vanligt så vill jag veta just era åsikter!
Dessutom så kan jag säga direkt att det kommer bara bli ca 5/4 kapitel till. Men jag vill väldigt gärna börja på en annan fanfic efter det, så kom med era ideer!

Bellas POV

”Och, vem är du min sköna?” frågade en av de okända. Det ska du ge fan i, ville jag skrika.
”Du kan ju börja med att svara på min fråga, vilka är ni?” frågade jag. Han som nyss pratat log ett obehagligt leénde mot mig.
”Jag är David Leengham, och det här-” Han gjorde en gest mot kvinnan brevid honom. ”- Är Natasha Laiwen. Vi kommer från Volterra, och var på väg till familjen Cullen, för att frambringa ett meddelande från Aro till Carlisle Cullen. Men säg mig, vem är du?” Jag ville bara slita honom i stycken, utan att veta varför.
”Bella... Cullen.”
”Åh,” var allt han sa. ”Nå, då kanske du kan hjälpa oss. Vi har ingen aning om var de befinner sig just nu.” Jag bet mig själv i underläppen. Kanske...
”Det beror på. De är fortfarande min familj, även om jag har lämnat dem. Vad är det ni ska göra?”
”Frambringa ett meddelande, från Aro till Carlisle.”
”Och meddelandet lyder?”
”Även om du tillhör familjen Cullen – på något sätt...- så är det privat.”
”Då kan jag tyvärr inte hjälpa er. Adjö,” sa jag kyligt och vände mig om för att springa. När jag sprungit i en halvminut, så kände jag en hand på min axel, och helt plötsligt låg jag på marken. David tittade ner på mig med blodröda ögon, och log ondskefullt.
”Varför så bråttom?” frågade han. Hur gick det till?  Natasha stod helt plötsligt brevid honom. Hon log, på ett sätt som påminde om Janes leende när hon torterade någon. Varför gjorde jag det här? Att jag kunde vara så dum och ge mig av.
”Jag sa ju det”, väste Natasha. ”Jag sa ju att vi skulle få problem.

  

Nessies POV
”Först och främst så måste vi få hem dom andra. Du tar Emmett och Rosalie. Jag ringer först Alice och Jasper, och den som blir klar först ringer Carlisle, Esme och pappa. Okej?” Jake nickade och tog upp sin telefon ur fickan. Jag borde nog ta upp min också, men jag fastnade för att stirra på honom. Gud, han var så vacker. Och han var min. Jag började fantisera tillbaka på bröllopet för tio år sedan, och det för tjugo år sedan, och det för trettio år sedan. Jag började till och med fantisera tillbaka på det för fyrtio år sedan också. Alice älskade fester, så var det bara. Jag antog att han skulle fria snart, igen. En gång vid varje ställe där vi bodde. Vi hade bott i bland annat Alaska, på Island, i Vancouver och – det alla var glada för – snart skulle vi flytta tillbaka till Forks.
”Ja! Skynda er!” Jakes röst drog tillbaka mig till verkligheten. Han stelnade mitt i en rörelse att slå Emmetts nummer när han tittade på mig. Han såg konstigt på mig.
”Nessie?” Jag svarade inte. ”Nessan?” Jag mötte hans blick. Hans vackra, mörka ögon...
”Mm?” mumlade jag drömmande. Jake tvekade en halv sekund, sen gav han mig en örfil. Det fick mig till medvetandet igen.
”Förlåt”, mumlade jag generat och drog blixtsnabbt upp mobilen. Jag slog Alices rummer.
”Jag vet! Volturi! Vi är på väg!” skrek hon så fort hon svarade. Hm. Det borde jag tänkt på, det hade sparat tid. Iochförsig, det hade sparat tid om inte jag stått och dagdrömt.
Jag tänkte börja slå Carlisles nummer när jag såg att Jake redan var klar.
”Och nu?” frågade han. Jag ryckte på axlarna.
”Bara vänta, antar jag”, sa jag med en suck. Sedan ställde jag mig frågan borde jag vara rädd? Volturi var inte att leka med. Var det allvarligt att dom var här?

