Så nu är jag äntligen tillbaka med ett nytt kapitel-efteer typ åratal- men,men.Ni kanske inte ens kommer ihåg mig? Men jag ber ännu en gång tusen gånger om ursäkt. Det är så att jag typ inte har orkat skriva på Moonlight plus att jag tappat nästa all fantasi. Men här har ni i alla fall kapitel 12

---

Från kapitel 11:

När jag kom hem sprang jag rakt in på mitt rum och bytte om till ridkläder. När jag kom till stallet borstade jag av honom lite innan jag satte på sadeln och tränset.

Efter fem minuter var jag klar och satte av i skrit mot skogen. När jag hade kommit en bit in i skogen började jag att trava samtidigt som jag hörde något prassla i buskarna. Ånej, inte nu igen!

 

Kapitel 12:

Hjälp, vad skulle hända nu? Jag såg en stor grå varg vid buskarna. Det var precis samma varg som räddade mig från den läskiga, mystiska mannen när jag var på väg hem från skolan. Den började gå närmre mig. Precis då blev Golden rädd och stegrade sig så jag ramlade av med en duns. Aj, fasen vad ont i benet jag fick. Sedan såg jag också hur Golden försvann ur tomma intet in i den täta skogen. Fan också, nu skulle jag aldrig kunna hitta honom. Jag reste mig slakta upp samtidigt som jag såg Embry komma från hållet den stora gråa vargen hade kommit från tidigare.

”Hur gick det?”, frågade han mig och tittade oroligt på mig. Som han skulle bry sig om mig. Jag borstade av smuts från mina kläder.

”Det bra tack, men Golden sprang iväg längre in i skogen. Det kommer att ta år innan jag hittar honom.”, sa jag och suckade.

”Jag kan hjälpa dig. I alla fall en person mer.”, sa han och flinade. Åh, vad jobbig han var.

Jag började gå mot hållet Golden hade försvunnit ifrån.

 

Efter en timmes letande tänkte jag precis ge upp när jag hörde ett gnäggande. Herregud, tänk om det hänt något med honom. Jag började springa mot var gnäggningen kom ifrån. Plötsligt fick jag syn på honom. Min älskade lilla häst. Han stod där lugnt och betade i det gröna, fuktiga gräset. Jag gick sakta mot honom för att inte skrämma honom och pratade lugnt med honom.

”Hej gubben, ta det lugnt det är bara jag. Allt kommer att gå bra.”, sa jag lugnande och var nu bara två meter ifrån honom nu. Han tog upp huvudet och nosade på min utsträckta hand. Jag klappade honom föriktigt på mulen samtidigt som jag tog ett till steg och kunde nu ta tag i tygeln som låg över halsen på honom. Jag gick till sidan och satte mig upp och klappade honom på halsen.

Just då kom Embry mot oss med ett leende på läpparna.

”Så du hittade honom.”, sa han och gick mot mig. Jag nickade till svars.

”Men jag måste tyvärr rida hem nu. Pappa och Jake är säkert skitoroliga.”, sa jag och började skritta. ”Hej då och tack för hjälpen!”

”Det var så lite så!”, hörde jag Embry ropa efter mig.

 

När jag kom hem var ingen hemma i huset. Konstigt? Pappa var väl hos Chlearwaters eller hos Charlie.

Jag ställde in Golden i hans box, tog av träns och sadel och började borsta lite lätt av honom. Han var inte så svettig trots en lång ritt. När jag hade sadlat och tränsat av honom gick jag in i huset för att ta en snabb dusch och byta om. Jag bestämde mig sedan att göra lite läxor. Inget svår men det var bra att ha det undan gjort. Men med tanken på skolan ville jag verkligen inte gå kvar där. Ingen var snäll mot mig. Förutom Kahlen och Heather de som jag alltid var med. Men resten av skolan verkade som om att de hade något emot mig. Inte visste jag vad? Så då hade jag frågat pappa om jag skulle kunna få börja på en annan skola i närheten. Han hade sagt att den ända skolan som fanns var en ganska stor skola- för att vara Forks- mitt inne i Forks. Så det fanns en liten gnutta hopp om livet när det gällde skolan.

När jag blev klar med läxorna tog jag upp min dator och surfade runt lite. Bland annat mailade jag Taylor, om hur jag hade det med skolan, Golden och vänner. De mail jag fått från henne hade hon sagt att hon har fått massa nya vänner och en pojkvän. Wow, det hade jag aldrig trott om henne. Men,men, människor förändras. Precis då hörde jag en motor från en bil komma närmare och jag förstod att det antagligen var pappa eller Jacob.

Jag gick ut för att se vem som kom självklart var det de.

”Hej Nessa! Vad har du gjort hela dagen då?”, frågade pappa mig.

”Inget speciellt.”, svarade jag och ryckte på axlarna. Vi gick in i huset och jag hjälpte pappa med maten.

 

 

Framspolning till måndagen:

Nej idag var det skola! Och det betydde en sak. MOBBNING! Vart jag än går blir jag mobbad. Det spelar inge roll var jag befinner mig. Jag blir alltid kränkt och kommer alltid att bli det också. Det är något som inte stämmer med mig bara.

 

När jag och Jacob kom fram till skolan gick jag med osäkra steg in i byggnaden med alla stirrande blickar på den ”nya tjejen”. Jag gick till mitt skåp och tog fram böckerna jag behövde till min första lektion. SO stod på schemat. Och jag som hatar SO. Jag stängde skåpet och gick med raska men ändå osäkra steg till salen vi skulle ha SO i. Precis när jag skulle svänga åt höger stötte jag ihop med en kille så jag ramlade bakåt och tappade alla mina böcker. Alla runt omkring oss skrattade och kille som puttade mig gav mig bara ett brett flin och gick skrattandes där ifrån. Jag samlade snabbt ihop alla mina böcker, reste mig upp och sprang till lektionen för att inte komma försent.

 

När jag kom fram stod resten av klassen där som tur var. Phu. Men bara några sekunder senare kom våran lärare. Ms.Hastings heter hon. När vi kom in i klassrummet satte jag mig längs bak i ena hörnet för att synas så lite som möjligt och slippa svara på frågor.

”Så idag jag vi börja med något nytt nämligen romarnas historia.”, sa Ms.Hastings samtidigt som hon delade ut ett häfte var åt oss alla. Fy vad tråkigt! Det har alltid gått bra när det gäller SO men ändå har jag alltid avskytt det.

 

Efter en stunds jobb i tyst het började alla viska och fnissa lågt till varandra. Jag tittade upp och såg nästan alla kolla på mig. Vad är det nu som de har gjort med mig? Antagligen något som det är meningen att jag ska skämmas just i detta ögonblick. Jag började känna på mina kläder ifall jag hade någon slagslapp men nej.

Jag reste mig upp och gick till katedern för att fråga om jag fick gå på toa. Jag kände alla blickaar i rummet följa varje rörelse jag gjorde. Och det var inte på något positivet sätt, tvärtom.

”Ursäkta, men skulle jag kunna få gå på toa?”, frågade jag tyst så att ingen annan skulle höra. Ms.Hastings bara nick till svar och jag gick ut genom dörr mot toaletterna. På vägen dit passerade jag mitt skåp som inte kulle se ut som det ska va. Jag stannade till och tittade en extra gång noggrannare på det. Det var någon som hade klottrat LOSER med stora röda bokstäver på det. Jag bara kände hur allt rasade samman och jag kände också hur tårarna försökte komma fram men jag höll de inne.

Jag gick till toaletterna och gjorde det jag skulle göra innan jag gick tillbaka till klassrummet. När jag kom in till klassrummet och satte mig ner kände jag något mjukt på stolen när jag satte mig och plötsligt hördes en högljug prutt. Alla vände sina huvuden mot mig och började gapskratta. Jag ställde mig upp och såg att det låg en prutt kudde på stolen. Jag kände ännu en gång hur tårarna ville komma fram men jag höll de inne. Men jag hade fått nog, jag kunde definitivt inte stanna kvar här. Så jag sprang med allt jag hade ut från klassrummet och ut från den hemska skolan. Detta skulle vara den sista gången jag såg denna byggnad om det så måste göra vad som helst för det.

---

Stackars Vanessa :( Tycker så synd om henne. Men hoppas att ni tyckte att kapitel var okej :)

 

//Johanna

Okej allihopa som lovat så kommer kapitel 11 av Moonlight idag. Men bli inte besvikna om det är dåligt.Det går inte så bra för mig just nu att hitta på saker som kommer att hända i denna fanifc och man jämför mede minna andra.Men jag lovar att jag ska skärpa mig(hoppas jag).Och för att ni har väntt så länge får ni en extra lång!
Men nu ska jag sluta prata varsegod och läs:D

---

”Jacob, skulle du kunna skjutsa mig till First Beach? Jag ska träffa Nicole, Bellas kusin”, frågade jag Jacob där han satt i soffan och tittade på någon tråkig tv-serie.

Jag hade precis kommit från stallet efter att ha ridit Golden. De senaste veckan har jag lärt mig riktigt bra att rida med hjälp utav böcker och Internet.

”Visst kan jag det.”, sa han och stängde motvilligt av teven.

”Vad bra., kommer snart.”, sa jag och byte om för att inte lukta för mycket häst. Jag tog på mig ett par mörkblåa jeans tights med en vanlig svart linne och vit kofta upptill.

”Redo.”, sa jag när jag kom ut genom ytterdörren efter att ha satt på mig mina converse och min tunna vår jacka.

Jag hoppade bakom Jacob på motorcykeln och vi åkte iväg.

 

När vi kom till stranden var ingen där. Havet var alldeles stilla och molnen speglade sig i det svarta djupa havet.

Jag klev av motorcykeln och såg att Jacob så bekymrad ut. Undra vad han tänker? Det kanske har hänt något.

När han såg att jag studerade honom log han mot mig. Jag log tillbaka. Okej, det kanske inte var något allvarlig i alla fall.

”Jag ringer om jag går någon annanstans eller vill ha skjuts hem.”, försäkrade jag honom och visade min iphone. Den som jag fick utav mamma födelsedagen innan olyckan hände.

”Visst, ses.”, sa han och åkte iväg åt de håll vi kom ifrån. Det var precis som första gången jag var här. Men det ända skillnaden var att jag visste vad jag skulle göra. Jag skulle träffa Nicole här.

Jag gick ner till stranden och satte mig vid trädet jag satt vid första gången. Jag tog upp min iphone för att se hur mycket klockan var. Den visade två, hon borde komma snart. Precis så hörde jag fotsteg komma närmare och jag vände mig om åt det håll fotstegen kom ifrån.

”Hej.”, sa Nicole när hon såg mig. Hon var kläd i lite mer tåligare kläder än igår. Ungefär samma tighta jeans och en blå munkjacka upptill.

”Hej.”, sa jag och log mot henne. Hos satte sig bredvid mig på de stora trädrötterna och lutade sitt huvud mot trädstammen.

”Hur har din dag varit?”, frågade jag henne för att avbryta den jobbiga tystnaden. Hon vände sitt huvud mot mitt håll.

”Tja, det har varit sådär. Har packat upp allt till mitt rum nu. Men måste bara säga att att konka omkring på massa flyttlådor tar kål på en.”, sa hon och suckade. Jag lutade mig också mot trädstammen och kollade ut över det stilla, svarta havet.

”Jag vet hur det känns att flytta från ett ställe som betyder så mycket för en.”, sa jag och pillade med mitt svarta, långa hår. Nicole satte sig upp och tittade häpet på mig.

”Har du flyttat?”, sa hon chokat. Jag nickade.

”Två gånger. En gång när jag var tre år gammal här ifrån till New York, och den andra nyligen från New York till hit.”, sa jag och tittade på henne.

”Men varför flyttade du? Om du säger varför så säger jag varför, okej?”, sa hon och sträckte fram handen. Jag log mot henne och skakade hand med henne.

”Okej. Men du får börja.”, sa jag och flinade mot henne.

”Okej då.”, sa hon och suckade. ” Jag och min familj flyttade för att. Fört att. Vanessa jag vet helt enkelt inte.”, sa hon och tittade bedjande på mig att slippa.

”Det måste finnas någon förklaring eller?”, frågade jag henne. Jag såg hur hennes nyss glada leende förvandlades till ett rakt sträck.

”Vi flyttade för att vi hade lite släkt problem hemma i LA. Mina mor och farföräldrar .”, började hon och suckade. Detta måste verkligen vara svårt för henne. Stackare, och jag som tvingar ut det här ur henne.

”Nicole, du behöver inte berätta om du inte vill. Jag förstår dig.”, sa jag och log mot henne.

”Det är okej, jag vill, för du är den första som får veta.”, sa hon och fixade till sitt fina eldröda hår.

”Det som var problemet, var att min pappa kommer inte så bra överens med med min farmor. Hon var nämligen alkoholist, mådde helt enkelt inte så psykiskt bra. Hon har skadat både pappa och mamma många gånger utan att hon vet det. Det händer alltid när hon har precis druckit. Annars är hon världens snällaste. Men vi beslutade oss att flytta, eller jag menar pappa och mamma gjorde det.”, sa hon och himlade med ögonen och tog sedan upp sin mobil. Hon hade också en iphone precis som jag. Men för mig var det inte så viktigt.

”Så det var min historia det varför jag kom hit. Nu är det din tur.”, sa hon pöltsligt och la mer sin iphone i hennes jakficka och tråkade bort sin sista tår från hennes sminkade ansikte. Jag suckade. Åh, jag som verkligen inte ville berätta för någon. Men jag tror nog att hon skulle förstå mig mycket bättre än de flesta.

”Jag flyttade hit för att. Okej jag börjar om från hela första början kortfattat. Såhär är det. När jag var tre år gammal skilde sig mina föräldrar. De bråkade jämt och ständigt om mammas jobb. Hon var advokat.”

”Vad menar du med var?”, frågade hon förvirrat. Jag tittade en menande blick på henne.

”Det kommer, ta det lugnt.”, svarade jag henne och fortsatte. ” När det blev för mycket för de båda flyttade mamma till New York för att satsa på sin karriär som advokat, och tog mig med sig. Vi trivdes jättebra där i New York. Hon skämde bort mig för att jag skulle glömma pappa och Jacob. Men det var inte så lätt att sudda ut mitt minne. Men sen kom det som inte skulle få hända.”, jag kände hur tårarna började komma bakom mina ögon. Jag suckade. Hon såg orolig ut och förstående. ”En kväll i januari fick jag ett samtal från sjukhuset i Manhattan att min Mamma va död. Hon hade slirat av vägen på väg hem.”,den sista meningen var bara en viskning och jag kände hur tårarna strömmade ner från mina kinder. Fy fan vad jag hatade om att bli påmind av mamma och prata om henne. Men Nicole hade rätt till att veta. Hon hade också en jobbig väg för att komma hit till Forks.

