Den natten ansåg jag att jag klarade mig själv utan blod så när vi dagen därpå träffades igen på samma ställe så var jag desperat. Vanan att få lite blod varje dag hade tagit form i mig och jag märkte på mig själv att jag blev väldigt otålig utan blod. Jag sa ingenting om det på hela dagen men jag tror han märkte det på mig för när vi satte oss ner igen vid eken så frågade han rakt ut om jag ville ha mera.

”Vad?” Frågade jag ändå, fast jag visste vad frågan betydde.

”Vill du ha mera, eehm blod?” Jag såg att det var spännande för honom. Hela intensiteten vibrerade runt honom. Jag kollade in i hans ögon och nickade, jag bet mig om läppen. Vad är det jag gör? Visst är det gott men jag kan inte börja snylta på en människa!

Han sträckte fram sin hand till mig och jag tog villigt emot den. Jag snittade lite med nageln precis där gårdagens oskyldiga snitt hade vart och tog snabbt en droppe och slickade sedan på såret så att det läkte.

Även denna gång kollade han på mig med fascinerade ögon.

”Varför låter du mig göra så där?” Jag satt fortfarande och kände smaken av blodet i min mun.

”Det är häftigt att se hur mycket du njuter av endast en droppe blod.” Han tog fram sitt block och gav det till mig. Jag kollade frågande på honom.

”Kolla i det, jag har ritat lite nytt. Men måste gå till en lektion, har prov nu. Vi ses.”

Och det gjorde vi, vi möttes dagen därpå han fick tillbaka sitt block och jag berömde honom såklart, och vi träffades på lunchrasten flera gånger efter det och han tog faktiskt fram mina bra sidor och fick mig att skratta flera gånger. Jag fick också demonstrera för honom hur stark jag var genom att krossa en sten in till stoft. Fast han anade säkert att jag kunde göra tusen gånger så mycket.

Jag såg inte till tjejen som luktade sådär speciellt tills en dag då hon satt vid sitt skåp och lyssnade på musik. Jag kollade skeptiskt på golvet, ifall hon kunde se det jag såg så skulle hon inte sätta sig där. Där fanns allt annat än renlighet. Men jag satte mig ner bredvid henne ändå och sa hej.

”Ursäkta, lyssnade på musik så hörde inte vad du sa.” sa hon efter att ha tagit ut hörlurarna.

”Jag sa bara hej.”

”Okej, hej.” Hon satte i hörlurarna och jag lutade huvudet bakåt mot skåpen.

Jag stirrade stint framför mig och tog in allting, allt från sprickan på väggen som de försökt täcka över med en affisch till en flickas blåmärken som man skymtade kring överarmen. Jag insåg också hur många hatord som uttalades i en skola, i alla fall var tionde sekund jag lyssnade så hörde jag ett glåpord sägas till någon annan.

Sen hörde jag något som fångade mitt intresse. Det var tre tjejer, som jag insätt var de ”populära” tjejerna här på skolan. De satt och snackade om mig och Wilma, jag hade tidigare tagit reda på att min skåpsgranne hette Wilma.

Jag lyssnade med stort intresse och insåg att det jag hörde svarade på min fråga angående hennes doft. Hon bor på en lamagård, lamagård. Jag struntade i hur det lät och insåg varför hon luktade lite djuriskt. Lamadoft kände man inte alltför ofta så det var därför jag inte känt igen det. Det var väll därför hon alltid satt ensam här på rasterna. Alla andra kommer från staden och villaområdet i närheten.  Jag tänkte inte så mycket längre på hur dumt hela ”Wilma” grejen var och ignorerade henne sedan totalt.

De tre tjejerna hade för ett tag sen avbrutit sig i sitt pratande när några killar kom och ställde sig vid dem och de lät så mycket att alla i korridoren vände sig mot dem.  Attentionwhores

Jag såg Tyler satt en bit bort och skissade i sitt block, så jag reste mig och började i mänsklig takt gå emot honom. När han såg att jag började närma mig så gömde han blocket.

”Vad nu, får jag inte se vad du gör?” Jag hade inte hunnit se någonting så jag lät honom hållas och ryckte inte ut blocket ur handen på honom. Kanske pågrund av att jag inte ville att han skulle blöda igen så alla får se hur jag slickar hans hand.

”Det är inte klart, lovar att du får se sen.”

”Okej, bara du lovar.”

”Lovar.” Han drog upp ena mungipan i ett litet halvdiskret leende som fick mig att börja le med.

”Får jag sätta mig eller? Du kanske har lektion snart?”

