Förlåt förlåt för att det har tagigt så lång tid, men jag ska försöka skriva fortare.

---

Kapitel 16:

Jag ställde mig snabbt upp och slog till honom på kinden. ”Fan!” svor han högt.

Det förvånade mig att huvudet satt kvar. ”Det där ska du få ångra!” morrade han åt mig.

Eric öppnade munnen men stängde den ingen.

”Tystnad!”

---

Kapitel 17

 

Min mammas röst ekade i rummet, och alla som pratade tystnade direkt, till och med Ian tystnade tvärt. En lampa tändes och lyste upp min mammas spända ansikte. Jag har aldrig tänkte på det förut, men vi är faktiskt ganska lika, likadana käkben, munnen och håret. Ögonen har jag aldrig fått se eftersom hon förvandlades när jag föddes. Men vi är ändå väldigt olika varandra, hennes elaka personlighet, full av tankar på hämnd och död. Nej, jag kan inte förstå hur hon fått såna tankar, hemska saker har hänt henne men att döda flera för att någon sårat en själv, ja det kan jag inte förstå.

Hennes röst fick tillbaka mig till verkligheten.

”Jag vet att det har gått väldigt kort tid från mötet på ängen. Men en av Cullens nära vän är i Port Angeles ikväll.” Hon pausade och morrningar hördes, antagligen kommer det inte bara bli en som dör idag. ”Zoey, det var du som skulle ha koll på henne. Vilken tid kommer hon vara där?” frågade min mamma. Zoey? Hon måste skämta med mig! Zoey skulle inte spionera på någon, eller?

Vem vet, Zoey kanske inte är hennes gamla vanliga jag. Min blick färdades mot henne. Hon satt med ett hån leende på läpparna, mina förhoppningar sjönk..

”Hon kommer att vara där runt tio, så vi har mörkret på vår sida.” rösten som sa det lät inte som Zoey´s, men orden kom ur hennes mun. Är det ingen annan här som inte inser att det vi gör är fel?

Det kan väll inte bara vara jag? Jag kom ihåg Mia´s ord Du är inte den ända förrädaren, hade hon sagt. Men vem? Alla i det här rummet tänker bara på en sak: blod.

Mamma satte på en stor skärm som genast började spela upp bilder på en söt tjej i kanske 20 års åldern. Hon var väldigt vacker.

”Det här är Angela Weber, och hon är vårat första offer.” min mammas ord var kalla och hårda.

”Den som först kommer fram till henne, får henne.” Alla kastade sig upp från stolarna och började vråla saker som: ”Det kommer bli jag som får henne!” ”Jag ska döda alla som hindrar mig!”

Jag undrar vem av Cullens som känner Angela. Tanken på Cullens fick mig att komma ihåg Embry.

Jag måste se till så att vargarna och Cullens är där.

 

Alla var så upptagna om att bråka om vem som skulle få henne, så att ingen märkte mig när jag smet ut. Det var mörkt och dimmigt ute precis som i en läskig film, men det här är inte en film. Jag började springa in i skogen mot ängen. Minnet av att Embry undrat över hur jag skulle kunna kontakta honom visades i mitt huvud. Ett svagt skratt slank ut ur min mun. Jag visste exakt hur jag skulle kontakta honom. Jag blundade medan jag sprang och flöt tillbaka till minnet.

 

Jag satt på mitt rum när en killen kom in. Han var lång och smal, med ett allvarligt uttryck i ansiktet. Hans ansikte var in ramat av bruna lockar, riktigt söt.

Bakom honom kom pappa fram med ett brett leende på läpparna. Det där leendet är så falskt att inte ens ett djur skulle tro på det. ”Melissa det här är Cole. Han har en speciell gåva men tyvärr vill han inte gå med i Volturi, så vi tänkte att du ska få vara med honom ett par dagar tills du lärt dig använda hans gåva.” Jag sa inget utan bara tittade på Cole. Det var en stor lättnad att han tackat nej till att vara med i Volturi. Jag fick ett intryck om att Cole var en snäll och roligt person, och jag vill verkligen inte att han ska förvandlas till en stel, känslolös vampyr. ”Vad har du för gåva?” frågade jag Cole med ett snett leende. ”Jag kan skicka tankar till andra.” Jag nickade, det var en typisk gåva Aro ville att jag skulle ha.

 

Jag kom tillbaka till nuet och gick sista biten till ängen. Tankarna på Cole fick mig att undra vart han är nu. Snabbt skakade jag av mig dom tankarna och koncentrera mig istället på varför jag är här.

 

Embry´s Perspektiv:

 

Vi satt spända i Cullens vardagsrum. Ingen sa något, alla var försjunkna i tankar. Vi alla vet att något hemskt kommer hända ikväll, vilket inte alls är uppmuntrande. När Melissa gått hade jag stannat kvar vid platsen och bara andas in hennes doft. ”Jag förstår inte.” suckade Alice högt.

Ända sen vi kom hit har hon försökt se in i framtiden efter några beslut, men allt är svart.

En liten del av mig anande att det var Melissa som gjorde det, men även någon annan kan säkert göra Alice blind.

Embry, kom till ängen..fort. Dom har bestämt sig. Jag stelnade till. Mitt hjärta började slå fortare och jag vart varm i hela kroppen. Det var Melissa´s röst. Snabbt ställde jag mig upp och börja springa mot dörren. Redan innan jag hunnit kasta mig ut ur huset skakade mina armar och ben våldsamt.

Jag hörde dom andras röster skrika mitt namn, men jag fortsatte framåt.

Tanken på att Ellinor valt vem dom ska döda skrämde mig, men att får träffa Melissa...det går inte att beskriva. Även om vi träffades för några timmar sen så känns det mer som en evighet.

Jag förvandlades till varg och sprang in i skogen. Mina tassar rörde sig snabbt över den futtiga marken. Vinden blåste runt min päls och fick mig att springa ännu fortare.

 

Mellan träden började jag se ängen. Jag förvandlade mig tillbaka till människa och började gå ut på den stora dimmiga ängen. Min blick vandrade sakta över ängen och stannade vid en stor gran. Där bredvid granen satt hon, hennes ansikte i det dimmiga ljuset gjorde henne mystiskt och gjorde att hon såg mer sagolik ut än innan. Hon kände såklart min lukt. ”Embry.” viskade hon med mjuk röst. Hon kunde lika gärna ha sjungit för mig, hennes ord var som en sång.

”Melissa.” var det ända jag sa. Jag såg hennes mungipor dras till ett leende, och i nästa sekund stod hon framför mig. Hennes ögon var fortfarande lysande röda men jag kunde ändå se lite av hennes vanliga ögonfärg. Sakta la jag mina armar om hennes midja och drog henne närmare mig. Hon lutade sig mot mig och våra läppar möttes. I det ögonblicket var allt perfekt, alla problem var som bortblåsta, tankar på att oskyldiga skulle dö om vi inte stoppar det, den fruktansvärda tanken att vi kanske aldrig kommer kunna vara tillsammans, allt det var som bortblåst. Det ända som betydde något var vi två. Melissa avbröt kyssen och kollade allvarligt på mig.

”Det är bestämt. Dom kommer attackera en oskyldig flicka i Port Angeles vid tio tiden.” Hennes röst var tonlös. Jag visste inte vad jag skulle säga. ”Eh..Vad heter hon?” var allt jag fick ur mig.

”Angela Weber. Ni måste stoppa dom.” Jag visste vem Angela var, hon var en snäll och väldigt omtyckte tjej, en av Bella´s gamla klasskompisar tror jag. ”Ja vi ska stoppa dom.” Jag fick en konstig känsla i magen, som om något annat också kommer att hända ikväll, men jag kan inte lista ut vad. För att försöka få bort den konstiga känslan la jag mina armar om Melissa igen och kysste henne intensivt. Hon besvarade kyssen, och jag drog ner oss på marken. Vårar läppar särades och tungorna började leka med varandra.

---

 Så nu vill jag veta vad ni tycker. KOMMENTERA! Nästa Kapitel kommer det bli mera acttion i!

Ni är inte lika duktiga på att kommentera som ni var förut, och därför har jag en fråga till er som jag vill att ALLA svarar på.

 

LÄSER NI FORTFARANDE NEVER SAY NEVER????

 

create free polls | comment on this

KOMMENTERA och kom gärna med egna idéer om hur jag kan förbättra NSN

Jag tänkte börja lägga in en passande bild till vaje kapitel så att ni kan få en inblick i hur jag ser allt.
Men ni ska få läsa nu.

---

Kapitel 15

Om jag hade ett hjärta som kunde slå skulle jag nog ha svimmat nu. Mamma ska planera hennes första drag. Någon kommer att dö om jag inte stoppar henne.

---

 Melissa´s klänning i drömmen

Kapitel 16

Vi gick in i ett av dom största rummen. Allt var mörkt, men jag såg att dom andra redan satt vid bordet. Det luktade unket och luften var kväv. Försiktigt gled jag ner mot väggen och väntade på att mamma skulle börja prata. Mina ögon vande sig vid ljuset och jag granskade allas ansikten.

Dom känslor som jag såg var: Ilska, förväntan och upphetsning, men ingen visade några täcken på sorg för det vi kommer tvingas göra. Inga tecken på någon som lider för hur många liv vi kommer att förstöra. Jag visste varför dom inte kände någon sorg. Enligt dom är ett eller två liv inte värt något alls. Men vi förstör inte bara den vi dödars liv. Den personens familj och vänner, vi förstör deras liv också. En av vampyrerna som jag inte har pratat med satte sig ner bredvid mig. Hans ögon var röda och lyste av upphetsning, en typisk nyfödd. ”Du är Melissa Volturi, Ellinor´s dotter.” I vanliga fall skulle jag inte ha reagerat som jag gjorde. Men all död som hänt under dom senaste veckorna var för mycket för mig. Jag ställde mig upp för fort för en människa eller halv-vampyr.

”Nej, mitt namn är inte Melissa Volturi! Mitt namn är Melissa Cullen!” morrade jag åt honom.

Han log och verkade uppskatta mitt utbrott. ”Passande att ha fiendens efternamn.” sa han sarkastiskt.

Han drog ena handen genom sitt blonda hår och gav mig ett hånleende.

Jag fick intala mig själv flera gång att om jag gör något mot honom kommer allt bara bli värre.

Men tanken att använda Jane´s eller Alec´s gåva mot honom var frestande, mer än frestande.

”Cullens är inga fienden. Dom är min familj.” sa jag sakta och vänd mitt huvud bort från honom.

Han fnös. ”Familj, jag det är ett passande ord.” även om jag inte såg hans visste jag att han himlade med ögonen. ”Äckliga parasiter är vad dom är.” Nu sprack mitt tålamod.

”Om du säger ett enda ord om dom, kommer jag slita ut ditt frusna hjärta med mina egna händer. Fattat?” Jag skrek och allas blickar vändes mot oss. ”Perfekt.” suckade jag.

”Allesammans jag vet att jag är snygg! Men det är faktiskt oartigt att titta på folk, jag säger inte att jag uppskattar alla era beundrande blickar men det finns bara plats för en i mitt liv, och det är jag!” skratt och fnysningar hördes. Eric kom skrattandes fram till oss.

”Fortsätt drömma, Ian.” Jaha så det är Ian han heter. ”Jag behöver inte drömma, för mig är det verklighet.” Åh, snälla rädda mig, bad jag tyst för mig själv. Om jag hör ett enda ord om Ian och om hur snygg han tycker att han är tar jag livet av mig! Okej, jag skulle inte ta livet av mig men kanske hans liv... Jag slöt ögonen och drömde mig bort.

 

Jag var på en äng med röda tulpaner. Solen lyste upp min glittrande hud och gjorde så att det såg ut som flera små kristaller eller diamanter. Himlen var blå och inget moln syntes. Jag kollade ner på min kropp. En lavendel färgad klänning klädde min glittrande kropp. Gräset kittlade under mina bara fötter. Jag drog in den friska luften i mina lungor. Doften av blommor slog mig och något mer...blod. Jag kollade runt och såg Mia. ”Mia! Jag kan knappt tro att det är du!” Jag sprang fram till henne och slog armarna om henne.”Jag vet vilka det var som dödade dig. Men ta det lugnt dom är döda nu.” orden flög ut ur min mun. ”Melissa, ta det lugnt!” hennes röst var precis likadan som när hon levt och hjälpt mig när jag behövde någon att prata med. Den brinnande smärtan i halsen kom fram. Hennes hals med färskt blod var så lockande. Men det här är en dröm, varför känner jag den brinnande smärtan? I drömmar brukar man väll inte känna smärta, eller? Jag rynkade pannan. Och som om Mia kunde läsa mina tankar sa hon:

”Drömmar kan inte förändra den du är. Men det är inte därför ditt undermedvetna har grävt fram mig.” Vad menar hon? Men jag hann inte tänka på det. Plötsligt förändrades ängen till öknen, blommorna till sand och den blåa himlen till åskmoln. Mia blev suddig och stora blixtrar slog ner runt oss. ”Du är inte den enda förrädaren.” var allt Mia sa innan hon försvann.

 

Jag slog upp ögonen. Vad hände nyss? Eric och Ian tjafsade fortfarande med varandra så jag har inte sovit så länge. Vad menade Mia med ”Du är inte den enda förrädaren.”?

Jag kände en Ian´s armbåge i magen. ”Visst?” frågade han. ”Va?” vad menar han?

”Visst måste det vara svårt att inse att din så kallade familj måste dö.” Han gav mig ett hånfullt leende. Jag ställde mig snabbt upp och slog till honom på kinden. ”Fan!” svor han högt.

Det förvånade mig att huvudet satt kvar. ”Det där ska du få ångra!” morrade han åt mig.

Eric öppnade munnen men stängde den ingen.

”Tystnad!”

Vad tycker ni? Och vill ni att jag ska fortsätta lägga in en bild till varje kapitel, eller inte?
Kommentera!

Nu får ni kapitel 15 av NSN, hoppas att ni gillar det och jag är ledsen att det vart så kort.

Kpaitel 14 

”Kommer jag att få träffa dig ingen?” hans ögon var tårögda och på väg att brista ut i gråt.

”Ja det kommer du. Jag kallar på dig när jag kan och så träffas vi här.” han nickade.

”Men hur ska du kunna kalla på mig?” jag skrattade ett glädjelöst skratt.

”Du kommer att känna det i hjärtat. Jag älskar dig vad som än händer.” sa jag med mjuk röst och tryckte mina läppar mot hans. Jag la all min kraft i den kyssen. Du ljög för honom. Skrek rösten i mitt huvud. Nej, det måste finnas ett sätt att smita förbi mamma´s klan så jag kan träffa Embry, det bara måste det.

Jag avslutade kyssen och med en sista blick sprang jag iväg.

 

---

Kapitel 15

 

Jag lämnade Embry bakom mig och återvände till ängen. Allt jag vill är att återvända till Cullens som faktiskt är min familj. Men jag vet själv att det inte går. Om dom ska ha en chans att överleva

måste jag vara på mammas sida och varna alla när dom slår till. Jag kom fram till ängen och gjorde så att Edward kunde läsa mina tankar. Edward, lyssna nu. Jag vet att ni vill att jag ska följa med er men jag kan inte hur mycket jag än vill, och jag varnar er, lita inte ett ord på det min mamma säger.

Han nickade som för att visa att han hade uppfattat det och förstod mig. Han vill att jag ska följa med dom nu när alla vet att jag lever och allt, men jag vet inte riktigt hur det kommer bli mellan mig och Nessie nu. Det sista jag vill är att skada henne och om jag någonsin gör det vet jag att jag inte kommer att orka leva vidare. Och att jag faktiskt tänkt skada henne skrämmer mig.

Innan hon omfamnade mig var jag nära att kasta mig mot hennes hals och drick hennes färska, varma blod. Nej nej nej! Jag skakade på huvudet för att få tillbaka koncentrationen.

Efter bara en sekund stod jag ute på ängen igen. En av dom bra sakerna med att vara en fullbordad vampyr är farten. Och eftersom jag är nyfödd är jag snabbare än andra vampyrer vilket gör mig ännu mer farlig än jag redan är. Jag gick och ställde mig bredvid min kusin Zoey, som faktiskt inte är ett dugg elak som min mamma. När man ser henne i ögonen är allt man ser en liten flicka som inte vet vad hon gör. ”Melissa, ta farväl av dina före detta vänner nu, jag vill åka hem.” sa mamma med en sträng röst som gjorde mig vansinnig. Dom är inte mina före detta vänner! Dom är min familj och det du planerar att göra mot dom är så sjukt! Jag ville skrika det men höll allt mitt hat inom mig själv. Även om jag inte gillar min mamma är jag bunden vid henne. Vi har eller snarare hade samma kött och blod. Zoey säger att bandet vi känner mot varandra är till för att vampyrer ska kunna hitta sina släktingar och familj. Men bandet har inte bara bra sidor, utan mamma kan nämligen få både mig och Zoey att göra vad hon än vill. Nästan som Fredric´s hypnos.

Jag kom tillbaka till verkligheten och kramade om alla, till och med pappa och Markus.

När jag kramade om Nessie viskade jag tyst så bara hon kunde höra. ”Jag kommer tillbaka, jag lovar. Och vi kommer snart att ses, jag letar upp dig.” Hon skulle säga något men jag la ett finger över hennes mun så att hon tystnade. Hon log och nickade, gav mig en kyss på kinden och gick tillbaka till Edward.

Åh, jag vill så gärna vara hos dom! Varför kunde inte mamma ha dött när hon skulle ha dött?

Jag kände en hand i min som började springa med mig. Nessie kollade mig djupt i ögonen och jag i hennes. Jag saknar henne så, om jag bara kan göra något så att det här aldrig hänt skulle jag göra det. Men det går inte och jag vet att hon förstår det. Vi kom allt längre och längre ifrån varandra och jag såg henne knappt. Med en lång suck kollade jag upp och såg att det var Eric som drog mig. Han hade antagligen känt min blick för han kollade ner på mig och log. Jag försökte le ett falsk leende tillbaka fast det vart nog mest bara en grimas.

 

Eric saktade farten och stannade helt. Jag kollade upp och såg att vi var framme vid vårat läger ingen. Vi alla delade på oss och gick åt olika håll. Jag såg mamma säga något till Eric som nickade.

”Melissa, följ med mig.” ropade han och nyfiken som jag är så gick jag fram till honom

”Ja?” han log och nickade till ett av dom fyra husen som finns uppbyggda här. Han började gå mot det han hade nickat mot och jag följde efter.

”Kan jag få prata lite med dig?” sa han så fort vi kom innanför dörren. ”Vist, vad vill du prata om?”

Han slog sig ner i soffan och jag satte mig ner i fåtöljen. ”Allt, fast jag skulle vilja veta mer om din tid innan du vart en fullutvecklad vampyr.” sa han. Jag nickade. Dom flesta här frågar mig om det.

”Vart vill du att jag ska börja?” han tänkte efter ett tag innan han frågade. ”Är dom där vargarna, riktiga varulvar? Och är du och Embry tillsammans?” Jag skrattade lite. Antar att han menar om dom är månbarnen.

”Nej, dom är inga månbarn utan skepnads-skiftare. Och Embry och jag är tillsammans.”

Han nickade. ”Okej då förstår jag.” Jag kollade ner på mina händer och innan jag han stänga min mun sa jag. ”Vad sa mamma till dig där borta?” Snabbt la jag händerna på munnen. Det var inte meningen att jag skulle säga det där. Eric skakade på huvudet. ”Det gör inget. Hon ville bara att jag skulle ha koll på dig.” Ja, det skulle kunna vara något mamma oroade sig över. Att jag ska sticka här ifrån och rymma eller nått. ”Hur blev du en vampyr?” frågade jag honom. Eric tog ett djupt andetag.