Jag kände en tröstande hand på min axel. Jag tittade på henne med tårögda ögon. Hon såg ledsen ut hon också. Hon såg ut som om hon ville hjälpa till med något men kunde inte komma på något.

sonen går och skvallrar om vad man”Jag är ledsen Vanessa, verkligen.”, sa hon ledset och försökte le mot mig. Hon var riktigt snäll hon Nicole. En kompis som jag alltid önskat mig. Någon man verkligen kan prata ut med och bara säga sina åsikter utan att per sagt.

”Det är okej. Om jag har klarat mig i snart tre månader kan jag klara det hela livet ut. Om det så måste göra ont.”, sa jag och log för mig själv. Jag ska klara det här utan henne. Jag ska göra det. För hennes skull.

”Så vilken skola går du på?”, frågade hon föra att komma till något annat ämne. Så gullig hon var.

”Jag går på reservatets skola. Det ligger inte så långt här ifrån. Kanske tre kilometer.”, svarade jag henne. Hon tittade förvånat på mig. Vad är det nu då?

”Tre kilometer är du galen? Inte långt alls.”, sa hon. Vadå då? Är hon inte van vid att gå långt eller? Jag som trodde att hon var en tjej som brydde sig om hur hon såg ut så att hon sprang flera kilometer per dag. Men, men man kan väl ha fel.

”Så, kan inte du berätta lite mer om din familj?”, frågade jag och tog upp några stenar från marken och kastade de ut i de vindstilla havet. När jag tittade tillbaka på henne såg jag att hon hade ställt sig upp.

”Kan vi inte gå längs stranden istället för att sitta här? Det är så kallt.”, frågade hon bedjande och log mot mig. Jag log tillbaka.

”Såklart vi kan.”, sa jag och reste mig upp och började gå åt vänster. Hon kom snabbt upp bredvid mig.

”Nå, skulle du berätta mer om din familj, nu när vi vet varför vi båda mötes här i lilla Forks av stora USA?”, jag och flinade mot henne. Hon log tillbaka.

”Jo, just det. Min pappa heter Michael, som du kanske redan vet. Han jobbar som filmregissör och har ett eget filbolag i LA. Min mamma jobbar på mode kedjan louis vuitton. Hon är en utav designerna.”, sa hon och log stolt. Wow, hon hade verkligen framgångs rika föräldrar om man jämför med mina.

”Wow, du har verkligen tur att ha såna framgångs rika föräldrar.”, sa jag lite avundsjukt och tittade ner i marken. Hon log mot mig.

”Pengar är inte allt. Man kan tror att det är det ända jag tänker på. Men nej så är det inte. Men såklart vill man ju se snygg ut.”, sa hon och flinade.

”Ja, det är klart.”, sa jag och suckade. ”Men hur är din lillebror då?” Hon skrattade lite.

”Ja du, han hete Zac och verkligen älskar att spela alla sorters tv spel, data spel, nintendo spel. Den ända gången har gör något annat är när han äter och går i skolan. Så ja, halva hans liv är framför en skärm.”, sa hon och fnissade lite med handen för munnen. Jag skrattade med henne. Åh, vad jag önskade att jag också hade en lillebror eller syster. Men jag älskar ändå Jacob, Rachel och Rebecca, fast vi inte har setts på åratal.

”Nu när jag har berättat om min familj, kan väl du göra samma?”, frågade hon mig ivrigt.

”Visst, men det är inte lika spännande som din familj.”, sa jag och tittade menande på henne.

”Det tror jag visst.”, envisades hon.

”Okej då, min pappa heter Billy, han jobbar inte med något speciellt just nu för att han sitter i rullstol. Fråga inte varför, jag vet faktiskt inte själv.”, sa jag och flinade. Det var ju faktiskt sant att jag inte visste varför. Måste fråga honom någon gång.” Okej, nästa blir mamma då.”, fortsatte jag med en lägre ton. Fan, att jag alltid måste börja deppa över henne. Hon är död och där med punkt slut. Det går inte att göra något åt. Jag måste bara lära mig att släppa det och gå vidare i mitt liv.

”Hallå, Vanessa hör du mig?”, frågade Nicole och det var då jag märkte att jag stod sill. Jag ryckte till.

”Oj, förlåt tänkte på något annat. Men i alla fall. Min mamma hete Kate. Hon jobbade som advokat, som jag sa tidigare. Jag har tre stora syskon.”, hon tittade chockat på mig när jag sa det.”Vadå?”, frågade jag henne. Men hon skakade bara på huvudet. Jag fortsatte.

”De äldsta heter Rachel och Rebecca, de är tvillingar men bor inte hemma längre. Rachel pluggar i New York, Rebecca har gift sig och bor nu i Florida med sin man. Min brorsa som du redan har träffat, och som du redan vet heter Jacob. Han är världens bästa brorsa man kan ha. Han ställer alltid upp för en. ”, sa jag och log för mig själv.

”Han verkar som en bra bror.”, sa hon och plötsligt ringde det i hennes jackficka. ”Förlåt, måste ta det här.”, sa hon och jag nickade ett ja åt henne.

”Hej.”, sa hon men jag orkade inte lyssna så mycket mer. Istället började jag gå närmare vattnat och doppade min hand i havet. Usch vad kallt det var!

”Jag måste gå hem nu, pappa ringde och sa att det var mat.”, sa hon och jag hörde hennes fotsteg samtidigt komma inom mig där jag satt. Jag resten mig upp och torkade mig på min jacka,

”Okej, det var trevlig att träffas igen Nicole, men förresten hur gammal är du?”, frågade jag henne. Hon log mot mig.

”Jag är femton år gammal, och du?”, svarade hon mig. Oj, då var hon ju bara ett år äldre en mig. Jag som trodde att hon var typ arton, nitton.

”Jag är fjorton men fyller femton i maj.”, sa jag till henne och log. ”Men du ser äldre ut, fast på ett bra sätt.”, den sista meningen sa jag snabbt för att hon inte skulle missförstå.

”Tack, men vi ses någon annan gång. Men skulle jag förresten kunna få ditt mobil nummer?”, frågade hon mig. Medan började vi gå upp mot parkeringen.

”Visst.”, sa jag och gav henne min mobil och hon gav min sin. Vad tur man kan ha. Att få äntligen en riktigt snäll vän så snabbt. Jag som trodde att det aldrig var möjligt.

När vi bytt nummer med varandra kom det en bil som skulle plocka upp Nicole.

”Så du klarar dig här nu helt ensam?”, frågade hon när hon öppnade passagerare dörren till bilen. Jag nickade.

”Jacob kommer alldeles snart.”, ljög jag för henne. Egentligen skulle han inte komma. För jag behövde tid för mig själv ett tag. Att tänka igenom saker och ting som hänt här den sista tiden av mitt liv.

Jag började gå tillbaka hem. Jag ville inte störa Jacob mer denna dag. Plus att det var ju inte så långt hem, några kilometer bara, och på det kilometerna kan jag fundera lite för mig själv. Jag började gå längs vägen hem när jag hörde något som prasslade i buskarna bredvid. Tänk om det är en sån där gigantisk varg igen som förra gången? Men undra egentligen vad de gör här? Brukar det inte vara så att vargar är ganska skygga?

Jag sprang hemma. Jag var nämligen tvungen att rida ut med Golden en gång till idag.

 

När jag kom hem sprang jag rakt in på mitt rum och bytte om till ridkläder. När jag kom till stallet borstade jag av honom lite innan jag satte på sadeln och tränset.

Efter fem minuter var jag klar och satte av i skrit mot skogen. När jag hade kommit en bit in i skogen började jag att trava samtidigt som jag hörde något prassla i buskarna. Ånej, inte nu igen!

 

---

Så vad tycker ni? Det hände inte så mycket roligt i kapitel jag vet.Men jag vill iallafall ha kommentarer!
Så kommentera!
//Johanna

Emma´s kommentar: Det kanske inte hände så mycket men jävligt (förlåt för mitt ordval) bra skrivit var det.
Längtar efter nästa kapitel, vill veta vem eller vad det är som prasslar i buskarna. ;) 

 

Julias kommentar: Kan inte annat än att hålla med Emma, det var jäääävligt bra! :D

 

 

 

 

 

 

 

Hej på er alla läsare.Som Emma sa tidigare har jag inte heller haft tid och orkan att skriva och jag ska försöka att bli klar snabbare med mina kapitel för er skull.
Så här ska nu få (efterlängtande) kapitel 10 av moonlight.

---

Jag kröp ut ur busken så tyst som möjligt, men det blev helt tvärtom vad jag tänkte. Jag snubblade över en rot, ut ur busken. Jag reste mig snabbt upp och borstade av mig löven jag fått på kläderna.

”Hej”, hörde jag en mans röst säga några meter framför mig. Jag tittade snabbt upp. Några meter framför mig stod det en mörkhårig man som var ungefär fyrtiofem år. Fy tusan vad pinsamt att han såg när jag osmidigt kröp ur busken, eller ramlade är kanske ett bättre ord.

”Hej”, sa jag generat och blev alldeles röd om kinderna.

”Michael Swan”, sa han och sträckte fram handen. Jag tog den och kollade honom i ögonen. Han såg ut som en typisk bussines man. Han hade ett leende som skulle sälja många tv-apparater. Det hade han nog gjort också. Han hade en guldig rolex-klocka runt sin handleden på sin framsträckta hand. Åh, det är säkert en sån där jätteperfekt familj som ska flytta in. Han hade en svart kostym på sig. Den var säkert från royal boutiqe eller någon annan fin affär. Det där med dyra märken hade väl aldrig riktigt varit min grej.

”Jaa...”, sade han men händerna i midjan. ”Jag och min familj hade tänkt att flytta hit.

Finns det en till familj i samma område dessutom som heter Swan i efternamn? Det var väl polis chef Swan och hans dotter Bella som bodde i huset precis bredvid där vi stod? Men i försäg det kan faktiskt hända, tänkte jag förvirrat.

”Jag är Vanessa Black.”, sa jag och sträckte fram höger handen artigt.

”Trevligt att träffas Vanessa.”, sa han medan vi skakade hand. ”Det är såhär att jag och min familj har precis flyttat hit och undrar om du vet vart Charlie Swan bor ?”, frågade han medan en rödhårig kvinna kom upp bredvid honom. Antagligen var det hans fru.

”Hej, jag heter Mariah-Therése.”, sa hon och sträckte fram handen.

Hon hade på sig ett par svarta byxor med en elegant ljusrosa blus upptill. Hennes händer var pryda med olika vackra ringar. Hennes röda mellanlånga hår var som fina stora lockar som hängde fritt över hennes axlar.

”Hej, Vanessa Black.”, sa jag medan vi skakade hand. Precis då hörde jag Charlies röst bakom mig.

”Nämen hallå på dig min kära lillebror, det var verkligen inte igår.”, sa Charlie glatt och kramade om Michael, som jag nu upptäckte var hans bror. Det förklara saken varför de heter samma efternamn, tänkte jag.

Sedan hörde jag ytterligare två röster – en utav dem kände jag väl ingen - , jag vände mig om och såg Jacob gå bredvid en kort brunhårig tjej. Antagligen var det Bella, men jag kände inte alls ingen henne.

När Jacob såg mig tittade han argt på mig. Ojdå, nu kommer det! Tänkte jag när han precis började prata.

”Vanessa vad gör du här?, frågade han argt. Hallå jag faktiskt fjorton år, jag kan ta hand om mig själv. ”Hur kom du hit?”

”Är det din lillasyster Vanessa?”, hörde jag Bella fråga till Jacob.

”Japp, det är hon.”, svarade han henne och log.

”Hur kom du hit?”, frågade han igen.

”Ehm.”, harklade jag mig. ”Det var så att jag gärna ville träffa Bella så jag beslöt mig för att ta mig hit på egen hand. Nämligen med din motorcykel.”, sa jag och rodnade.

”Varför gjorde du det? Du kunde lätt ha tappat kontrollen över den och ramlat av och slå dig rejält, plus vem har lärt dig hantera motorcyklar?”, frågade han förvirrat och lade armarna i kors. Ojdå! Men antagligen måste trots allt sanningen komma fram för eller senare.

”Du vet det går i generna.”, sa jag lite katigt och flinade. Bella började små skratta lite. Men Jacob såg lika allvarlig ut som förut.

”Okej då, det var mammas nya pojkvän John i New York som lärde mig hur de fungerar men inte hur man kör. Men jag tänkte när du hade åkt. ’hur svårt kan det vara egentligen.’”, sa jag till svars och ryckte på axlarna. Jacob såg ändå inte övertygad ut.

”Väldigt svårt. För när jag skulle lära Bella hur man körde slutade det med att hon ramlade av och slog i huvudet.”, sa han och flinade lite åt Bella. Undrar vad det är som är så kul med att hon ramlade och slog i huvudet? Men det tyckte inte Bella för hon gav Jacob en mörk blick.

”Haha jättekul Jake.”, sa hon och knuffade till honom på höften och tittade sedan på mig igen ursäktande.

”Hej Vanessa, Jacob har prata så mycket om dig sedan han visste att du skulle flytta hit.”, sa hon och flinade åt Jacob som så generad ut. Hon verkade jättetrevlig, inte undra på att Jacob tycker så mycket om henne.

”Hej, det är du som är Bella va?”, frågade jag fast jag visste mycket väl att hon hete Bella.

”Japp precis, men jag trodde att Jacob redan hade berättat det?”, sa hon lite förvirrat och tittade på Jacob.

”Bella, kom och träffa dina kusiner och farbror Michael!”, ropade Charlie bakom mig. Phu, nu slapp jag förklara för henne varför Jacob inte har berättat om henne, fast det hade han.

"Jag kommer!”, ropade hon tillbaka och började gå mot dem. Samtidigt gick Jacob närmare mig.

”Vi prata om motorcykeln senare med pappa okej?”, sa han till mig allvarlig och gav mig en varnande blick.

”Okej”, svarade jag honom motvilligt och vände mig om mot de andra.

När jag vände mig om såg jag att folksamlingen hade förökat sig med två personer. En tjej och en kille.

Tjejen var ganska lång eftersom att hon hade typ tio centimeter högklackade skor. Hon hade också rött långt hår som sin mamma. Hon var klädd i ett par tajta jeans och ett lila linne. Hon verkade inte så jätteglad där hon stod bredvid sin mamma. De var typ som två kopior av varandra.

Killen som stod bredvid Michael hade ett Nintendo DS i händerna som han var djupt för sjunken i. Han var klädd i ett par slappa jeans och en vanlig svart T-shirt med ett tryck på.

Jag tittade upp på Jacob igen som var djupt försjunken med blicken på tjejen. Jag viftade med handen framför hans ansikte. Ingenting hände. Jag försökte igen.

”Jorden anropar Jacob.”, sa jag tyst för att ingen annan skulle höra. Då vaknade Jacob till och han ruskade på huvudet.

”Vad?”, frågade han lite irriterat. Vad var det nu som gjorde honom så sur nu då?