---

Nu ska vi se, någon av er frågade var kapitel 1 fanns. Jag har inte gjort någon kategori för Nightmare men har antagligen fixat det när ni läser det här.

Gillar eller hatar? Snälla, låt mig veta. Gör jag något dåligt? Låt mig veta!
KOMMENTERA!

Hejsan!
Tydligen gick det inte att kommentera kapitel två( tack till Emma som påpekade det) så jag gjorde nytt inlägg.
Iallafall(jag missbrukar det ordet, jag vet) här är Nightmare, kapitel två! igen...

---

När jag vaknade nästa morgon kände jag mig ovanligt glad – eller ja, inte ovanligt. Men konstigt glad nu när mamma var borta. Kanske berodde det på att Jake låg brevid mig, eller så kan det bero på att det var den tionde september. Idag var det sjuttio år sedan jag föddes. Så teoretiskt blev jag sjuttio idag. Men – tack och lov – så var jag föralltid fast i sjuttonårs åldern. Min födelsedag påminde mig om mamma. Tårarna började långsamt rinna igen. Jake – som låg vaken – märkte det och kramade mig, hårt.

”Oroa dig inte,” viskade han lugnande i mitt öra. ”Grattis på födelsedagen, förresten,” viskade han sedan, och jag skrattade till, imponerad av att han kom ihåg att det var idag, med allt som har hänt.

”Du kan ju gissa vad jag vill ha,” mumlade jag sedan och lutade mig mot honom.

”Vadå?” frågade han förbryllat.

”Allt jag vill ha är att mamma kommer tillbaka. Eller att Alice ska sluta med sitt tjat om att det är dumt att ta risker och så,” sa jag och log försiktigt. Jake skrattade. ”Hon är bara rädd om dig, precis som jag.” Och när han sa det, så fick jag en hemsk uppenbarelse.

Hemsk var en underdrift till det jag förstod.

Allt var en lögn. Det var försent, det var därför ingen gjorde något. Tårarna började rinna kraftigare, hejdlöst. Jag reste mig snabbt upp och sprang, utan att veta vart. Allt jag behövde var att få vara ifred.

Efter att jag sprungit i några minuter började jag uppmärksamma omgivningen. Utan att ha märkt det har jag sprungit till gläntan. Gläntan där Jake berättade för mig om präglingen.

Den platsen betyder mycket för mig. Med tårar som brände i ögonen satte jag mig ner lutad mot ett träd.

Ett prassel hördes i buskarna, och pappa gick fram mot mig, lika änglalik som vanligt. Han satte sig ner brevid mig. Utan att låtsas om honom stirrade jag rakt fram.

”Hej”, sa han lågt och jag fortsatte stirra rakt fram. Han drog ett djupt andetag. ”Jag förstår om du inte vill prata, jag vill bara be om ursäkt för att vi inte berättade, och att du har fel.” Även om det var svårt, så fortsatte jag ignonera. Jag drog upp knäna till huvudet och gömde ansiktet i dom. Sekunder gick, sekunderna blev till minuter och det gick vad som kändes som en timme innan jag tittade upp. Jag var ensam igen. Tårarna – som slutat rinna så fort jag såg pappa – hotade att komma fram igen. Och jag insåg att det inte går att leva så här. Om Alice hade rätt – man kan ju alltid drömma om att ett mirakel ska inträffa – så skulle det dröja fyrtiofem år. Fyrtiofem. Om jag ska bryta ihop för minsta lilla grej, så kommer det inte funka. Det måste finnas något sätt, men hur? Jag visste att Alice skulle hindra mig, så jag var tvungen att hitta något kryphål. Kanske att Jake skulle hjälpa mig – okej, det skulle han göra bara jag bad honom riktigt snällt – och då hade Alice inte fått reda på någonting...

Medans jag satt och gjorde upp en plan märkte jag knappt att det började regna.