”Du inser väll att alla stirrar på oss?” sa han utan att sänka rösten. Jag kände väl till alla blickar som var riktad mot oss. Till och med de populära hade tystnat och iakttog oss nu med intresse.

”Jag har inget emot det, har du?” sa jag lekfullt och satte mig ner bredvid honom. Efter ett tag insåg alla blickar att vi inte var så intressanta där vi satt och babblade om musik, konst och böcker.

Jag insåg att jag skulle till en lektion tio minuter efter att den börjat och fick anstränga mig för att springa dit i mänsklig fart.

”Ursäkta att jag är sen, tog fel på tiden.” jag letade mig fram till den bänk jag brukade ha och slog upp samma sida som min bordskamrat Shara hade uppe. När alla sen började övergå till eget arbete så vände sig Shara mot mig.

”Vad har du som alla andra inte har! Shit alltså Tyler, att du lyckats få honom!” Hon sa allting så snabbt att det verkar som om hon bara har väntat på att få det ur sig. ”Jag såg att du satt med honom så jag ville inte säga något när vi började, men shit.” Shara var faktiskt riktigt snäll, hon var en av de få som jag faktiskt umgicks lite med på rasterna. Hon var riktigt söt, lite mullig men det tillförde bara en liten touch till hennes personlighet. Stora nötbruna ögon till guldlocke hår och en urgullig lite lolita-härmande stil fast mycket mera avskalad.

”Vad? Jag har inte honom.” Hon verkade inte ha hört mig och fortsatte;

”Men alltså jag fattar du är ju grymt snygg, men alltså han brukar ju inte gilla det precis. Alltså han har verkligen nobbat alla tjejer här i skolan! Men shit han är så snygg, och så är han ju ett år äldre.” Eller några hundra år yngre. Men jag hade aldrig sätt på Tyler som snygg, bara ett trevligt sällskap som erbjöd mig en droppe blod varje dag. Men när jag tänkte efter så såg han riktigt bra ut. Lång, snygg kropp lite sådär halvbiffig, mystiska mörka ögon som gjorde hela han, snygg benmuskulatur sen så hans läppar. Utan att jag insett det innan så insåg jag det nu att jag iakttagit han läppar, fylliga med blod.

”Haha, okej.” Det var det sista jag sa den lektionen. Shara satt och babblade på ganska mycket, så mycket så hon inte märkte att jag gled ur samtalet och bara stirrade ut genom fönstret.

Den lunchrasten träffade jag som vanligt Tyler vid den stora eken bakom skolan.  Jag iakttog honom på ett helt annat sätt än vad jag hade gjort tidigare, jag kollade in honom.

Han hade nu vant sig vid att jag brukade få någon droppe blod av honom så där han satt bredvid mig sträckte han fram sin hand. Men istället för att ta hans hand ville jag gå steget längre, jag tvekade lite innan jag gränslade honom där han satt och luktade på hans halspulsåder. Han blev lite rädd först märkte jag, han började darra lite.

”Är det okej att jag tar från halsen?” Viskade jag fram. Det var bra att jag frågade, jag fick hans förtroende för jag kände hur darrandet började avta. Människor kunde inte förstå hur mycket godare det var att ta från halsen, med nytt syrerikt blod direkt från hjärtat. Godast var väll att ta direkt från bröstet, för där var det som råast men då skulle jag aldrig klara av att behärska mig.

”Jag litar på dig.” Han såg lite skeptisk och orolig ut men han talade sanning.

”Tack.” sa jag med en lättad utandning. Vet inte vad jag hade gjort ifall han sa nej, jag hade troligen gjort det ändå men på ett våldsammare sätt = jag hade nog dödat honom då. Jag snittade ett litet hål med min nagel och lite blod sipprade fram, inte mer än två droppar den här gången. Han ryckte till lite men sa ingenting. Jag la mina händer på hans axlar.

”Är du säker på att det är okej?” viskade jag i hans öra, jag kände vibrationerna mellan oss.

”Ja.” Men det skulle inte ha spelat någon roll vad han sa i det läget. Jag såg hur blodet i hans halsven rann där så lättåtkomligt under hans bräckliga och tunna hud. Jag kände vibreringarna när hans hjärta dunkade allt fortare och fortare. Jag kände hur mina tänder började växa.

Kapitel 2

Den natten åt jag extra mycket för att kunna förstärka alla mina sinnen. Jag var nyfiken på tjejen jag känt lukten av, det var underligt.  Det funkade, på vägen hem kunde jag höra varenda katt som jamade inom en kilometers radie.