”Ingenting men du var helt förstelnad med blicken på tjejen därborta.”, sa jag och pekade lite diskret på den rödhåriga tjejen som hälsade på Charlie.

”Vadå, det gjorde jag inte alls.”, försvarade han sig. Jag brydde mig inte längre utan gick längre fram till de andra.

”Nämen hej Vanessa, det var också ett bra tag sedan vi sågs också.”, hälsade Charlie mig och gav mig en lätt kram.

”Pappa ta det lite lugnt.”, sa Bella till Charlie och log mot honom. Men han låtsades inte höra.

”Känner ni varandra?”, frågade Michael och kliade sig i bakhuvudet.

”Vanessa och Jacob här är min kompis Billy Blacks barn, det är så vi känner varandra och Vanessa här har precis flyttat hit, efter ha bott i New York.

”Jaha okej, vi förstår, men vad trevligt.”, sa Michael och log mot mig. Jag log lite stelt tillbaka. Bella såg det och fattade att jag inte trivdes så bra i situationen.

”Ja men vad bra då vet alla det pappa, men ska vi inte visa dem vårt hus?”, räddade hon mig med och lede Charlie mot deras hus. Innan hon vände sig om gav hon mig ett förlåtande leende.

”Jacob, kom!”, ropade Bella till Jacob sen. Han klappade mig på axeln när han gick förbi mig och viskade sedan: ” Vänta här utanför tills jag kommer ut, lovar att skynda mig på.”, sedan gick han efter Bella in i huset.

”Okej.”, viskade jag tre minuter försent.

När jag vände mig om märkte jag att hon tjejen stod fortfarande kvar.

”Så han den där Jacob är din brorsa va?”, frågade hon lite nonchalant och tittade på sina perfekta naglar. Jag tittade på henne från topp till tå. Hon var perfekt, precis som resten av hennes familj. Hon var den personen jag alltid velat vara. Den perfekta, inte alls som jag, mobbad och helt knäpp. Det var ju så alla såg mig.

”Ehm, ja det är han.”, sa jag osäkert. Vad ville hon egentligen mig? Var inte jag en sådan person i hennes ögon som ignoreras? Eller hon kanske har något ögonfel?

”Vilken lyckost du är.”, sa hon och fixade till sitt långa mörkröda hår. Varför var jag det? Jag hade en bror, så vadå? Hon verkar hel knäpp hon.

”Du heter Vanessa va? Jag hörde din bror kalla dig det.” frågade hon mig.

”Ehm, precis, och vad heter du?”, frågade jag henne och tittade mot Bellas och Charlies hus. Jacob kom någon gång!

”Nicole. Jag är kusin till Bella.”, sa hon och nickade mot Bellas och Charlies hus. Jacob kom någon gång! Tänkte jag ännu en gång.

”Förstod nästan det.”, sa jag och tittade om Jacob var på väg. ”Ska du inte gå in till de andra?”

Hon suckade.

”Det är nog inte en sådan bra ide tror jag. Du förstår att jag och Bella har inte precis kommit så bra överens. Så jag tror nog att hon inte gillar att jag har flyttat hit.”, sa hon och skakade på huvudet.

”Men varför flyttade du och-”, jag hejdade mig snabbt. Det kanske var privat och känsligt varför de flyttade hit. Hon fattade vad jag menade och log.

”Det gör inget. Men jag förstår inte riktigt heller varför vi flyttade hit.”, sa hon och tittade upp i himlen. Den var grå så långt ögat nåde. Just då hörde jag en dörr stängas. Jag tittade åt det hål ljudet kom ifrån och såg Jacob komma mot oss. Han vinkade till mig när han såg mig. Jag vinkade lite försiktigt tillbaka.

”Hej, ska vi åka hem?”, sa han och log mot mig. Jag nickade till svar.

”Motorcykeln står i busken där.”, sa jag och pekade på busken bredvid oss.

”Okej.”, sa han och tittade undrande på mig.

”Jag förklarar sen.”, svarade jag hans tankar. Han nickade och gick för att hämta motorcykeln.

”Så du åkte motorcykel hit. Imponerande.”, sa Nicole och flinade mot mig. ”Men jag antar att jag borde gå in nu till de andra innan de kommer och hämtar mig. Men vi borde ses någon annan gång.”, sa hon och log. ”Kanske imorgon?”

Jag tänkte efter. Imorgon var det söndag och allt jag behövde göra var att rida Golden en sväng först. Men annars var det väl lugnt.

”Visst det blir bra. Du kan komma till first Beach i La Push. Bella vet var det ligger om du får problem. Ses. ”, sa jag och vände mig om för att gå till bilen när jag såg Jacob lyfta upp den tunga motorcykeln alldeles själv.

”Vad gör du?”, frågade jag förvånande. Han tittade förvirrat på mig när han hade lyft upp motorcykeln på flaket.

”Vadå?”, frågade han och höjde på ögonbrynen. Fattade han inte?

”Hur kan du lyfta upp den där tunga motorcykeln utan att anstränga dig lite?”, frågade jag nyfiket medan jag gick närmare honom och bilen.

”Ja du det är en bra fråga. ”, sa han och rykte på axlarna. ”Men nu bryr vi oss inte om det. Sätt dig i bilen.”, jag gjorde som han sa och slappnade av en aning. Men jag kunde inte. Det ända jag tänkte på var vad pappa skulle säga om min lilla flykt med motorcykeln. Han skulle antagligen säga att det var okej eller något sådant i den stilen.

 

När vi kom utanför huset stod pappa vid ytter dörren och välkomnade oss. Ojdå, kunde han inte åtminstone ge mig lite tid åt att ta av mig mina ytterkläder utan att vara pressad? Men antagligen så är svaret nej.

”Hej ungar!”, hälsade pappa glatt när vi teg ut från bilen.

”Hej!”, sa både jag och Jacob samtidigt. Jag gick fram till pappa medan Jacob lyfte ur motorcykeln från flaket på bilen.

”Varför åkte du iväg sådär med motorcykeln för? Och vem är det som har lärt dig?”, frågade pappa mig allvarligt och rullade i till vardagsrummet. Jag kom tätt efter och satte mig i soffan.

”Jag ville så gärna träffa Bella men Jacob sa att jag inte fick. Så jag åkte ditt på min egenhand med hjälp av motorcykeln, och mammas nya pojkvän lärde mig bara hur man hanterar inte hur man kör motorcyklar.”, försäkrade jag honom och pillade på mitt varghalsband. Han såg inte så övertygad ut. ”Jag ramlade inte av.”

”Nej, tur för dig. Men i fortsättningen vill jag att om du ska åka motorcykel måste Jacob vara med dig. Förstått?”, sa han.

”Okej förstått. Kan jag få gå till Golden nu?”, frågade jag snällt. Han log mot mig.

”Såklart du kan.”, sa han och log sitt pappa leende. Jag log tillbaka och sprang ut till garaget som nu hade blivit ett litet stall.

”Hej gubben.”, sa jag lugnt och klappade honom på halsen när jag kom in i hans box. ”Vill du ha lite kvällsmat? Såklart att du vill.”

Jag gick fram till lådan där maten fanns och tog ett fullt litermått med havre och hällde det i hans krubba.

”Du är väldens bästa häst Golden.”, sa jag och lutade mig mot hans ena framben medan han åt.

 

---

Så vad tyckte ni om kapitel 10???

 

Kommentera vad ni tycker!!Va inte rädda att säga vad ni tycker.Om ni tycker att den är dålig eller att något ska förbätras.Bara säg det.

Så kommentera!!!

//Johanna

 

JÄTTEJÄTTEJÄTTEBRA! :D

 

 

 

 

 

 

Som sagt som det står i rubriken.Jag försvinner inte helt.Jilia har nämligen sagt att jag får lägga upp Moonlight kapitlerna själv så vi slipper maila och krångla.Och jag lovar att det är de ända jag kommer att uppdatera här på bloggen.Resten sköter Julia,Emma och Emy som vanligt.Och jag vet också att det var ganska längesedan jag la upp kapitel 9 så här får ni en teaser på kapitel 10, hoppas ni tycker om det.

”Hej”, sa jag generat och blev alldeles röd om kinderna.

”Jag är Michael Swan och detta är min familj.”, sa han och pekade på tre personer som stod bakom honom vid en röd jeep.

Finns det en till familj i samma område dessutom som heter Swan i efternamn? Det var väl polis chef Swan och hans dotter Bella som bodde i huset precis bredvid där vi stod? Men i försäg det kan faktiskt hända, tänkte jag förvirrat.

”Jag är Vanessa Black.”, sa jag och sträckte fram höger handen artigt.

”Trevligt att träffas Vanessa.”, sa han medan vi skakade hand. ”Det är såhär att jag och min familj har precis flyttat hit och undrar om du vet vart Charlie Swan bor ?”, frågade han medan en rödhårig kvinna kom upp bredvid honom.


Oj, det blev ganska långt men det gör väl inget. Kommentera gärna vad ni tycker om teasern:)

//Johanna

Snart om några minuter kommer ni att få Moonlight kapitel 9 det lovar jag:)

//Johanna

Jag reste mig upp och gick fram till honom med Embry i släptåg.
”Hej.”, sa han och sträckte fram sin högra hand. ”Jag är Dr.Cullen, och ska ta hand om dig.”, sa han medan vi skakade hand. ”Och det här måste vara din bror eller är han din pojkvän?”, frågade han och tittade på Embry.
”Ehm, nej han är faktiskt bara en vän.”, sa jag med rodnande kinder.
”Precis.”, instämde Embry.
”Jag ber om ursäkt. Följ mig.”, sa han och gick till den vänstra korridoren av väntrummet.
Han ledde oss in till ett rum där det fanns en massa saker som en läkare behöver till sår och sådant.
”Du kan sätta dig där Vanessa.”, sa Dr.Cullen och pekade på patientsängen. Jag gjorde som han sa och Embry satte sig på en stol bredvid.
”Okej Vanessa, låt mig börja med såret.”, sa han och tog bort den blodiga handduken från såret. Han tittade noggrant på det. ”Jag tror nog att det behövs sys.”, sa han efter en stund och började plocka ta massa konstiga saker som han skulle använda till mitt sår. Jag tittade nervöst på Embry som såg helt lugn ut. Okej, jag klarar det här. Det gör inte ont. Bara en liten stund och sen är det över. Jag klarar det här. Övertalade jag mig själv och andades lugnt. Embry verkade uppfatta min panik och tog fram sin hand till mig. Jag tittade förvånande på honom och tog den. Den var alldeles varm och skön. Det kändes nästan som att hålla i en varm kaffekopp.
”Tack.”, mimade jag med läpparna och slappnade av en aning. Han nickade till svar.
”Först ska du få en bedövningsspruta och sen kommer jag att börja sy. Låter det bra?”, frågade han. Jag nickade till svar. För nervös för att prata.
Han stack in nålen i min hud och jag tittade bort mot Embry. han var helt lugn och tittade fokuserat på vad Dr.Cullen gjorde.

”Så, då vart det klart också.”, sa han tillslut när han var klar med min gipsade handled. ”Du måste ha på dig gipset i fyra veckor och sen får du komma hit igen för att ta bort det.”
”Okej. Tack så mycket för hjälpen.”, sa jag och började gå mot dörren.
”Det är mitt jobb.”, sa han med ett vänligt leende på läpparna när jag och Embry gick ut till korridoren.
”Det där gick ju bra.”, sa Embry och flinade i mot mig.
”Ska du säga. Vet du hur rädd jag var eller?”, sa jag och tittade irriterat på honom.
”Ja det visste jag. Man såg det över hela ditt ansikte.”, sa han och flinade ännu mer.
”Äsch.”, sa jag lite generat. ”Men du ska veta att det där med att hålla hand inte betyder något.”, sa jag men vågade inte titta upp på honom.
”Ehm jag vet, men kan vi inte bara vara kompisar då?”, frågade han lite försiktigt.
”Visst.”, sa jag och log mot honom. Jag gillade honom verkligen nu, men inte tillräckligt för att det skulle visa kärlek. Men efter att ha tillbringat med honom i två timmar så verkar han jätte snäll jämfört med vad Jacob sa om honom och hans kompisar. Och han såg inte så illa ut heller. Han var väldigt vältränad och hade en brun solbränna. Men vad tänker du med Vanessa!? Du är fjorton han är sexton, två år äldre. Plus varför skulle han gilla någon som mig? Tänkte jag för mig själv och suckade tungt.
”Vad?”, frågade Embry bedrövat.
”Va, inget.”, sa jag snabbt och tittade rakt fram.

”Jag tror att du bör åka här ifrån innan Jacob kommer ut.”, sa jag när vi stannat utanför mitt hus.
”Tror också att det är det bästa för både mig och honom.”, sa han och tittade med en tom blick på mig. Jag tog av säkerhetsbältet och öppnade bildörren.
”Vi ses.”, sa jag bara utan att titta på honom.
”Vi ses.”, sa han och log mot mig. Jag stängde dörren och började gå mot huset. Jag tog ett djupt andetag och beredde mig för det västa. Jacobs utskällning. Sakta gick jag med tunga steg mot huset.
”Hallå?”, hörde jag Jacob säga.
”Hej.”, sa jag medan jag hängde min jacka på en galge.
”Kan du komma hit Nessa?”, frågade Jacob ifrån vardagsrummet. Ånej! Vad ska jag säga egentligen. Jag kan inte ljuga för att jag skrev att jag ramlat i skogen, var med Embry på sjukhuset. Han vet redan allt. Om jag berättar vad jag såg i skogen kommer Jacob inte tro på det.
”Okej.”, sa jag och började gå mot vardagsrummet med tunga steg. Ta det lugnt Vanessa, ta det lugnt.
”Hej.”, sa han och stängde av teven när jag kom in i rummet. ”Du skrev en lapp om att du blev skadad och att Embry hjälpte dig till sjukhuset.”
”Jag kan förklara-”, sa jag snabbt men han avbröt mig.
”Du behöver inte förklara något Nessa.”, sa han och reste sig upp från soffan. Kunde jag ens förklara varför? Antagligen, men det skulle han inte tro på i så fall.
”Så du är inte arg på mig? För jag lovade dig att inte gå nära någon av dem.”, frågade jag lite försiktigt.
”Lite var jag men mest orolig för dig, att du var illa skadad. Och jag önskade också att det var jag och inte han som följde dig till sjukhuset.”, sa han och tittade på mig med en allvarlig blick.
”Men han skadade mig inte, och det gick bra.”, sa jag lite lugnande till honom.
”Vem tog hand om dig?”, frågade han.
”Är det viktigt eller? Men om du måste veta så var det Dr.Cullen.”, sa jag och tittade frågande på honom. Han nickade bara till svar.
”Något mer du vill veta? Vad för slags nål han använde, vad bedövningen heter kanske?”, sa jag bara för att retas med honom.
”Haha, jättekul.”, sa han och såg inte alls road ut, mer bekymrad.