”Det var en sen kväll, jag och några vänner var på en klubb. Vi drack mycket och jag såg en snygg tjej. Fast hon visade sig inte vara mänsklig. Vi pratade och skojade, och sen gick vi ut från klubben. Hon bet mig och allt jag kände efter det var smärtan och längtan efter att få dö. Och jag önskar ibland att jag dog på riktigt istället för att bli det här.” Han gjorde en gest över sin kropp och jag förstod vad han menade. Mitt sätt att bli fullutvecklad var inte direkt så trevligt.

Eric kanske inte är den jag trott att han är. Han verkar faktiskt vilja ändra på sig men vet inte hur.

Om han vet om att det går att leva på djurblod kanske han skulle lämna mamma och börja leva efter det. ”Det är dags att planera vårat första trick nu!” hörde jag min mamma ropa.

Hon måste mena den fösta personen som står nära någon i Cullens som vi kommer döda. Om jag hade ett hjärta som kunde slå skulle jag nog ha svimmat nu. Mamma ska planera hennes första drag. Någon kommer att dö om jag inte stoppar henne.

 

VAD TYCKER NI? KOMMENTERA OM NI VILL HA MER!!!!

 

 

Äntligen klar med kapitel 14. Puh! Vill bara säga tack för alla söta kommentarer ni skriver, det glädjer mig, och får mig att vilja skriva ännu mer. Som ett litet tack så har jag redan börjat på kapitel 15 och det är nästan klart. ;)
Men nu ska ni få läsa!

---

Kapitel 13

Jag kände att mitt hjärta började slå fortare och fortare. Dom kom allt längre och längre fram men hon kollade ner så jag kunde inte se hennes ansikte. Som om hon känt min blick kollade hon sakta upp. Jag mötte hennes blick och flämtade högt till. DET. KAN. INTE. VARA. SANT!

---

Kapitel 14

 

 

Embry´s perspektiv:

 

Det är Melissa! Melissa lever! Men hur?! Hon är död, eller var död, det såg vi alla. Men ändå står hon framför näsan på oss.”Hej alla.” sa hon lite blygt. Hennes röst var den vackraste röst jag någonsin hört... som musik i mina öron. Eric stod precis bakom henne och vilade en hand på hennes axel, vilket stör mig jävligt mycket. Jag morrade lågt men avbröts av mina bröders tankar. Shit, Embry du har verkligen tur när det gäller kärlek. Melissa dog men nu står hon här framför oss alla! Tänkte Seth och jag vände mig om.

Dom andra hade kommit fram och stod nu med öppna munnar.

 

Melissa´s perspektiv:

 

Det känns så skönt att se Embry ingen och jag vill bara springa in i hans päls och kyssa honom. Jag tog ett steg mot honom när jag kände en brinnande hetta i min strupe. Odjuret inom mig växte till liv och jag sökte hungrigt efter mitt offer. Jag var extremt noga med att använda Bella´s gåva så att Edward inte kan läsa mina tankar. Och där stod hon. Vacker med långt lockigt brons färgat hår. Hennes ansikte förändrades plötsligt när hon såg min hungriga blick. Jag tog ett steg närmare.

Melissa vad i hela världen håller du på med?! Känner du inte ingen henne? Jag skakade på huvudet och mumlade ett ”Försvinn!” till rösten i mitt huvud. Men tydligen så vill den inte ge sig.

Det är Renesmee. Din bästa vän! Om du skadar henne kommer du att ångra det. Det klickade till i mitt huvud när rösten nämnde namnet: Renesmee, men min hunger är alldeles för mäktig.

Ett litet bett kommer inte att skada henne. Lite blod bara. Jag skulle börja springa fram till henne men hon hann först. ”Åh, Melissa! Jag har saknat dig så mycket!” gnällde hon och kastade sig rumt min famn. Värmen från hennes kropp slog mig som en brinnande kofot. Men i det ögonblicket, ögonblicket då hon höll om mig spelades flera bilder upp i mitt huvud.

Vi två som stod och skrattade. Vi två som shoppade. Jag och Embry som kysstes.

Och en bild som chockade mig. Det var en tjej som låg i en sjukhus säng i ett stort vitt rum. Hon var helt kritvit i ansiktet och såg död ut. Hon hade röda bit märken på halsen och ner mot axlarna, och hon var väldigt mager.

Tjejen var jag. Jag glömde bort allt om min hunger och kramade Nessie tillbaka. Nu minns jag.

Hur kan jag vara så dum att jag tänkte dricka min bästa vän och syster´s blod?! Shit, jag behöver verkligen söka hjälp. Och mitt i Nessie´s och min kram kan jag lova att jag kände mitt hjärta hoppa till. En chock våg slog mig, en chock våg av dragnings kraft. Jag kände mig dragen åt ett annat håll, mot någonstans bakom oss. Jag gled smidigt ut från våran omfamning och såg manen i mitt liv. Embry.

”Mamma, kan jag få fem minuter ensam med Embry? Snälla!” Sa jag och log mot min mamma.

Hon såg misstänksam ut men nickade sakta. Embry och jag sprang snabbt in i skogen så långt bort så att dom andra inte skulle kunna höra oss.

Jag satte mig mot en trädstam och Embry förvandlades tillbaka till människa.

Han kom ut ur busken och sprang snabbt fram till mig. ”Melissa, jag har verkligen saknat dig.” viskade han i mitt öra och jag kände att mitt frusna hjärta slå till.

”Jag har saknat dig också, Embry.” Jag kysste honom mjuk. Hans varma läppar mot mina kalla.

Som eld och is. Två helt olika saker men med tillräckligt mycket kärlek kan bli ett.

Vi drogs ifrån varandra, för fort men vi har bara fem minuter på oss innan jag måste tillbaka. Suck!

”Hur kan du leva? Och varför kom du inte till mig tidigare?” hans röst var orolig men hans ögon fyllda av kärlek. Kärlek till mig. Han måste få veta. Om det ska kunna finnas en chans för oss att vara tillsammans så måste han få veta allt.

”När Abe och Fredric bet mig så började jag förvandlas till en vampyr. Men dom drack väldigt mycket blod av mig så jag hamnade i koma. När ni var på ängen och träffade Volturi så bröt min mamma in sig i huset och hämtade mig.” jag kollade honom i ögonen, dom bruna ögonen som jag sett när jag varit ”död”. Dom ögonen som fått mig att kämpa och vilja leva. Men allt kommer att förändras. Jag suckade och fortsatte berätta. ”En i min mamma´s klan eller snarare armé.” han öppnade munnen när jag sa 'arme´' men jag höll upp ett finger som för att tystna honom.

”Ja, det finns en som kan känna när döden närmar sig en person. Om han anstränger sig ordentligt kan han hjälpa döende människor eller halvvampyrer. Så han hjälpte mig och jag vaknade upp. Man kan kalla honom för 'helare'” Jag tystnade. Resten kommer bli väldigt svårt att berätta, så många hemligheter och erkännanden måste avslöjas. Men han förtjänar att veta. Embry la sina varma armar om mig och gungade mig fram och tillbaka.

Jag önskar att jag bara kan glömma allt som har med mamma och hennes planer. Att jag levde med Cullens och vi alla var en stor lycklig familj. Men tyvärr blir inte drömmar till verklighet, eller inte mina i alla fall. ”Jag önskar att jag kan stanna tiden, att vi kan leva lyckliga tillsammans för-alltid.” mumlade jag tyst. Embry stelnade till. ”Kan vi inte det?” Jag såg in i hans ögon och såg att dom var på väg att bli tårögda.

”Nej Embry. Inte nu. Det finns några saker jag måste berätta för dig. Saker du absolut inte får berätta för dom andra innan jag säger att det är dags. Okej?” Jag spärra fast hans blick.

”Ja. Men vad...?” Började han men jag avbröt honom.

”Jag kan inte berätta allt för dig nu, om jag gjorde det skulle dom andra få reda på det och du skulle dö. Men jag lovar att när tiden är inne ska du få veta allt.” Jag andades in den friska luften.

Det var vind stilla och tyst. Inga fågelkvitter eller löv som rasslade på marken.

Som lugnet före stormen. Men det värsta kommer inte hända nu, eller? Nej det kan inte stämma tiden är inte inne. Jag skakade av mig mina funderingar och koncentrerade mig på hur och vad jag ska berätta för Embry.

”Min mamma har sjuka planer, vad för planer får du reda på snart. Vampyrerna som hon hade med sig är inte alla som finns vid hennes läger, och alla vampyrer har olika gåvor. En del av hennes plan är att förinta Cullens och alla som står i vägen.” Jag tystnade och väntade på hans reaktion.

Men han sa ingen utan nickade förstående bara men jag hörde hur hans hjärta skena.

”Alice får nog snart reda på det eller så har hon redan haft en syn om allt. Men lova mig att ni inte går i skogen ensamma, utan alltid är två eller fler. Hon vill nog först skrämma upp er och sen....” jag kunde inte uttala ordet, men han förstod.

”Jag lovar. Och jag ska inte tänka på det här.” jag log tacksamt mot honom. Och ställde mig upp.

”Jag måste gå.” viskade jag tyst. Embry flämtade till. ”Nej nej nej, snälla stanna.” han tog tag i min hand. Snabbt vek jag undan från hans blick, men han lyfte upp min haka så att jag tvingades att möta hans ögon. Hans underbara ögon glänste av oror.

Han såg ut som en liten pojke som inte ville släppa iväg hans favorit nalle.

Stackars Embry, det här måste göra väldigt ont i honom. Först dör jag nästan och när han får träffa mig ingen måste jag lämna honom. Jag slängde armarna om honom.

”Allt kommer att bli bra, jag lovar.” viskade jag mot hans hals samtidigt som jag strök en hand över hans hår. ”Kommer jag att få träffa dig ingen?” hans ögon var tårögda och på väg att brista ut i gråt.

”Ja det kommer du. Jag kallar på dig när jag kan och så träffas vi här.” han nickade.

”Men hur ska du kunna kalla på mig?” jag skrattade ett glädjelöst skratt.

”Du kommer att känna det i hjärtat. Jag älskar dig vad som än händer.” sa jag med mjuk röst och tryckte mina läppar mot hans. Jag la all min kraft i den kyssen. Du ljög för honom. Skrek rösten i mitt huvud. Nej, det måste finnas ett sätt att smita förbi mamma´s klan så jag kan träffa Embry, det bara måste det.

Jag avslutade kyssen och med en sista blick sprang jag iväg.

---

Nu vill jag att ni är lika duktiga på att kommentera som förra gången! Om ni är duktiga får ni kapitel 15 innan helgen!

Jag har en liten fråga till er som jag gärna vill att ni ska svara på.
P.S Never Say Never är INTE slut än, men vill bara veta om ni skulle vilja det. Om det är någon som undrar så har jag räknat med 10-15 kapitel till på NSN. ;) D.S

create free polls | comment on this

 
GLÖM INTE ATT KOMMENTERA!

KRAM <3

Hejsan svejsan! Har precis skrivit klart kapitel 13 och det blir extra långt! Tänkte började med att skriva lite från det förra kapitlet så att ni lättare kommer ihåg vad som var sist. ENJOY!

---

Kapitel 12

Jag tod ett steg in i rummet. Min blick letade efter faror eller något annat men stannade vid den tomma sängen, sängen som Melissa´s döda kropp låg på för bara några minuter sen var nu tom!

---

Kapitel 13

 

Jag stod där helt i chock. Vem är så dum och kidnappar en död´s kropp? Rose grät utan tårar mot Emmett´s axel. Dom andra kom upp, inklusive Volturi. Jag andades in doften, och ja det var samma vampyr som bundit Nessie.

”Kom vi får diskutera allt det här.” sa Carlisle med en röst som skulle ha låtit lugn men lät bara skakig. Jag vände mig och skulle böja gå ner när Nessie hindrade mig.

”Vänta. Kolla.” hon tog upp en liten lapp och gav den till mig.

 

Hej,

Okej jag vet att jag kanske tog i lite när jag band fast Renesmee men om hon var lös skulle hon kanske stoppa mig, och jag kunde såklart inte ta den risken. Ni kanske redan vet det här men ni är riktigt patetiska och jag ska visa varför. Kom till ängen runt åtta och ta med er Volturi, några kanske kommer att komma ihåg mig? Men om ni försöker med några trick kommer alla att dö.

Med Blodiga hälsningar Ellinor.

 

Jag läste brevet högt. Vad menar hon med 'några kanske kommer att komma ihåg mig'?

”Jag antog att det var hon.” mumlade Aro. Alla vände sina blickar mot honom. Vad i hela världen sa han? Känner han henne? Edward andades ut ett ”Åh.” efter att ha läst hans tankar.

”Kan någon vara snäll och förklara för oss andra?” Alice som varit rätt så tyst lät riktig irriterad.

”Okej, vi går dit ner först.” Edward gjorde en gest mot trappan. Utan att säga ett ord började vi att gå ner och jag satte mig i den vita soffan bredvid Jacob och Nessie.

”Okej förklara nu.” beordrade Jacob. Aro nickade. ”Okej det är såhär.” han tog ett djupt andetag även fast han inte ens behöver luft. ”Ellinor är Melissa´s mamma.” Jag flämtade till. Melissa´s mamma? Det kan inte stämma. Carlisle nickade uppmuntrande mot Aro.

”När Melissa föddes försökte jag rädda Ellinor som Edward räddade Bella. Men när hon inte vaknade upp efter tre dagar antog jag att hon var död och lät vakterna föra bort hennes kropp. Men jag hade visst fel.” Jag fick inte ut ett litet pip. ”Vet du om hon har någon gåva?” frågade Jasper, självklart tänkte han på ifall hon var mäktigare än oss eller inte.

”Kanske. När hon var människa hade hon en speciell kontakt till elementet jord. Jag tror att den kontakten har utvecklats till något mer.” Det här känns helt sjukt. Vi vargar, Cullens och Volturi samarbetar. Shiit världen håller verkligen på att förändras.

”Vad ska vi göra?” frågade Nessie som lutade sig mot Jacob´s axel. ”Vi möter henne vid ängen som hon vill, men var försiktiga. För henne är nästan allt som ett spel och man kan inte lita på henne.” Det fanns ett dolt budskap i Aro´s röst som sa: Hon är inte rädd för att ta till död. Ingen sa något med ord men allas ögon sa att vi alla gissade på samma dolda budskap.

Tankarna snurrade runt i mitt huvud. Hur många skulle dom vara? Kommer det bara att vara Ellinor? Om det bara skulle vara Ellinor så skulle det vara ganska lätt och vinna en strid mot henne, eftersom vi är så många men Aro sa att hon var väldigt mäktig när hon var människa.

”Tror du att hon har någon annan gåva än jord. Vi alla vet ju att Melissa har flera gåvor.” frågade jag och dom andra nickade. ”Inte vad jag vet. Vad tror du Jane?” Aro vände sig om mot Jane som vred på sig lite obekvämt. Det märks att hon inte gillar att vara här.

”Ellinor var inte nära mig så mycket. Men det finns en anledning till att Melissa inte fått veta något om Ellinor. Hon är ond. Okej jag är väll inte så god själv, men....” hon avslutade tvärt som om sagt för mycket. ”Det är okej vännen. Berätta allt du vet om henne.” sa Aro och la en hand på hennes axel. Hon vände sig mot Aro och log. ”Okej, Ellinor har alltid, på något otroligt sätt fått exakt allt som hon vill. Och på något mystiskt sätt kan hon få folk att göra saker som hon vill att dom ska göra, typ som att hypnotisera.” sa Jane och hon lät riktigt förvirrad.

”Kunde inte Fredric det?” frågade jag. Jag trodde inte vampyrer kunde ha samma gåvor.

”Jo, men Ellinor kunde inte riktigt hypnotisera utan hon har nån gåva som gör att hon får oftast det hon vill. Det är ganska svårt att förklara. Men typ om hon ber någon att göra något så gör man det även om man inte vill. Okej det där lät ganska krångligt.” sa Jane och skrattade till. Wow, Jane skratta? Vad hände med haggan från helvetet?

 

Vi satt och små pratade lite tills det var dags att springa till ängen. Jacob och jag gick in i skogen och förvandlade oss till vargar. Det är bara vi som ska vara med Cullens och Volturi, resten kommer vara någonstans i närheten ifall något skulle hända. Vad konstigt det kommer att kännas att ha Volturi på vår sida. Oftast brukar det ju vara deras sida och våran sida. Vi började springa till ängen. Efter mycket tjat hade Bella gått med på att Nessie skulle få vara med, om hon var hos Jacob hela tiden. Snacka om överbeskyddande mamma. Jake morrade låg. Oh juste, glömde att jag inte var ensam.

Sorry Jake, men du måste hålla med om att dom är lite överbeskyddande. Tänkte jag till honom. Han tänkte efter en stund innan han svarade.

Kanske lite. Men vi vet inte vad som kommer att hända där ute. Han har helt rätt.

Vi har ingen aning om vad vi ska vänta oss. Bara en enda sak, att vi antagligen får träffa Melissa´s mamma, som inte är god.

Jag skakade av tankarna som började snurra i huvudet, och koncentrerade mig på att springa fortare. Jacob märkte att jag började springa fortare och utan ett ord började vi tävla. Jag låg först, men Jacob som är den riktiga alfan var såklart större, snabbare och starkare. Du glömde snyggare. Skrattade han. In your dreams! Vi skrattade lite men tystnade så fort vi kom fram till ängen. Dom andra var redan där, så vi gick fram till Carlisle och Edward. Vad är klockan? Tänkte jag till Edward.

”Fem i åtta.” sa han och jag suckade. Antar att Ellinor antagligen kommer försent eller så är hon punktlig. Jag vände mig om och kollade på alla. Bella, Alice, Nessie, Esme och Rosalie stod tio meter bakom oss. Medan Jasper, Emmett, Jane, Felix, Demetri och Alec stod framför dom, redo att anfall vad som helst och vem som helst. Aro stod lite bakom dom och var i egna tankar.

Det såg faktiskt nästan ut som han stod och sov. ”Nessie.” sa Edward och Nessie sprang fram till oss.

”Ja?” hon ställde sig lite bakom Jake och kliade han på ryggen.

”Vill bara att du skulle vara här framme.” Han log ett ”pappa” leende. Nessie fortsatte att klia Jake och han suckade. Jag gnydde till lite och Nessie började skratta.

”Självklart, Embry.” sa hon och kliade mig också. Jag skällde till och dom andra bakom oss började skratta. ”Ni ser verkligen ut som två stora hundar!” ropade Alice till oss.

Dom började as garva. Vad är det som är så roligt? Men jag hann inte tänka mer på det.

På andra sidan ängen kom en lång smal kvinna fram. Hon hade långt blont hår precis som Melissa hade haft. Hon kom närmare oss och stannade fem meter ifrån oss. Hennes ögon var blodröda och sa att hon inte drack människoblod. Nessie backade snabbt några steg.

”Hej, jag ser att ni såg mitt lilla meddelande.” sa hon och log ett ondskefullt leende.

”Ja det gjorde vi. Och det var att ta i för mycket när du band Nessie.” morrade Edward åt henne.

”Lugn. Jag tror du inte vill börja bråka med mig just nu.” hennes röst var hånfull och gjorde mig skitförbannad. ”Som ni antagligen vet är jag Melissa´s mamma.” sa hon och stirrade rakt in i mina ögon. Hon vet att jag hade varit präglad på Melissa, men hur? Jag har aldrig träffat henne förut.

”Ja det vet vi. Men var är hennes kropp?” frågade Carlisle med lugn röst. Ellinor´s leende växte ännu mer. Om jag ska vara ärlig ger hon mig rysningar.

”Patetiska, patetiska.” mumlade hon. Åh, hon gör mig bara argare och argare! Jag morrade hotfullt mot henne och blottade mina tänder. Hon skrattade bara.

”Vad menar du?” Carlisle röst var inte lika lugn som förut men han var definitivt lugnare än mig.

”Borde inte Edward veta det? Men du kanske inte kan läsa mina tankar?” Edward blundade hårt men efter bara nån sekund öppnade han ögonen ingen.

”Du är inte ensam här.” hon nickade. ”Nej, jag är inte ensam här. Jag har med mig mitt gäng och även Melissa´s kusin” Sa hon och femton vampyrer kom fram och ställde sig bakom henne.