”Typiskt”, muttrade jag och drog av mig mina genomblöta skor, och slängde in dom i skogen. Det fanns ingen anledning att behålla dom när dom redan var blöta, dessutom fick jag bara använda skor och kläder en eller två gånger innan Alice slängde dom. ”Oåteranvändning”, som hon kallat det en gång.  Ännu ett prassel i buskarna bakom mig, jag vände mig om. Och fick syn på det jag aldrig trodde jag skulle behöva se igen.

Även om jag ville skrika så vägrade skriket att lämna mina läppar.

Vad tusan gjorde dom här? Vad hade vi gjort?

Eller var det bara en slump att jag hade råkat springa på Volturi? Var det bara en slump att dom råkat komma hit?

Vad det än var, så var det illa. Väldigt illa. Jane, som gick längst fram log samma ondskefulla leende hon gjorde den natten för sjuttio år sedan. Sedan hade mammas sköld fått henne otroligt arg, vilket Emmett fortfarande fann mycket underhållande.

”Hejsan Renesmee, så trevligt att stöta på dig här.” Även om jag ville attackera henne, och alla andra som stod bakom henne, så nöjde jag mig med att morra. Det fick henne att le ännu bredare. Jag kände igen två av dom, Jane och Demetri. Men det var tre ansikten jag aldrig sätt förut. Jag studerade dom några sekunder. En av dom var lång, hade tjockt brunt hår och vackra drag. En annan var kort – påminde lite om Alice – lite babyliknande ansikte och långt rött hår som gick nedanför midjan. Och den tredje, som var en man, var så vacker att det tog andan ur mig. Babyblont hår och lång. Behöver jag tala om att alla var bleka med blodröda ögon? Alla såg ut att vara i tjugoårs åldern. Jane la märke till att jag synade dom. Och det fick henne – om det ens var möjligt – att le ännu bredare.

”Jag ser att du lagt märke till dom nya. Zamantha,” Hon pekade på den med rött hår.”Tricia,” Hon gjorde en gest mot hon med brunt hår. ”Och Leon”, avslutade hon och knyckte på huvudet åt mannens håll. Jag stod kvar på stället och försökte hitta min inre självkontroll. Ge dig inte på dom, även om dom tänker ta mamma ifrån dig. Ge dig inte på dom, messade jag för mig själv.

”Vad gör ni här?” frågade jag med en pinsam darr på rösten. Demetri skrattade till. Jane log ännu bredare.

”Inget särskilt... Vi skulle bara...” började hon men då förlorade jag nästan min kontroll.

”Ge fan i lögnerna. Varför. Är. Ni. Här?” fick jag fram genom mina sammanbitna läppar. Tricia tog ett steg mot mig. Jag tog ett steg bakåt. Hon morrade. Jag motstod den lustiga lusten att räcka ut tungan åt henne. (Ja, det låter roligt. So what? X)) Fem sekunder, intalade jag mig själv. Fem sekunder, hade inte Jane börjat förklara då så skulle jag springa. Inte för att jag hade så där jättestor chans att springa ifrån dom men ändå. Jag skulle försöka. Tre sekunder senare, Jane stod fortfarande och glodde på mig, med sitt hemska leende på läpparna.

Och jag sprang som jag aldrig sprungit förut.

Jag försökte lyssna om dom följde efter mig, men det enda som hördes var mina egna fotsteg. Om ingen av dom följde efter mig, vad gjorde dom då här?

”JAKE!” skrek jag så fort jag fick syn på honom. Han vände sig om med ett leende på läpparna.

”Var är dom andra?” flåsade jag och stannade framför honom.

”Jagar, spelar det någon roll? Dom är tillbaka ikväll.”

”FAN!” skrek jag så högt jag kunde. Han rynkade pannan. ”VOLTURI!” skrek jag, och hans ansiktsuttryck gjorde ingen förändring. Jag stönade. Var han trög, eller var han trög? Jag var tydligen gift med en idiot. Suck.