”Jag hörde att hon ramlade på vägen hem, det är därför hon har gips på sig. Klant säger jag bara. Och hon ser ju helt dum ut med det där stora gipset runt armen.” hörde jag Serena Willingham säga till sina kompisar vid matbordet när jag gick förbi. Men det var inte alls sant. Men om de skulle höra sanningen skulle de börja gapskratta och mobba mig ännu mer.
”Hej.”, sa jag när jag kom till bordet där Kahlen och Heather satt. Båda tittade upp samtidigt och sa hej i kör.
”Vet ni varför alla håller på att viska om mig?”, frågade jag och började skära min lasagne i bitar.
”Vad jag har hört i alla fall så är det för att du ramlade på vägen hem över en sten, och de tycker att det är så töntigt som bara det kan bli. Plus för att du bröt handleden.”, sa Kahlen och Heather instämde med att nicka på huvudet.
”Egentligen är inte det sant. Men om ni skulle höra sanningen skulle ni antagligen börja skratta eller bara tycka att jag är dum i huvudet.”, sa jag och tog en tugga av en bit lasagne.
”Jo men säg, vi är ju kompisar eller hur, och kompisar har inga hemligheter för varandra.” sa Heather och böjde sig fram mot mig.
”Okej men efter skolan då.”, sa jag och såg att de båda blev glada.

”Vanessa!”, ropade Kahlen bakom mig. Jag vände mig om och såg Kahlen och Heather komma mot mig. Nej skit också, nu måste jag säga sanningen för dem. Okej Vanessa du kan göra det här. Övertalade jag mig själv.
”Du skulle berätta för oss om vad som egentligen hände.”, sa Kahlen. ”Har du glömt det?
”Såklart inte.”, försäkrade jag och log ett falskt leende.
”Så sätt igång då. Vad väntar du på?”, frågade Heather ivrigt.
”Okej, så här var det...”, sa jag och började berätta för dem.

”Okej, tror ni på mig?”, frågade jag lite osäkert när jag berättat för dem. De sa ingenting. ”Jag visste det. Ni tror ju att jag är hel knäpp i huvudet!”, sa jag irriterat och suckade.
”Asså det där lät bara helt knäppt och påhittat. Jag som trodde att du hade en bättre förklaring. Typ att du... jag vet inte men något bättre i alla fall.” sa Kahlen och tittade besviket på mig.
”Jag måste gå nu i alla fall. Mamma sa till mig att jag var tvungen att vakta brorsan efter skolan.” sa Kahlen och gick mot sin cykels håll.
”Jag måste också gå nu. Ses!” sa Heather och små sprang efter Kahlen. Jag suckade. Nu tror de verkligen att jag är tokig eftersom de inte vill prata med mig.
Jag började sakta gå mot Jacobs motorcykel när jag hörde någon ropa på mig.
”Vanessa!”, det var Seth som ropade på mig. Jag vände mig mot hans håll och han kom fram till mig.
”Hej.”, sa han och log.
”Hej.”, sa jag lite osäkert. Undra vad han ville mig?
”Jag hörde det där om olyckan.”, sa han och pekade på min gipsade hand. Såklart att han har hört det!
”Nej inte du också!”, sa jag och tog min friska hand för pannan.
”Vadå?”, frågade han förvirrat.
”Fattar du inte? Du tror säkert att jag är ett freak nu.”, sa jag och tittade ner i marken. Varför pratar jag ens med honom? Varför kom han ens fram till mig? Ingen tycker om mig, det har alltid varit så. För att det alltid jag som blir mobboffret fattar han inte det!
”Ehm, nej det tror jag inte. Jag tror bara att det är någon som har hittat på alltihop.”, sa han. Jag visade armen för honom som var gipsad. Vadå någon som hittat på alltihop om mig?
Han uppfattade vad jag menade och bad om ursäkt.
”Asså jag menar att det kanske var någon som såg vad som hände egentligen men hittade på något annat.”, försökte han trösta mig med. Men om jag berättade sanningen för honom skulle han reagera likadant som Kahlen och Heather gjorde.
”Tror inte det, och du skulle ändå inte tro på mig om jag sa sanningen.”, sa jag och tittade menande på honom.
”Såklart att jag skulle.”, sa han och tittade snällt på mig.
”Så sa Kahlen och Heather också.”, sa jag irriterat. Precis då ropade Jacob på mig vid sin motorcykel.
”Nessa!”, jag tittade åt hans håll och såg honom vinka att jag skulle komma.
”Jag måste gå nu men ses imorgon.”, sa jag och började gå mot Jacob. Phuh nu kom jag i alla fall undan med att berätta, för stunden.
”Ses!”, ropade Seth efter mig. Jag vände mig om som vinkade tillbaks till honom.
”Hej.”, sa Jacob när jag kom fram till honom. ”Vad ville Seth?”
”Inget speciellt.”, sa jag och hoppade på bakom honom. Eller, i alla fall inget som Jacob behövde veta.
”Okej.”, sa han bara och körde iväg ut från skolgården.

Ehehhe... Johanna är duktigare än mig på att skriva kapitlerna snabbt... xD
/Julia

Och här är en bild på hur Johanna föreställer sig Vanessa;
När jag hade kommit så långt att jag kunde se glimten av mitt hus, tyckte att jag att jag såg något stort grått röra sig inne i skogen. Undra vad det kan vara? Nyfiken som jag var gick jag in i skogen för att se vad det var för något jag hade sett.
Jag gick längre och längre in i skogen utan att har hittat eller sett något. Jag tänkte precis ge upp letandet när jag såg en person lite längre bort hukande över något jag inte såg. Jag gick sakta längre fram med tysta seg. Undra vem det var, och vad han höll på med?
När jag bara var tio meter ifrån den kostiga manen tittade han plötsligt upp med argsinta gyllenbruna ögon. Vänta lite, gyllenbruna ögon, kan man verkligen ha det? Eller skulle han på maskerad senare ikväll? För det såg verkligen ut så med sin snövita hud, gyllenbruna ögon och huggtänder. Han ställde sig upp och stirrade rakt in i mina oskyldiga mörkbruna ögon. Okey, jag tror att jag tar tillbaks det där om att han skulle på maskerad. Fy fasen vad han ser läskig ut.
”Vem är du?” sa jag och försökte låta modig men jag tror att i hans öron lät jag nog som en rädd tre åring som inte ville lämna sin mamma och pappa.
Allt hände bara så himla fort. Jag blev omkull knuffad av något stor och hårigt och plötsligt låg jag där hjälplös på marken, sju meter från min ursprungsplats. Jag tänkte resa mig upp men kände då att jag hade en obehaglig smärta både i vänstra handleden och vid pannan. Aj vad det gjorde ont! Jag försökte igen med att komma upp men min hand sa emot. Jävla hand skulle jag bryta den precis nu när det står en galen man som ser ut som en vampyr och en gigantisk varg. Va! En gigantiskt varg? Det var säkert den som knuffade till mig så att jag ligger här nu under en fallfärdig gran och har ont i handleden och pannan. Jag tog handen som jag inte hade ont i för pannan och kände ett stort blödande sår precis över tiningen. Jäklar också, och fy fan vad det sved! Jag ville skrika av smärta och på hjälp, men jag vågade inte. För jag var rädd att den gigantiska vargen skulle reagera och hoppa på mig istället.
Men de bara stod där helt orörliga och spärrade in ögonen på varandra, och plötsligt som det var sprang vargen iväg in i skogen och mannen tittade på mig.
”Bara glöm bort precis allt du såg. Okej?” sa han och försvann helt spårlöst.
Jag försökte för tredje gången komma upp när jag hörde något som prasslade i buskarna. Nej inte igen!
”Hallå?” , ropade någon lite längre bort. ”Är det någon här?”
”Här borta!”, ropade jag tillbaka. Jag försökte resa mig upp för fjärde gången och lyckades men fick en obeskrivlig smärta i handen efter. När jag tittade åt vänster det håll vargen hade försvunnit ifrån kom det en muskulös man gåendes i bara shorts. Fan också, inte han. Det var han som var med i kill gänget från stranden. Ville han hjälpa mig?
”Hej, Vanessa? Vad gör du här?”, sa han förvånat.
”Tänkte faktiskt säga precis samma sak till dig. Vad gör du här ute i skogen Eemm....?”
”Embry” svarade han mig.
”Just det Embry. Varför? Frågade jag honom medan han hjälpte mig upp på fötter. ”Aj!”, sa jag med en plågad ton i rösten när han rörde min hand som jag hade ont i.
”Oj, förlåt det var inte meningen.”, sa han försiktigt och släppte min skadade hand hastigt. ”Men vad har du egentligen gjort? Du är ju skadad i handen och du har ett stort, djupt, blodigt sår i pannan. Hur gick det här till sa han och lyfte upp mig i sina armar. Gud vad han var varm! Fast det bara var tretton grader och han hade bara shorts på sig. Hur kunde han klara av att hålla kroppstemperaturen så varm fast han bara hade shorts på sig? Plus att jag inte riktigt kände mig bekväm i hans armar.
”Vad gör du släpp ner mig!”, sa jag bestämt och försökte komma loss från hans grepp om mig. Vad ville han mig egentligen? När vi sågs för två dagar sedan var han hur allvarlig som helst och nu verkar han vara på strålande humör.
”Nej, det tänker jag inte att göra. Jag ska ta dig hem och se om någon är hemma så att någon av din pappa eller bror kan skjutsa dig till sjukhuset. Och du har inte besvarat mina frågor jag ställde innan.
”Okej jag säger.”, sa jag med en suck och tittade ner på mina händer som låg i mitt knä.” Men du kommer inte att tro mig när jag berättar.”
”Såklart att jag kommer.”, sa han bestämt och började gå åt de håll jag kom från.
”Okej, jag förklarar kort fattat. När jag var på väg hem såg jag något inne i skogen som intresserade mig. Så jag gick in i skogen för att se vad det var och när jag kom dit vi var nyss såg jag en underlig man som hade snövit hud, gyllenbruna ögon och huggtänder. Och rätt som det var hoppade det fram en gigantisk varg fram från igenstans.” , han flinade lite när jag sa det.” Vad är det som är så kul?” frågade jag och tittade frågande på honom.
”Va, nej det var ingenting fortsätt du.” sa han och blev genast allvarlig igen.
”Vart var jag? Jo just det! När vargen kom knuffade han samtidigt till mig så att jag flög flera meter bakåt så att jag bröt handleden och fick detta sår i pannan.” ,sa jag medan jag pekade på såret över tiningen.” Och så kom du och hittade mig där liggandes på marken. Slut på historien.” Han tittade med en konstig blick som jag inte riktigt förstod. Men jag tror att det betydde att han inte tror på vad jag sa och att jag är helt vansinnig och behöver gå till en psykolog.
”Du ser, jag sa ju att du inte skulle tro på var jag sa.” sa jag med en suck.
”Oket, det var lite konstigt. Men jag tror att det är såret i pannan som har gjort så att du pratar sån där nonsens. Jag tror att du slog i huvudet ganska hårt.” ,sa han och jag märkte att vi var ute vid bilvägen.
Jag hade inte alls slagit i huvudet. Jag talar faktiskt sanning. Jag är ingen sådan person som går runt och säger att jag blev omkull knuffad av en gigantisk varg och en mystisk man som såg ut som en vampyr. Men, såklart Vanessa att det inte finns vampyrer. Det vet väl var ända unge eller?
”Jag slog inte alls huvudet, jag vet vad jag såg.”, sa jag med en bestämd ton.
”Visst, visst”, sa han bara och tittade rakt fram.

”Pappa! Jacob! Är någon hemma?”, ropade jag när vi hade kommit igenom dörren till mitt hus. Inget svar.” Verkar som om ingen är hemma.”
”Okey. Såhär gör vi. Jag går hem till mig och hämtar min bil så kommer jag förbi här igen och plockar upp dig och kör till sjukhuset i Forks.”, sa han och slängde en ren handduk som låg i tvättkorgen som stod på golvet.
”Tack” sa jag och höll handduken vid såret med min friska hand.
”Kommer snart. Du kanske borde skriva en lapp eller något så att din pappa och bror vet var du är.”, sa han och gick ut genom dörren.
Jag tog upp min mobiltelefon och slog Jacobs mobilnummer. Han svarade inte. Fan också.
Jag tog fram papper och penna och skrev:

Jacob och pappa!

Var inte oroliga om jag inte är hemma när ni kommer hem. Jag blev skadad i skogen. Jag är på sjukhuset i Forks med Embry.
Jag vet att jag lovade dig Jacob att jag inte skulle vara nära honom, men ni var inte hemma.
Kommer hem så snart jag kan.

/ Vanessa

Jag lade lappen på golvet precis vid dörren och gick ut för att möta upp Embry. Han öppnade passageraredörren och gjorde en gest åt att jag skulle kliva in. När jag satte mig bredvid honom i bilen upptäckte jag att han hade satt på sig jeans, skor och en vit T-shirt. Antagligen för att annars skulle massa folk undra varför han inte hade ordentliga kläder på sig.
”Så hur mår din handled och ditt sår nu?”, frågade han en kort stund efter vi kört ut på vägen till Forks.
”Ehm, handleden har börjat att svullna och såret rinner fortfarande men annars är det lugnt”, sa jag och tittade ut genom fönstret.
”Okey.”, vad allt han sa.
”Egentligen får jag inte vara nära dig eller någon av dina kompisar.”, sa jag och fnös.
”Eemm, varför då om man får fråga?”, sa han och tittade snabbt konstigt på mig.
”Jacob sa det till mig. När vi kom hem från du vet vårt lilla möte på stranden min dina andra kompisar, han sa att ni var mäktiga, farliga och såna som man skulle ha respekt för. Är det sant?” sa jag och tittade allvarligt på honom.
”Ehm, på ett sett stämmer det, men jag får inte berätta om det för de andra.”, sa han med en frustrerad blick.
”Jag förstår. Men en sak jag inte förstår är att du och Jacob har varit bästa kompisar sedan dagis, och nu går ni skilda vägar. Har det hänt något eller?” Hans blick blev ännu mer frustrerad när jag sa det.
”Jag kan inte berätta.”, sa han kort med en tyst röst.
”Varför.”, undrade jag.
”För jag bara kan inte!!! okey!?”, svarade han sammanbitet. Jag slutade att kämpa för svaret och vände mig om mot fönsterrutan igen.
”Aså, förlåt mig men det är ett känsligt ämne för både mig och Jake. Det är inte ditt fel Vanessa. Jag vet vad du försöker att göra.”, sa han med en lugn ton.
”Försöker vad då?”, frågade jag och vände mig om till honom.
”Du försöker att göra din bror glad. På ett sett som att fråga om vad som hänt mellan oss. Du försöker vara där för honom som han är för dig. Inte sant?” Jag tittade länge på honom innan jag svarade.
”Jag antar det.”
”Jag har alltid önskat mig en syster, och om min syster var du, skulle jag göra allt för att ha dig i säkerhet. Du är speciell Vanessa”, sa han och log ett litet generande leende mot mig.
Jag har aldrig varit så här öppen och pratsam med någon på flera år som jag är mot Embry.
Och det han sa om mig som hans syster var det finaste någon har sagt till mig.
”Så du menar att du inte har några syskon?”, frågade jag.
”Jag hade en för längesedan. Men hon dog när hon var tre år.”, sa han och jag såg att hans ögon blev blanka av tårarna.
”Du behöver inte berätta mer.” försäkrade jag och tittade på hans händer som var fast limmade på bilratten.
”Nej, det är lugnt. Hon hette Emma-Felicia Call.”, mumlade han.
”Åh, jag är hemskt ledsen.”, sa jag och visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag trösta honom eller skulle jag bara låta honom vara?
”Men du vet ju också hur det är att ha den känslan, du vet om din mamma och jag är också ledsen för din skull.”, sa han och tittade snabbt på mig. Fan också, inte mamma nu igen! Jag kämpade mot tårarna men det var för gräves, tårarna kom sakta ner för mina kinder.
”Det var inte meningen att såra dig.”, sa han när han såg mina tårar.
”Det är lugnt, det är bara jag som är lite känslig när det gäller just det ämnet.” sa jag och undvek att säga hennes namn, eller ens ordet, och tråkade bort tårarna från mina kinder.

”Vanessa Black.”, hörde jag någon säga. Jag tittade åt hållet rösten kom från och såg en blond man som hade snövit hud, gyllenbruna ögon och- Vänta lite! Han såg typ ut som manen i skogen jag såg innan Embry hittade mig. Nej Vanessa, doktorn kan inte ha något att göra med manen i skogen, omöjligt! Folk kan faktiskt vara lika varan.

/Julia

Jag vaknade tidigt nästa morgon av att väckarklockan tjöt på nattduksbordet bredvid min säng. Jag stängde av den och satte mig upp. Idag var det min första skoldag här i La push. Usch vad jobbigt det är. Jag har aldrig varit bra på sådana här situationer med att vara ny. Plus att jag aldrig varit bra på att skaffa nya vänner på nya ställen. Så var det för mig när jag och mamma flyttade till New York. Det hade tagit fem månader innan någon började prata med mig förutom lärarna. Och att det tog ytterligare fem månader innan jag fick vara med de andra baren och leka även fast jag bara var tre år. Min blyg het hade jag haft ända sedan födelsen och det blev bara värre när jag kom till New York och Jacob inte var med mig där.
Jag kände en vilsen tår rinna ner på min kind och torkade snabbt bort den. Usch, egentligen ville jag bara somna om. Och då ville jag helst aldrig någonsin vakna igen.
Jag avbröt mina sorgsna tankar från förr och gick mot min byrå. Jag tog på mig mina favorit jeans och ett vit linne med en militärfärgad skjorta. Jag borstade snabbt igenom håret och gick ut till köket för att äta frukost.
När jag kom ut till köket var igen där. Jag tog fram en skål som jag hällde fil och flingor i tillsammans med en sked.
När jag hade suttit där lugnt och stilla och tittat ut genom fönstret kom pappa ut från sitt sovrum. Jag vände mig om åt hans håll och log med munnen fylld av fil och flingor.
”Godmorgon Vanessa sovit gott?” Sa pappa glatt och kom fram till köket. Jag tuggade ur snabbt och svarade:
”Japp, det har jag och då?” frågade jag tillbaka precis lika glatt. Och vände mig tillbaka till min skål med fil och flingor.
”Samma här. Du har möjligt vis inte sett till Jacob vart han är någonstans? Han skulle nämligen hjälpa mig med en sak innan ni åker till skolan.” sa han och tittade ut genom fönstret för att se om han var där.
”Nej det har jag inte. Har du kollat i hans rum?” svarade jag och nickade åt Jacobs rum.
”Japp, det har jag. Plus att han brukar snarka ganska högt på nätterna och jag hörde inget den här gången, så han är väl antagligen ute.” sa han och rullade mot kaffebryggaren. Jag började små skratta lite. Jacob snarkar? Det skulle jag aldrig kunna föreställa mig. Jag skrattade åter igen och precis då kom han in rusandes in i köket med morgontidningen i hallen som var lite fuktig. När han såg att jag små skrattade för mig själv höjde han ögonbrynen frågande.
”Hej Nessa och pappa.” Sa han lite frustrerat.” Vad är det som är så kul?”
”Inget.” sa jag mellan skratt- attackerna, men blev genast allvarlig.” Vart har du varit föresten?”
”Jag har varit ute i garaget igen.” sa han glatt. Gud vad han lätt glad då. Det är inget fel med att vara glad men han var typ onaturligt glad. Och jag som trode att han var klar med garaget? Hum.
”Var inte du klar med att röja inne i garaget eller har jag fel?” sa jag mistänkt. Ha, där fick han ngot att tänka på.
”Ehm...inte riktigt än men snart, men du kan änd inte gå dit in en.” sa han lite osäkert. Såklart att jag inte kan gå in där, de har ju hemligheten där.
”Vadå, ser det förfärligt ut eller är det vatten över hela golvet eller har ni ngot där inne som jag inte får se, som typ en översakning?” sa jag lite katigt så att han skulle ha något att fundera över.
”Aså, det är inget där inne som du inte fr se, men gå bara inte in dit okey?.” sa han och tog up ett äpple från fruktkorgen som stod på diskbänken.
”Okey.” sa jag besviket och tog resterna va mina flingor och hällde det i vasken. Jag kunnde bara inte äta mer. Det gjorde mig ännu mer nervösare än var jag redan var.

Tjugo minuter senare var jag och Jacob vid skolans parkeringplats. Jag gick av motorcykel och suckade djupt. Måste jag verkligen göra det här! Den som uppfan skilssmässor och bilolyckor ska jag hugga huvudet av! Åh, vad jag avskyde det här!
Denna skola som jag skulle gå på var från sexan till gymnasitet. Bara det att alla som gick i gymnasiet var i en egen byggnad som var lite mindre än den andra byggnaden som jag skulle vara i. Det var endå ganska stort för att vara La push , men inte gämfört med min gammla skola i New York. Den var typ fem gnger så stor i New York. Jag små log lite åt tanken. Jag kommer ihåg när jag gick där. Jag var en utav de smartaste i klassen, som ledde till att jag blev mobbad utav det populära tjejerna Scharlett och Natascha.
”Så, det häe är skolan du ska gå på, och som jag går på”, sa Jacob plötsligt.
Jag vände mig om mot honom och såg föbryllad ut. Han såg det och kramade om mig.
”Det kommer att gå bra Nessa. Lita på mig.”, sa han lugnande över mitt huvud.
”Antar det men måste gå nu för att inte komma försent min första lektion.”, sa jag och lirkade mig loss ur hans grepp. Fast egentligen ville jag inte det. Jag ville hellre vara i Jacobs trygga famn och aldrig komma loss istället för att gå i skolan. Men nu var det s att jag var tvungen att gå. Gå i skolan jag inte visste något om och inte hade en enda vän förutom Jacob. Men så var han tvungen att gå i gymnasiet och vara i den andra byggnaden.
Jag tittade på honom men sista gång och gick över sklogården, med osäkra steg. När jag kom in genom skoldörren såg jag massor av elever som gick i den avlånga, bredda korridoren. Alla här hade samma svarta tjocka hår, mörkbruna ögon och rödbrun hud, precis som jag. Humm.....? jag undrar varför?
Jag stängde dörren bakom mig försiktigt och såg en annan dör längrebort i korridoren däe det stod ’Expeditionen’. Jag gick igenom folkmassan och öppnade dörren. När jag kom in sg jag en kvinna som hade sitt glänsande hår uppsatt i en snygg knut. Hon hade ett par par svarta byxor med en blå blus. Hon stod vid sitt skrivbord och soterade pappar i olika högar. När hon märkte att jag stod vid dörren som tittade mig omkring. Hon tittade upp på mig med sina mörkbruna ögon som var omringade med mascara.
”Hej, kan jag hjälpa dig med ngot?” sa hon och log med sina knallröda läppar.
”Hej, ja faktiskt. Jag är ny här och behöver lite hjälp med vilken klass oc sånt jag ska vara i.” sa jag medan jag gick fram till hennes skrivbord.
Hon satte sig ner i stolen som matchade skrivbordet och började titta på sin dator.
”Vad heter du?” sa hon plötligt utan att titta upp från datorn på mig.
”Vanessa Black” savarade jag snabbt och började pilla på mitt favorit halsband som var formad som en varg. Jag hade fått den av mina föräldrar när jag föddes.
”Då ska vi se. Jo här är det. Har ska du f en karta över skolan så att du hittar, och här är ditt schema för lektionerna.” sa hon och gav mig papprerna som nu skulle bli mina. Jag tittade på kartan över skolan för att hitta vart jag skulle först. Men jag fattade ingenting.
”Ursäkta, men skulle du vilja visa mig vart jag ska ngonstans? Jag fattar inte riktigt kartan.”, sa jag med rodnande kinder.
”Visst kan jag göra det. Du är inte den enda som inte har förståts sig på den här kartan. Jag har jobbat här i nio år och det tog två år åt att försöka förstå sig på kartan” sa hon med ett flin. Jag suckade tyst utav lättnad och tittade på vart hon pekade med sina rödmålade naglar.
”Okey, du ska hit till sal numer 207. Då ska du upp för trappan här utanför och sedan gå till höger. Det är bara att titta på dörrnumrena så hittar du vilken dör det är”
Det där lät inte så svårt. Det ska nog gå.
”Okey och tack så mycket Mrs......?”
Jag viste faktiskt inte hennes namn.
”Mrs. Zamora” sa hon och log mot mig.
”Okey, tack så mycket Mrs. Zamora” sa jag och gick ut till den fullpackade korridoren av ungdomar. Jag gick uppför trappan precis som Mrs. Zamora sa.

När jag kom in i klassrummet sg jag en mass ungdomar som satt med huvudena ner tryckta i arbetsböcker som de jobbade med. När jag tittade lite mer åt höger såg jag en ung kvinna stå vid tavlan och skrev massa saker som jag tror hade med matte att göra. Typiskt, lektionen hade redan börjat! Hon hade på sig en svart lång tub kjol med en rosa, vit blus upptill, och hon hade sitt blonda hår i en.... vänta lite nu. Hon var blond! Ingen annan här var blond. Inte någon annan hår färg för den delen heller. Alla här var svarthåriga, precis som jag! Nu fattar jag bara ingenting? Men ett svar kanske kommer fram i slutenden.
Hon hade i alla fall sitt blonda hår liggandes längs med sina axlar.
”Huhm.”, harklade jag mig och och gick osäkert närmare henne. Hon vände sig mot mig förvirrat men när hon såg att det var jag blev hon genast lugn.
”Hallå där, det är väl du som är den nya eleven här på skolan? Vanessa var det va?”, sa hon medans hon satte på korken på whiteboardpennan.
”Ehm, precis det är jag det.” sa jag lite tveksamt och visste inte vad det skulle ledda till.
”Men vad bra. Jag är Ms. Blake. Jag är din mentor och matte lärare.” sa hon och pekade på sin namnskylt som satt på hennes blus.
”Du kan setta dig bredvid Kahlen där borta ” sa hon och pekade på en flick som satt längst bak iklassrummet.”Du kan ta med dig den här boken, vi har matte just nu. Om du är osäker kan du fråga mig eller Kahlen”
Jag tog emot matteboken och skrivhäftet och gick längs gången melllan fyra rader av fyrabord.
Kahlen som jag skulle sitta bredvid satt längst bak i klassrummet. När jag kom fram till henne satte jag mig på stolen bredvid henne och slog upp mina böcker som Ms.Blake gav mig.
”Hej” sa hon utan att titta upp ur sina böcker.
”Hej”sa jag lite förvånat. Ingen i hela mitt skolliv har sagt hej till mig frivilligt.
”Vi är här i boken” sa hon plösligt och bläddrade några sidor fram i boken och pekade på ett tal som handlade om procent.
”Tack” sa jag och log mot henne.
”Varsegod, och som du redan vet så är det jag som är Kahlen och fråga gärna om du inte förstår viskade hon s att vi inte störde de andra som jobbade i tystnad.
”Tack men det behövs nog inte, jag har redan gått igenom procent förra terminen på min förra skola i New York, och som du kanske redan vet så är det jag som är den nya eleven Vanessa Black.”sa jag och började läsa igenom första talet på sidan. Men vad tusan tänkte jag på? Såklart man inte ska skryta om man är ny heller! Från och med nu ska jag ligga lågt.
”Jag vet. Alla här vet vem du är. Din brorsa har snackat om dig typ hela tiden. Som om att du han lillasyster ska komma hit och bo här, och såklart visste ingen här att han ens hade en syster. Han visade till och med bilder på dig bde som ung och som nu för sina polare och för lärarna. Du var så söt när du var liten!”viskade hon glatt. Va! Talar hon sanning eller? Visade Jacob bilder på mig när jag var liten! Hur pinsamt är inte det! Jag ska allt ta ett snack med honom när vi kommer hem efter skolan.

”Kom och sätt dig här Vanessa!”ropade Kahlen och vinkade glatt från ett fyrkantigt bord vid vänstra delen av matsalen, där hon satt med en till preson bredvid henne och tittade också tittade åt mitt håll.
Jag gick mot bordet där Kahlen och hennes kompis satt.
”Hej, slå dig ner.” sa hon och pekade på stolen mitt imot henne. Jag satte mig ner och utan att säga något.
”Låt mig presentera min kompis, Heather.” jag titta de på tjejen bredvid henne som tydligen hette Heather. Hon hade axel långt svart hår med glittrande mörkbruna ögon och ett stort leende på hennes smalla läppar.
”Hej”sa hon och sträkte fram sin högra hand.”Trevligt att träffas.”
”Hej”sa jag och skakade hand med henne.”Tack det samma.”
”Visst är det du som är Vanessa Black? Jacob Blacks lillasyster?”frågade hon och tog en tugga av sin pannbiff som låg på hennes talrik.
”Ehm, precis det är jag det.”sa jag och log mot henne.”Så vad har vi för lektion efter lunchen?”
”NO, så tråkigt” suckade Kahlen.”Vi håller på med fysik just nu.”
”Okey”sa jag bara och började äta på min mat.

När jag hade slutat skolan gick jag ut till parkeringen för att se om Jacob var där vid motorcykels och väntade på mig som han lovat. Men nej, han var inte där. Hum, antagligen har han inte slutat skolan än eller så har han glömt bort att vi skulle mötas efter skolan.
Efter som jag inte visste när han skulle sluta eller vart han var bestämde jag mig för att gå hem isället. Det var inte så långt hem, bara någon kilometer, och det klarade jag.