Alla hade röda ögon. En kort, smal vampyr kom fram till Ellinor. Hon hade svart långt hår och hennes ansiktsdrag var väldigt lika Ellinor´s. ”Låt mig presentera Zoey.” Zoey nickade snällt mot oss och hon såg verkligen inte lika elak ut som Ellinor. Zoey vände sig om mot Ellinor och sa.

”Hon är är nu.” Vem pratade hon om?

”Utmärkt!” Ellinor lät helt plötsligt glad och trevlig. Konstiga vampyrer. Tänkte jag åt Jake.

Helt klart! Tänkte han tillbaka.

”Eric, kan du vara snäll och gå bredvid henne? Det skulle inte vara så passande om hon började dricka halv-vampyrens blod. Men det skulle vara väldigt underhållande.” Edward och Jake morrade skarpt men hon ignorerade dom. En stor vampyr (större än Emmett) bugade sig och gick iväg in i skogen. Hm, antar att det är Eric. Medan Eric gick iväg och hämtade någon stirrade jag hotfullt mot Ellinor. Hon går mig verkligen på nerverna och jag vill bara slita huvudet av henne!

Det är vi två om! Tänkte Jacob och en scen där Jacob och jag kastade oss mot henne och slet av hennes huvud spelades upp i mitt huvud. Men det skulle inte vara så enkelt i verkligheten.

Om vi dödade henne skulle såklart dom andra attacker oss, och vem vet vilka gåvor dom kan ha.

Jag var djupt inne i tankarna när en blommig söt men inte för söt doft slog emot mig.

Jag tittade förbi Ellinor och såg Eric komma gående med en kort smal tjej med blont långt hår, bakom sig. Jag andades in doften ingen och nej, hon luktade inte som en vampyr bara lite, men det luktade absolut inte äckligt eller motbjudande. Hon kom längre fram men jag kunde inte se hennes ansikte. Hon hade en kort tajt blodröd klänning som visade väldigt mycket hud.

Jag kände att mitt hjärta började slå fortare och fortare. Dom kom allt längre och längre fram men hon kollade ner så jag kunde inte se hennes ansikte. Som om hon känt min blick kollade hon sakta upp. Jag mötte hennes blick och flämtade högt till. DET. KAN. INTE. VARA. SANT!

 

---

EFTERSOM NI FICK ETT EXTRA LÅNGT KAPITEL VILL JAG ATT ALLA KOMMENTERAR!

Nu när vi har kommit in en bit på Never Say Never vill jag verkligen veta vad ni tycker och hur många som läser den.

 

create free polls | comment on this

Kommentera gärna också!

Eftersom det är första dagen på det nya året 2011 så tänkte jag att ni ska få Kapitel 12 av NSN. ;)
Kanske blir lite rörigt men det kommer komma förklaringar längre fram.
Enjoy!

---

Kapitel 12

 

Vi sprang genom skog mot baseboll ängen. Alice hade förutsagt att dom skulle komma om ungefär tjugo minuter. Och det är inte bara Aro och vakt-styrkan som kommer, utan alla till och med fruarna.

Så om det skulle bli strid kommer vi absolut förlora och dö. Tanken på att dö frestade mig lite. Om jag dör kommer jag att åka upp till himlen där Melissa väntar. Embry, Melissa är död. Och jag vet att hon skulle bli förkrossad om du dog. Så lev, lev för henne. Jake´s ord gick in i mitt huvud. Leva för Melissa... Allt han sa vad sant. Både han och jag vet att hon vill att vi ska leva vidare för hennes skull. Ett par snabba steg som sprang bakom mig drog mig tillbaka till verkligheten. Jag kände på lukten att det var Nessie. Edward som bara var några meter framför oss stannade. Nessie gav mig en blick som sa: ”snälla hjälp mig.” Jag skakade på mitt stora varg huvud. Hon stönade högt och vände sig om där Edward stod med ett hårt uttryckslöst ansikte. Även fast jag inte kan läsa Nessie´s tankar visste jag att hon vill vara med på ängen. ”Nessie jag vill att du genast går tillbaka till huset.” Edward´s röst var bestämd men vänlig. ”Men pappa jag vill vara där. Jacob kommer att skydda mig.” Hon gjorde valp-minen mot honom men han verkade inte ens reagera.

”Vad skulle hända om det blev strid och du är mitt bland oss. Jo dom skulle satsa på dig först.” hans röst vart plågsam och jag kunde se framför mig hur Nessie ligger på marken med huvudet en meter från kroppen med blod överallt. Jag rös till. ”Ja, men pappa jag är ingen liten bäbis längre och jag kan slåss.” Ett litet leende växte fram på hennes läppar och hon viftade med händerna framför ansiktet som boxare brukar göra. Ett mullrande skratt slank ut ur min bröstkorg. ”Vi får ta den här diskussionen sen men snälla Nessie för Melissa´s skulle stanna inomhus. Om det blir strid kommer någon av oss att skynda sig hem.” När han sa hennes namn flämtade hon till. Hon visste att Melissa skulle vilja att hon stannade inomhus. ”Okej pappa.” suckade hon och sprang tillbaka till huset. Edward gav mig en blick och ett kort skratt. Vi började springa ingen. Eftersom dom andra inte hade stannat när Nessie kom så var vi ganska långt efter.

 

När vi kom fram till ängen stod alla redan uppställda. Jag fick ett hugg i hjärtat av att se alla stå här. Det var så likt som när Melissa kom och förändrade allas liv för-alltid. Jag sprang fram till Jacob och dom andra, och ställde mig bredvid Quil. Det kändes nästan som förut när Volturi trodde Edward och Bella hade skapat det förbjudna och onämnbara...ett odödligt barn. Allt var nästan som då förutom att vi inte hade vittnena med oss. Men luften, tung och tjock. Det mulliga och dimmiga vädret, vinden stod helt stilla inte ens en liten vindpust blåste förbi. Inget fågelkvitter, det ända som hörs är våran hjärtslag. Alice hade förutspått precis rätt tid. Edward skulle säga något men tystnade och kollade ut på ängen och in i dimman. Ett par svarta kappor steg sakta fram. Stanken kom i mot mig som om någon boxade till mig i ansiktet. Vampyrerna med dom svarta kapporna kom allt längre och längre fram. Och varje gång några kommit ut ur dimman kom bara fler och fler fram. Dom första som kom ut stannade tio meter framför oss. När alla kommit fram tog dom av sig sina luvor. Aro, Markus, Caius, Jane, Alec, Demetri och Felix var dom första jag såg. Jane´s uttryck var chockerande, hon var verkligen inte samma gamla elaka och hotfulla Jane, utan hon såg mer ut som ett litet barn. Jag antar att Jane och Melissa var goda vänner och stod varandra väldigt nära. Men alla sörjde inte Melissa´s död. Caius som stod på Jane´s vänstra sida hade ett hånfullt leende på läpparna. Man behöver inte ens Edward´s gåva för att veta att han inte bryr sig ett skit om vad som hänt Melissa. Jag morrade högt. Åh, vad jag vill hoppa på honom och slita av hans huvud med mina tänder! Edward gav mig en bekymrad blick, som jag ignorerade totalt. Carlisle harklade sig och började tala. ”Välkomna hit.” hans röst var hög och bestämd, precis som en ledares. ”Carlisle, jag är väldigt besviken på er. Först håller ni kvar min dotter när hon är på uppdrag.” Carlisle tänkte protestera men Aro skakade på huvudet. ”Och nu har ni kidnappat henne och även dödat två i min vakt-styrka. Allt jag har att säga till dig är...varför? Varför gjorde ni det?” Aro´s ansikte var plågat och djupt, väldigt djupt inne i mig sa en liten röst att han faktiskt har ett hjärta. ”Aro, du förstår inte. För det första så var det Melissa själv som valde att stanna och när ni tog tillbaka henne plågades hon väldigt mycket.” Carlisle tog ett djupt andetag och fortsatte. ”Alice såg Melissa dö, så vi skyndade oss men vi kom försent.” Alla i Volturi flämtade till. Så dom visste inte sanningen, utan bara trodde att det var vi. Leah skrattade till i tankarna. ”Men vem skulle vilja döda Melissa? Hon var alltid snäll och gjorde aldrig någon illa.” Grät Jane utan tårar. ”Om ni tänker efter så tror jag att ni vet vilka som har gjort det.” Aro vände sig om och suckade. ”Det var Abe och Fredric, eller hur?” Carlisle nickade. Aro vände sig om mot Caius och hans blick var allt annat än ledsen utan mer som djävulen var inuti honom.

”Det var du som sa att vi behövde dom. Och jag antar att det har varit din plan att döda Melissa?”

Det här är bättre än kabel-tv! Tänkte Quil och jag kunde ingen annat än att hålla med honom. En i Volturi vänder ryggen mot en annan i Volturi, och dom som ska föreställa bröder eller vad dom brukar säga. ”Aro, jag vet inte vad du pratar om! Jag hade inget med det att göra och det vet du! Jag älskar Melissa!” Hans röst var så fejk att inte ens en människa skulle tro honom.

”Caius jag är verkligen ledsen och jag förstår inte varför du gjorde det men du ska få betala. Betala med ditt liv! Förgör honom!” Felix och Demetri började gå mot honom medan han teg.

”Aro snälla förlåt mig men hon hade för kraftiga gåvor och det var ett hot!” Felix och Demetri stannade upp. ”Du trodde att hon skulle ha vart ett hot? Hon var min dotter! Även om jag inte alltid har visat det har jag alltid älskat henne och om hon inte hade några gåvor skulle hon ändå ha fått stanna. Eller fått leva livet som hon skulle ha velat.” Jag vart förvånad, älskade Aro verkligen Melissa? Som svar på min fråga gav Edward mig en kort nick. Wow det trodde jag inte, men vem kunde inte älska Melissa? Aro viftade med händerna mot Felix och Demetri. Felix knöt nävarna medan Demetri böjde sig ner och höll fast Caius. Felix tog sina hände runt hans huvud och drog bort det.

Okej det där var bara för konstigt. Tänkte Jared och vi andra höll med. Aro slängde en tändare på Caius huvudlösa kropp. Ett stort lila rökmoln for upp i luften. ”Om det inte är för mycket att begära så skulle jag och dom andra väldigt gärna vilja träffa henne eller ja, hennes kropp en sista gång.”

Aro´s röst var vänlig och sårad. ”Självklart.” sa Carlisle och vi började springa tillbaka till Cullens. Markus följde inte med utan sprang tillbaka till Volterra med vakt-styrkan och fruarna. Jasper var helspänd hela tiden och släppte inte Jane och Felix med blicken.

 

När vi kom fram förvandlade jag och Jacob oss till människa. Dom andra skulle vara i vargform ifall det skulle hända något. Jag öppnade dörren och fick se Nessie fast bunden i en stol med silvertejp över munnen. Dom andra kom fort in och vi knöt loss henne. ”Vad hände?” frågade Edward oroligt och kollade på Nessie som satt i Bellas knä. ”Det var en vampyr. Jag har aldrig sett henne förut.” grät Nessie fram och jag drog in doften. Ja, helt klart en vampyr. Men vem? Alla kollade oroligt runt, alla utom Aro. ”NEJ!” skrek Rosalie från övervåningen. Jag sprang allt vad jag kunde upp och såg henne stå i dörröppningen. Emmett höll om henne så att jag inte såg hennes ansikte. Jag tog ett steg in i rummet. Min blick letade efter faror eller något annat men stannade vid den tomma sägen, sängen som Melissa´s döda kropp låg på för bara några minuter sen var nu tom!

 

---

Vem är vampyren som band fast Nessie?
Vart är Melissa´s döda kropp?
KOMMENTERA!!!!!!!

Förlåt att det har tagit en sån tid, men det har ju varit jul och sånt men nu ska ni få det efterlängtade (?) kapitlet av NSN! Enjoy!

---

Kapitel 11

 

 

”Embry, Embry, här är jag.” viskade en underbar röst, rösten var både bekant och okänd. Jag kollade mig runt för att försöka hitta den som viskat mitt namn. Och där, några meter innan havet stod den vackraste varelsen jag någonsin sett. Hon stod med ryggen mot mig. Hennes kropp var perfekt. Vinden tog tag i hennes långa blonda hår. Hon hade en sexig tajt blodröd klänning på sig som visade väldigt mycket hud. Även om klänningen är blodröd och hennes hud vit som snö måste jag medge att det var sjukt snyggt tillsammans. Hon måste vara vampyr, det finns ingen annan förklaring för hur hon annars ska kunna vara så vacker. Jag andades in doften av henne. Hon doftade blommigt och sött, men inte för sött. Konstigt vampyrer brukar lukta avskyvärt men det gör inte hon, kanske men bara kanske är hon inte en vampyr? ”Embry, kom till mig.” viskade hon med samma underbara röst. Sakta gick jag fram till henne. ”Varför räddade du mig inte? Varför?! Men det är försent nu, farväl!” skrek hon. Jag hann inte tänka innan hennes tänder var mot min hals.

 

Jag satte mig fort upp, hela jag var svettig. Bara en dröm, en dröm. Intalade jag mig själv. Den hade varit så verklig, för verklig. Jag gnugga mig i ögonen och kolla på klockan. Oj, shiit redan halv ett. Jag gick upp och in i köket. ”Godmorgon gubben.” sa mamma och kramade om mig. ”Godmorgon.” sa jag och satte mig ner på en stol. Mamma började genast att göra frukost till mig. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne, hon finns alltid där för mig även fats jag inte är hemma så ofta.

”Jo, din mobil har ringt hela morgonen.” Sa hon och jag drogs tillbaka till verkligheten.

”Eh, okej.” jag tog min mobil och såg att det var Jacob som ringt. Det kanske är om Melissa?

Fort gick jag in i mitt rum och ringde upp honom.

”Aha, det är Jake” han lät väldigt stressad, har det hänt något?

”Hej, det är Embry, ville du något?”

”Ja, det är bäst om du kommer till Cullens det har hänt en sak...” mer hann han inte säga. Jag slängde iväg telefonen och sprang ut till köket. ”Måste gå, men ringer dig sen om jag inte kommer hem.” ropade jag medan jag sprang ut och in i skogen. I en ända rörelse tog jag av mig mina shorts och satte fats dom runt ett av mina ben. Varulvs genen började brännas i mina ådror och jag lät den ta över min kropp.

 

Löven flög runt mig när jag sprang. Vinden tog tag under mina tassar och jag flög fram. Känslan som jag får varje gång jag springer är obeskrivlig, farten, vinden som omfamnar mig...den är helt otrolig. Jag kom fram till Cullens hus eller hus är nog fel ord, paradis eller slott skulle passa bättre. Jag förvandlade mig till människa och sprang upp för trappan. Utan att tveka slet jag upp dörren och jag hörde Rosalie muttra ”Han kommer förstöra huset.”

Jag ignorerade henne utan gick direkt fram till Jacob och Edward som satt i soffan.

”Vad står på?” frågan var riktad mot Jake men Edward svarade. ”Volturi kommer.” Mina händer började skaka våldsamt. ”Hur fan tänker ni?! Dom kommer ta Melissa med sig till deras...” jag tystnade tvärt när jag såg Jacob´s blick. Blicken sa tydligt sätt dig ner, du uppför dig som en barnunge! Motvilligt satte jag mig ner. ”Okej, så här är det. Vakterna kom på att Melissa var borta och då misstänker ju Aro såklart att vi har tagit henne. Men dom har ingen aning om att hon är död.” förklarade Jake. ”Och dom kommer tro att det var vi som dödade henne?” frågade jag och försökte ignorera smärtan i bröstet. Dom nickade sakta. Jag borde ha insett att det bara var en tidsfråga innan Volturi skulle komma på att Melissa är borta. Som Edward en gång sa 'Jane och Alec är kronjuvelerna i kronan' men Melissa är själva kronan. ”Har Alice sett något?” jag kollade runt men såg inte Alice eller Jasper någonstans. ”Dom var tvungna att gå för att antagligen är det ni eller så är det något anat eftersom det spelar ingen roll om ni är här eller inte, Alice kan inte se i framtiden här i Forks. Varför vet vi inte.” Jag antog att det var på grund av Nessie men såg inte henne heller här.

Och som svar på min fråga sa Edward: ”Hon och Bella är i stugan.” jag nickade kort. Carlisle kom ner för trappan och satte sig bredvid Edward i soffan. ”Jag har en teori om varför Alice inte kan se i framtiden här.” han tystnade och alla vände sina blickar mot honom. ”Jo alla vet att Melissa kunde kontrollera andras gåvor och hon använde Bellas gåva när vi mötte henne på ängen.” vi nickade.

”Men Bellas gåva hjälper inte på Alice.” sa Rosalie som hade kommit närmare. ”Ja, jag vet men Melissa har säkert träffat Renata i Volturi och hon har ju en fysisk sköld och Melissa har säkert hennes gåva inom sig även om hon vet det eller inte.” Det kunde faktiskt stämma bortsett från en sak: Melissa är död. ”Men Carlisle Melissa är död.” sa Esme försiktigt och gav mig en moderlig blick. Om jag måste säga vem av Cullens jag gillar mest efter Nessie så måste jag säga Esme. Hon är alltid snäll, gör mat, ger oss kläder och sovplats ja allt. Man kan säga att hon är som min extra mamma. ”Ja, jag vet älskling. Men Melissa´s ande är nog kvar.” alla vart tysta. Varför skulle hennes ande vara kvar här? Fast jag visste svaret själv, hon vet att vi plågas och att Volturi kommer. Edward skulle precis säga något när Alice och Jasper stormade in genom dörren.

”Dom kommer!” skrek Alice och vi skyndade oss ut. Tankarna flög runt i mitt huvud. Kommer det bli strid? Tar dom Melissa med sig? Ja ingen vet.

 

---

Nu vill jag veta extkt vad ni tycker om NSN, men jag kan lova er att fler saker kommer hända och det kommer komma ca 10-15 kap till ;) Men som vanligt KOMMENTERA! Och för att visa att jag bryr mig ska jag svara på alla kommentarer (om du har en blogg)
Vad tror ni kommer hända? Kommer det bli strid?

Okej, jag hade tänkt att jag skulle börja skriva lite fler kapitlen lite oftare, vad sägs om det?? ;)
Men jag vill bara tacka er för alla fina kommentarer ni har skrivit till mig, även om jag inte svarar på alla så ska ni veta att jag läser dom. Ganska många av er vart lite chockade över att Melissa dog, men mer förklaring om hennes död kommer lite längre fram. I kapitel 10 händer inte så mycket men jag kan LOVA er att det kommer hända VÄLDIGT mycket lite längre fram, typ nästa kapitel. ;)

Men ni ska få läsa nu.

---

Embry´s perspektiv:

Kapitel 10

 

Hela min värld rasade. Hur kan hon vara död? Det kan inte vara sant! Det får inte vara sant! Ett hål växte sig i mitt hjärta.

”Det kan inte vara sant. Varför blev hon inte en riktig vampyr?” min röst lät inte som vanligt, utan död. ”Jag vet inte, men hon var trots allt en halv-vampyr, och dom kanske inte kan bli fulla vampyrer. Eller så klarade hennes hjärta bara inte av förvandlingen.” Carlisle röst som alltid var lugn och stark, lät mer som ett litet barns röst. Jag gick förbi Bella som stod framför Melissa, och ställde mig bredvid Nessie. ”Jag förstår inte hur hon kan vara död.” grät hon. Jag tog hennes hand.

”Det gör ingen av oss.” sa jag och tittade ner på Melissa´s nu mer liv lösa kropp. Hon hade märken efter deras tänder, blod rann ner för hennes hals och jag fångade upp lite med min hand. Vad ska jag göra nu? Utan min mening med livet? Rosalie som nyss kommit tillbaka sprang fort fram till Melissa och började skaka på henne. ”Snälla vakna! Snälla!” Jag kunde se hur hon grät utan tårar. Emmett kom fram och kramade om henne. Dom började prata men jag lyssnade inte. Det ända som hade min uppmärksamhet var Melissa´s döda kropp. Tårarna började forsa ner för mina kinder och jag tog tag om hennes hand. Jag kommer aldrig glömma dig, älskar dig och kommer alltid att göra det. Tänkte jag och Edward la en hand på min axel. Jag nickade och mumlade ett ”Jag måste gå” och stack.