När solen gick upp hade jag hunnit med både att komma ikapp i skolarbetet samt lyssnat igenom några dussin gamla vinylplattor. Av alla slags plattor som funnits genom tiderna så var vinyl min favorit, antar väll att de är charmiga på grund av de är så stora och klumpiga.

I skolan dagen därpå var inte alla lika hängiga och jag hade faktiskt några enstaka stunder för mig själv. Min skåpsgranne hade jag inte sätt till ännu, dagen var inte slut än. När ingen syntes till i korridoren så tog jag mig friheten att försiktigt bryta upp hennes skåp. Där inne fanns inte så mycket till hjälp, jag kände samma lukt om hon själv utgav.

Det var lunch och eftersom jag inte åt någonting så hittade jag en lugn plats bakom skolan. Jag satt där lutad mot en stor ek och kollade på naturen, jag lyssnade på Just Tonight med The Pretty Reckless på min ipod. Musik var fridfullt, det gillade jag. Jag satt där med händerna i det gröna, tjocka gräset och riktigt kände på dess strävhet när jag samtidigt kände en vibration i marken. Snabbt, för snabbt, var jag på fötter och stirrade in i en killes ögon, en människas ögon.

”Reste du dig inte lite väl snabbt där? Och varför äter inte du lunch, inte hungrig eller?” Han verkade inte rädd utan sa det med lite sarkasm rösten.

”Vad? Jag blev rädd, du skrämde mig. Sen så åt jag en stor frukost.”  Det sista sa jag efter en sekunds betänketid . Han drog lite på ena mungipan, i ett leende.

”Det är lugnt, jag vet vad du är. Min syster är en.” Han stod kvar på samma ställe, helt lugn.

”Vad?” Jag la huvudet lite på sned med blicken fortfarande fäst vid hans. Han hade lite dystra mörka ögon och var säker 2 huvuden längre än mig, så jag fick kolla upp medans han kollade ner.

”Vampyr.” På mindre än ett ögonblick stod jag med ansiktet en centimeter från hans, även om det innebar att jag fick greppa tag i hans tröja för att få ner honom till mitt ansikte. Han blev lite paff, som vemsomhelst skulle bli. Och hans ansiktsmuskler spändes med ens lite.

”Då vet du hur lätt jag kan döda just nu.” Nu la jag till en lite skarpare ton på min röst, hotfullare.

”Hey, ta det lugnt. Jag har fått höra mycket bra om dig, varför ska jag få se din dåliga sida?” Hans ansikte slappnade av och han tog upp sina händer i en skyddande men ändå retsam gest. Jag såg att han i handen höll ett block och en penna. Jag slet den ur hans hand men det skulle jag inte gjort.

”Aj, ta det lugn hörru. Du skulle ha fått kolla ifall du frågade.” Sa han och jag kollade på såret som hade uppstått på hans hand.

Blod, det var sjukt mycket svårare att motstå uppackad vara. Det var bara någon droppe som sipprade ut ur såret men det räckte mycket väl för att tända min hunger. Jag tog ett djupt och prövande andetag, härligt. Därefter tog tag i hans hand och såg att han studerade mig med fascinerade ögon. Jag förde handen mot näsan och luktade, ljuvligt. Jag förde den sedan närmare min mun och slickade upp droppen som sipprat ut just ovanför där tummen börjar. Jag smakade på det i munnen, det var ljuvligt.

 Det är så mycket bättre att inte hetsäta och behålla sitt förstånd när man åt, hela upplevelsen blir annorlunda då. De räcker med att man tar lite, fast när man väl börjat är det svårt att sluta. Fast med tiden är det något jag lärt mig, att kunna ta bara lite åt gången, även om det krävdes stor koncentration. Fast de flesta brukade inte precis låta en smaka på ens blod.

Han rös till och det avbröt mina tankar och jag tog iväg hans hand från munnen. Såret han haft på handen läkte snabbt ihop eftersom vampyrers saliv har läkande krafter.

”Shit vad kall du är!” Han rös återigen och jag släppte hans hand långsamt.

”Är inte du det minsta rädd?”, sa jag med lugnt röst och kollade frågande på honom.

”För vad då, döden? Kan inte vara sämre än vad mitt liv är nu.” Jag kollade skeptiskt på honom och satte mig sedan ner vid den stora eken jag satt lutad mot förut. Han satte sig ner bredvid mig så våra armar rördes vid.

Vi hade suttit ett tag i total tystnad när jag såg mig omkring och lade märke till hans block, som jag i min blodshypnos förut bara hade släppt på marken. På ett ögonblick hade jag det i handen och det ända han kände var en vindil, ifall han nu märkte något alls. På framsidan till blocket så fanns det en minimal blodfläck, jag upplevde återigen det ljuvligaste en vampyr kan uppleva. Han såg det på mig för jag slöt mina ögon och kände på smakerna i munnen.