Berätta nu för Johanna vad ni tycker! ;)
/Julia

”Jag går till mitt rum” sa jag efter att jag, pappa och Jacob hade ätit. Jag satte mig vid skrivbordet, tog fram bilden jag började rita tidigare på vid stranden och fortsatte skissa. Nu visset jag vad det skulle bli. En häst. Jag hade alltid velat ha en häst ända sedan jag var fem år och fick för första gången rida på en häst på ett nöjesfält. Jag hade sagt till mamma att jag ville att vi skulle ta med hästen hem, så att den blev min egen. Men då hade mamma protesterat och distraherat mig med sockervadd. Plus att jag levde mitt i New York city, så närmaste stall var ungefär tre mil bort, och så sa mamma att hästar var farliga djur och att det kostade pengar att börja rida på ridskola. Så jag fick ha mina drömmar om en häst i mina tankar istället.
Jag började rita ner hur min drömhäst skulle se ut. En stor, ståtlig och vacker häst, som var en vitsvart skäck med lång man och svans. Den skulle ha en fin kroppsbyggnad och vara duktig i både dressyr och hoppning.
När jag satt och ritade började jag tänka på vad Jacob hade berättat om de mystiska killarna från stranden. Han hade berättat det när vi kommit hem från stranden.

Vi var framme vid vårt hus och Jacob stängde av motorn på motorcykeln. Jag gick av och tittade väldigt frågande på honom när han tog ner stödet på motorcykeln och tittade på mig. Först såg han rädd ut men som på ett trollslag såg han lättad ut och flinade.
”Vad är det som är så kul?” frågade jag och höjde ögonbrynen. Nyss var han arg och besviken på mig och nu helt sitt normala jag, glad och retsam. Är han sjuk?
”Åh, det är inget” sa han och började gå mot huset. Tänkte han smita eller? Han hade faktiskt lovat att berätta om de stora, muskulösa, mystiska killarna. Hade han glömt det?
”Hallå!” ropade jag efter honom lite tjurigt.” Har du inte glömt något eller?”
”Han stannade tvärt och vände sig långsamt om.
”Vadå?” frågade han och började titta runt motorcykeln. Såklart spelade han dum och retsam för att inte behöva berätta. Jag suckade.
”Du skulle berätta för mig om dem där killarna vid stranden.” svarade jag och lade armarna i kors. Han såg plågad ut nu i ansiktet, men försökte dölja det men lyckades inte så bra med det.
”Kan vi inte ta det imorgon istället? Jag måste hjälpa pappa med en sak” sa han och vände sig om mot huset igen. Nu började jag faktiskt bli arg. Han hade faktiskt lovat mig att berätta.
”Du går inte in i huset och inte någon annanstans heller för den delen, förrän du berättar för mig!” sa jag bestämt. Han stannade till och en för en gångs skull var jag glad över att kunna stoppa honom med att bara använda rösten. Jag smålog lite för mig själv över tanken. Han tittade vädjande på mig att låta bli. Jag skakade på huvudet.
”Jag väntar” sa jag och försökte se uttråkad ut, som jag tror jag misslyckades med. När han såg hur jag såg ut eller i alla fall försökte se ut började han småskratta åt mig.
”Vad är det som är så kul?” undrade jag förbryllat och höjde ögonbrynen. Han blev genast allvarlig och gick fram till mig.
”Ok, jag berättar för dig.” sa han med en suck” Kom” Han tog sin ena hand på ryggsäcken och lyfte up den och den andra på min rygg och började gå mot huset.
När vi kom in i huset var pappa i köket och läste en annan tidning än den han hade läst på morgonen. När han märkte att vi kom in tittade han upp på hos och log ett pappaleende.
”Hej ungar!” sa han glatt och log.” Hur vad det på stranden då. Nessa?”
”Det var bara bra. Träffade några killar där.” svarade jag och log tillbaka. Jag tänkte precis fråga om pappa om han visste något om killarna, men Jacob hann före.
”Hon såg dem, pratade med dem också, Billy. Fattar du vad som skulle kunna hända!” sa han. nästan skrek han panikslaget till pappa. Lugnet han hade förut var som bortblåst. Pappa fick den där konstiga, tomma, rädda blicken som Jacob hade fått förut när han såg mig vid stranden. Den där blicken man har när man är rädd och chockad. Så det måste betyda att de stora killarna var ett par farliga personer. Några man skulle respektera. För inte ens pappa verkade säga något emot dem, fast han var äldre.
Jag sa ju att du inte skulle prata med dem! sa rösten jag hade förut i huvudet på stranden.
Det gör bara saker och ting värre. Titta nu vad du har ställt till med! fortsatte den irriterande rösten i mitt huvud.
”Håll käften!” mumlade jag åt rösten.
”Sa du något?” frågade Jacob tvärt.
”Eemm...va! Nej jag sa inget, pratar bara lite för mig själv.” svarade jag och log ett falskt leende. Fast rösten hade på sätt och vis rätt. Vad fan tänkte jag med? Jag skulle bara vara mitt vanliga jag, blyg, rädd, smart. Inte den där personen som var tillgjord och katig. Jag kommer aldrig mer att göra så mot mig själv. Aldrig. För nu vet jag att det bara leder till trubbel. Jag suckade lite tyst och såg att pappa tittade bekymmersamt ner i bordsskivan och rynkade ögonbrynen.
Som jag sa, det jag hade gjort var verkligen inte bra. Idiot! Tänkte jag för mig själv. Jag satte mig på stolen bredvid mig och tittade på Jacob och sen på pappa. Båda såg likadana ut, bekymmersamma och oroliga på samma gång. Efter fem minuters tystnad orkade jag inte mer av den spända stämningen, så jag beslutade mig för att ta ton.
”Okey, har ni kanske några förslag på vad vi ska göra åt det här då? mumlade jag och tittade ut genom fönstret. Jag vet att det låter löjligt, men det var det första jag kom på att jag skulle säga. Jag bara hatar när det blir fel!
”Jag vet faktiskt inte vad vi ska göra, gumman. Allt det här är inte ditt fel. Du visste inget om dem. Det var snarare mitt och Jacobs fel att vi inte berättade det för dig innan. Eller hur min son?”sa pappa och tittade up på Jacob.
”Antar det.” sa Jacob surt och lutade sig mot diskbänken med armarna i kors över bröstet.
Okej, pappa har förlåtit mig men inte min bror. Bara halva skulden kvar då.
”Jag tror nog att jag ringer till Harry och frågar om han kan komma över och hämta mig.” sa pappa och rullade iväg till telefonen, som hängde på vardagsrumsväggen.
Jag vände blicken från pappa mot Jacob och såg frågande ut. Han hade faktiskt inte berättat vilka killarna var och vad de gjorde.
”Jag berättar när pappa har åkt. Han vet redan allt om det här” svarade han på mina tankar och tittade åt pappas håll, där han stod eller rättare sagt satt i sin rullstol och pratade glatt med Harry i telefon.
Tio minuter senare hade pappa åkt iväg tillsammans med Harry och de skulle fortsätta vidare till polischef Swan, som bodde i Forks med sin 17- åriga dotter Bella.
Jag tittade ännu en gång frågande på honom medan han stängde dörren och satte sig mitt emot mig. Han mötte min blick och suckade.
”Jag antar att jag inte kommer undan längre, va?” frågade han och tittade ut genom fönstret.
”Nej, det kan du inte. Du har redan använt alla tre livlinor.” sa jag och försökte titta in i hans ögon.
”Jag vet inte hur jag ska börja?” sa han bara, och kliade sig i nacken.
”Det spelar ingen roll hur du än börjar. Bara du berättar sanningen för mig.” Sa jag och lade min hand på hans som låg på bordet.” Kommer du ihåg när vi var små? Innan mamma flydde här ifrån med mig.” Han sa igenting, bara tittade på våra händer, som låg på varandra. Jag suckade .”Vi sa att vi aldrig skulle ha hemligheter för varandra. Även om det kanske inte var så tydligt, för att jag bara var tre år och knappt kunde prata och du var sex år och dum nog att låtsas att fatta vad jag sa.” sa jag med ett leende men det gick snabbt över till allvarlighet.” Men vi kan väl lova varandra det nu, när vi är tio år äldre båda två och kan förstå varandra. Lova mig det.”
Han vände sin blick från fönstret till mig och smålog över minnena från förr.
”Okey, killarna vi möte idag på stranden är farliga, mäktiga. Jag var en gång bästa kompis med en av dem. Det var Embry Call, den minsta  av dem. Kommer du ihåg honom?” Den minsta? Vad snackar han om? Alla såg lika gigantiska ut i mina ögon.
”Sam var den första som blev sådär. Konstig. Efter en månad eller så blev Paul precis likadan och började följa efter Sam. Men det tog längre tid för Jared att bli så, och nu Embry. Min allra bästa vän, eller jag menar, den som var min bästa vän.” sa han och fortsatte att titta på våra händer. Det här hade verkligen pågått länge. Men egentligen varför? Varför gjorde ingen någonting åt det? Så farliga tror jag inte att de är.
”När märkte du det? Och hur blev dem konstiga? De kan ju inte bli det av en ren slump eller?” frågade jag snabbt och tittade oroligt på honom. Han suckade ännu en gång. ”Det började med att alla fyra, inte samtidigt, började skolka från skolan. Först från några lektioner, dagar och till slut blev det veckor och de kom aldrig mer tillbaka till skolan. Sen hade alla plötsligt rakat av sig håret, tatuerat sig, blivit allt större och tappade lätt humöret.”
”Humm. Undrar vad det beror på? Mumlade jag mest för mig själv men han hörde det.
”Jag vet inte, och det är det som skrämmer mig.” sa han och tittade besviket ut genom fönstret igen. Plötsligt tittade han upp och såg mig sitta där alldeles fundersam och lite chockad. Han sträckte fram båda armarna mot mig, jag log och reste mig från min stol, gick runt bordet och satte mig i hans famn. Den var alldeles varm och skön. Jag lutade mitt huvud mot hans axel medan han sa:
”Jag kommer aldrig låta dem skada dig, inte ens röra dig.” När han sa det kramade han om mig hårdare. Usch, vad stark han var. Jag höll nästan på att tappa andan, men var ändå glad att få vara här i hans varma björnfamn.
”Jake – k – an – in – te – a – n - d – as!” Stammade jag tyst. Han småskrattade och lättade lite armarna runt mig, men så att han fortfarande hade båda armarna runt mig.
”Nessa, jag ska försöka att skydda dig, men skulle uppskatta lite hjälp på traven.” sa han och lutade sitt huvud mot mitt huvud.
”Vad vill du att jag ska göra?” frågade jag nyfiket.
”Lova mig att åtminstone försöka hålla dig borta från dem i fortsättningen. Lova mig det.” sa han bestämt. Jag förstod inte riktigt hur killarna skulle kunna vara farliga, men jag skulle lova Jacob att hålla mig undan ifrån dem i alla fall.
” Jag lovar” mumlade jag och tittade upp mot hans ansikte och såg att han plågades. Plågades, för jag var dum i huvudet nog att gå fram och börja snacka med dem.
”Tack” sa han lättat och kysste mig på hjässan.

Jag fattade inte att tiden hade gått så fort, när jag tänkte tillbaka i tiden och såg på klockan. Den var redan tio. Jag lade ifrån mig ritblocket och blyertspennan och bestämde mig att det var dags att lägga sig.
/Julia

Jag vaknade nästa morgon av ett dånande ljud från garaget. Jag tittade på min väckarklocka, som stod på nattduksbordet bredvid min säng. Kvart i nio visade den. Jag bestämde mig för att gå upp. Inte en chans att jag skulle kunna somna om i detta oväsen.
Jag slängde på mig ett par rena jeans och en vit T-shirt, som hade ett stort hästtryck på sig. Jag gick ut till köket där pappa satt vid vårt lilla matbord och läste morgontidningen.
”Godmorgon” sa han och tittade upp från tidningen med ett leende.
”Godmorgon, var är Jake?” frågade jag och tog en rostad brödskiva från brödkorgen, som stod mitt bordet. Jag satte mig snett emot pappa och började äta på min smörgås.
”Han är i garaget och röjer undan lite saker” svarade han och tog en klunk av sitt kaffe.
”Jag kanske borde hjälpa honom” sa jag och började resa mig upp.
”Nej!” sa han bestämt och tog tag i min högra hand. ”Jag menar, att han säkert ändå redan är klar snart.” sa han med en lugnare röst.
”Eeemm....okej” sa jag lite osäkert och satte mig ner igen och tog en tugga till av min rostade brödskiva.
Hade de några hemligheter för mig i garaget? Det kan väl inte vara något farligt där, eftersom pappa blev så rädd när jag sa att jag kanske skulle hjälpa Jake i garaget? Mitt i mitt grubblande kom Jake instormandes genom dörren.
”Hej Billy och godmorgon Nessa” sa Jake med ett leende.
”Godmorgon” svarade jag. ”Vad har du gjort i garaget?” Det kanske skulle hjälpa mig med att få veta mer om deras hemlighet, som de verkar ha för mig.
Pappa och Jake tittade på varandra med en blick, som jag aldrig hade sett förut och som jag inte kunde tolka.
”Eeemmm...inget speciellt. Det var väl dags att rensa där bland allt skrot vi har där.”
Visst va. Men inte hjälpte det inte. Jag hatar verkligen när folk har hemligheter för mig. Jag suckade besviket.
”Vad?” frågade Jacob och tog en macka från brödkorgen och lutade sig mot diskbänken.
”Inget. Bara hoppades på att du skulle säga något annat än det.” sa jag och tittade ner i bordskivan.
”Som vad, får man fråga?” sa han förbryllat.
”Inte vet jag? Men det känns redan nu som om ni har hemligheter för mig”
Fortsätt att spela dumma ni. För eller senare ska det fram.
Billy lade tidningen på bordet och bytte ämne.
”Så Nessa. Vad hade du tänkt göra idag då?” frågade han nyfiket.
”Eeemm...vet inte riktigt?” svarade jag och tog en klunk av min apelsinjuice. Vad skulle jag göra egentligen? Kanske gå till skogen en sväng och bara titta på den vackra naturen? Eller kanske gå till stranden? Ja, det skulle jag göra och så kan jag ta med mig mitt ritblock och penna.
”Nu vet jag!” sa jag glatt.” Jag kanske kan gå till stranden och så kan jag ta med mitt ritblock och en penna.”
”Ja! Vilken toppenidé! Jag kan ge dig skjuts dit med min motorcykel om du vill? För jag ska ändå in till Forks och köpa några saker.” sa Jake med en entusiasm i rösten. Jag förstod att de ville få bort mig från huset så att de kunde fortsätta med deras lilla hemlighet bakom ryggen på mig. Men men, jag gillade trots allt överraskningar.
”Ok, låter bra” sa jag lite nonchalant.
”Toppen!” sa Jacob glatt.

Någon timme senare satt jag bakom Jacob på hans motorcykel med en ryggsäck på mig, som innerhöll mitt blommiga ritblock, mitt svarta pennskrin och en kamera, som jag fått av mamma förfa julen.
Det här var inte första gången jag åkte motorcykel. Jag hade åkt ett par gånger med min mammas ”nya” kille efter pappa, John Lewis, som innan han flyttade till New York bodde i London. Jag brukade ibland få skjuts av honom till skolan. Han hade också lärt mig lite om vad alla delar heter och så, men jag fick aldrig köra. Men det kan jag faktiskt förstå att man inte vill låta en 11-åring åka motorcykel mitt i det trafikerade New York.
Jacob väckte mig ur mina minnen med ett brummande ljud från motorcykeln och jag hoppade till att skräck.
”Är du redo Nessa?” frågade han och gasade lite.
”Eemm....visst, antar det” sa jag lite osäkert. För jag hörde inte riktigt vad han sa och så åkte vi iväg med en väldig fart.

När vi kom fram till stranden stannade Jacob vid parkeringen och tittade ut över havet.
”Då var vi här” sa han med en blick jag inte kände igen.
Jag gick av motorcykeln, som gick på tomgång och såg ut över stranden. Inte en enda människa var där. Antar att man inte brukar bada och surfa när det är elva grader kallt i slutet av mars. Eller snarare det gjorde man bara inte.
Det var en ganska stor stenstrand med en några stora stenar och träd, och det var alldeles vindstilla men ingen sol. Vattnet låg där alldeles stilla som ett stort svart täcke.
”Jag antar att du klarar dig själv härifrån. Ring mig om du vill hem. Sticker iväg till Forks och köper lite saker där” sa Jacob efter en lång tystnad. Jag vände mig om mot honom och sa:
”Ok, det ska jag och ta det försiktigt bara”
”Såklart, ses!” Svarade han med himlande ögon och åkte iväg mot Forks.
”Ses” mumlade jag lite försent. Såklart att han tyckte att jag vara fånig med tanken på att han skulle skada sig med motorcykeln, för köra motorcykel kunde han minsann.
Jag fann ett stort träd med rötter, som såg ut som stockar, så jag satte mig ner och tog fram block och penna och började skissa. Jag visste faktiskt inte vad det skulle bli, men fortsatte att skissa.

När jag hade suttit där vid trädet alldeles själv, skissat och fotograferat det stilla havet i ungefär trettio minuter hörde jag fotsteg komma ett par meter ifrån vänster där jag satt. Jag tittade up och såg fyra gigantiska, muskulösa killar med bar överkropp komma långsamt emot gående mig.
Gud, vad stora de var. De ser ju heller inte så glada ut. Undra vad de gör här? För de ser ut att vara på solsemester. Det enda de hade på sig var ett par avklippta jeans och de gick barfota. Aj, bara genom att tänka på att gå barfota på den här steniga stranden, stack det till i fötterna, som det borde ha gjort om man gick barfota. För guds skull, det är elva grader kallt ute, det är mars inte juli och solen skiner dessutom inte snarare tvärtom. Inte ett solsken så långt ögat kan nå. Tänk om de är ett sådant där gäng som går och mobbar oskyldiga, ensamma, fega ungdomar i min ålder och neråt. De ser farliga ut och inger respekt. Jag kanske ska ringa Jake innan de ger sig på mig. De kanske tar mina saker och slänger i vattnet och sticker där ifrån så ingen fattar att det var dem.
Men vakna Vanessa! Var inte så jäkla feg! Det kan du vara någon annanstans och smita från allt farligt, men inte nu. Om du är modig nu kanske de ger dig lite respekt hädanefter. Men hur skulle det gå till? Kom igen nu Vanessa, visa var du går för! Gud vad jobbigt det var med alla röster i mitt huvud, så jag bestämde mig för att fråga vad de ville mig. Plus att jag ville veta vilka de är och varför de klär sig som om det vore juli istället för mars.
Jag tog ett djupt andetag, bad till Gud att jag skulle klara mig och reste mig upp och gick emot dem. Jag stannade några meter ifrån dem och tittade på dem från topp till tå. Alla såg likadana ut. Kort svart hår, mörkbruna ögon - som jag-, muskulösa, bara klädda i avklippta jeans och alla såg allvarliga ut.
”Vilka är ni?” frågade jag och lade armarna i kors.
”Vi?” sa den som stod längst fram och var störst.
”Ja, ni. Ser ni några andra här eller?” sa jag lite stöddigare och tittade mig omkring.
”Jag heter Sam Uley. Det här är Paul, Jered och Embry. Vi går runt här och bevakar området, ser om allt är som det ska.” sa han som tydligen hette Sam Uley.
”Vem är du då? Och vad gör du här?” sa han som hette Paul, som stod på Sams högra sida, stöddigt precis som jag.
”Jag heter Vanessa Black och flyttade hit igår till min pappa och storebror Billy och Jacob Black. Och vad jag gör här? Såg ni inte det förut eller? Jag är bara här och njuter av havet och utsikten, får man inte det eller?” Gud vad är det jag säger? Jag har aldrig varit så här säker på vad jag ska säga till någon i hela mitt mobbade liv. Inte ens till mamma. Plus att de är ju inte ens några jag känner!
”Så du är Jacobs lillasyster alltså? Varför flyttade du egentligen hit? Hade du inte tillräckligt bra i härliga New York? Och så du flyttade du hit till kalla, regniga Forks Washinton?” frågade han som hete Embry.
Ånej, inte New York! Inte igen! Hade verkligen ingen lust att börja gråta framför dem när jag påmindes om mamma. Men en sak var väl bra. De visste redan om att jag hade bott i New York och att jag var Jacobs lillasyster. Skönt, då slapp jag den historien. Så de kände alltså Jacob?
” Det är lite känsligt och privat om varför jag flyttade hit. Klarar liksom inte av att berätta. Om ni så gärna vill veta varför, fråga då min pappa eller Jacob. De verkar ni ju känna så bra.” sa jag med gråten i halsen. Inte gråta, inte gråta. Tänkte jag för mig själv.
”Vi förstår” sa Sam samtidigt som en motorcykel hördes från parkeringen. Jag vände mig om  mot ljudet och såg Jacob med uppspärrade ögon springandes mot oss i full fart. Vad är det som är fel? Har pappa vält med rullstolen eller? Har huset börjat brinna?
” Hej, Jacob!” Ropade jag glatt och vinkade ivrigt till honom. Men han vinkade inte tillbaka. Han log inte ens mot mig. Istället såg han arg, orolig och rädd ut på samma gång. När han kom fram till oss tog han tag i min ena arm och gick några meter lägre bort så att de andra inte kunde höra oss.
”Vad tror du att du gör?” sa han med en orolig, nästan skrämmande röst. Okej, inget hade hänt hemma i alla fall. Och det var väl bra. Men det jag hade gjort, verkade som att det inte var bra gjort. Jag fattade inte vad jag hade gjort för fel?
”Jag började bara prata med killarna där borta” sa jag och nickade åt deras håll. ”Är det något konstigt med det eller?”
”Det är inte vilka killar som helst. De är speciella, mäktiga och farliga.” sa han klagande.
”Varför är de farliga?” undrade jag och höjde ögonbrynen, som om det vore ett skämt.
”Det ska du få reda på, men först åker vi hem” sa han och ledde mig mot hans motorcykel.
/Julia

”Ja. Du, Jacob, Leah och Seth. Leah är 17 år och Seth är 15 år gammal. Det är ett par rediga ungar det” sa han belåtet.
Jag tittade ut genom fönstret igen och såg bara skog och skog. Jag suckade och lutade huvudet mot fönstret. Jag höll precis på att somna när Jacob sa glatt:
”Nu är vi framme.”
Jag vaknade till och tittade rakt fram mellan pappa och Jake. Det var ett ganska stor gult hus –  i alla fall större en vårat – med vita fasader. Vi parkerade bredvid en stor grå bil som stod framför det gula huset.
Vi han knappt kliva ur bilen när dörren slog upp till huset. Det var en kvinna med långt svart hår som var uppsatt i en snygg hästsvans. Hon hade ett par vanliga jeans och en grå långärmad tröja. Det var antagligen Sue, mamman i familjen. Hon kom fram till oss med resten av familjen i släptåg. Efter Sue kom en rätt så stadig man med axellångt svart/gråt hår som pappa. Han hade en vanlig rutig skjorta med ett par vanliga jeans till. Det var antagligen Harry, pappan i familjen. Några steg efter Harry kom en kille något kortare än Jacob. Han bar hade på sig en svart T- shirt med ett tryck på och han hade också jeans till. Det måste ju vara Seth. Sist i tåget kom antagligen Leah som hade utsläppt långt fint hår ungefär till brösten. Hon hade på sig ett linne med en rutig skjorta ovan på och självklart jeans till som alla andra i familjen Clearwaters. Jag började nästan skratta av att tänka på det.
När jag hade kommit ut ur bilen var Jacob och pappa redan i Sues armar. Jag gick fram till dem och ställde mig bredvid pappa.
”Välkomna hit måste jag säga. Kul att ni ville komma!” sa Sue glatt.
”Tack för att vi fick komma.” svarade pappa, och sedan pekade han på mig.” Så detta är min dotter Vanesssa. Det var ett tag sen va?” han la sin ena arm rumt mina axlar och kramade mig löst. Sue tittade bort från pappa och tittade på mig med stora ögon, som om hon inte har sett mig på flera år. Vilket var sant.
”Hej” sa jag lite försiktigt.
”Nämen gud så stor du har blivit. Och vacker, alldeles lik sin mor up i dagen.” Sedan kramade hon om mig hårt och länge. När hon sa mor kändes det som om jag fick en kniv rakt in i bröstet. Och fick tillbaka de hemska minnena från januari tidigare i år:

Det var mörkt ute. Jag satt vid det dukade bordet och gjorde läxor tills ett matte prov jag skulle ha om fyra dagar. Jag hade precis lagat lasagne till mamma och mig, som stod i ugnen nu.
Jag tittade på klockan, åtta. Mamma brukade sluta sent men inte så sent. Det var antagligen något strul på jobbet som vanligt. Jag fokuserade på mina matte tal som man skulle träna på till provet igen och räknade. Det var bara enkel repetition på division och gånger, så det gick rätt så snabbt.
När jag blev klar med matten var klockan halv nio. Jag bestämde mig för att ringa henne och fråga vart hon har tagit vägen. Jag tog up min iphone och klickade på mammas numer och ring. Det gick fram många signaler innan hennes telefonsvarare sattes på. Jag bestämde mig för att lämna ett meddelande.
”Hej mamma, det är jag Vanessa. Jag bara undrar vart du har tagit vägen för klockan är halv nio. Ring så fort du kan när du hör detta. Maten står förresten på bordet. Hejdå.” Jag tog en djup suck och bestämde mig för att börja äta innan maten blev alldeles för kall. Jag satt där alldeles ensam och fridfullt med min nya bok vid sidan av talriken medan jag åt min lasagne. Plötsligt ringde vår hemtelefon och jag rusade fram till den och svara de glatt. Och hoppades på att det var mamma som hade hört mitt meddelande.
”Vanessa här”
”Hej, Vanessa. Det är Dr.Bergess du talar med.” Min glädje blåste ut. Jag undrade vad han ville mig, eller han kanske ville nå mamma om något.
”Jo det är så här att du måste komma till sjukhuset nu med det samma.” Fortsatte han med en dyster ton. Vad skulle jag göra på sjukhuset? Detta bara stämde inte. Var det något som hade hänt mamma? Nej det kunde det inte ha gjort. För då skulle hon ha ringt med det samma.
”Vad är det som har hänt?” Frågade jag förbryllat. Det blev tyst i luren.
”Jag är rädd att din mamma Kate Black har gått bort.” Sa han med samma röst som förut. Jag blev alldeles tyst och satte mig på golvet bredvid bordet i hallen där telefonen ska stå. Jag satt där tyst länge med telefonen mot örat och bara stirrade tomt framför mig.
”Hallå, är du där?” Frågade Dr.Bergess  oroligt.” Jag vet att det känns väldigt jobbigt och chockande men skulle du så gärna komma över hit till sjukhuset med det samma?”
Jobbigt, chockande? Det var bara början. Visste han hur det kändes att mista någon som man stod så nära. En som gjorde så att det jobbiga livet blev mycket lättare för mig? Visste han det?!
”Ja, jag kommer.” Sa jag bara med en darrande röst och la på. Jag att där med telefonen bredvid mig och kände att tårarna började komma långsamt rinnandes ner från mina kinder.

När jag kom till sjukhuset var det en läkare som stod utanför ingången och väntade på mig. Antagligen var det Dr.Burges. som skulle visa mig vägen till mammas rum där hennes.... dödda kropp var. Det var svårt att tänka det sista tre orden.
Jag fram till honom och han sträckte fram sin hand mot min. Vi skakade hand med varandra och gick in i värmen.
”Det är alltså du som är Vanessa?” sa han medans vi gick i en lång korridor som var full utav patienter som antagligen skulle hem.
”Japp, det är jag” mumlade jag och såg att vi stod utanför en hiss. Han tryckte på neråt knapen och stoppade sedan den i ena byxfickan. Han hade en vit rock och ett stetoskop runt halsen precis som läkare ska ha. Vi gick in i hissen och han tyckte ännu en gång på en knap där det stod 7. Det var ett stort sjukhus det här. Den hade 20 våningar och säkert flera hundratals rum.
”Dr.Burgess  jag bara undra hur allt detta hände?” Frågade jag med en darrande röst. Jag hade faktisk inte fått reda på vad som hade hänt med mamma, vilket jag tyckte var konstigt. Var det typ inte det första man skulle säga till en person som kände en som hade dött? Var typ inte det som var det viktigaste att få reda på ?
Dr.Burgess tog en djup suck och tittade ner i golvet.
” Det ända vi fick reda på av ambulanspersonalen var att hon hade slirat med bilen och snurrat runt i flera varv och hamnade tillslut upp och ner med bilen.” Han såg väldigt bekymrad ut.” När dem kom fram med henne till sjukhuset var hon svårt skadad med ett brutet ben, hjärnskakning och hon hade också svårt att andas. Vi försökte göra allt men vi han inte i tid tyvärr. Och det sista hon sa var att ta hand om min dotter Vanessa.” Jag hade inte märkt förens nu att mina ögon var alldeles blanka av tårar och mina kinder alldeles blöta.
Vi kom till våningen 7 och gick sedan rakt fram till ett rum som var rakt mot där hissen stod. Dr.Burgess öppnade dörren och jag såg att mamma låg där på en brits i sjukhuskläder. Jag satte mig på stolen bredvid britsen och tog hennes hand och kramade den hårt. Jag satt där och bara tittade på hennes livlösa kropp. Jag tog lade försiktigt huvudet och började gråta ännu mer. Jag hade inte ens fått säga hejdå ordenligt. Och jag kom så väl ihåg det sista hon sa innan hon gick till jobbet:” Ta väl hand om dig nu och låt inget hända dig. För vi har bara varandra”. Då tyckte jag att det lätt tjatigt för hon brukade alltid säga så varje morgon, men inte nu. För det var hon som hade svikit mig. Det var hon som hade gjort det, som vi båda två fruktade som mest att det skulle hända oss. Jag bra satt där bredvid min döda mamma och grät tills jag somnade.