 

När jag kommit ifrån huset och in i skogen satte jag mig ner mot en trädstam och lät alla tårar rinna. Varför blev hon inte en 'riktig' vampyr? Även fast alla i hela flocken skulle tycka det var helt omöjligt och äckligt om jag skulle vara tillsammans med en full vampyr, så skulle jag ändå göra vad som helst för att få henne levande igen, även om det skulle betyda att hon för-alltid kommer vara kall som is.

 

Eftersom tiden går så sakta och jag har ändå inget annat för mig så började jag gå hemåt. Jag har inte varit hemma på säker 100 år, okej inte så läge men det känns bara så. Mamma är säker hur orolig för mig som helst. Men varje gång jag är hemma kan jag inte förvandlas hursomhelst och jag får absolut inte visa min styrka för henne, även om hon vet att jag är stark.

 

Jag öppnade dörren och fick direkt en kram från min mamma. ”Åh Embry, jag har saknat dig så mycket. Du måste börja vara hemma mer.” Hon höll hårdare om mig. Haha, min mamma är som hon är, men jag har saknat henne. ”Jag har saknat dig också. Och jag lovar att vara hemma lite mer.” sa jag och hon kollade chokat på mig. ”Lite?!” Hon höjde ögonbrynen och jag log en konstig grimas. Jag försökte verkligen le ett riktigt leende men det var egentligen onödigt, jag kommer aldrig mer kunna le ingen. Jag tog av mig mina skor och gick in i köket. ”Är du hungrig? Eller vänta nu, du är ALLTID hungrig!” skrattade hon medan jag tog fram en talrik, glas och bestick. Mamma ställde fram ett fat med kött och vid sidan klyftpotatis, mums! Jag tog gaffeln och började lasta på.

”Det är jätte gott.” sa jag med munnen full av mat. Hon skrattade lite åt mitt ansikte och satte på radion. Låten som spelades var någon av Elvis Pressly´s låtar.

 

Jag åt fort upp maten och ställde tallriken i diskmaskinen, och satte mig ner ingen. Det var så länge sen jag träffade mamma. Vi började prata om nästan allt. ”Så vad gör du på dagarna då?” frågade hon och hade sin 'mamma' röst. Jag suckade. Hur ska jag börja? Jo mamma det är såhär att jag är varulv. Och förut så skickade Volturi (en mäktig vampyr klan) en tjej som skulle kolla om Renesmee hade slutat att åldras, för som du inte vet så är alla i Cullens är vampyrer men Nessie är bara en halvvampyr. Men det visades att tjejen Volturi skickade var en halvvampyr och hon gillade inte att döda så hon stannade hos dom. Men det är inte det ända med henne, jo jag vart präglad på henne. Hon hette Melissa och i första stunden jag såg henne vart jag förälskad i henne. Melissa hade en speciell gåva, hon kunde kopiera andra vampyrers gåvor, och då ville Volturi ha tillbaka henne och eftersom dom är Volturi -den mäktigaste vampyrklanen- så fick dom som dom ville. Men i Volturi fanns två andra vampyrer som lurade ut Melissa i skogen och började dricka hennes blod. Alice som kan se in i framtiden såg Melissa dö och vi skyndade oss dit...men...vi...kom...försent. Det skulle bara låta konstigt om jag sa det till henne. ”Hallå, Embry?” Just hon väntar på svar. ”Inget speciellt” svarade jag och gick fram till radion och bytte kanal. ”Hallå jag gillar Elvis!” klagade hon.

Jag stannade vid en kanal när jag hörde låten 'Stay' med Miley Cyrus.

 

I'm lost here in this moment.

And time keeps slipping by.

And if I could have just one wish

I'd have you by my side.

 

Oh, oh, I miss you

Oh, oh, I need you

 

Det hon sjöng passar verkligen bra mellan mig och...Melissa. Hålet i mitt bröst växte fram och jag kände tårarna börja rinna nerför mina kinder. ”Men Embry, gubben!” mamma la sina armar om mig och det kändes skönt, att få vara i mammas armar, drömma tillbaka till när man var liten och allt löste sig tillslut. Vi satt och höll om varandra, ingen behövde säga något. Vi båda var djupt inne i tankarna.

 

 

 

---

NU VILL JAG ATT NI SKA KOMMENTERA!!! OM NI ÄR DUKTIGA PÅ ATT KOMMENTERA SÅ FÅR NI KAPITEL 11 REDAN IMORGON ;)





Johannas kommentar: Det var grymt bra fast det inte hände något i den. Å, vad jag tycker synd om Embry nu! Men tummen upp som sagt :D

UPPDATE: Kapitel 11 kommer någon gång i veckan istället. Jag får ju jul lov imorgon så då kan ni ju räkna med ganska många kapitel av NSN och TDN ;)

 

Här är kapitel 9 av Never Say Never ;D Jag hoppas att ni kommer att gilla det :)

Kapitel 9

Melissa´s perspektiv

”Ajjjjj!” jag kunde inte hålla orden inne. Lukten av blod började växa fram och elden i min hals började brinna. Både Abe och Fredric vände sig om och kollade blodtörstigt på mig. Jag kollade ner på mig, ett stort blödande sår var på min mage. Jag måste skynda mig härifrån! Jag försökte resa mig upp men mina ben vägrade lyssna. Dom kom allt närmare och närmare. Jag är dödens, allt kommer att sluta här. Fredric böjde sig ner, redo för att ta ett språng. Jag blundade hårt, vill inte se när deras huggtänder sakta träder igenom min sköra hud och suger ut allt mitt blod in i deras kroppar. Ett par händer tog tag om mig och jag skakade av rädsla. Jag är inte rädd för hur ont det kommer att göra, utan rädd för vad Embry kommer göra när han får reda på att jag är död. Kommer han att ta självmord eller leva och försöka glömma mig. Vi har ju inte känt varandra så länge så det vore nog ganska lätt att glömma mig. Men en sak är säker, jag kommer aldrig glömma honom. Jag kände deras läppar mot min hals, en på varje sida. Deras tungspets gled sakta upp och ner. Jag rös, det var ingen behaglig känsla utan mer som om nån gnuggade ett sand papper mot halsen. Deras läppar drogs uppåt som i ett leende men jag visste att det var nu det skulle hända. Jag kände deras vassa tänder mot min bara hals. Mitt hjärta började bulta fortare och fortare. Det började bli suddigt framför mig och jag visste att jag skulle svimma. Mina ögon slockna och allt var svart.

 

Embry´s perspektiv


”Det måste gå fort, Volturi får inte hinna misstänka något.” sa Jasper. Vi satt i Cullens vardagsrum och gick återigen igenom hur vi skulle befria Melissa. Vi är alla samlade, hela varg-flocken och Cullens, det är faktiskt ganska otroligt att vi under dom senaste åren har jobbat bra tillsammans. Jag längtar verkligen tills jag får se Melissa ingen, hennes leende...få känna hennes läppar mot mina. ”Åh” jag suckade och Edward kollade ledset på mig. ”Jag vet, vi vill också att hon ska komma tillbaka.” när han sa det kollade han på Nessie som satt i Jake´s knä. Nessie är inte samma glada person längre, utan istället för att följa med till First Beach som hon i vanliga fall skulle ha älskat att göra, sitter hon hellre hemma på sitt rum och kollar på ett foto på henne och Melissa. Jag skakade av mig mina tankar och började lyssna ingen. ”Det blir lättast så.” sa Carlisle och log. Plötsligt flämtade Alice till och man såg att hon var någon annan stans än här med oss. ”Alice, vad ser du?” frågade Jasper oroligt men även lugnt. ”Melissa...” hennes röst var bara en svag viskning och mina händer började skaka. Vad menar hon? Panik började växa sig fram i mig och lite svett rann ner för min panna. ”Vad är det med henne?!” skrek Nessie och började gråta. Jacob försökte förtvivlat att trösta henne men hon bara grät mer och mer. Alice kom tillbaka till nuet och alla kollade på henne. Hon suckade tungt. ”Jag såg Melissa...dö. Hon är i skogen med Abe och Fredric, dom står och tänker dricka hennes blod.” Mina tårar började rinna och hela min kropp skakade. ”Vi måste skynda oss!” sa Bella med panik i rösten. Alice nickade och utan att säga något mer var alla vi ute. Nu är det dags ingen att samarbeta. Jag förvandlade mig till varg och väntade medan Sam pratade lite med Edward.

Okej, hör upp nu! Jacob, Embry, Quil och Paul följer med Alice, Emmett, Jasper och Carlisle. Ni ska täcka Carlisle medan han hjälper Melissa. Tänkte Sam och vi började springa. Åh, allt är mitt fel. Om jag hade attackerat när Volturi tog henne så skulle hon ha varit hos mig nu. Eller att jag i alla fall bett om att få stanna med henne. Tänk om jag aldrig mer får se henne, höra hennes skratt...känna hennes läppar mot mina. Det högg till i hjärtat bara genom att tänka tanken. Jag tvinga mina ben att springa fortare, måste hinna i tid innan det är försent. Ta det lugnt, Embry, vi är snart där. Tänkte Sam som i ett försök att lugna mig.


Vi kom närmare och fick upp spåret på dom. Två vampyrer och Melissa. Jag sprang fortare än jag någonsin tidigare har gjort. Ett svagt hjärta hördes. Dunk..............................dunk. Jag skulle kunna urskilja dom hjärtslagen varsomhelst. Det var inte vilket hjärta som helst, utan Melissa´s...min mening med livet. Slagen vart allt svagare och svagare, och snart stannade dom helt. Jag föll ner på marken och vred mig i plågor. En tanke slog mig att Jane var här men ingen av oss kände något. Jag skrek, det känns som om någon sliter ut hela mitt hjärta. Smärtan vart värre och värre. Embry, vad är det?! Tänkte Sam och Jacob. Jag vet inte vad jag ska säga eftersom jag inte ens själv vet var smärtan kommer ifrån. Men vänta, Melissa... hennes hjärta. Åh nej. Jag förvandlades tillbaka till människa och skrek. Det brann i mitt hjärta, som om någon tänder eld på det, och sen häller över flera liter med bensin på. Carlisle och Edward kom fram till mig och Carlisle började flitigt arbeta. ”Jag hittar inget fel på honom. Men det ser inte bra ut!” sa han förtvivlat. Hans ord var så svaga att jag knappt kunde höra dom eller är det kanske jag som har dålig hörsel? Plötsligt kom jag ihåg att Melissa fortfarande är i fara. Jag ignorerade smärtan, det var svårt men jag klarade det. Måste rädda Melissa! Tänkte jag om och om ingen. Sakta ställde jag mig upp och jag kände hur hela jag skakade våldsamt. Varulvs genen tog över och jag förvandlades. Carlisle och Edward som stod framför mig, kollade förvånat på mig. ”Han borde inte ens kunna gå och ännu mindre förvandlas.” mumlade Carlisle för sig själv. Sakta började jag springa. Vinden tog tag i min päls och på något konstigt sätt lyckades jag springa ännu fortare. Embry, vi är ca 30 m ifrån dom. Tänkte Sam och jag pressade mina ben att springa fortare. Jag kom ikapp dom och nu såg jag allt. Melissa låg på marken vid ett träd med blod över hela sig.


Ilskan växte sig bara större och större inom mig. Abe och Fredric stod båda böjda över henne. Det såg nästan ut som om dom kysste hennes hals, men jag visste att det är något ännu hemskare som händer. Dom hade inte sätt oss än, antagligen för upptagna med att dricka. Jag kom närmare och var nu i täten. Nu tar vi dom! Tänkte Quil. Jag hoppade fram och kastade mig mot Abe. Han flög några meter bort och ställde sig i försvars ställning. Jag morrade och han lika så. Vi började gå i cirklar runt varandra. Jag hörde att dom andra hade börjat attackera Fredric. Jacob slöt upp vid min sida och nu var jag inte längre ensam. Vi hoppade på Abe från varsin sida. Det var svårt att skada honom för att han är väldigt snabb, men jag lyckades få bort en arm från honom, så att han vart lite försvars lös. Han skrek ett öron bedövande skrik. Jacob passade på att slita huvudet av honom. Bra gjort! Sa vi till varandra genom tankarna. Dom andra hade lyckats att döda Fredric också. Carlisle tog hem Melissa, hon var väldigt illa skadad. Tänkte Sam och jag började genast att springa till Cullens. Abe och Fredric drack Melissa´s blod så tänk om hon blir en riktig vampyr nu? Det borde vara så men jag hörde själv när hennes hjärta slutade slå, borde inte hon ha vaknat då? Tankarna snurra i mitt huvud medan jag sprang.


Jag förvandlade mig till människa och satte på mig ett par shorts. Fort sprang jag upp för deras trappa och öppnade dörren direkt. Jag gick in men det var ingen där. Dom är nog uppe, tänkte jag och började gå upp i trappan. Jag hörde röster prata. ”Hon är inte död!” skrek Nessie. Hennes röst var så plågad. Den sista biten sprang jag upp. Bella skulle precis säga något när hon märkte att jag stod där. ”Hur mår hon?” jag kunde höra att min röst var full av panik och orolighet.
Carlisle suckade. ”Jag har gjort allt jag kan, men...”
”Men, vad?!” skrek jag. ”Jag är ledsen, Embry. Hon är borta.”

 
Vad tycker ni??
KOMMENTERA!!!!!!!!

Sitter och skriver för fullt på Never Say Never och jag kan säga att i kapitel 9 kommer det att hända saker.
Spolier för er som vill vänta med att läsa det tills kapitlet kommer ut eller om ni inte har läst alla kapitlerna.

Embry´s perspektiv

"Tänk om jag aldrig mer får se henne, höra hennes skratt...känna hennes läppar mot mina. Det högg till i hjärtat bara genom att tänka tanken. Jag tvinga mina ben att springa fortare, måste hinna i tid innan det är försent.
Ta det lugnt, Embry, vi är snart där. Tänkte Sam som försök att lugna mig. Jag sa inget, allt jag tänkte på vad Melissa.

Vi kom närmare, och fick upp spåret på dom. Två vampyrer och Melissa. Jag sprang fortare än jag någonsin tidigare har gjort. Ett svagt hjärta hördes. dunk.....................dunk. Jag skulle kunna urskilja dom hjärtslagen varsomhelst. Det var inte vilket hjärta som helst, utan Melissa´s...min mening med livet. Slagen vart allt svagare, och svagare och snart slutade dom helt.... "

Vart ganska långt men jag hoppas att ni gillar det och snart vill ha kapitel 9. För en sak ska ni veta, desto mer ni kommenterar, desto mer skriver jag....

Kram!!

Jag är hemsk ledsen att ni har fått vänta så länge! Det ska aldrig ske ingen. När jag kollade på vad ni röstat på dagens fråga vi ade förut så var det väldigt många som ville ha flera fanfictions. Jag har faktiskt börjat på en som handlar om Natalia som flyttar till sin moster i La Push och träffar...Paul. Jag kan lägga in det första kapitlet sen så får ni veta lite mer om vad den handlar om. Men aja nog med det nu ska ni få läsa!

Kapitel 8

 

Jag mötte hans ögon. Dom var djupt försjunkna i tankar och jag kunde inte hindra mig själv från att försöka lista ut vad han tänker på. Tänk om han kommer döda mig? Eller någon jag känner? Jag tog ett lugnt andetag och koncentrerade mig på Edward´s gåva. Sakta men säker började jag känna mig närmare honom. Och plötsligt hörde jag alls tankar i rummet. Varför står hon bara där? Det var Jane. I vanliga fall skulle jag börja prata eller röra på mig i all fall, men inte den här gången. Jag sköt iväg dom andras tankar och koncentrerade mig bara på Abe. Jag måste föra henne till dom andra innan balen börjar. Jag hann inte höra mer för Jane höll om mig och skakade mina axlar. ”Melissa?” jag blinkade och kollade in i hennes ögon. ”Ja?” hon suckade lättat ut och kramade om mig. ”Jag älskar klänningen.” sa hon och nickade mot min kropp. Jag mumlade fram ett 'Tack' och gick ut ur salen. Det är något som inte stämmer med Abe, det kan jag svära på. Och jag antar att jag snart får veta vad som händer. Innan balen börjar... Jag la mig ner på sängen och tänkte igenom dom här två dagarna som jag varit i Volterra. Redan på planet hade Abe varit konstig. Han hade sagt att han brydde sig om mig. Men sen så drömmer jag om honom och då är han ledsen för att jag måste dö. Och nu, kommer han att föra mig till några innan balen börjar...

 

Jag vaknade upp av att jag hörde flera hjärtslag slå. Det är väll inte dags att dricka? Vi gjorde ju det när vi var i Seattel. Jag spände mina öron och lyssnade. ”Det kommer att bli riktigt fint! Med röda blommor och golvet kommer att lysa när lamporna släcks.” Vem var det? Jag känner inte ingen rösten. Nyfiket gick jag upp och in i tron salen där flera mänskliga flickor stod och höll på med blommor och lampor. Demetri stod vid bortre väggen och lutar sig så långt bort från flickorna som möjligt. Han måste plågas av törsten. Den svidande smärtan kom fram och jag fick använda all min självkontroll för att inte kasta mig på dom och dricka deras blod. ”Blod” suckade jag och jag kände hur det vattnades i munnen. Bara ett litet bett... Nej men vad tänker du med?! Du ska inte skada människor. Åh, kan du inte bara hålla tyst?! Vem har sagt att du ska komma fram och förstöra mitt redan värdelösa liv? Jag börjar verkligen tröttna på den där rösten. Men som alltid så vet jag att den har rätt. Jag ska inte och kommer inte skada någon människa...för Embry´s skull. Han skulle inte gilla det, och det måste jag klara av. Jag skyndade mig ut ur salen och mot resepionen där jag först träffat Mia.

 

Jag sprang dit men ingen var där. ”Hallå?” ropa jag men allt var bara tyst. Vart kan hon vara? Jag gick in i deras fika rum och fick en chock. Både Mia och den andra kvinnan som brukade jobba här låg på golvet. Deras hy var lika kritvit som min, ögonen var uppspärrade och jag kunde inte höra deras hjärtslag. ”Fan!” svor jag och flög ner till dom. Jag kollade Mia först. Ingen puls. Samma sak på den andra kvinnan. Vem kan ha gjort det här? Den som mördade dom var nog med att inte spilla deras blod. Bara för att Mia och jag pratade igår så betyder inte det att vi var bästa vänner men jag gillade henne och den som gjorde det här ska få med mig att jag göra. Jag måste berätta det här för pappa och dom andra. Fort som fan hoppade jag upp från golvet och började springa som jag aldrig har sprungit förut. Fortare, fortare, fortare... var allt jag tänkte på. Jag koncentrerade mig så mycket på att springa fort att jag råka springa in i Fredric och...Abe. ”Vad bråttom du har då.” sa Fredric och log ett retsamt leende. Åh, inte nu! Jag är verkligen inte på humör för några av deras kommentarer.
”Du, Melissa. Aro har bett oss om att vi ska ta och gå ut en liten sväng nu innan balen och allt.” Fredric fortsatte att prata medan Abe bara log. ”Så följer du med?” Alla mina sinnen sa åt mig att fly men vart skulle jag ta vägen? Om jag försökte springa så skulle dom få tag på mig eftersom att jag bara är en halv-vampyr. Jag blundade och försökte nå min gåva men såklart har Abe tagit den. Men jag måste försöka...”Eh, jag ska träffa Jane nu så kan vi ta det nån annan gång?” Jag försökte att inte darra på rösten men dom verkade se igenom mig. Fredric böjde sig sakta ner och tittade in i mina ögon. Tittat bort! Sa rösten i mitt huvud. Jag försökte göra som den sa men det gick inte. Hans ögon blev mer och mer djupa och det känns som om jag ska drunkna i dom när som helst. Hans vackra blod röda ögon. ”Du ska följa med oss.” befallde han. Hans röst var som om själva Gud kom ner och talade till mig. Allt som betyder nått är dom orden han just har sagt. Jag nickade sakta och började följa med dom ut. Hela tiden kolla jag in i Fredrics ögon.