”Vad pratar du om?” frågade han med ett skratt. Jag motstod lusten att ge honom en örfil, samtidigt som jag försökte kontrollera mig själv från att skrika.

”Volturi är här, okej?” Jag la min hand på hans kind och visade honom det som hade hänt. Leendet försvann långsamt från hans läppar.

”Helvete!”

---

Gillar? Hatar? låt mig veta :) det är massa(54 unika sammanlagt) inne på bloggen men nästan ingen som kommenterar.
det stör mig, så säg vad ni tycker!

Hej!
3 5 unika träffar, yay ;D
Iallafall, jag skrev klart kapitel ett av nightmare igår.
Den kommer iallafall vara ur Nessies synvinkel.
Och utspela sig 70 år efter Breaking Dawn.
Kommentera och se helt enkelt!

---

Kapitel Ett

Nessies Point of View/synvinkel
Varför ljuger hon? Såklart hon vet vad. Om de har bråkat borde hon ju veta. Eller hur?
”Vi är inte sura på varandra – vad jag vet – men jag vet inte vad jag har gjort fel,” sa mamma med ett litet leende. Jag fnös lågt för mig själv, och självklart hörde hon det. Hon hör allt. Precis som alla andra dumma vampyrer här i närheten, som bara ljuger, ingen förklarar för mig vad som händer. Jag hade försökt utpressa Jakie att berätta men han vägrade. Eller så hade ingen berättat för honom.
”Nehepp,” muttrade jag och vände ryggen åt henne.
 
“Hej Jake”, sa jag trött och skönk ner brevid honom i soffan.
”Hej”, sa han med ett leénde på läpparna och lade armen om mig. ”Nå, lyckades du få Bella att berätta?” frågade han sedan. Jag skakade på huvudet, och försökte kväva en gäspning. ”Nej, tyvärr. Hon vägrade berätta. Men du får berätta, snälla?”
”Jag vet verkligen inte, det är ingen som bryr sig om att berätta för mig.” Och när han sa det insåg jag att det kanske var värre än jag trodde.
”Det verkar vara ganska allvarligt,” mumlade jag och lutade mig mot honom. Han nickade utan att svara.
”Men jag vill verkligen veta vad som har hänt”, muttrade jag.
”Jag lovar, jag vill också veta. Mer än allt annat. Bella och Edward har aldrig låtit bli att prata med varandra under hela den tiden jag känt dem. Så det måste vara väldigt allvarliga saker. Men vet du vad?”
”Nej, vadå?” mumlade jag sömningt.
”Jag slår vad om att det kommer ordna sig. Känner jag din mamma rätt så kommer det här inte hålla i så länge, du har ju hört hur dåligt hon mådde när de lämnade henne, men det var en riktig skillnad att faktist uppleva det, på riktigt. Man mådde dåligt bara av att se det.”
”Vad har det med saken att göra?
”Saken är den att de kommer att börja prata med varandra så småningom. Som sagt, din mamma mår inte bra av att vara utan honom, och vad jag har hört så mådde inte han så bra den tiden för över sjuttio år sedan heller.”
”Mm...”
”Vill du sova?”
”Ja...” Jag stängde ögonen.
”Vill du att jag ska lämna dig i fred?”
”Du får gärna stanna.”
”Är du trött?” Jag stönade jag öppnade ena ögat lite.
”Vad är det här, tjugo frågor eller vadå?” Jake flinade.
”Jag ska inte störa mer. Sov gott.”

 Jag vaknade med ett ryck, och låg i min säng. Jag sneglade på min väckarklocka brevid mig. 02:34 stod den på. Inte en chans att jag skulle kunna somna om. Jag sträckte mig efter mobiltelefonen, eftersom att den blinkade. Ingenting speciellt hade hänt. Men så råkade jag se den lilla klockan uppe i hörnet. 08:47. Jag förstod ingenting, men jag antog att väckarklockan hade stannat, eftersom att det var ljust ute. Ovanligt ljust för att vara så tidigt på dygnet – för att vara September. Jag sträckte på mig, och reste mig upp för att byta kläder och borsta håret.
 
”He...” började jag när jag kom ner för trappan, men avbröt mig. ”Vad har hänt?” frågade jag när jag såg allas ledsna ansiktsuttryck. Alla var där, förrutom...
”Ness, Bella gav sig iväg igår kväll när du hade somnat.” Det var Carlisle som hade öppnat munnen. ”Så ni tänker berätta vad som har hänt nu?” frågade jag, för chockad för att bli ledsen. Faster Rosie nickade långsamt. Men det var min andra faster, Alice som öppnade munnen för att prata. ”Nessie, din mamma och pappa bråkade förra veckan... Vad finns det mer att säga?” Jag stod helt mållös. Mamma, borta.
”M-men hon k-kommer tillb-baka? Visst?” stammade jag fram och började gråta. Jake var snabbt framme vid mig och kramade mig, hårt.
”Antagligen,” sa Carlisle lågt. ”Hon behöver bara tid... att läka.” Efter någon minut lyfte jag blicken mot Alice.
”Du visste det,” väste jag lågt. ”Du v-visste det hela tiden.”
”Nessie, jag lovar, jag hade ingen aning. Jag blev lika chockad som alla andra när hon helt plötsligt kom och sa hejdå igår kväll.”
Tom, chockad och mållös. Varför? Efter alla dessa år, varför bråkade dem? Och vad hade de bråkat om?
”Jag, behöver nog, vara ifred, en stund”, lyckades jag få fram och gled ur Jakes omfamning, och gick upp för trappan, in på mitt rum och slängde mig på sängen. Och så kom tårarna.

«Bellas Point of View»
Smärta, smärta och mer smärta. Det var allt jag kände just nu, allt jag känt den senaste veckan. Inte visste jag vart jag var på väg heller. Jag ville bara komma bort, bort från honom. Och även om det innebar att komma bort från de jag älskade, så var jag tvungen att lämna dem. Kanske skulle jag kunna komma tillbaka någon gång... Ett prassel hördes i en buske någon kilometer bort. Jag drog ett andetag, för första gången på flera timmar och fick in doften av någon annan vampyr.