Efter den tiden fick jag bo hos min bästa kompis och ända kompis Taylor.
”Vanessa kommer du någon gång eller?!” Det var Seth som ropade. Jag hade inte ens märkt att Sue hade släppt taget om mig och hade gått in i huset. Jag tittade åt Seths håll och sprang fram till honom där han stod vid dörren. Vi gick in tillsammans till deras kök där alla redan satt runt bordet och pratade hej vilt. Jag satte mig mellan pappa och Seth. Mumms vad det luktade gott. Det var grillspett med klyft potatis. Det som var så gått.
Vi satt och åt i tystnad en stund, men Sue bröt den snabbt och sa:
”Så Vanessa. Hur var det i New York då. Är det inte lite konstigt att flytta från en stor stad till en liten stad som Forks?” Ånej, nu kom det up igen.  Varje gång jag hör någon säga New York fick jag en konstig smärtsam känsla i magen. För när New York minerna kom up, kom även mamma minerna up. Det blev ännu smärtsammare och jag bara kände att jag inte klarade av mer! Jag måste ut härifrån och tänka klart.
”Eeemm... ursäkta mig.” Sa jag lite försiktigt och sprang ut genom den olåsta dörren och lutade mig mot den närmsta väggen och sjönk sakta ner mot det fuktiga gräset. Jag kände hur tårarna försökte komma ut ifrån mina tårfyllda ögon och jag försökte kämpa emot. Men mina känslor ville en annan väg. Mina tårar började sakta rinna nerför mina kinder och jag lade huvudet i knäet och började gråta utan några snyftningar.
Några sekunder senare kom Jacob ut och satte sig bredvid mig. Han strök sin hand up och ner på min rygg och var alldeles tyst. Han visste hur jag kände mig. För vi båda hade förlorat mamma. Men han hade inte känt henne lika bra som jag för att dem skilde sig när han bara var sex år.
Efter en stund tog jag up huvudet och torkade bort tårarna från mina röda ögon. Jag tittade up på hans ansikte och märkte att han inte tittade på mig, han tittade som jag gjorde förut rakt fram.
”Förlåt mig” snyftade jag och torkade bort en vilsen tår som rann ner från min ena kind.
”Det gör inget, jag förstår dig. Jag känner precis samma sak fast inte lika starkt som du. Men du har rätt att säga nej till att prata om New.... jag menar, du vet vad. Det är helt okej.” Sa han och tog sin ena arm runt min axel och kramade den lätt. Jag lade mitt huvud mot hans ena axel och suckade djupt.
”Jag kan bara fortfarande inte fatta det. Att hon inte längre finns i mitt liv.” Sa jag med en darrande röst.
”Jag vet. Och jag vet också att du kommer att få det lika bra här med mig och pappa som du hade det med mamma.” Sa han och log mot mig. Jag tittade up på honom med tår fyllda ögon.
”Lova det.” Mumlade jag. Han tittade in i mina tårfyllda ögon och sa:
”Jag lovar”
Med det reste han sig up och sträckte ut sin hand mot mig. Jag lade min hand i hans och reste mig up och jag torkade bort dem sista tårarna och vi gick in till dem andra som om inget utav detta hade hänt.


JAG TYCKER DET ÄR JÄTTEBRA, ALLA GER NU JOHANNA EN STOR APPLÅD! :D
/Julia

Här är kapitel ett! ;)

“Taxi!”, ropade jag högt och sträckte ut handen. Då kom det precis en taxi in till kanten där jag stod.
”Hej”, sa chauffören vänligt. ”Vart ska du någonstans?”
”Jag tänkte åka till La Push, min pappa och bror bor där”, förklarade jag.
”Och vad heter din pappa då?”
”Billy Black”
”Okej, det ska nog gå bra” sa taxi chauffören samtidigt som han skrev in någon adress i sin GPS . Hoppa in så länge, så tar jag dina väskor.” Han öppnade sin dörr och gick runt bilen för att ta mina två stora resväskor och lyfte in dem i bakluckan. Jag klev in i bilen och satte mig ner med en stor lättnad och trötthet. Det hade varit en lång dag och jag var trött i benen, eller snarare hela kroppen. Men nu var jag äntligen på väg ”hem” där min pappa Billy och min storebror Jacob bor. Det var så länge sedan jag såg dem sist, att jag nästan blev lite nervös av att tänka på att jag skulle träffa dem om bara några timmar. Jag kommer svagt ihåg när jag såg dem senast, plus att mamma också har berättat lite.

Jag hade nyss fyllt tre, och Jacob var 6 år. Vi bodde då i den röda lilla stugan i La Push, som Billy och Jacob fortfarande bor i . Det var i början av juni det hände. Jag och Jacob satt vid matsalsbordet och ritade med pyjamasar på oss. Mina äldre tvillingsystrar Rachel och Rebecka var i vardagsrummet och tittade på tv när mamma och pappa kom inrusande från köksdörren i huset.
”Jag har ju sagt att den här jobbmöjligheten betyder mycket för mig, och att jag får en chans att gå ett steg framåt i min karriär som advokat!”, sa mamma, lite för högt och upprört för att jag skulle känna mig trygg. Samma gamla visa. För henne var jobbet första prioritet. Det gick till och med före både familj och vänner.
”Så du tänker åka till New York med din karriär på spel istället för att stanna och tänka på din familj, va!”, skrek pappa tillbaka. Jag stod bakom Jacobs rygg, som för att ta skydd, och kikade fram bakom hans arm. Rachel och Rebecka hade också kommit in i köket och ställde sig bakom mig och Jacob.
”Varför skriker de på varandra?” frågade jag ängsligt och vände mig mot Rebecka och Rachel. Rebecka lyfte up mig till sin famn och sa:
”Jag vet inte riktigt? Det är bara något om mammas jobb som de bråkar över igen. Det ordnar sig Nessa” Och sedan pussade hon mig på kinden och lade sin hand över mitt huvud och pressade det mot sin axel.
”Det är nog bäst att vi går och lägger oss. Klockan är ganska mycket” sa Rachel ” Jag tror de vill vara ifred en stund”, fortsatte hon sedan. ”Jake, kom” sa Rebecka och Rachel tog hans hand. När vi hade kommit halvvägs till våra sovrum hörde vi något som gjorde oss alla - utom jag- att stanna till.
”Nu har jag fått nog av ditt tjat om familjens bästa. Jag flyttar!” skrek mamma till pappa och började gå till deras sovrum. Pappa sprang förtvivlat efter.
”Du kan ju inte gå nu! Du kan väl i alla fall vänta tills imorgon när det är ljust?” sa han.
”Jag är ledsen men det är den ända utvägen jag har” sa hon och smekte honom på kinden. Sedan gick hon till oss alla fyra för att krama om oss. Hon tog mig sist. Hon kramade om mig hårt och kysste mig på kinden och sa farväl till alla och sen sprang hon ut till bilen med sin väska och med mig i famnen. Satte på mig säkerhetsbältet fort, slängde in väskan i bakluckan och satte sig i förarsätet för att köra iväg till det okända.
Jag kommer fortfarande ihåg det som igår. Det har gått snart 10 år sedan de skilde sig. Jag suckade djupt. Tills jag hörde en röst som avbröt mina tankar:
”Ursäkta Miss men vi är framme nu”, sa chauffören.
”Åh, tack så mycket för skjutsen hit” mumlade jag, och gav honom lite för mycket pengar. ”Du kan behålla växeln” fick jag ur mig, och log lite tafatt. Åh, typiskt... Varför var jag jämt så blyg? Jag hade alltid varit tystlåten. Och om jag träffade nya människor kunde jag knappt prata ordentligt, av all nervositet. Han gick ur bilen och tog ur mina väskor från bakluckan och gav dem till mig, jag tog emot dem och började gå långsamt mot huset.

Det var ett litet rött hus men ett hembyggt garage bredvid. Såg det ut som i alla fall. Precis som jag mindes det. När jag hade kommit halvvägs till huset öppnades dörren, och Billy och Jacob kom ut. Först kom pappa med sin rullstol, och Jacob tätt i hälarna. Vänta lite... rullstol!? När började pappa sitta i rullstol? Och Jacob... han var 16 nu, och typ över 1,80 m lång! Och en massa muskler, och långt svart hår, precis som Billy. Gud, saker och ting har verkligen förändrats mycket de senaste 10 åren.
”Hej Vanessa! Du ser ut att må på topp.” sa pappa. Jag stirrade på dem en väldig lång stund innan jag kunde tala.
”Hej” sa jag lite osäkert. Kul att se er igen. Ni ser också ut att må på topp.”
Jacob log mot mig och sa:
”Kom och ge din brorsa en stor bamse karm, va?” Jag släppte mina väskor och rusade fram till honom och kramade honom hårt och länge. Han lyfte upp mig från marken och snurrade runt. Jag kunde inte hålla mig längre och började tårar började rinna ner från mina ögon. Jag kände också att jag inte nästan inte kunde andas.
”J-jake kan in-n-te a-and-das” stönade jag. Han hörde och släppte mig.
”Oj, förlåt”
”Det gör inget, måste bara hämta andan” sa jag och andades djupt.
”Gråter du?” sade han och böjde sig ner, lade sin stora varma hand på min axel. Han drog ihop ögonbrynen med en ängslig blick.
”Så stark är han väl ändå inte” skrockade Billy bakom Jacob.
”Nej, jag är bara så glad att se er!” snyftade jag mellan tårarna. Jacob fick en skratt-attack och alla spår av bekymmer försvann ur hans ansikte. Han skrattade så mycket att han ramlade ner på marken och hukade sig med händerna om magen. Billy brast sedan också ut i ett dånande skratt, bakom mig, och jag blev så rädd att jag också ramlade ner på marken. Där låg vi och gapskrattade, och Billy, eller ja, min pappa, satt i sin rullstol. Familjen var samlad, och det kunde inte bli bättre.
”Nej, men hörru du.” sa Jacob och blev genast allvarlig. Vi reste oss upp och han torkade försiktigt bort mina tårar med sin jättehand. ”Vi har annat att göra”
Jacob tog min ena väska och jag tog den andra och vi gick alla in i det lilla röda huset som nu var mitt hem. Igen.

När vi kom in i huset var det först ett litet kök vi passerade. Det fanns ett litet matbord för tre mot en av de längsta väggarna med ett fönster. Vid den andra långa väggen av rummet var det bänkar med alla möjliga saker som man brukar har i ett kök. Nästa rum var vardagsrummet. Det var lite större än köket. I mitten av rummet fanns det en soffa tör två och en fåtölj som var bruna. Mittemot soffan var det en stor grå tv. Ingen lyx här inte, men allt va anpassat så att precis en rullstol kan få plats.
Till slut kom vi till mitt blivande rum. Det var näst längst bort av den lilla korridoren.
”Det var Rebeckas och Rachels rum innan, men eftersom dem inte bor här längre får det bli ditt rum nu” sa pappa som jag inte hade märkt att han hade kommit efter mig. Han log mot mig och gjorde en gest åt att jag skulle gå in i mitt nya rum.
Rummet var inte så stort. Men det fick i alla fall plats med en säng som stod i ena hörnet, ett skrivbord med lampa som stod mot rummets ända fönster och en byrålåda som jag kunde lägga alla mina kläder i.

Mitt gamla rum i New York var större. Jag och mamma bodde i en utav det lyxigaste lägenhets områdena i stan. Vi bodde på tredje våningen av fem och hade utsikt av en liten park. Jag hade alltid suttit på vår balkong och ritade nar jag var ledsen eller bekymrad om det hade hänt något i skolan tidigare på dagen.
Fast jag hade en mamma som var en utav dem kändaste advokaterna i New York blev jag ändå mobbad i skolan gång på gång. Mamma sa alltid till mig att det var en bördan man fick stå ut med. Och att det fanns folk som hade svårare än jag. När jag satt i hennes knä om kvällarna och grät.

Jag väckte mig ur mina tankar från förr och gick in i mitt rum. Jag ställde min stora väska bredvid sängen och tittade ut genom fönstret. Det var en liten öppen slätt som var omringad av skog. Det var alldeles tomt där förutom massviss med ruttet gräs som svajade med vinden. Inte mycket att se.
När jag vände mig om såg jag Jacob ställa min andra resväska bredvid min andra.
”Jaha” sa pappa från dörröppningen och vänder rullstolen riktad mot vardagsrummet och tittad på mig.” Jag och Jacob är och tittar på tv, medans du packar upp. Du vill väl det?” sa han frågande och höjde ögonbrynen.
Igentligen det ända jag skulle vilja göra nu är att lägga mig på sängen och somna. Men på andra sidan var det lika bra så var det gjort.
Jag nickade till svar och såg Jacob gå ut från mitt rum med pappa mot tv, medans jag la min ena resväska på sängen och började packa ur alla kläder till byrån. Jag visste att dem vilje ge mig min egna lilla tid i mitt rum, för allt var så ny.

En halv timma senare stack Jacob in huvudet och sa:
”Är du klar?” frågade han. Jag ryckte till av hans plötsliga up kommande och vände mig om med en lugnande suck.
”Gud Jacob vad du skräms! Du kunde väl åtminstone knacka innan du säger något nästa gång? Och jag är nästan klar bara några plagg till så.” Jag vände mig om igen mot min väska ena väska som låg på sängen. Den andra som jag var klar hade jag lagt under sängen. Jacob harklade sig och sa:
”Vi hade tänkt oss att gå till Clearwaters och äta där. När dem hörde att du skulle komma ville dem gärna träffa dig så de erbjöd sig att bjuda oss på middag. Du kan pack up resten senare”
Med det gick han ut från mitt rum mot tv igen.
”Okej” sa jag precis när han hade gått. Jag lade in plagget i byrån som jag hade i handen, och gick ut till hallen där dem väntade på mig.
Jag satte på mina vita converse och min höftlånga vår jacka. Vi gick ut till bilen. Jag satte mig där back medans Jacob hjälpte pappa in i bilen vid passager sätet. Jacob satte sig själv framför raten och startade motorn.
Jag tittade ut genom fönstret och började tänka på vilka som var Clearwaters. Jag undrade varför det kändes så bekant på något sätt. Jag bestämde mig för att fråga pappa.
”Pappa?”
”Ja, Vanessa?”svarade han.
”Jag undrade bara vilka Clearwaters är? Jag känner igen namnet, men kommer inte på vart?” frågade med en förbryllad blick mot pappa.
”Det är en familj som vi har känt i genrationer. Du och Jake lekte med dem sedan ni var små. Alla ni fyra var som syskon.”
”Alla fyra?”


Vad tycker ni? Själv tycker jag att det är jättejättejättejättejättejättejättejättejättejättejättejätte*Andas djupt*jättejättejättejättejättejättejättejättejättejättejättejättejättejättejättejättejättejätte bra! ;D
/Julia