”Du njuter verkligen av det där.” Jag öppnade ögonen och såg att han återigen kollade på mig. Fast när han kollade på mig så var det inte obehagligt och påträngande som alla de andra eleverna i skolan. Utan blicken var osjälvisk och som jag nämnde innan lite dyster, fast ändå lite forskande.

”Du anar inte.”

Jag fortsatte med det jag tänkte göra och kollade igenom hans block. Han hade tonvis med olika skisser föreställande allt man kunde tänka sig och jag kunde inte annat än berömma honom då jag var en människa som älskade konst.

”Det här är riktigt bra eeh…” Jag insåg att jag inte hade en aning om vad han hette.

”Tyler Winston.” Han räckte fram handen och för först gången på många år så skakade jag hand. Ännu ett steg närmare att vara en människa.  Jag fortsatte att kolla igenom det han ritat. Han hade verkligen gåvan att ge liv till personer på papper.

”Varför glittrar du inte?” Solen lyste nu starkt på mig och jag gav inte ifrån mig ett litet uns av skimmer ens.

”Hemligt.” Han fick ett litet leende på munnen och skrattade till lite. Bara för att han var så snäll och lät mig smaka på hans blod så slappnade jag av och min hud började gradvis glittra mer och mer. Jag satt fortfarande och kollade ner i hans block men såg i ögonvrån hur han studerade min hud. Han kände lätt med ett finger på min arm.

”Jag har sätt min syster någon enstaka gång i solen men det är lika speciellt varje gång.” Jag visste att han bluffade, jag hörde det på hela hans röst.

”Jag gillar inte folk som ljuger, och ditt blod smakade jävligt gott så akta dig.” Jag visste inte hur han visste att jag var vampyr, kanske bara en ren gissning som han lyckades pricka. Naej, men jag orkade inte fråga det nu, det var oviktigt hur han fått reda på det, i alla fall för mig. Han reagerade inte heller denna gång förutsägbart utan vart inte ett dugg rädd. Jag gillar sådant som är mystiskt och oförutsägbart. Jag har hört att vissa vampyrer kan se in i framtiden, jag skulle nog köra en påle rakt igenom mitt hjärta ifall jag hade den gåvan.

 Vi satt där ett långt tag, han studerade mig och frågade lite saker. När vi gick så hade han fått vetskapen om hur gammal jag är, min favorit färg och vilka ämnen jag läser. Han gick en årskurs över mig så han blev lite besviken över att vi inte delade några klasser. Men jag hade en evigheters tid framför mig. Vem vet, han kanske får det också?

Okej, dt här är min första fanfic, någonsin, som jag publicerar, så jag hoppas ni tycker om den! Och peppa mig med kommentarer för att jag ska skriva extra fort! :D
Titeln på fanficen kan ändras då jag inte är riktig klar på vad den ska heta, men ni kanske kan komma med förslag!

Info:

Sophie Darnelle är en ca 300 årig gammal vampyr, hon är en skönhet men faller mer för det lite mörka dystra än det uppenbara vackra.
Hon älskar såklart blod (daa :P). Hon har alltid saknat sitt gamla liv, så hon har skaffat linser och bestämt sig för att börja i en vanlig skola. Får se vad det förmed sig då hon bor i en stad med sol året om! :)

Personen jag såg i spegeln var inte längre mig själv, det var mitt gamla jag. Det som nu skulle bli mig själv, igen. Mina ögon var inte längre den djupt röda färgen de brukade vara, utan var nu gråa som ens ögon kan bli i ett av de gamla svart-vita fotona man kan hitta i sina farföräldrars fotoalbum. Just ett sådant foto höll jag nu i min hand. Jag jämförde flickan på bilden med den i spegeln. Flickan och spegelbilden var i stort sätt likadana, flickan hade långt sandfärgat hår med självfallna lockar såsom spegeln, gråa ögon såsom spegeln. Allt som saknades var den där solbrända och mjuka hyn som var ett tecken på att man spenderat många soltimmar ute på åkern, någonting som jag aldrig skulle få tillbaka. Men linserna hade fått mig på en god väg dit.

Jag granskade mig själv en sista gång och tog sedan ett beslutsamt steg ut genom dörren.

Det var en solig dag och de starka solstrålarna reflekterades direkt i min bara hud och förvandlade mig till en vandrande diamant. Jag tog ett djupt andetag, utav gammal vana, och koncentrerade mig. Glittrandet på min hud började sakta avta och tillslut återstod bara ett skimmer som endast var noterbart för andra vampyrögon.