«Nessies Point of View»
Mamma, snälla kom tillbaka. Snälla gör inte så här för mig... En knackning hördes på dörren.
”Ness, det är jag. Kan jag komma in?” frågade Jake utanför, och jag tvekade ett ögonblick.
”Okej,” fick jag fram och satte mig upp. Dörren öppnades och Jake kom in, stängde dörren och tvekade.
”Hur mår du?” frågade han försiktigt.
”Bättre,” medgav jag och han log lite och satte sig brevid mig.
”Vet du vad,” började han. ”Hon kommer tillbaka. Jag känner henne såpass bra, inget kan hålla henne borta från de hon älskar.” Jag kom inte på något att svara, så jag nickade bara. ”Jag vet,” sa jag lågt. ”Jag önskar bara att någon hade berättat för mig vad som hänt innan...” började jag men rösten försvann i sorg.
”Jag med Ness, jag med. Det hade gjort saker så mycket enklare. Man hade varit förberedd på att något sånt här kanske skulle hända.”
”Var är pappa?” frågade jag sedan, och försökte minnas att jag sätt honom tidigare imorse. ”Jag vet faktist inte, senast jag såg honom var igår kväll.”
”Vad hände igår kväll?”
”Är det här något slags förhör?”
”Typ. Men berätta exakt vad som hände.”
”Okej. Jag och Emmett körde en runda shack, Jasper tittade på, Esme, Carlisle och Edward satt och diskuterade någonting med varandra och Alice och Rosalie satt och diskuterade någon shoppingtur dom skulle ta med dig på i födelsedagspresent – fast den blir nog inställd med tanke på allt, ja du vet – och helt plötsligt kom Bella in, kramade oss alla – förrutom Edward, han försvann så fort hon kom in i rummet – och sa ’jag ger mig av, jag klarar inte det här längre’ och sen försvann hon. Vi satt tysta en stund, och sen reste sig Alice upp och sa att hon skulle ta reda på vad som hände och sen var hon borta. Vi satt helt tysta i flera timmar och sen kom Alice tillbaka och sa ’Hon vill bara vara för sig själv för ett tag, hon kommer antagligen komma tillbaka’ och alla blev helt stumma. Jag fattade inte vad som hände, jag tyckte bara jättesynd om henne.” Jakes ord gjorde ont. Ness, kom ihåg att det är minst lika synd om pappa också påminde jag mig själv.
”Ness!” ropade Rosie där nerifrån. Jag hoppade upp, slängde en blick på mig själv i spegeln – okej, jag såg hemsk ut men vem bryr sig – och sprang ut och ner för trappan.
”Ja?” frågade jag.
”Åh, du mår bättre,” konstaterade Emmett glatt. Jag log glatt mot honom.
”Ja, jag gör väll det,” sa jag med ett skratt, och Emmett skrattade.
”Nessie, det här är säkert helt fel tillfälle, men jag och Alice undrar om du skulle vilja följa med oss och shoppa nu till helgen?” frågade Rosie lågt. Hennes fråga gladde mig, jag behövde nya kläder.
”Rose, jag har en känsla av att Nessie inte är sugen på att shoppa med tanke på omständigheterna,” sa Esme mjukt, och det fick mig att tänka efter. Äsch, strunt samma, insåg jag efter några sekunder.
”Jag följer gärna med, jag behöver verkligen en ny garderob,” sa jag med ett leénde på läpparna, och Alice sken upp.
”Åh vad bra! Vi åker på fredag, du kommer få massa nya kläder och vi kommer...” Jag lät hennes kvittrande röst bli ett bakrundsljud i huvudet, och såg mig omkring i rummet. Alla tittade på mig, förrutom Jasper och...
Pappa. Det var nog första gången på flera dagar jag sätt honom. Han och Jazz satt och diskuterade något lågt med varandra. Så fick Jazz syn på mig.
”Hej Ness,” sa han med ett leénde.
”Hej.” Jag hann inte säga något mer förren Jake kom gående nerför trappan.
”Så ni är borta hela helgen?” frågade han efter att han har kramat om mig bakifrån. Alice nickade energiriskt.
”Okej,” sa Jake, fortfarande med armarna om mig.
”Åh, hur kan ni ens tänka på att shoppa? Är det ingen av er som mår dåligt över allt som har hänt?” utbrast Esme plötsligt. Jag tänkte efter. Visst, jag mådde verkligen dåligt. Men något som jag lärt mig av mammas historier är att om man saknar någon oändligt mycket, så är det bästa man kan göra att försöka. Hitta något som bedövar, och jag älskar att shoppa.
”Jag tror att alla mår värdelöst-” började Alice och Jazz avbröt henne. ”Det gör alla,” och Alice fortsatte. ”Okej, jag vet att alla mår skit, men... Åh vem försöker jag lura? Jag mår hemskt, men glöm inte att jag var den sista som pratade med Bella-” Alla, inklusive mig ryckte till vid mammas namn. ”-Och jag vet därför exakt hur hon känner. Och det är hemskt. Jag tänker inte berätta exakt vad hon sa, men hon förklarade exakt hur hon kände – känner, menade jag, och hon får ta den tid hon behöver. Just nu, så kommer det dröja fyrtiofem år innan hon kommer tillbaka.” En del av mig ville skrika, men skriket vägrade lämna mina läppar. En annan del ville gråta, men jag var för chockad. Ett år, det var vad jag hade trott. Men fyrtiofem. Alla andra verkade känna precis som jag, för ingen sa något. Nu var jag inte alls sugen på att shoppa längre. Efter några minuter – vilka kändes som en halv evighet – så var det någon som bröt tystnaden.
”Du kan inte mena allvar.” Det var Emmett som hade öppnat munnen för första gången på länge. När jag blivit lite mer uppmärksam på allt annat så märkte jag tårarna rinna tyst nerför mina kinder.
”Det gör jag. Men om det är till någon tröst så...” Alice’s röst försvann, och hennes ögon blev tomma.
”Så...” sa hon, och efter en stund var hon tillbaka i verkligheten.
”Ändras. Hela. Tiden,” lyckades hon få fram.
”Ali, vad är fel?” frågade Jazz och en fjärdedels sekund senare står han brevid henne.
”Hon... de... ögon... onda... fara... död...” 

« Alice’s vision ; Bellas Point of View »
”Och, vem är du min sköna?” frågade en av de okända. Det ska du ge fan i, ville jag skrika.
”Du kan ju börja med att svara på min fråga, vilka är ni?” frågade jag. Han som nyss pratat log ett obehagligt leénde mot mig.
”Jag är David Leengham, och det här-” Han gjorde en gest mot kvinnan brevid honom. ”- Är Natasha Laiwen. Vi kommer från Volterra, och var på väg till familjen Cullen, för att frambringa ett meddelande från Aro till Carlisle Cullen. Men säg mig, vem är du?” Jag ville bara slita honom i stycken, utan att veta varför.
”Bella... Cullen.”
”Åh,” var allt han sa. ”Nå, då kanske du kan hjälpa oss. Vi har ingen aning om var de befinner sig just nu.” Jag bet mig själv i underläppen. Kanske...
”Det beror på. De är fortfarande min familj, även om jag har lämnat dem. Vad är det ni ska göra?”
”Frambringa ett meddelande, från Aro till Carlisle.”
”Och meddelandet lyder?”
”Du, även om du tillhör familjen Cullen – på något sätt...- så är det privat.”
”Då kan jag tyvärr inte hjälpa er. Adjö,” sa jag kyligt och vände mig om för att springa. När jag sprungit en halvminut, så kände jag en hand på min axel, och helt plötsligt låg jag på marken. David tittade ner på mig med blodröda ögon, och log ondskefullt.
”Varför så bråttom?” frågade han. 

«Nessies Point of View»
Alla stod helt stilla. Ingen rörde på sig. Ingen av de som inte behövde andas andades. Vad än Alice hade sätt, så innebar det döden. Och mamma. Och de två tillsammans, innebar en dödligt deprimerad Nessie Cullen. Deprimerad var fel ord. Det fanns inget ord som beskrev känslan jag skulle känna om mamma dog, eller vad det nu är vampyrer gör. Om inte...
”Vad ska vi göra?” viskade jag förfärat. Alla tittade på mig. När jag vände mig bakåt för att gråta i Jakes famn, insåg jag att han grät. Långsamma, tysta tårar rann nerför hans kinder. ”Vad kommer hända?” frågade Emmett lågt.
”Två stycken...onda från Volturi...kommer få tag i henne...” Esme flämtade, Jake, Jazz, Emmett, Rosalie och Carlisle morrade. Och pappa försvann så fort att jag inte ens var säker på att han gjort det.
”Vad ska vi göra?” viskade jag igen, och den här gången var det ingen som reagerade. Då började jag gråta på riktigt. Jag hade aldrig gillat Volturi. Elaka typer som försökt döda mig när jag varit mindre. Mycket mindre. Knappt ett år – teoretiskt – gammal. De ansåg mig som ett hot mot den mänskliga världen. Vad i all världen hade de för rätt att döda min mamma?

 «Jaspers Point of View (Bara lite känslor)»

Det förvånade mig inte att Nessie inte hade några känslor alls. Bara tomhet. Och alla andra... Bara smärta. Och sorg. Men ingen kände den desperata tomhet som Nessie kände. Och jag förstod henne. Verkligen. 

«Nessies Point of View»
Förlamad. Känslolös. Tom. Varför gjorde de så här? Vad hade min mamma gjort som var fel?
”Är det försent?” mumlade Carlisle. Alice tittade upp. Hon skakade på huvudet, och ett litet hopp tändes inom mig.
”Vad ska vi göra? Vi kan inte bara stanna här och vänta på...” började Jazz men Alice avbröt honom.
”Lyssna. Det är inte försent. Men vi kan inte bara rusa iväg...” sa hon, och avbröt sig när Emmett for upp från soffkanten.
”Jo, det kan vi!” utbrast han. Och i nästa ögonblick var han borta. Vi vände oss mot Alice igen. Hon harklade sig.
”Bry er inte om honom. Han kommer tillbaka. Om en halvtimme, när han inser att det är lönlöst, eftersom att han inte har någon aning om var hon är. Men som jag sa, vi kan inte bara rusa iväg efter henne. De som kommer ta henne är alldeles för starka, och mäktiga.”
”Men vi är sju personer, kanske åtta. Det beror ju lite på... Men iallafall, du sa att de var två stycken? Vi klarar dem!” sa Jake bakom mig, och Alice kastade en blick på honom.
”Han har rätt,” mumlade jag knappt hörbart, men de hörde mig såklart. ”Vi kan ta dem. Inga problem.”
”Jo, det är problem! Ni kanske tar de som vanliga vakter från Volturi? Men ni har fel! Det är dem inte! De är mycket starkare, snabbare och mäktigare än så! Vi har inte en chans mot dem!” nästan skrek Alice. Och mina tårar började rinna igen.
”Men vi kan inte bara stanna här och vänta på att mamma ska dö!” skrek jag desperat. Nu var jag även arg. Hur kunde Alice säga så?
”Ness, jag lovar. Det ska vi inte! Vi kan inte bara ge oss av utan att...” Alices röst dog bort samtidigt som jag skrek högt.
”Tänk om vi är för sent ute när vi väl ger oss av? Tänk om...” min röst bar inte till hela meningen. Alice gick långsamt fram mot mig, och lade armarna om mig.
”Oroa dig inte,” viskade hon. ”Vi kommer hinna. Jag lovar.” Samtidigt som hon sa det, så kände jag Jazz försöka lugna mig.
Lita på henne, sa mitt undermedvetna till mig. Men jag hade andra planer. Som skulle funka...
”Ness!” utbrast Alice plötsligt. ”Gör det inte!” Jag stönade. Det gick inte att planera saker utan att Alice fick reda på det. Det gjorde det svårt, men inte omöjligt...
”Okej, förlåt,” mumlade jag. Alice synade mig en stund.
”Lova att du inte gör något dumt?” sa hon oroligt, och jag tänkte efter en halvminut. Sedan såg jag henne rakt i ögonen.
”Jag lovar. Om...”
”Nej Ness, inga villkor. Lova mig det bara.”
”Okej. Jag lovar. Inga villkor. Förrutom...”
”Ness!” skrek hon. Och jag såg henne rakt i ögonen igen.
”Okej.” Alice kramade mig en gång till, och släppte mig sedan. Och vände blicken mot Rosalie.
”Så, jag antar att vi inte ska shoppa då?” frågade hon, och Rosie skakade på huvudet.
”Du kan, men jag tänker inte ge mig av för att göra något så oviktigt som att shoppa. Inte med tanke på det som... kommer hända,” sa hon med viss tveksamhet på rösten i slutet av meningen, och Alice nickade instämmande. Det gick tjugo minuter. Tjugofem. Sedan kom Emmett.
”Vad har jag missat?” frågade han tveksamt, och vi andra började skratta åt honom. ”Vadå?” frågade han dumt, och Rosie gick fram till honom med ett leénde på läpparna.
”Du har inte missat någonting,” sa hon mjukt och kramade honom. Jasper försökte forfarande lugna mig, och jag blev så trött att jag somnade i Jakes armar. Där jag trivdes bäst.

---

Det finns inget att säga, förutom att jag hoppas ni tyckte om den X) Just det, ny header är på G :)