Vi kom ut och Abe tog snabbt tag om mina armar. Fredric släppt min blick och jag fick tillbaka min egen vilja. Allt kom som en chock. Vad gör jag här ute? Kommer något att hända? Jag skakade av mina frågor. Abe höll fortfarande om mina händer bakom ryggen på mig. ”Vad gör du?” frågade jag både rädd och förvirrad. Han log ett hemligt leende som han numera nästan alltid gör. ”Vi ska bara ta med dig på en promenad.” Ah, visst och det tror dom att jag ska tro på? Hur dumma får man egentligen vara, dom är ändå vampyrer och kan inte komma på något bättre än det. Jag vet att alla normala människor eller vampyrer skulle fly men...jag är inte normal och kommer aldrig bli det.Melissa är du galen? Dom kommer döda dig eller nått ännu värre! Jag suckade. Inte den rösten nu ingen. Nyfiken på vad som händer nickade jag och började följa med dom lite längre in i skogen.
Melissa Volturi Cullen! Om du dör får du aldrig träffa eller se Embry ingen. Aldrig! Jag tvärnitade. Rösten har rätt, om jag dör får jag aldrig se Embry le år mig...aldrig känna hans läppar mot mina. Det får inte hända. Jag måste härifrån nu! Dom hade inte märkt att jag stannat så jag vände mig om och bara sprang. Mina ben sprang så fort som dom aldrig har gjort och det gick bara fortare och fortare. ”Fan hon kommer undan!” hörde jag Abe svära och i nästa sekund sprang dom bakom mig.
”Du kan inte komma undan från oss.” skrattade Fredric. Jag ignorerade honom. Om bara nån var här, vem som helst! Eller om jag bara kan använda min gåva, men dom är väll inte så knäppa att dom glömmer det...eller? Jag började koncentrera mig samtidigt som jag sprang. Min gåva växte sig mer och mer. Jag stannade och dom ställde sig framför mig. ”Ger du upp redan?” hån skrattade dom. Jag bara log. Få ögonen kontakt...snälla. En svaghet när jag ska använda Janes gåva är att jag måste ha ögonkontakt med personen som jag ska skicka min gåva på. Abe kollade in i mina ögon och jag tog chansen. Han föll snabbt ner till marken och vred sig i plågor. ”Hjälp, mig...Fredric...” hans ord var bara små viskningar. Jag fortsatte att tortera Abe. Plötsligt slog något in i mig och jag föll flera meter åt sidan.

Jag vet att det vart kort men nästa kommer snart. KOMMENTERA!

Yeah ! Vart precis klar med kapitel 7! Jag vill bara tacka för alla gulliga kommentarer! Okej jag ska inte börja babla massa nu. Varsegod och läs, haha ! :)

Kapitel 7

 

Jag låg i sängen, och var helt svettig. Det var mörkt ute och jag skulle kunna tro att klockan var runt 02.00. Jag kan inte fatta det jag just drömt, den var så verklig och skrämmande. Det var Abe jag drömt om. Han hade sagt ”så synd att du måste dö.” Vad ska det betyda? Kommer han att döda mig eller? Men han sa ju förut att han brydde sig om mig, ljög han bara då? Jag som faktiskt gillade honom. Okej, gillar och gillar men han är snygg och så men nu. Nej jag vet inte. Men hålla det var bara en dröm. Sa rösten i mitt huvud som jag hör väldigt ofta nu mera. Men den har faktiskt rätt. Det var bara en dröm och i drömmar kan vad som helst hända. Men den var så verklig. Nej, jag måste söka hjälp. Men vem skulle jag kunna prata med? Inte pappa eller nån, och Jane nja jag vet inte hon skulle säkert tycka att jag är sjuk eller något sånt. Nej, en människa. Men jag kan inte bara säga till pappa: ”Pappa, jag tror att jag är galen och jag behöver nån att prata med men ingen vampyr. Så kan jag få en människa att prata med?” Nej det skulle han aldrig tillåta. Min pappa har respekt för mycket men människor... inte ett smack. Enligt honom är människor bara mat som man lätt kan ersätta. Jag kommer bli tvungen att hålla det hemligt. Men nu till det svåra, hur ska jag lyckas med att ha en människa att prata med när jag inte ens kan gå någonstans utan att ha med mig någon som vaktar mig. Men vänta nu, det finns en människokvinna som brukar gå runt ibland. Om jag bara lyckas få henne till mitt rum så skulle jag nog kunna få prata med henne. Värt ett försök, i alla fall.

Jag gick upp ur sängen och satte på mig en kort vit klänning som slutar precis nedanför min rumpa. Jag kollade mig i spegeln och borstade snabbt ut mitt hår.

När jag var klar öppnade jag dörren och kollade mig snabbt omkring, som dom brukar göra innan man gör inbrott på filmer. Jag suckade lättat. Ingen i närheten, jag började gå dit jag senast sett henne. Antagligen ligger hon och sover nu men jag kanske har tur.

Och tydligen har jag det. Hon satt vid ett litet bord och läste en tidning. Jag smög mig fram och ställde mig bakom henne. Snälla, skrik inte! Bad jag tyst i mina tankar.
”Ehm, hej.” sa jag lite försiktigt. Hon hoppade till och vände sig hastigt om. Hennes ögon var stora av förvåning när hon såg att det var jag. ”Åh, hejsan, prinsessan.” sa hon och jag suckade.
”Prinsessan.” muttrade jag tyst så att bara en vampyr skulle kunnat höra. ”Du får egentligen inte gå omkring här själv, vänta så hämtar jag någon som för dig tillbaka till ditt rum.” Åh, nej, nej. Vad ska jag göra nu? Tänk, tänk! Innan jag hann tänka klart tog jag tag och hennes hals och tryckte upp henne mot väggen. Hon tänkte börja skrika men jag sakade på huvudet och hon höll tyst. Hennes hjärta slog så snabba slag att det förvånade mig att den inte hoppade ut ur bröstet på henne. ”Rädd” stod skrivet över hela hennes ansikte. ”Jag ska inte göra dig illa om du lyssnar på mig, okej?” hon nickade sakta. Jag släppte taget om hennes hals och tog tag om hennes hand istället. Hon lugnade ner sig lite men jag kände att hon fortfarande var rädd. Hur kunde jag ha varit så korkad att skrämma livet ur henne? Hon kommer aldrig glömma det här. Men nu är det försent.

Jag drog upp henne på mitt rum i vampyr hastighet. Jag var noga med att kolla så att ingen såg oss när vi smet in i mitt rum.
”Sätt dig.” sa jag och nickade mot sängen. Hon gjorde som jag sa med förbryllat ansikte. ”Vad vill du?” viskade hon så lågt att jag knappt hörd det. Hur ska jag förklara?
”Jag lovar att inte skada dig. Jag vill bara ha någon att prata med.” sa jag så lugnt jag bara kunde. Hon verkade tro mig eftersom hon slappnade av en aning. ”Vad heter du?” frågade jag medan jag satte mig på en stol mittemot henne. ”Mia” Innan jag hann säga nått sa hon: ”Jag vet att du har haft det jobbigt men du ska veta att jag skulle ge allt för att få ditt liv.” Jag såg chockat på henne. Hur kan man vilja ha mitt liv? Vara ständigt fångad, döda och väst av allt. Vara ifrån den man älskar. Jag skakade på huvudet. ”Jag tror inte det.” viskade jag. Hon såg ut som om hon inte trodde mig så jag började förklara allt för henne. ”Vist, jag kan berätta allt om mitt liv men lova att inte säga något till nån.” sa jag med allvarlig ton. Hon verkade ha fattat att jag inte var nån att leka med så hon nickad. Jag suckade och började. ”Ända sen jag föddes har jag varit ständigt vaktad, jag fick absolut inte lämna slottet utan någon som följde med. Jag har ingen aning om vem min mamma är, allt jag vet är att hon heter Elle.” Jag kände att det stack till i hjärtat på mig. Jag hatar att prata om min mamma. Med gråten i halsen fortsatte jag. ”För några dagar sedan fick jag mitt första uppdrag. Jag skulle besöka Cullens och ta reda på om Renesmee stannat i sin ålder. Men det hände mer än det. Jag vart nämligen väldigt bra kompis med henne och sen en i varg-flocken, Embry.” Tårar började falla ner för mina kinder. Embry, min Embry. Jag hade lyckats att inte tänka på honom så mycket men om sanningen ska fram så går det inte, jag är inte hel utan honom. Mia märkte att jag grät och ställde sig upp. Hon la armarna försiktigt om mig och jag lutade mitt huvud mot hennes bröst. ”Det är lugnt, jag förstår. Du har det inte lätt. Men du ska veta att jag tror att du och Embry kommer att bli tillsammans ingen.” viskade hon i mitt öra. Jag log åt tanken, Embry och jag tillsammans. Allt var tyst, ingen av oss sa något. Vi bara njöt av att allt var så tyst. Det kunde ha gått minuter eller timmar.

Det knackade på dörren och jag stelnade till. Åh, nej. Vad ska vi göra? Volturi får inte få reda på att hon har varit här. Mia ställde sig på andra sidan av rummet och kollade panik slaget på mig.
”Melissa? Vem är du med?” Nej inte Jane, inte nu. Såklart att hon skulle höra Mia´s hjärtslag. Vad ska jag säga till henne? Mia fick bara mer och mer panik även fast det bara har gått några sekunder.
Handtaget på dörren åkte ner och Jane öppnade. Hon kollade konstigt på mig och sen Mia.
”Ursäkta mig, men vad gör hon här?” frågade hon med sträng röst. Vad ska jag svara? Jag tänkte precis säga nått men Mia hann före. ”Jo, Prinsessan tyckte att det var stökigt och hon hittade ingen städerska så hon frågade mig om jag kunde städa åt henne.” Jane såg först ut som om hon inte trodde det men efter ett tag log hon ingen. Wow, för att vara människa är hon verkligen bra på att ljuga.
”Okej, men Melissa vi ska bestämma en klänning till dig som du kan ha på balen strax.” Hon plågades verkligen av alla bal planeringar just nu men hon log och försökte låta som om hon brydde sig för min skull. Jag fick nästan lite dåligt samvete för att jag pratat med en människa om mina problem istället för henne. Men bara nästan. ”Okej.” sa jag glatt och vände mig om till Mia. Jag gav henne en blick som skulle säga Tack för allt, om jag kan hjälpa dig med nått säg bara till. Och eftersom hon nickade så antog jag att hon fattat vad jag menat. ”Jag ska bara städa klart här, sen går jag.” sa hon och jag log tacksamt till henne. ”Gör vad fan du vill, jag skiter i det.” hörde jag Jane muttra så lågt att bara jag och hon kunde höra. Åh nej, nu är hon såhär ingen. Jane kan ibland vara ganska lika Aro. Hon bryr sig inte om dom hon inte känner eller känner och känner men man kan säga att hon har svårt med att acceptera andra. Jag suckade och följde efter henne ut.

Vi gick in i tronsalen där Pappa, Marcus, Caius, Alec, Felix, Demetri, Fredric och...Abe, var. Jag kände att mitt hjärta började slå fortare. ”Så synd att du måste dö.” ekade i mitt huvud. Min blick for över honom. Han såg inte arg ut, bara djupt sjunken i tankarna. Jag undrar vad han tänker på. Hm, jag kanske kan använda Edward´s gåva och kolla. Jag tänkte precis försöka när en tanke slog mig. Vill jag verkligen veta vad? Han kanske planerar hur han ska döda mig? Men om han skulle vilja döda mig och tänkt den tanken så borde ju pappa ha fått reda på det. Han brukar kolla alla i Volturi ibland för att se vad dom har för planer eller om dom har gjort något. Jag slet min blick från Abe och märkte dom tre klänningarna som hängde på en varsin stol. ”Du får välja vilken du vill.” sa pappa och jag nickade. Jag gick fram till den första klänningen och tog upp den. Den var vit lång och gjord av siden. Jag gick bakom ett skynke som dom satt upp och började ta på mig den. Åh, jag önskar att Alice var här! Hon kan ju allt om mode och kläder, hur dom ska sitta, vilka skor man ska ha till. Allt.

När jag fått på klänningen kollade jag ner. Den var faktiskt fin, satt tajt där uppe och går ut nertill.
”Visa oss.” sa Jane och jag gick ut. Jane nickade gillade och om jag ska vara ärlig gillar jag den också, men den passar nog inte så bra att ha när jag ska rymma. Och Alice skulle döda mig om jag skulle råka ta sönder en klänning. Jag tog med mig nästa klänning och gick in. Den här klänningen var svart, kort och axelbands lös. Jag satte på mig den, och kollade ner på min kropp. Den satt tajt och visade alla mina ovanligt små kurvor. Jag gillar den, men svart... det är en så tråkig färg. Den påminner mig om kapporna Volturi brukar ha när dom är ute på uppdrag. Aja det finns en till också. Jag gick ut och visade upp den. ”Nja, jag tycker inte om den. Du ska sticka ut!” sa Jane glatt. Jag log mot henne. ”Nu till den sista.” suckade jag och gick fram till den sista klänningen. Jag höll upp den i luften för att kunna se hur den såg ut innan jag satte på mig den. Den var kort och röd, blod röd. Jag gick in och satte på mig den. Åh nej! Den visar verkligen mycket hud! Den slutar precis under rumpan och på sidorna är det stora hål som visar min platta vita mage. Jag kan aldrig gå ut om jag har den här på mig. Och jag kan absolut inte ha den på balen. Men nånstans inom mig gillar jag den. Klänningen är vacker men jag gillar den också för att den är hemsk. Blodröd, som blodet vi dricker från...människor. ”Varför tar det så lång tid?” ropade Jane. Åh nej, nej. Vad ska jag göra? Jag kan inte låta alla se mig i den här klänningen. Och jag antar att det här är den ända jag kan ha eftersom mitt under balen ska jag rymma och aldrig komma tillbaka. Jag tog ett djupt andetag. Dom måste få se den. Jag blundade och gick ut. ”Den är helt perfekt! Du kommer sticka ut och alla kommer få se dina fina lilla kropp!” skrek Jane. Men vänta nu Jane? Det här är inte likt henne, men det kanske bara kanske är...Alice. Min nyfikenhet tog över och jag öppnade ögonen. Nej, det var Jane. Jag kände ett litet hugg i hjärtat. Tänk om det hade varit Alice. Jag kom plötslig ihåg att vi inte var ensamma. Allas munnar hängde ner och jag kunde faktiskt se lite dregel på Alec´s kind. Jag skrattade lågt för mig själv. Den enda som inte hade munnen öppen var Abe. Istället hade han ett hemskt flin på läpparna.

Okej, vad tycker ni? Bra/Dåligt? Kommentera! Om ni är snälla och kommenterar så får ni kapitel 8 redan imorrn eller i övermorgon. Det beror helt enkelt på er! Ni får gärna skicka bilder till mig på hur ni föreställer er nån av karaktärerna, Melissa, Abe osv. sicka dom då till qissmee@live.se som också är min msn, ifall någon har nån fråga eller bara vill chatta ;)

Nu ska jag sova, godnatt ! <3

Woho!! Jag skrev precis klart kapitel 6 så nu ska ni få läsa det. Jag åker ju till Dalarna som jag skrev förut så det kommer inte att komma upp nått mer kapitel fören jag har kommit hem.

Kapitel 6

 

Jag skickade iväg sms:et till Embry. Åh min Embry, jag hoppas att du är okej. Jag krossade telefonen så att igen skulle veta att jag tagit kontakt med dom. Vi satt på flygplanet tillbaka till Volterra. Jag satte längst bak med Demetri och Felix framför mig. ”Snälla låt mig gå.” snyftade jag fram. Demetri vände sig om och såg med beklagande blick på mig. ”Jag är ledsen prinsessan men vi har fått order av din far att hålla dig kvar här.” Jag hatar att dom börjat kalla mig för prinsessa eller ers höghet, kan dom bara inte kalla mig Melissa? Jag suckade och blundade. Jag hade använt Alice´s gåva förut när Abe inte märkte det och sett att Embry, Rose och Emmett kommer att försöka rädda mig om en vecka. Men en vecka, det är ju jätte länge. ”Ursäkta, kan jag få vara själv med prinsessan lite?” hörde jag Abe´s röst fråga. Vad ville han nu då? Abe hade tvingat mig att drick människoblod förut på flygplatsen, fast jag vägrat så han hade bara nickat åt Fredric som hypnotiserade mig. Jag hörde hur Felix och Demetri ställde sig upp och gick. ”Vad vill du?” muttrade jag surt. Han satte sig ner bredvid mig och jag öppnade ögonen. Abe och Fredric var tvillingar, båda hade svart spretigt hår och var väldigt muskulösa. ”Varför är du arg?” Åh, vad tror han? Dom tog bort mig ifrån alla jag älskar.
”För att ni förstör mitt liv!” skrek jag så högt att Demetri och Felix kom tillbaka. ”Är det nått?” frågade dom och jag suckade irriterat. ”Nej då, prinsessan vart bara lite sur.” sa Abe med vänlig röst. För vänlig. Jag himlade med ögonen medan Demetri och Felix gick tillbaka till där man styr planet.

”Okej, nu till saken. Aro har bestämt att han kommer hyra in några som som kommer att ordna en bal och det är meningen att du ska.” han avslutade inte meningen, istället kollade han ner på sina skor. Men en bal skulle kunna vara kul, om jag fick dela den med min familj. Men vänta nu, man kan ju ha en maskerad bal och när alla är utklädda så kanske bara kanske jag kan rymma. Men vampyrerna skulle känna på min doft att det är jag. Men finns det ingen i Volturi armén som kan ändra någons doft? ”Jag förstår att det kanske är lite jobbigt för dig att ha en bal efter allt som hänt men du ska veta att jag vill hjälpa dig.” Jag drogs iväg från mina egna fantasier och stirrade chokat på Abe. Hans röst lät inte vanlig utan sårbar, han brydde sig verkligen om mig. Och hans blick, åh, jag har inte ord för att beskriva den. ”Abe jag vill vara ärlig mot dig. Jag känner dig inte så bra men du verkar snäll.” bortsett från en liten detalj. Han hade hjälpt Volturi att föra bort mig. ”Men jag älskar någon annan.” jag viskade det sista ordet, rädd för att han skulle ta illa upp. Och jag hade rätt. Han vände sig hastigt om och såg in i mina ögon.
”Du menar den där hunden!” skrek han. Mitt hjärta började slå oregelbundna slag. Han kanske skulle döda mig nu? Jag vågade inte säga nått, rädd för att om jag sa nått fel så skulle det kanske vara min död. Abe suckade och försökte att lugna sig själv. Han var faktiskt rätt snygg. Nej Melissa sluta det är Embry du gillar inte Abe. Kom ihåg det är hans fel att du är här. Sa en röst i mitt huvud. Abe hade lugnat ner sig lite och kollade mig i ögonen. Hans blodröda vackra ögon. Nej men vad håller du på med? Du kysste Embry för bara några timmar sen och nu spanar du in Abe! Men kan inte den där rösten bara hålla käften lite? Även fast jag visste att rösten talade sanning så kunde jag inte rå för att jag även gillar Abe. Men väldigt lite, eller kanske mer? Åh, jag önskar att Jasper var här.

”Det är dags för landning.” sa Demetri och gick fram till oss. Han satte sig bredvid Abe och dom började genast prata om att Abe och Fredric skulle bli mina liv vakter.
”Men det här är ju löjligt.” jag avbröt Abe mitt i en mening. ”Vad är löjligt prinsessan?” frågade Demetri. Men fattar han inte? Jag suckade och började förklara. ”Hela Volterra är ju fullt med vakter och nu säger ni att jag ska ha två liv vakter runt mig hela tiden. Jag hade ju det redan innan men snäll kan jag inte få ha lite frihet?” Jag var så irriterad nu. Dom sa inget utan satt bara tysta.

Planet stod nu stilla och jag gick av med Abe och Fredric bredvid mig. Jag kunde fortfarande inte använda min gåva. Och om jag ska vara ärlig så kände jag den men det var som om den var blockerad och det stör mig väldigt mycket. Jag började gå mot Aro, han var inte ens värd att få bli kallad pappa. ”Aro, kan jag få tillbaka min gåva nu? Det plågar mig att jag inte kan använda den, kraften brinner i mig och jag vill bara få ut den.” sa jag och log mitt sötaste leende. Han tänkte efter en stund men men nickade sen. ”Melissa!” skrek Jane och kom springandes mot mig. Yes, äntligen nån som säger mitt namn. ”Jane!” skrek jag och hon kramade om mig. Jag hade inte fått chansen att prata med henne eftersom hon och Alec hade åkt ett annat plan med vakt-styrkan. Jag andades in hennes doft. Söt vanilj, hon hade kanske köpt en ny parfym? Måste fråga henne det för i så fall vill jag också ha den parfymen. ”Melissa, jag har varit så orolig för dig. Hur kunde du ens tänka tanken på att stanna hos dom? Jag medger att Edward är grymt snygg men ändå, du visste att Volturi inte skulle tillåta det.” Jag skakade på huvudet. Hon var inne på helt fel väg. ”Det var inte för Edward jag stannade. Visst han är snäll och så men han har ju Bella och...” jag avslutade inte meningen och hon kollade frågande på mig. Jag skakade på huvudet. ”Vi tar det sen.” viskade jag och hon nickade.
”Har du hört att Aro ska ordna en bal för dig?” frågade hon och log. Jag visste att hon inte gillade klänningar och klackskor men och försökte låta intresserad för min skull. Jag började skratta.
”Jane, du kan inte lura mig. Du vill helst använda din gåva på Aro tills han går med på att strunta i balen.” sa jag mellan mina skrattattacker. Hon skrattade också. ”Nått sånt.” sa hon glatt och vi började gå in till mitt rum.

Jag satte mig ner på min säng och hon satte sig bredvid mig. ”Okej, nu måste du berätta allt!” sa hon och började studsa på sängen. Det påminde mig om hur Alice är, full av energi och kan aldrig sitta still. Jag suckade. Ska jag berätta allt för henne eller bara lite. Och ska jag verkligen nämna Embry?
Jag bestämde mig för att nämna honom men att ta bort delen då vi låg och hånglade ute i skogen precis innan dom kom och tvingade mig tillbaka. ”Okej, jag träffade dom först på ängen och då Carlisle att han var Carlisle Cullen, jag kommer ju ihåg honom eftersom pappa har berättat mycket om honom. Sen så läste Edward mina tankar och då märkte han att jag inte vill döda några så han frågade om jag ville stanna. Och jag sa ja.” jag fortsatte att berätta för henne och hon lyssnade noga.

”Så du vill inte stanna här?” frågade hon när jag berättat nästan allt för henne. Jag suckade och skakade på huvudet. ”Okej jag förstår men stanna åtminstone tills balen är över.” Jag har alltid velat gå på en bal men efter allt som har hänt, jag vet inte riktigt. ”Okej, då men kan du hjälpa mig att rymma?” jag gjorde min sötaste valp-blick. Hon tänkte efter en stund men sen nickade hon och jag log. Men Janes hjälp kommer det nästan att bli enkelt att rymma.

Vi satt och pratade fram tills jag skulle gå och lägga mig. Jag måste få kontakt med Embry innan jag går och lägger mig. Caius hade bestämt att balen skulle vara nästa fredag, och det är tisdag nu. Jag hade övertalat pappa att alla vampyrer som vill får komma. ”Jane har du din mobil på dig?” frågade jag henne. Hon kollade i fickorna på sina jeans och tog fram en Iphone 4. Det skulle vara tråkigt att förstöra den men hon kan ju alltid stjäla en ny. Jag gick in på toan. Men jag kan inte Embry´s nummer. Hm, okej tänk nu. Renesmee´s kan jag nog. Jag slog in numret och signaler gick fram.

”Renesmee” sa hon, jag suckade, hennes röst. Jag saknar henne verkligen.
”Hej, Nessie. Det är Melissa.” viskade jag och hon började skrika.
”Melissa! Jag kan knappt tro att det är du. Alice såg att vilka vampyrer som vill kan komma på balen så Rose, Emmett, Jasper och Alice kommer att rädda dig medan vi andra står utanför.” Hon pratade så snabbt så att om jag inte var halv-vampyr skulle jag bara höra:bla bla bla.
”Okej, bra. Men jag tror att Aro har balen bara för att jag ska hitta en killen som han tycker är mäktig och har nån bra gåva.” Jag hade fått upp lite av hans tankar förut.
”Jaha, okej. Men du älskar ju Embry.” sa hon och hennes röst lät inte heller lika glad längre.
”Ja, jag vet och det är därför jag är rädd att Aro ska få reda på att jag älskar honom för Abe vet det nu.” sa jag och suckade.
”Oj.” sa hon bara. ”Melissa, kommer du?” ropade Jane. Jag hade helt glömt bort att hon var här.
”Måste gå ses.” sa jag och la på. Jag suckade, nu ska jag förstöra den här fina telefonen. Jag tog ett hårdare tag om den och lät mina fingrar krossa den. När jag var klar gick jag ut till Jane som stod vid min säng. ”Varför tog det så lång tid? Och var är min telefon?” Hon kommer verkligen bli arg när jag berättar att jag tog sönder den. ”Eh, jo jag vart lite arg och jag råkade förstöra den., jag lovar det var inte med flit.” Fast jag ljög ju men jag kunde inte riskera att hon skulle få reda på att jag pratat med Nessie. Jane skakade av ilska och jag tog snabbt hennes gåva ifrån henne. ”Ge mig min gåva!” skrek hon. Jag stod helt stum. Det här var första gången hon skrikit åt mig och bara för en telefon.
”Jane, det var bara en telefon. Jag kan fixa en helt ny till dig.” sa jag och hon började lugna ner sig lite. ”Förlåt mig Melissa men jag har haft konstiga humör svängningar den senaste tiden.” sa hon och jag satte mig ner bredvid henne. ”Det är okej, det har hänt ganska mycket på bara några dagar.” sa jag och tänkte tillbaka på allt som hänt och nu om bara tre dagar så ska jag ha en bal och under den så kommer jag rymma. Oj, mitt liv är verkligen uppochnervänt. ”Godnatt, Jane” sa jag och gäspade stort, jag var riktigt trött. Hon skrattade och verkade vara på bra humör ingen. ”Godnatt.” sa hon och lämnade mig ifred. Jag gick och la mig i sängen, slöt ögonen och somnade in i en dröm.

 

Jag stod på en strand, solen lyste upp vattnet. Det var varmt och jag antog att jag var någonstans i Sydamerika kanske? Jag hade en vit klänning som gick ner till mina knän.
”Du är vacker.” hörde jag en röst säga bakom mig. Jag vände mig hastigt om men jag såg inget.
Nått rörde sig vid några buskar och en man stod där. Jag kunde inte se vem det var eller hur han såg ut bara en lång skugga. Han tog ett steg ut och nu såg jag vem det var. ” Så synd att du måste dö.” viskade han och jag vaknade.

Så vad tycker du? Kommentera!
//With Love Emma <333

Sååå här har ni Kapitel 5 av Never Say Never ! Det här kapitlet blev från Embry´s synvinkel men nästa så blir det Melissa ingen. Jag vill bara tacka er för alla fina kommentarer! DET ÄR NI SOM GÖR ATT JAG FORTSÄTTER SKRIVA!! Jag har läst varje kommentar flera gånger och jag blir lika glad varje gång. Men nu ska ni få läsa.

Kapitel 5 Embry´s perspektiv

 

Felix började dra bort Melissa från ängen. Melissa sparkade för att komma loss men han låtsades inte om det. Jag mötte hennes ögonen, rädsla, kärlek, hat och mer rädsla. Vi måste göra något! Tänkte jag till dom andra i flocken. Jag tog ett steg framåt redo att attackera men såklart skulle Sam och Jacob hindra mig. Embry nej, dom vill att vi ska attackera och du vet mycket väl att om du tar ett steg närmare så kommer Felix att slita huvudet av henne! Jag vacklade till, Jacob brukar inte säga sånt och han vet exakt vad jag känner. Jacob tänk om det var Nessie istället för Melissa. Jag visste att han inte menade något illa men jag kan bara inte låta mitt liv tas ifrån mig utan en fight. Jake kollade på Melissa och sen tillbaka till mig. Han visste inte om han skulle låta mig attackera eller inte. Jake snälla skynda dig hon försvinner snart. Tänkte jag till honom. Melissa försvann allt längre och längre ut på ängen. Om inte Felix hade haft ett tag om hennes hals så skulle jag varit hos henne för länge sen. Nej, jag kan inte vänta hon får inte åka tillbaka till Volterra. Jag tog ett språng ut och började springa allt vad jag hade men två stora händer höll fast mig. Jag morrade och börja försöka slita nacken av han som höll fast mig. ”Embry! Gör det inte dom vill att du ska springa efter mig!” Jag stelnade till, den rösten kan jag känna ingen var som helst och det känns som om hon pratar direkt till mitt hjärta. Jag såg mig om och det var Emmett som höll fast mig. När han såg min blick släppte han greppet. Jag gick till en buske och förvandlades tillbaka till människa. Jag satte på mig ett par shorts som låg där. När jag var klar gick jag tillbaka till dom andra med tunga steg. Melissa var nästan helt bortom syn håll nu men jag kunde se stora tårar på hennes kinder och jag kände att jag också grät. Min älskade Melissa borta. ”Hejdå, Carlisle” sa Aro och sen var alla borta.

”Melissa” hörde jag Nessie gråta och om Rosalie kunde gråta skulle hon också göra det. Nej vänta nu Rosalie? ”Ja, hon ville att Melissa skulle bli hennes och Emmett´s dotter.” förklarade Edward. Jag trodde att Rosalie skulle göra nån sur grimas men hon bara satt och stirrade på inget. Och för första gången i hela mitt liv och antagligen den sista också tycker jag synd om henne. Jag satte mig ner på marken med huvudet i mina händer. Jag kunde se framför mig hur Volturi tvingar Melissa att använda hennes gåva och dom där andra vampyrerna Abe och Fredric. Abe´s blick när hans såg på Melissa var som min men konstigare, jag vet att han gillar henne och han har säkert några planer i bakfickan. Jag kände en kall hand på mina axlar och kollade upp. Rosalie? Hon stod där och var inte alls lika vacker som hon brukar vara hon såg snarare hemsk ut. Hennes vanliga blonda hår var lerig och hennes ögon var blanka och helt döda. Och nu visste jag hon var ingen elak häxa, hon hade ett hjärta som hon hade gett till Melissa, precis som jag. ”Embry, jag vet att du älskar henne och du ska veta att jag också gör det.” hennes röst sprack nästan och jag såg hur det här plågade henne.
”Rosalie, jag ska göra allt för att få tillbaka henne även om Jacob godkänner det eller inte.” jag la en hand på hennes axel och hon hajade till. Ingen av oss var beredda på det. ”Jag och Emmett kommer att hjälpa dig.” när hon sa det kom Emmett fram till oss. ”Det är dags för Volturi att inse att man inte kan göra som man vill hela tiden.” Jag log, nu var jag i alla fall inte ensam och om sanningen ska fram så tror jag att Emmett och Rosalie kommer att bli bra adoptiv föräldrar till Melissa.
”Jag vet att Melissa älskar er och vill ha er som hennes adoptiv föräldrar.” Rosalie sken upp som en sol. Emmett började skratt och jag kunde inte hålla mig ifrån det heller. När vi äntligen lugnat ner oss såg vi att det bara var vi kvar. Hm, dom andra måste ha återvänt. ”Okej, vi gör såhär, vi väntar en vecka kanske och sen när dom minst anar det smyger vi in oss och ser till att vi dödar Abe först eftersom det var han som gjorde så Melissa inte kunde använda sin gåva och sen blir det lätt.” När Emmett sa det lät det nästan som en lek men jag visste att det skulle bli svårare än så. Men en vecka utan att träffa Melissa, kan jag klara av det? Tveksamt men jag måste. Vi sa hejdå till varandra och jag återvände hem till mig. Jag hade fortfarande inte fattat än vad som hänt. Det ända jag visste var att jag skulle göra allt som står i min makt för att få tillbaka min kärlek, mitt liv. Jag la mig i sängen och tänkte på när jag hade berättat för henne att jag var präglad på henne. Jag somnade in till en drömlös sömn.

”Embry, vakna.” Jag öppnade ögonen och såg Quil´s ansikte. ”Mhm?” Quil såg inte heller ut att må så bra men kämpe som han är så har han försökt att gå vidare men jag visste mycket väl att Quil också gillar henne. Jag kunde inte ens tänka henne´s namn det gör bara så ont.
”Jag vet att du inte mår bra så du behöver inte patrullera idag.” Jag suckade lättat ut. Jag vet inte om jag hade orkat springa idag men jag var nästan helt säker på att alla från Volturi inte återvände hem utan att någon eller några vaktade och höll koll på ifall vi skulle försöka ta tillbaka henne. Quil gick ut ur mitt rum och jag försökte somna om men minnet om när ”hon” fördes bort kom fram hela tiden och jag orkade bara inte med det. Jag snubblade upp ur sängen och tog på mig ett par mjukis byxor bara. Oftast brukar jag aldrig ha mjukis byxor men jag tänkte inte göra nått idag. Jag gick ut och satte mig i soffan och slog på tv:en. Nyheterna. ”Igår vid 00.45 stals ett plan från Seattel flygplats. Man ser inget på övervaknings kamerorna bara planet som försvinner och sen en blod fläck. Poliser och forskare har tittat på bandet flera gånger men det finns inget som kan ha orsakat att planet försvann och den mystiska blod fläcken. Några tror att det är spöken och andra tror att man kan göra sig osynlig men ingen vet ännu. Om du vet något om det här kontakta polisen så fort som möjlig.” Det slogs om till vädret. Undra vad polisen skulle säga om jag ringde och talade om att det var en mäktig vampyr klan som hade stulit planet. Men blod fläcken? Den måste ha kommit ifrån ”henne” eller en människa som dom drack. Men jag svär på att nästa gång jag ser dom där jävla Volturi ska jag slita nacken av varenda en! Mina armar börja skaka. ”Nej, Embry, du ska inte förvandlas nu.” sa jag till mig själv men avbröts av att min mobil fick ett sms. Jag sprang fram till bordet där den låg på och kollade på numret. Hm, dolt nummer. Jag öppnade sms:et.

Embry, min älskling. Jag använde Alice´s gåva lite igår och fick en syn av att du, Rose och Emmett försöker ta tillbaka mig om en vecka ungefär och jag hoppas att planen lyckas. Jag vill bara vara i dina armar just nu. Men jag måste varna er Volturi förväntar sig att ni ska försöka ta tillbaka mig och dom är redo, men jag ser inte att någon av er dör eller nått men va försiktiga. Ring mig inte eller ta kontakt med mig för dom vaktar mig hela tiden. With Love, your life. <3

 

Jag ville fråga henne var ifrån blod fläcken kom men jag måste klara det här. Hon tror på oss.

Resten av dan låg jag bara i soffan och stirrade ut. Jag varken åt eller drack, jag var helt tom. Mitt hjärta väger säkert flera ton. ”Embry? Är du här?” hörde jag Bellas röst ropa. Jag svarade inte men hon hörde antagligen mina tunga hjärtslag. ”Åh.” var allt hon sa när hon såg mig. Hon satte sig mittemot mig i fåtöljen. ”Jag vet att du är ledsen, det är Nessie och alla andra också. Utan Melissa är allt dött, tråkigt.” När hon sa ”hennes” namn hajade jag till men fick snabbt tillbaka mitt lugn.
”Du vet när Edward lämnade mig och hur förstörd jag var då och om jag ska vara ärlig så är det samma sak med dig. Du ser helt förskräcklig ut och jag slår vad om att du inte har ätit något idag eftersom din mage kurrar hela tiden.” Hon log ett lite snett leende. ”Vill du ha lite mat? Jag kan göra lasagne, jag har nämligen hört att det är din favorit.” När hon sa lasagne kurrade min mage så högt att hon började skratta. ”Jag tar det som ett ja.” sa hon och gick in i köket. Åh, Bella var som min extra mor, hon var alltid här och städade, gjorde mat och allt. Även om jag älskar min mamma så är hon aldrig hemma, men det är ju inte jag heller, men hon städar inte bryr sig inte om det inte finns mat i kylskåpet. Det ända hon bryr sig om är när jag försvinner varje natt när jag ska patrullera. Dom andra i flocken vill att jag ska berätta för henne att vi är varulvar men regeln säger att inga får veta det om vi inte är präglade på den. Men Jacob, smart som han är så hittar han alltid genvägar. Jag skrattade åt ett gammalt minne. ”Maten är klar.” sjöng Bella och kom ut från köket med en bricka i handen. Det doftade ljuvligt och jag slickade mig runt munnen. Bella började skratta och jag skrattade med henne. Hon ställde brickan på borde och jag började äta. Det smakade...hm det finns inte ord för det kanske fantastiskt. ”Bella, du är den bästa kocken jag någonsin träffat och kommer träffa.” sa jag och hon log. ”Nä, Edward är mycket bättre än mig.” sa hon. Jag skakade på huvudet. Hon kunde aldrig ta åt sig äran eller nått hon brydde sig för mycket om andra. ”Det tror jag inte.” sa jag och log ett snett leende. Om hon var människa skulle hon ha rodnat. Jag fortsatte att äta och Bella försvann in i köket ingen.
Åh allt jag vill veta är att ”hon” mår bra och är okej.

Det var kapitel 5 ! Så kommentera nu ! Vad tycker ni???? Jag har redan börjat på kapitel 6 och jag skulle tro att det kommer upp ikväll eller imorgon :)
//With Love Emma ! <333 

 

Eftersom min data krachade så har jag inte kunnat skriva på Never Say Never men jag satt uppe hela natten igår och skrev. Så här har ni kapitel 4 ! Och det dröjer inte länge innan kapitel 5 kommer upp. :)

Kapitel 4

 

1 timme, två timmar... Aro sa att om jag inte var hemma om fem timmar skulle han och dom andra komma och hämta mig. Jag hade tre timmar kvar innan dom skulle komma. Alla i Cullens och vargarna satt nere i vardags rummet och planerade om hur dom skulle hindra Volturi för att få mig tillbaka till helvetet. Jag gick ut från mitt rum och ner till dom andra. Embry vände sin blick mot mig och började gå.
”Kom, jag måste prata med dig.” sa han. Oj, okej det här var jag inte bered på. Vad skulle han kunna vilja mig? Jag nickade och följde efter honom ut. Han gick in i skogen och jag följde honom tätt i hälarna.

 Vi fortsatte att gå ända tills dom andra i huset inte kunde höra oss. Embry vände sig om och såg på mig med den där intensiva blicken.
”Melissa, du vet vad prägling är, eller hur?” frågade han, och ja jag vet lite om vad det är, Jacob är ju präglad på Nessie. Men vad hade det med det här att göra?
”Ja, det gör jag.” han nickade och gick fram mot mig så vi bara stod tre cm ifrån varandra.
”Melissa Volturi Cullen, jag älskar dig.” Oh my god han sa ”det”. Vad ska jag säga? Jag älskar honom också tror jag. Melissa, håll käften, bara kyss honom! Jag lutade mig mot honom och han böjde sig ner medan hans varma läppar nuddade mina, jag la armarna om hans nacke och tyckte mig mot honom. Han la sina armar runt min rygg och tryckte mig hårt intill sig. Det kändes som om vi två var en och samma person. Hans läppar kysste mig neråt mot min hals och jag lutade mitt huvud mot hans bröst. ”Jag älskar dig.” mumlade jag och jag kunde nästan se hur Embry log. Han lyfte upp mitt huvud med sin enorma hand och kysste mig ingen, fast hungrigare. Jag kysstes tillbaka lika hungrigt om inte mer. Han tryckte mig neråt så att jag landade på gräset med honom över mig. Jag avbröt kyssen och tittade upp på hans vackra ansikte.
”Men gumman vad gör du där nere?” skrattade han och drog upp mig i sin famn.
”Nån idiotisk varulv anföll mig.” skrattade jag och pussade honom lätt på kinden. Vi låg bara i gräset och kollade på varandra.

”Melissa, Embry!” hörde vi Alice ropa. Vi ställde oss upp och började gå mot henne.
”Det är snart dags va?” frågade jag och hon nickade långsamt. Vi gick tillbaka till huset.
Alla satt runt matbordet och pratade om hur dom skulle göra när Volturi kom. Jag satte mig ner brevid Renesmee som satt brevid Jacob.
”Okej, så här får det bli.” sa Edward. Han kollade på mig innan han fortsatte.
”Vi börjar förklara för Aro att du vill stanna och sen får vi se om det blir strid.” Jag hoppas verkligen inte att det kommer att bli strid, jag vet inte riktigt om jag skulle kunna göra illa någon från Volturi. Dom har ju ändå sett till så att jag fortfarande lever. Jag kanske bara borde ge upp. Jag suckade. Livet är inte lätt sa en röst i mitt huvud. Åh toppen jag hör fortfarande röster.

 Medan jag var försvunnen i tankar hade Renesmee och varg-flocken gått. Embry också. Jag kollade på klockan. ½ timme kvar. Alice kom fram till mig och la ena armen runt mina axlar.
”Du väljer rätt.” sa hon. Åh nej, snälla säg inte att hon sett mig återvända till Volturi. Jag skakade av mig den tanken, det kan inte stämma. Vi gick ut och började springa till ängen. Ingen sa något och det var knäpptyst i skogen som om alla visste vad som väntade. Kanske döden, kanske segern. Jag suckade. Varför?, varför just jag? Allt jag vill är att ha en familj som älskar mig och vill ha mig. Men inte ens det kan man få. Om Gud finns så måste han hata mig. Edward vände sig om och såg in i mina ögon. Han hade läst mina tankar. Kan man inte få ha lite privat liv?! Tänkte jag åt honom och han nickade och vände sig om ingen. Jag vet att han inte vill något illa men jag är bara så orolig just nu.

Vi kom fram till ängen, jag gick fram och ställde mig brevid Nessie, Jacob och Embry. Nessie vände sig om och kramade mig hårt och länge. ”Jag älskar dig, syster.” viskade hon och jag blev varm i hela kroppen. Hon var så snäll. ”Älskar dig också.” hon log och vi gick fram till Edward och dom andra som stod längst fram. ”Melissa, du får stå längst fram med mig, Carlisle och Jasper.” sa Edward och jag nickade. Jag ville helst bara springa här ifrån, vem vet hur arg Caius kommer att bli när han får reda på att jag tänker stanna hos Cullens? Nej ingen, men jag kan ju lova att han inte kommer att bli glad. Jag skakade av mina små grubblerier och började koncentrera mig på allas gåvor. Bella höll på med sin sköld, och Jasper försöker lugna Nessie. Åh stackars henne, hon måste vara skit rädd just nu. Förra gången hon mötte Volturi var ju när dom tänkte förgöra henne. Och nu står hon här ingen.

 Plötslig kände jag fler gåvor. Dom är nära nu! Tänkte jag och Edward nickade, han hör deras tankar.
Jag såg dom komma ut ur dimman. Oj, shiit dom har med sig hela armen och några andra. Alla hade en speciell gåva, kopiering, osynlig, ovanligt snabb är bara några av dom. Aro, Caius och Markus gick fram så att dom bara stod 30 meter ifrån oss. Jag tog snabbt allas gåvor, men det var svårt. Jag har aldrig haft så här många gåvor att kontrollera förut. Jag blundade för att kunna koncentrera mig mer.
”Carlisle, jag är besviken på dig. Du försöker stjäla min dotter som är prinsessan av Volturi.” sa Aro med kall röst. Jag morrade till.
”Nej, Aro, gamla vän. Jag försöker inte att stjäla henne, det är hon själv som vill stanna.” Allt han sa var sant, det är ju jag som vill stanna. Kan inte dom fatta det? Ingen i hela världen vill ju vara i helvetet. ”Hon är för ung för att ta såna beslut själv!” skrek Caius. Jag vill bara skrika rakt ut men om jag gjorde det skulle det försvåra allt och kanske leda till att det skulle bli strid direkt.
Jane som stod snett bakom Aro såg in i mina ögon med besviken min. Åh, nej, jag hade sårat henne när jag försvann. Jag kände lusten att bara springa in i hennes famn och ge henne en kram. Hon som hade hjälpt mig när jag haft svårt och smugglat ut mig när jag varit fången på mitt rum.
”Melissa, jag beordrar dig att komma hit nu!” sa Aro med hård röst. Jag tänkte precis säga nått när jag kände att alla som hade nån gåva började försöka nå den. Ett hårt slag kom emot mig och jag ramlade bakåt lite. Jag tappade kontrollen över alla gåvor. Åh nej, det här var det värsta som skulle kunna hända. ”Jag säger det ingen, kom hit!” jag började ställa mig upp. Jag blundade och letade efter min gåva, men jag kände ingen kraft alls i mig. Jag öppnade ögonen och såg in i ett par blod-röda ögon. Det var en kille runt 18 års åldern han hade svart spretigt hår och var väldigt muskulös. Jag försökte titta bort men han höll kvar min blick. Det måste vara han som gjort nått med min gåva. ”Melissa Elle Volturi, kan du vara snäll och ställa dig brevid mig.” sa han med en så vacker röst att jag inte kunde göra något annat än att göra som han sa.
”Nej Melissa, gör det inte!” hörde jag Renesmee ropa men jag brydde mig inte. Det ända som räknades var att jag skulle göra som han sa. Jag gick fram och ställde mig brevid honom.
Felix och Demetri tog fasta grepp om mig och låste fast mina händer. Killen som hade fått mig att gå fram till dom släppte min blick och jag föll ner på knä. Jag kände fortfarande inte min gåva men jag visste att han hade någon gåva typ som att han kan hypnotisera folk. Men jag visste fortfarande inte varför jag inte kunde använda min gåva. ”Melissa, det här är Fredric, han kan hypnotisera och han som står bakom Fredric är Abe. Abe kan ta bort andras gåvor ett litet tag.” förklarade Aro. Jag morrade lågt, jag ville varken veta vilka dom är eller vad dom kan göra. Jag tänker absolut inte stanna här. ”Carlisle, jag låter er leva för gamla dagars skull men om ni försöker föra bort Melissa eller något annat kommer ni att dö.” sa Aro.
”Men Aro, Melissa trivs inte i Volterra. Kan hon inte få stanna?” åh kom ingen snälla funka.
”Absolut inte! Hon ska tillbaka.” Aro nickade åt Felix och han började dra bort mig. Jag började sparka i ett försök att fly men eftersom han är mycket starkare än mig suckade han bara och kastade upp mig på hans rygg. ”Snälla snälla, låt mig stanna.” pep jag men ingen låtsades höra mig.
Jag vände mig om så att jag såg Cullens och vargarna.
Alla ville göra något men dom visste att om dom gjorde nått så skulle jag dö.
Farväl mina vänner, min familj.

Så, det var kapitel 4. Nästa kommer att bli längre men kommentera så jag vet vad ni tycker :) Och vill ni kanske läsa ifrån nån annans perspektiv än Melissas? I så fall vem? Kan vara från både Cullens, eller nån från The Wolf Pack eller kanske nån från nån i Volturi?
//Emma <3

Hejjj alla glad twilight fans ! Hahaha, aja jag ska inte börja babbla på om nått utan ni ska få läsa :)

Kapitel 3

 

Jag vill så gärna bo hos dom men Aro kommer tro att Carlisle har kidnappat mig och då skulle han skicka Volturi och dom kommer döda alla Cullens plus vargarna.
”Men om du säger att du vill resa runt lite så kanske han tror dig.” sa Edward som tydligen hade läst mina tankar.
”Ja, det kanske funkar ett tag men tillslut kommer dom att lista ut att jag är med er.” sa jag även fast jag gillade den idén. Demetri skulle inte kunna spåra mig om jag tog bort hans gåva och Alice skulle se om dom bestämde sig för att komma hit, så skulle vi vara förberedda, och vargarna kanske skulle hjälpa till. ”Det skulle dom absolut göra.” sa Edward.
”Åh, jag fattar inte hur ni står ut med att han läser era tankar.” mumlade jag irriterat. Och hela flocken som hade suttit tysta började as garva. Vad var det som var roligt? Jag menade ju allvar.
”Då så, Välkommen till familjen.” sa Carlisle och gav mig en kram.
”Tack, Carlisle.” mumlade jag tillbaka.
”Välkommen, Melissa” sa Esme och gav mig en kärleks full kram.
”En lilla syster till!” utropade Emmett och kastade upp mig i luften.
”Emmett, snälla släpp ner mig.” skrattade jag fram. Renesmee som hade suttit i Jacobs knä kom fram till mig och gav mig en kram. ”Välkommen, lilla syster. Vi kommer bli bästa vänner.” viskade hon i mitt öra även fast alla andra hörde också. ”Tack, Renesmee och det tror jag också.” sa jag och kramade om henne tillbaka.
”Snälla, kalla mig Nessie.” skrattade hon och jag nickad. ”Nessie, uppfattat” sa jag och vi båda började skratta. ”Åh, vad kul! Jag börjar med ditt rum direkt. Du kan få Edwards gamla rum.” sa Alice och sprang upp med Jasper och Rosalie i släp tåg.
”Ska jag visa dig runt?” frågade Nessie och jag nickade.
”Okej, bra kom. Jake kan inte du följa med jag tänkte börja med La Push.” sa hon och Jacob kom fram till oss.
”Visst, Nessie. Embry ska du med?” frågade han och kollade på den killen som hade gett mig så intensiva blickar. Jag visste inte hur jag skulle tolka blickarna om dom var på ett bra sätt eller dåligt. Embry kom fram till oss. ”Okej” svarade han.

Vi började gå in i skogen. Och jag såg att Jacob kollade på Nessie på ungefär på samma sätt som Embry kollade på mig. Hm, det kanske har nått med prägling att göra.
”Vad är prägling för nått?” frågade jag och alla stannade. Oj, det här är nog inte bra.
”Hur vet du om det?” frågade Jacob.
”Eh, jo när vi var på ängen så läste jag dina tankar när du ville attackera mig men jag snappade också upp ordet prägling.” svarade jag och och både Embry och Nessie kollade konstigt på mig.
”Jaha, prägling är nästan som tyngd kraft och jag är präglad på Nessie. Det betyder att jag skulle göra vad som helst för att göra henne lycklig.” sa han och jag nickade.
”Okej, bara undra” och vi fortsatte att gå men Embry kollade på mig hela tiden.

 ”Nu är vi framme till gränsen. Om vi vampyrer ska gå över den måste vi ha nån från flocken med oss. Men jag får gå över den när jag vill och jag tror att du också får det eftersom vi båda är halv-vampyrer.” sa hon och kollade på Jake som nickade instämmande. ”Ja, om ett tag när du vant dig att vara bland människor så får du också korsa gränsen.”sa han och sneglade mot Embry. Dom två har något hemligt. Jag övervägde tanken på att använda Edwards gåva och kolla vad det var, men dom borde ju få ha lite privat liv. Vi gick över gränsen.
”Vi går till stranden och klipphoppar.” sa Embry och vi alla nickade.

 Vi gick till stranden och jag och Nessie satte oss ner på en fallen trädstam medan Jacob och Embry och några andra från flocken klipphoppade.
”Hur länge har du och Jacob varit tillsammans?” frågade jag Nessie.
”I tre år. Han berättade det för mig när jag fyllde fyra år.” sa hon och tänkte på något minne. Vi satt tysta och bara kollade ut mot havet.
”Tjejer! Kom och bada!” ropade killen som heter Paul. Nessie och jag kollade på varandra.
”Vi kommer!” ropade Nessie och drog upp mig på fötterna och vi gick till klipporna.
”Hoppa i!” skrek Quil och kastade sig ut i luften. Nessie gick fram till kanten.
”Melissa, kom.” sa hon och vinkade mot mig. Jag tänkte börja gå mot henne när jag kände en doft som fick det att bränna i halsen på mig. Blod. Åh, det doftade så gott. Jag slutade snabbt att andas och skakade bara på huvudet.
”Vad är det?” frågade Embry när några killar kom gående på stranden där nere och en hade ramlat och blödde rejält. Nessie slutade också att andas och Jacob tog ett steg närmare henne och mig.
Killarna gick och satte sig på den trädstammen som Nessie och jag hade suttit på förut. Hallå du är en vampyr du ska dricka blod! Kasta dig mot killen och drick hans blod! Skrek en röst i mitt huvud medan en förnuftigare röst sa : Nej, gör det inte! Om du gör det kommer dom inte vilja ha dig i deras familj och du skulle få åka tillbaka till Volterra genast. Jag backade mot skogen med Embry och Paul tätt bakom mig. När jag kom in i skogen så att människorna inte kunde se mig började jag springa.
Jag sprang ända tills jag inte kände deras lukt längre. Åh, jag hade nästan varit på väg att döda en oskyldig människa. Jag satte mig ner och lutade huvudet mot en trädstam. Jag kände att tårarna brände bakom ögonen och att jag snart ska börja gråta.
”Melissa!” hörde jag Embry´s röst ropa. Han hade tydligen följt efter mig.
”Ja.” sa jag och blundade. Jag hörde hans fotsteg framför mig.
”Hur är det?” frågade han och hans röst lät orolig. Varför skulle han bry sig om mig?
”Bra. Har killen gått?” frågade jag och han nickade.
”Ja.” sa han och jag ställde mig upp och började springa tillbaka.

När Nessie fick syn på mig sprang hon in i min famn.
”Åh, Melissa.” suckade hon och kramade om mig hårdare.
”Lugn, Nessie. Jag ska inte döda någon.” sa jag och hon log. Hon var så söt när hon gjorde det.
”Det vet jag.” sa hon och vi gick fram till kanten av klippan och vi kastade oss ut i luften.
Det kändes som om jag flög. Jag har aldrig känt mig så fri förut. Vi slog ner vattnet och simmade upp till ytan. ”Kom då killar!” ropade vi och alla dom hoppade i samtidigt. Vi simmade upp på stranden och satte oss på klippan ingen så våra kläder skulle få en chans att torka.

”Hur var det i Volterra?”frågade Nessie.
”Tråkigt. Asså man fick inte göra något roligt och jag var ständigt bevakad och fick bara gå utanför mitt rum när vi skulle dricka eller något sånt.” svarade jag.
”Det måste ha varit svårt.” sa hon och kollade ner i marken. Jag svarade inte. Det hade varit svårt.
”Melissa, kan du verkligen använda Jane´s gåva just nu?” frågade Paul och dom andra kollade nyfiket på mig. ”Hur så? Ville du kanske känna lite smärta?” frågade jag och log.
”Koman bara!” sa han och ställde sig upp vilket jag också gjorde. ”Okej, men det kommer att göra ont.” svarade jag och han nickade. ”Vänta kan du göra det när jag är varg?” frågade han. Hm, det har jag aldrig gjort förut. Men det vore ju coolt om jag kunde det.
”Jag har aldrig gjort det förut men kan testa om du vill.” sa jag och i nästa sekund var han en stor grå varg. Jag koncentrerade mig och kände att jag kunde använda Jane´s gåva och så kollade jag han i ögonen. Jag kände kraften i mig komma upp och så låg han och vred sig i plågor. Jag slutade genast och sprang fram till honom. ”Är du okej?” frågade jag och han ställde sig snabbt upp och gick in bakom en buske och förvandlade sig till människa.
”Fan, du är verkligen mäktig.” sa han och jag log. Jag hade fått en gigantisk varg på nästan två meter att vrida sig i plågor.
”Paul slagen av en sex-åring.” retades Quil och blinkade mot mig.

”Melissa ska vi gå hem?” frågade Nessie. Jag kollade upp mot himlen och såg att det nästan var becksvart. Oj, klockan måste vara ganska mycket.
”Aa, det är nog bäst. Jag måste nog ringa Aro sen.” suckade jag och Nessie la en arm om mina axlar.
”Det kommer att gå bra. Du ska bara säga att du reser runt lite och sen får vi se vad som händer.” sa hon och jag kramade om henne. ”Tack, Nessie.” sa jag och vi sa hejdå till dom andra och började springa tillbaka till mitt nya hem.

 Vi sprang tysta och det ända som hördes var ljudet av våra fotsteg och vindens sus. Efter några minuter såg man det stora vita huset. Vi gick upp för trappan och in i det stora vardags rummet.
”Hej, tjejer.” sa Rosalie och kom fram till oss. Rosalie är skönheten själv. Hon är vackrare än alla andra vampyrer jag någonsin sett.
Hon kom fram och kramade om oss. ”Jag tror nog att Alice vill att du ska få se ditt nya rum.” sa hon och log ett varmt leende. Jag nickade och vi gick upp för trappan med dom andra i familjen i släptåg. Rosalie stannade framför en vit dörr och nickade mot mig. ”Öppna.” sa hon och jag öppnade dörren. Rummet var stort och väggarna vita med svarta rosor på. Det fanns en stor säng i ena hörnet och ett skrivbord. Och ett eget badrum. ”Åh, det är jätte fint!” sa jag och kramade om Alice. ”Du har inte sett det bästa än!” utbrast hon och dansade fram till en dubbeldörr och öppnade den. Wow, den var en stor walking-clothes! “Jag älskar det!” sa jag och snurrade runt. ”Kul att du gillar det. Och vi har en sak till.” sa hon och tog fram ett armband med deras vapensköld på. ”Är det till mig?” frågade jag och hon nickade och satte på mig det. ”Nu är du officiellt en Cullen eller Hale, du får välja själv.” Wow det här var så coolt. ”Melissa Volturi Cullen, vad sägs?” frågade jag dom. ”Helt perfekt.” svarade Rosalie och jag log tacksamt mot henne. ”Så det är sent nu och jag tror det är dags för dig och Nessie att gå och lägga er. Du kan ringa Aro imorgon det är bara att säga att du vart trött och somnade.” sa Bella. Nessie och jag nickade. Hon, Bella och Edward bor i en liten stuga lägre in i skogen. Jag och Nessie sa godnatt till varandra och dom andra och sen gick alla ut från mitt rum. Jag gick in i mitt egna badrum och tvättade mig i ansiktet och borstade tänderna. Jag tog av mig mina jeans och tröja och satte på mig en T-skirt och kröp ner i min säng. Imorgon börjar min första dag som Melissa Volturi Cullen tänkte jag innan jag somnade.

 

”Melissa, frukosten står på bordet.” ropade Esme från nedervåningen. Jag satte mig upp och kollade på klockan. Oj, den var kvart över elva. Jag gick upp och hoppade in i duschen.
Efter duschen gick jag in i min garderob och tog ut ett par tajta jeans, ett linne och en kofta över.

Jag gick ner för trappan och in i köket. ”Godmorgon, gumman” sa Esme och hällde upp ett glas apelsinjuice. ”Godmorgon, Esme.” jag satte mig ner och började äta. Hon hade gjort stekt ägg med bacon. ”Det är jätte gott.” sa jag med munnen full av mat. Hon skrattade. ”Tack så mycket.” sa hon och jag åt upp och ställde min tallrik i diskmaskinen.
Jag gick upp och borstade tänderna. Jag behöver egentligen inte borsta tänderna men jag känner mig alltid fräschare efter att jag har gjort det. Efter att jag hade borstat tänderna gick jag ner och satte mig vid tv:en med Emmett som kollad på nån baseboll match.
”Woho!” skrek han när nått lag gjorde en home run. Jag skakade på huvudet och tog upp min mobil.
Bättre att få det överstökat tänkte jag och slog pappas nummer.
”Hallå?” svarade han.
”Hej, pappa det är jag.” svarade jag.
”Åh, hejsan Melissa. Hur gick uppdraget och varför är du inte hemma?”
”Eh, jo uppdraget gick bra hon har slutat att växa och så. Men jag kommer nog inte hem på ett tag, jag såg hur landet var och bestämde mig för att kolla runt hur världen ser ut.” Åh, jag hoppas att han går på det. ”Nej, jag vill att du ska komma hem omedelbart! Om du inte är hemma om fem timmar får du aldrig mer åka ut på egna uppdrag! Har du inte märkt att det finns massor av faror som hotar dig och vampyrer som vill dig saker. ” Precis som du och Caius alltså tänkte jag säga men jag håll min trut stängd, fast jag ville bara skrika rakt ut.
”Jag är ingen barnunge längre!” skrek jag nästan och Emmett vände sig bort från tv:en och kollade på mig med oroligt blick. ”Jo det är du och du ska hem!” sa han med lika hög röst som jag hade.
Åh, varför får jag inte göra något själv?
”Du kan inte bestämma över mig!” skrek jag och la på. Jag kände att tårarna brände i mina ögon och jag visste att jag skulle bryta ihop. Jag sprang upp på mitt rum och kastade mig i sägen och började gråta. Jag hade varit så nära på att bli fri och få göra vad jag vill men då ska såklart Aro tvinga mig att återvända till helvetet.

”Melissa, det är Bella. Kan jag komma in?” hörde jag Bellas röst utanför. Jag svarade inte men hon kom in ändå. När hon såg att jag grät satte hon sig ner och bar upp mig i sin famn. Bella var en sån mor jag alltid skulle önska mig men aldrig skulle kunna få. ”Jag hörde att Volturi inte gick på lögnen och vill ha hem dig.” sa hon med lugn röst medan hon gjorde cirklar på mig rygg. Jag nickade bara mot hennes axel eftersom jag inte trodde att min röst skulle hålla.
”Du behöver inte återvända dit, vi kan skydda dig.” lugnade hon mig men dom orden lugnade mig inte. Om Cullens skulle behålla mig skulle Volturi döda dom alla och ha mig i fångenskap och bara använda mig när min gåva behövs.
”Ni skulle dö.” snyftade jag fram och hon höll om mig hårdare.
”Nej, jag tror inte det. Det finns en sak som inte någon gåva i världen kan förstöra.” sa hon och jag kollade undrande upp på henne. Vad snackade hon om? Bella såg min undrande blick och log varmt mot mig. ”Kärlek” sa hon och jag kramade om henne.
”Ni är som den familjen jag alltid har önskat mig.”
”Ja, men nu har du den och vi ska göra allt i våran makt för att skydda den. Och du mitt barn ska alltid finnas i mitt hjärta.” sa hon och kysste mitt hår.

 
Så det var kapitel 3 ! KOMENTERA!
//Emma

Hejjj, okej här har ni kapitel två av Never Say Never, det vart inte så långt kapitel men nästa kommer bli extra långt. LOVAR. 

Kapitel 2

 

Flygvärdinnorna gick runt och sa till alla att man skulle spänna fast säkerhets bältet för att vi går ner till landning. Jag gjorde som dom sa även fast jag knappast skulle skada mig så mycket om planet krascha. Flygvärdinnorna gick in till deras lilla hytt. Jag kände att planet började åka neråt och snart stod vi på marken.

Jag gick mot utgången och tog min väska och gick ut ur flygplatsen.

”Äntligen är jag framme.” mumlade jag till mig själv. Caius sa att dom hade en som kunde se in i fram tiden och då borde ju hon eller han se att jag kommer. Men var ska jag träffa dom? Precis efter att jag tänkt den tanken kom jag ihåg. Volturi hade träffat dom för sju år sen vid en stor äng. Jag hade sett ängen och allt som hade hänt när jag använde pappas gåva och sökte i hans tankar. Det är inte så jätte långt till ängen så jag kan nog springa.
Jag gick in i skogen och började springa. Åh, det var så länge sen jag fick springa utan beskydd eller nån som vaktade mig. Jag ökade farten och njöt av att vinden tog tag om mitt blonda långa hår.

Jag kände doften av andra vampyrer. Jag måste vara nära nu. Jag använde min gåva för att se om det var några i närheten och mycket riktigt jag kände fem stycken gåvor. Känslokännaren, skölden, tankeläsaren, den som kunde se in i fram tiden och den som kunde få en annan att se saker vid en beröring. Jag tog bort skölden från den som hade den och satte den på mig så att tankeläsaren inte skulle kunna läsa mina tankar.
Jag såg den stora ängen och jag satte på mig min svarta kappa. Jag gick ut på ängen och såg åtta vampyrer och en halv-vampyr och mins tio stycken vargar. Pappa hade berättat om dom förut, det var skepnad skiftar dom var egentligen tonåringar men när dom vart aggressiva eller tappade humöret förvandlades dom till stora vargar. Jag gick ut så att jag stod femtio meter ifrån dom andra. Jag tog allas krafter och såg deras förbluffade miner när dom inte lägre kunde använda sig utav deras gåvor.
En man runt tjugofem års åldern gick fram och jag antog att det var ledaren.
”Välkommen.” sa han och jag gick fram lite längre och fällde ner min luva så att dom såg mitt ansikte. Nu stod jag tio meter ifrån dom. Jag läste deras tankar och han som talade heter tydligen Carlisle. Alla vampyrer förutom halv-vampyren har guldgula ögon. Jag som trodde att alla vampyrer har röda ögon av människoblodet som vi dricker. Dom kanske är speciella?
”Hejsan, Carlisle.” sa jag och nickade mot honom. ”Hon är ju en halv-vampyr!” hörde jag den stora muskulösa vampyren säga.
”Ja, jag är hälften vampyr och hälften människa, precis som Renesmee.” sa jag och nickade mot halv-vampyren som stod brevid en rödbrun varg. Vargen morrade och jag beredde mig på att han skulle attackera men en svart varg skällde och han tystnade ingen.
”Vilka är dina föräldrar?” frågade Carlisle.
”Min pappa är Aro och min mamma vet jag inte. När Volturi kom förut när Renesmee bara var ett år ungefär så vägrade ni att hon skulle bo i Volterra så då beslöt sig Aro att skaffa en halv-vampyr så att han kunde se hur vi utvecklas och allt.” sa jag och han nickade förstående. Den rödbruna vargen morrade ingen och jag började läsa hans tankar. Tydligen kan varg-flocken prata med varandra i tankar. Vi borde attackera henne nu! Tänkte han. Jag log. Han heter Jacob Black. Och var präglad på Renesmee. Präglad? Hm, jag får fråga pappa vada det betyder sen. ”Jacob Black, om du attackerar mig är det bara du som blir skadad.” sa jag med lugn röst.
”Vad har du för gåva?” frågade tankeläsaren. Jag log lite hemlighetsfullt. Alla frågar mig den frågan.
”Ehm, jag kan behärska andras gåvor det är därför ni inte kan använda era gåvor för att jag har dom.” sa jag och deras haka föll säker tre meter ner. Alla stod som helt stumma och jag passade på att kolla på alla vargar. En ljusgrå varg kollade på mig med intensiv blick. Jag hajade till och tappade kontrollen över gåvorna jag hade. Jag såg att tankeläsaren kollade först på vargen och sen på mig. Jag tog tillbaka gåvorna och låtsades som inget hade hänt,men jag sneglade lite diskret mot vargen.
”Kan du inte följa med hem till oss och berätta lite om dig?” frågade tankeläsaren. Skulle jag hem till dom? ”Ehm, jag tror inte att Aro skulle gilla det.” svarade jag.
”Åh, han skulle inte ha nått emot det, du kan ju bara säga att du pratade lite med Carlisle. Han vet vem det är.” svarade han och log.
”Är du Carlisle Cullen?” frågade jag och kollade på mannen som heter Carlisle. Han nickade.
”Ja, jag var med Volturi ett tag men gav mig av sen.” svarade han. Pappa hade pratat om honom förut och att han hade lämnat Volturi för att börja ett eget liv.
”Ehm, jag antar att jag kan följa med er ett litet tag.” svarade jag och tankeläsaren log ett litet hemligt leende. ”Men jag svär på att om ni försöker med något så är det du som straffas.” sa jag med hotfull ton men han fortsatte bara att le.
”Vi ska självklart inte göra dig illa.” svarade en liten kort tjej med brunt hår.
”Kan vi få tillbaka våra gåvor?” frågade en brunett som stod lutad mot tankeläsaren.
”Eh, visst.” sa jag och släppte kontrollen över gåvorna. Vi började springa och jag sprang brevid den lilla vampyren med kort brunt hår. Renesmee satt på den rödbruna vargen och resten av vargarna sprang brevid dom. Dom andra var mycket snabbare en mig så jag ökade takten lite.
Vi sprang ut ur skogen och fram till en flod. Bakom floden var det ett stort vitt hus. Jag hoppade över floden. Vargarna stannade bakom några buskar och förvandlades tillbaka till människor. Jag och dom andra vampyrerna gick in. Dom satte sig i en vit stor skinn soffa och jag satte mig ner på en fåtölj som stod framför soffan.
Dörren öppnades och in kom hela varg-flocken fast dom var ju människor nu.
”Okej, vad heter du?” frågade Carlisle.
”Jag heter, Melissa Elle Volturi.” svarade jag. Jag vet inte varför jag heter Elle i mellan namn. Kanske för att pappa tyckte att det lät bra? Varje gång jag frågar han så svarar han bara,”Vi tar det när du blir äldre.” Men jag har alltid trott att det har något med min mamma att göra. Jag vet inte varför men man kan kalla det en magkänsla.
”Och vad heter ni?” frågade jag. Jag hade inte läst allas tankar. Även om dom är farliga så tycker jag att man ska respektera andras privat liv så jag hade bara läst doms tankar jag tyckte var nödvändiga, och dom verkade faktiskt vara snälla.
”Jag heter Carlisle och det här är Emmett” började han och pekade på den stora muskulösa vampyren. ”Och det här är Alice och Rosalie.” han pekade på den korta tjejen som jag hade sprungit med och på en blond tjej. Wow hon var verkligen snygg. ”Och Edward, Bella och Esme.” han nickade mot tankeläsaren och skölden och en liten tjej kanske i 20 års åldern.

”Och Renesmee visste du redan.” sa han och jag nickade.

”Sen är det ju flocken också och då är det, Jacob, Sam, Quil, Seth, Leah, Paul, Jared, Brady, Collin och Embry.” sa Edward och jag granskade alla. När han sa det sista namnet och jag såg in i Embry´s ögon hoppade jag till lite. Dom var så intensiva. Han kollade på mig som om han var en blind man som ser solen för första gången på årtusenden. Jag skakade av mig choken och vände blicken till Carlisle ingen.
”Hur kan ni ha guldgula ögon?” frågade jag. Ända sen jag såg deras ögon har jag funderat över varför dom hade det eller var det kanske bara linser men och det var linser så borde giftet i våra kroppar fräta bort dom.
”Vi dricker djur blod istället för människoblod.” svarade han. Oj, kan man dricka djur blod? Det vore ju lösningen på alla döda människor, vi skulle inte behöva vara monster.
”Om du vill så får du gärna stanna och bo hos oss.” sa Edward och jag slet ifrån mig från mina egna tankar. ”Va?” frågade jag lite chokat.
Ja, vi skulle gärna vilja ha dig i våran familj och då slipper ju du döda människor.” sa han.
”Ja, det vore jätte roligt! Vi kan åka och shoppa varje dag!” Nästan skrek Alice. Hon var så full av energi. Jag skulle gärna bo hos dom men det skulle inte Volturi tillåta.
”Jag tror inte att Volturi kommer tillåta det.” sa jag.

Okej, det var kapitel två. Vad tycker ni? Ska Melissa bli den nya medlemen av Cullen klanen eller ska hon återvända till Volturi? Kommenter :)
//Emma

 

GUD VAD BRA, GUD VAD BRA, GUD VAD BRA! :D

/Julia

Hejjj, som inte så många vet älskar jag att skriva och skriver många fanfictions och nu har jag bestämt mig att dela med mig av dom här på bloggen. Jag har inte bestämt mig för vad den ska heta än men det blir nog "Never Say Never" och det är inte bara för att jag gillar Justin Bieber utan också att namnet passar in på berättelsen.
Okej ni kan få första kapitlet nu ;)

Melissa är en halv-vampyr och en halv-människa. Hon är 6 år men ser ut att vara runt 14-16 år. Hennes föräldrar är Aro och hennes mamma som hon inte vet något om eftersom hon dog när Melissa föddes och hennes pappa pratar inte om henne, det ända hon vet är att hennes mamma var väldigt like henne själv och hette något med Elle. Melissa har en gåva som är väldigt användbar för Volturi, hon kan behärska andras gåvor.

 

Kapitel 1:

 

”Melissa!” hörde jag Demetri ropa. Det var tydligen han som vaktade mig idag. Jag hade berättat för min kompis Felix att jag tänkte rymma från Volterra för att jag hatar att vi vampyrer dödar människor. Men han förrådde mig, och berättade för min pappa även känd som Aro att jag tänkte rymma. Och då bestämde han att jag skulle ha nån som vaktade mig dygnet runt för att jag inte skulle ha nån chans att rymma.

Demetri öppnade min dörr och kom in. ”Varför svarade du inte?” frågade han irriterat. Jag suckade och bestämde mig för att spela dum.

”Va? Jag hörde inget.” sa jag och han himlade med ögonen.

”Heidi är här snart.” Heidi är vår vad kan man kalla det. Ehm, lockbete kanske? Hon tar med turister in i tronsalen och det är då vi dricker.

”Ja, jag kommer snart.” sa jag och suckade ingen. Det hade gått nästan två veckor sen jag drack sist. Även fast jag inte behöver dricka lika ofta som vanliga vampyrer så behöver jag ändå blod.

Jag fällde ner min lapptopp och satte på mig min svarta kappa. Åh, jag hatade dom! Okej kapporna är snygga på vissa men dom passar inte mig. Jag har länge tjatat om att pappa ska byta ut dom mot nått annat men han sa bara ”Kära Melissa, du vet att du kan få vad du vill.” och det är det ända svaret jag får. Fast han ljuger ju. Jag vill ha frihet, att vara fri och springa hur långt jag vill och inte stanna, känna vinden i mitt blonda hår. Jag vet att det låter konstigt i era öron men efter att jag har varit instängd i ett slott i sex år så känns det som julafton att bara gå ut och andas in den friska luften.

”God morgon, Melissa.” sa Jane när jag gick förbi. Jane var en av mina närmaste kompisar. Vi berättade nästan allt för varandra. Okej inte allt, efter att Felix berättade för min pappa att jag tänkte rymma så har jag lärt mig att aldrig lita på nån helt.

”Hejsan, Jane.” sa jag och nickade mot henne. Vi gick tillsammans in till tronsalen.

”God morgon, gumman.” sa min pappa. Jag gick fram och kramade om honom.

”God morgon, pappa.” sa jag och log ett falskt leende. Jag visste att han såg det men han sa inget. Jag var aldrig glad dom dagarna vi skulle dricka.

”Heidi, kommer. Var beredda.” sa Markus som satt på tronen brevid min far. Jag hörde röster längre bort i korridoren och kände blod lukten. Åh, den var så ljuvlig! Min bröstkorg morrade och jag kände vilddjuret i mig komma fram. Heidi öppnade dörren och turisterna gick in. Jag kastade mig mot en kvinna i trettio års åldern och knäckte hennes nacke. Jag tog in mina tänder i hennes hals och började dricka. Blodet var så gott. Jag tömde henne på blod och kastade hennes liv lösa kropp på golvet.

”Ta bort det här.” hörde jag min far befalla Felix och han nickade och började ta bort alla liv lösa kroppar. ”Hur smakade det?” frågade Caius. Jag hatade honom! Han tyckte att alla som jag skulle dödas fast när han fick reda på min gåva så ångrade han sig snabbt.

”Ja” svarade jag kort. Jag tänkte gå därifrån när jag kände att han höll fast min arm.

”Är det något som är fel?” frågade jag. Han brukar inte prata med mig bara ge mig några nickar.

”Nej, men vi har ett uppdrag åt dig.” sa han och jag började lyssna noga. Jag hade aldrig fått följa med när dom andra i vakt styrkan dödade arméer av nyfödda.

”Vad för uppdrag?” frågade jag nyfiket.

”Jo, det finns en till som är som du och hon ska ha slutat att åldras nu. Så då får du i uppgift att kolla det.” sa han och jag vart lite besviken. Jag hade ju hoppats på att få sparka rumpan av några bad as. Men jag nickade och log.

”Jag sak inte göra er besviken.” sa jag. Han nickade.

”Men det är nått du borde veta. Dom är en ganska stor klan och en kanske läsa tankar, en annan är en känslokännare, en annan kan se in i framtiden och så har en annan en sköld och hon själv kan visa bilder vid kroppskontakt.” sa han.

”Känslokännare?”

”Ja, det är en som kan kontrollera andras känslor.” sa han och jag nickade som svar så att han skulle veta att jag förstod.

”Vart kan jag hitta dom?” frågade jag. Fast direkt efter att jag hade frågat kom jag på att jag skulle ha Demetri med mig. Och som om han kunde läsa mina tankar sa han. ”Du kommer inte ha Demetri med dig. Han ska ut och förgöra några nyfödda, men du kan hitta dom lite utanför Forks Washington och du har ju tränat på att använda hans gåva fast ni inte är nära varandra.” sa han.

”Okej, då vet jag.” svarade jag och lämnade rummet.

 

Jag gick upp till mitt rum och packade några kläder och skor i en väska.

”Ska du på ditt första uppdrag nu?” frågade Alec som stod i dörröppningen. Alec är Jane´s tvilling bror. ”Japp, och det ska bli så kul!” sa jag och nästan studsade av upphetsning. Han började skratta.

”Bra, men var försiktig då.” sa han och jag nickade och log tacksamt mot honom.

Jag tog min väska, en flygbiljett och min plånbok som låg på skrivbordet.

”Hejdå, Alec.” sa jag och vinkade till honom.

 

Jag gick in i det stora garaget och tog min röda Ferrari. ”Har du saknat mig?” frågade jag och smekte motorhuven. Jag vet att det är dumt att prata med bilar och att man kallas galen när man gör det, men jag älskar den och har bara fått köra den två gånger tidigare. Jag satte mig i bilen och körde ut ur garaget och ut på den lilla vägen. Som vanligt var det fullt av människor ute även fast klockan var runt ett på natten.

 

Jag körde in på flygplatsens parkering och parkerade brevid en blå Porsche. När jag kommer fram till Seattel kan jag alltid sno en bil som jag kan ha resten av vägen till dom andra vampyrerna. Jag hoppade ur bilen och gick mot flygplatsen.

”Hej, vart ska du nån stans?” frågade en man. Han var polis. Jag log mitt sötaste leende.

”Jo, jag ska till Seattel.” sa jag och han nickade.

”Följ med mig då.” sa han och började gå i en korridor. Efter att vi hade gått ungefär tre minuter sa han. ”Så, här är det.” sa han och pekade mot en lång kö av människor. Hur kan man vilja åka till en av världens regnigaste platser? Jag som trodde människor gillar sol och när det är varmt så man kan bada. Jag ställde mig i kön och flygvärdinnorna började släppa in folk.

 

Jag gick och satte mig på min plats och tog upp en bok. Om ungefär fyra timmar är jag framme till mitt första uppdrag.

Okej det var första kapitlet, komentera gärna och skriv vad ni tycker och om ni vill ha kapitel 2 ;)
//Emma