Jag öppnade dörren och kom in i ett rum som till ytan skulle kunna bli ganska stort men belamrades med högar utav pärmar här och där. En kvinna i 50-års åldern satt i en sådan stol du kan snurra runt på och skrev i en pärm. Jag undrade först ifall jag kommit till vaktmästarens kontor men såg under några papper en skylt med texten ”Expedition - Bryce O’hallan”.

”Hej, ehm, jag är ny här. Sophie, Sophie Darnelle”, damen, eller snarare tanten, bakom katedern lyfte sakta sin blick från pärmen framför henne för att slutligen stanna på mig. ”Jag skulle komma hit för att få ett schema och lite papper angående skolan”, fortsatte jag då tanten inte verkade ha någon överhuvudtaget pratförmåga.

Sophie Darnelle var min mammas flicknamn. Hon dog när jag var 3, jag fick senare reda på att det var en vampyr som hade dränerat henne på blod.

”Javisst, här”, hon hade en surmulen röst som säkerligen inte upplevt många glada dagar i livet. Hon sträckte fram en bunt med papper som skulle kunna vara hela världens uppslagsverk. Efter att jag tagit papprena så slog hon snabbt ner blicken i pärmen igen och jag mumlade ett tyst tack för att sedan tyst gå ut ur det belamrade rummet.

Resten av skolan var förvånansvärt fräsch och luftig jämfört med den stökiga expeditionen. Det var inte svårt att hitta till klassrummet som jag skulle ha min första lektion i, engelska.

Jag knackade snabbt två gånger på dörren för att sedan trycka ner handtaget och gå in. Eleverna som inte satt och läste i böckerna eller liknande utan satt och snackade med varandra avbröt sig snabbt och kollade på mig. Någon lärare infann sig inte i klassrummet så jag tog initiativet att presentera mig själv. 

”Hej.” Jag hade vart blyg i hela mitt mänskliga liv men hade som vampyr snabbt insett att det inte ledde någon vart. Jag hörde några tysta ”Hej” från några av eleverna men resten fortsatte med kollandet som nu hade övergått till ett irriterat stirrande. Jag gick till en tom bänk som stod i mittersta raden intill ett fönster. Snart efter att jag hade satt mig, med allas blick på mig, så kom lärarinnan in. Hon tog snabba korta steg så att hennes axellånga korpsvarta hår studsade i nacken medans hon arbetade sig fram genom klassrummet.

”Okej, ursäkta att jag var borta ett litet tag men jag...” hon avbröt sig själv när hon såg mig. Hon såg lite fundersam ut först men verkade sedan förstå vem jag var. ”Är du den nya tjejen?”

”Ja det är jag”, jag log ett vänligt leende och ignorerade alla blickar som återigen samlades på mig.

”Vad roligt. Mitt namn är Elisa Goldwell och jag kommer vara din lärare i Engelska och Amerikansk historia, de här”, hon drog handen i visning över klassrummet, ” är dina klasskamrater, du kommer ha Engelska, Historia och Matte med dem men resten beror på vilka kurser du valt, förstått?” Jag nickade till svar, ”Du kanske kan komma fram och presentera dig lite, vi vet ju ingenting om dig!”, jag nickade återigen till svar. Väl därframme tog jag igen initiativet att inte vara bly och presenterade mig själv med stadig och självsäker röst . Jag berättade vad jag hette, när jag fyllde år, favorit rätt (där ljög jag, kan ju inte direkt säga blod.) och massvis med annan obefintlig fakta, jag hade även fått veta vad de flesta av mina klasskamrater hette och de verkade tycka jag var okej. Jag märkte ven att vissa försökt flörta med mig, utan att lyckas. Jag faller inte för små patetiska skolpojkar!

När första skoldagen var slut så hade jag lärt känna de flesta av eleverna och fyllt mitt skåp till gränsen, som det innan fans ett bottenlöst eko i, med tonvis av böcker och annat material. Hungern hade jag lyckats kontrollera bra, förvånansvärt bra. Jag trodde att jag bland ett hav av människor skulle känna åtminstone något men det gjorde jag inte. Antar att några århundraden får en att dryga ner på blodet.

En tjej med en slarvig bulle på huvudet och slappa kläder kom gåendes mot mig. Till min lättnad, jag orkade inte med fler ”hej är du den nya tjejen? Jag heter…”, så hade hon skåpet bredvid mig och var inte ute efter att bli min nya ”homie”. När jag andades in hennes doft så var det något annorlunda i den, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad.