USA Today har fått intervjua självaste Stephenie Meyer! Och så här skrev dem:

Fans, says Meyer, can expect a surprising performance when star Kristen Stewart transforms from human to vampire.

"She's created a new character. I was really impressed," says Meyer. "I've only really seen her as (the human) Bella so to have her step up and change it in the right way — she didn't have to talk to me. She knew. She knows the character so well now. She has really good instincts and, she looks amazing."

In an exclusive interview with USA TODAY's Carol Memmott coming Thursday, Meyer also shares details on the wedding gown Kristen Stewart wears in The Twilight Saga: Breaking Dawn Part 1, she dishes about Robert Pattinson and Taylor Lautner, and Meyer talks about the creatures - some watery, some dark - she hopes to write about next. Check back tomorrow for the whole story.

Källa: Cullens

Ashley Greene, 24, börjar se en framtid bortom Alice Cullen. Ja, den näst sista Twilight utbetalningen sker i höst, men hon är också huvudrollen i en ny komedi, butter i teatrar senare i år. Bara några dagar innan hennes uppbrott med Joe Jonas talade hon med författaren Josh Patner om allt-"vampyreri" och att inte det ska inträffa.

GLAMOUR: Du har en lastbil med erfarenheter från Twilight filmerna, men du har också bara börjat. Det är lite roligt, eller hur?

Ashley Greene: Jag är fortfarande oerhört ny på vissa sätt. Och så varje gång jag arbetar på en karaktär, är det mycket spännande, mycket skrämmande.

GLAMOUR: Hur är din nya film, butter? Är du rolig i den? Jag menar, det handlar om människor som täljer butter konkurrenskraftigt!

Ashley Greene: Jag är oavsiktligt rolig i den. Ja-butter hugger i Iowa. Det är en sak där. De gör mästerverk.

GLAMOUR: Hur definierar du resten av din karriär efter att vara del av detta enorma Twilight fenomen så tidigt?

Ashley Greene: Det är svårt eftersom människor ser på dig som det tecknet. Jag vill spela en roll av en 24-årig kvinna, inte 17-åriga flickor. Så jag har plockat ett par filmer som butter för att visa det. Och det är väl bra att inte göra någonting för ett år om jag inte hittar det rätta.

GLAMOUR: Att ha en karriär som din, du måste vara professionell. Du måste ha kontroll.

Ashley Greene: Du måste försöka. Jag är förvisso inte perfekt. Jag tror inte du ska försöka vara perfekt för någon. När du kommer till rätta med det, då du är OK.

GLAMOUR: Så hur rörigt Hollywood, i likhet med festande och droger?

Ashley Greene: Jag håller med spelregler. Jag tänker inte bli full på en bar. Det finns yngre tjejer som ser upp till mig. Så jag gör mitt bästa att inte avvika för långt.

GLAMOUR: Låt oss tala bara om livet bakom scenen. Berätta om din välgörenhet.

Ashley Greene: Jag jobbar med en som heter välgörenhet Donera min klänning. Det har avdelningar över hela landet där man kan donera speciella tillfälle klänningar. En bal är en stor sak när man är 15 år gammal, och det gör att flickor som inte har pengar att komma in och välja något speciellt.

GLAMOUR: Det är härligt. Dina föräldrar måste vara så stolta.

Ashley Greene: Det enda de någonsin ville var att jag skulle göra vad jag ville. De är mycket stolta eftersom det är en svår sak att inte låta Hollywood ändra dig.

GLAMOUR: Har du alltid varit en hårt arbetande?

Ashley Greene: Oh, jag har haft så många jobb. Jag har alltid velat arbeta, tjäna egna pengar. När jag var 14, övertygade jag ett kemtvätt företag att anställa mig. Jag arbetade med att köpa saker som jag ville.

GLAMOUR: Vart tog agerar ifrån?

Ashley Greene: Jag började i modellering. [Först] Jag ville bli advokat. Sedan insåg  jag att jag vill verkligen inte ville vara en advokat. Jag vill spela en advokat. Tack Gud att jag listat ut det.

Fortsätt läsa här fast på engelska

Källa: Cullens och översatt av Celine

But I'd seen Into the Wild, and I thought Kristen (Stewart) was really good in it. They said, 'Oh, that's the girl playing Bella.' And I was like, 'Shit, she's actually good!' So I did a reading with her, and she was really impressive.

He's really hot!

Källa: Cullens

Eller Max. Ni vet han som är J Jenks/Jason Scotts hjälpreda?

kan han inte vara mr Webber?

Åh, vem skulle inte ha velat vara hon?

Källa: Cullens

Nu är det färdigfilmat hos Swan´s. Riktigt tråkigt, dom byggde nyss upp huset och nu ska dom riva det...och aldrig bygga upp det igen...

At least one Vancouver set location for The Twilight Saga: Breaking Dawn is done: the Swan House. As discussed a week ago, time is running out on production of the two films, and while there are still a few weeks left, filming is evidently complete at the set which served as Charlie Swan (Billy Burke) and Bella Swan (Kristen Stewart)’s home throughout the Twilight Saga. According to her report yesterday, “Today the deconstruction began and it will never be built again.  It took three weeks to build and a few days to take down.


Källa

Det har kommit ut nya bilder på Robert Pattinson och hans motspelerska Reese Witherspoon i Water for Elephants.

wow, helt underbara bilder!

Källa: Cullens

Wendell Pierce kommer att ha en roll i Breaking Dawn enligt Rolling Stone. Men hans roll är inte bekräftat ännu men mänsklig kommer han att vara iallafall.

Är det sant att du kommer att vara med i nästa Twilight film Breaking Dawn?

"Ja det är sant. Jag är ingen varulv, ingen Vampyr. Kommer faktiskt att vara en av dom få människorna i filmen  "

Källa: Cullens

Så hur är det med Breaking Dawn? Hur filmade dom den här gången?

Det var mycket annorlunda. Det var en mycket större produktion än de andra var. Den gjutna var bara massiv. Jag tror att de var 60 nya vampyrer. Så känslan av en närmare produktionen, kändes det inte så eftersom det bara var så massiv. Men Bill Condon, regissören, är riktigt, riktigt söt. Han tar sin tid att presentera sig för alla, lära känna alla och får en känsla för kulisserna och allt sånt. Så det var en riktigt stor glädje den här gången.

Hur är det att vara en av de enda tjejerna runt Wolfpack?

De är som mina bröder. Vi gillar verkligen vår familj. Bara från Twilight konventioner och sånt, vi får se varandra mycket mer. Merparten av tiden när du filmar en film, det är ungefär som sommarläger. Du avslutar det och du är som, "Ja, ska vi hålla kontakten." Och det händer aldrig. Men med detta, där vi hela tiden gör marknadsföring för filmen och ser varandra och interagera med fans, vi har haft en bättre chans att limma ihop oss som en familj. Och jag är ungefär som en killes tjej ändå. Jag klarar mig bättre med killar tror jag än jag gör med tjejer. Jag vet inte. De är som mina bröder. De är verkligen coolt.

Är det säkert att anta att du är Team Jacob?

Jag tror att av Breaking Dawn finns det inga lagar. Bella gifter sig med Edward, så jag tror laget scenarierna är borta ut genom fönstret på denna punkt.

Rättvist nog. Jag såg bilder du twittrade under hela makeup processen. Berätta om det.

Det är verkligen klaustrofobisk. De finns bara två platser där dina näsborrar är så att du kan andas. Helt plötsligt blir det riktigt riktigt varmt. Du måste bara fokusera på din andning. De berättade hur de har haft rockstjärnor komma in och helt panik eftersom det är så klaustrofobisk. Men när det blir av, det känns härligt.

Haha. Får du erkänt mycket utan det stora ärret?

Inte riktigt. När jag har lugg, jag tror lite mer, men vi har faktiskt inte klippa dem för Breaking Dawn. Så jag vet inte om folk kommer att känna igen mig mer i denna film. Men jag tror att luggen och även ärr .... Många människor när jag inte har ärr är som "Åh, det gjorde jag inte ens kände igen dig." Jag tror inte att det gör att mycket av en skillnad, men tydligen det gör det. Dessutom ser jag inte på folk när jag går runt eftersom det gör mig paranoid. Så kanske folk inser mig och jag bara inte se det? Jag förstår inte hur paparazzi orkar följa efter mig runt.

Hur är det med paparazzi? Är det så illa som de säger?

När vi filmar. Vardagen i LA, jag kan inte riktigt se dem så mycket utan att jag är vid ett evenemang. Men ja, under inspelningen är de runt om. De gömmer sig i träd och sånt. Men den plats som vi sköt, jag tror de tyckte att vi var på en annan del av ön för att de inte hittar oss på alla när vi sköt.

Det är bra. Så hur är det att jobba med Taylor Lautner?

Jag kommer inte att se Taylor utanför filmandet. Du vet, han kom upp och sa "Hej", och han är verkligen söt. Uppenbarligen har han mycket mer fans än någon av oss. Han arbetar ständigt med paparazzis och fans och sånt. Så han är ganska annorlunda än resten av Wolfpack. Vi får inte lika mycket uppmärksamhet som han gör. Det är bara svårt för honom att gå ut utan att bli erkänd. Vi får umgås lite under inspelningen, men efter att vi egentligen inte får se honom så mycket. Men han är verkligen trevlig.

Är det på samma sätt med Rob, Kristen och resten av gjutna av vampyrer?

Jag har sett Nikki efter att vi har filmat. Vi hade en riktigt bra chatt. Jag ville hänga med henne eftersom jag har läst några av hennes bloggar och sånt och hon verkligen verkar så cool. Men när vi började filma Breaking Dawn igen, så är hon fortfarande upptagen. Samma sak med Taylor. Så du umgås inte riktigt så mycket med dem. Plus, att dom inte är med i några av mina scener. Så det är nästan som om du filmar en helt annan film. Du har gymnasiet barnen. Och då vampyrer och Volturi. Och sedan oss. Det är helt olika filma processer.


Översättning gjord av Celine på Cullens
Källa

Jacob: Ha Ha jag får värma upp din fru!

Edward: Men det gör mig ledsen, för henne är du ingenting annat än en filt!

Jacob: Snif ...

Edward: inte heller det direkt! Bör fungera som en varg och hans päls!

Översättning av Celine på Cullens

"So, did you stab Edward Cullen with a pencil or what? I’ve never seen him act like that."
- Mike, Twilight

Det har kommit ut fler bilder på Peter när han är med i serien "Nurse Jackie"

Riktigt fina!
Kan redan nu säga att uppdateringen från min sida inte kommer bli bra imorgon. Ska på bio med min kompis och jag tror vi åker direkt efter skolan...men kanske bloggar lite på kvällen..

Källa: MyTwilight

VARNING SPOLIERS!

Twihards, rejoice. Robert Pattinson tells Total Film that the scene where his character performs a caesarean with his teeth on wife, Bella (Kristen Stewart), has been filmed for the final part of the Twilight franchise, Breaking Dawn.

He’s currently juggling filming with promotion duties on his new non-vamp flick Water For Elephants, and chatted to TF while in LA.

“Yeah, I’ve done it,” RPattz laughed, “I’ve chewed it, spat it out!”

Though he’s not allowed to give much more away (joking with Ryan Seacrest recently that he gets ‘beaten’ for revealing details), Pattinson promises that Breaking Dawn will be “very different to the other films - more like a horror film.”

“Just some of the source material makes it inevitably more different. It’s completely nuts, the book.”

Water For Elephants opens on May 4. For more on the film grab Total Film Magazine on 14 April.

Först så diskuterade den 24åriga skådespelaren hans intima sen med Reese Witherspoon i den kommande filmen Water For Elephants.

“Jag gjorde det när jag hade en riktigt dålig förkylning" sa han.  “Generellt vad det rätt pinsamt under grejen. Min näsa rann. Reese hade en peruk som jag bokstavligen torkade min nästa i hennes peruk." Han la till "Vi gjorde en riktigt passionerad kärleksscen och - det var så dumt."

Trots att han fick deala med en dålig förkylning, sa Rob att låtsas ha sex med Reese var lättare än att gör det med hans riktiga flickvän, Kristen Stewart, i Breaking Dawn.

“Du måste verkligen veta vad du håller på med," han sa att sex var generellt. "Det med Breaking Dawn är-

Han pausade innan han kläckte fram, "-ganska rolig"

Källa: Cullens

Rob gjorde inte bara en interjuv med MTV utan han var även med i The Tonight Show with Jay Leno.

Källa

Här ser ni en smygtittsbild på Tinsel Korey (Emily) från hennes photoshoot för tidningen Smash.

Kommer säkert bli riktigt fint!

Källa

Älskar hennes leende, och riktigt coolt med den gröna färgen i bakrunden.

Källa

Källa

Jag tror att dom flesta vet att Rob har gjort en live stream för MTV (i förrigår, tror jag) Interjuven är väldigt lång, men ändå se värd. Tyvärr orkar jag inte lägga in alla 31 videos men ni får en länk där ni kan se alla.

KLICKA HÄÄÄÄÄÄÄÄÄR FÖR ATT SE INTERJUVEN

Ganska tråkigt inlägg så ni får en bild med

Inte långt kvar nu
Källa

Heeeeting

Källa: Cullens

P.s Min uppdatering är lite till och från just nu, men jag gör så gott jag kan. D.s

Riktigt bra gjord.
Källa

Källa: Cullens

Källa: Cullens

Någon mer än mig som saknar Cam (aka. James) ?

Det har kommit ut två nya outtakes på Ashley från den franska tidningen Revue.

Lika vacker som vanligt.

Källa

Riktigt hett, speciellt bliden med vit kostym.
Källa

Källa: MyTwilight

Så fina bilder båda två! Faller direkt för Kiowa´s leende och blick.
Källa

Awww! Kommer ni ihåg när Jacob säger det till Bella i New Moon?

Källa

Här kan ni se dom 20 låtarna som kommer vara med i WFE:

1. Did I Miss It?
2. The Circus Sets Up
3. Circus Fantasy
4. Jacob Sees Marlena
5. Button Up Your Overcoat (excerpt)-Ruth Etting, performer
6. Prosze, Rosie, dac noge
7. Rosie
8. Speakeasy Kiss
9. I’m Confessin’ (That I Love You)-James Newton Howard, performer
10. Barabra’s Tent
11. Jacob Returns
12. Don’t Tell Him What Happened To Me-James Newton Howard, performer
13. Shooting Star
14. The Job Is Yours
15. Need A Little Sugar In My Bowl (Album Version)-Bessie Smith, performer
16. Stomp Time Blues-Jasper Taylor & His State Street Boys
17. I Can See Straight Through You
18. Sanctuary
19. Baptism / Jacob & Rosie
20. The Stampede / I’m Coming Home


Källa

Hollywood is all about finding the next hot thing, whether that’s a script, an actor, a director, a genre (vampires anyone?) or the ultimate discovery, a lucrative film series.

The seven “Harry Potter” movies have so far netted over $6 billion, while the first three installments of “The Twilight Saga” have earned just under $1.8 billion. That’s nearing “Oprah” money, people! (As opposed to “Potter,” which is nearing ”Zuckerberg” money… but we’d rather be Oprah.)

And that’s not even counting all the licensing and swag sales… you gotta figure another few hundred thousand in Edward Cullen lunchboxes alone.

Studio executives would happily hand over their firstborns to the Volturi for a lead on “the next ‘Twilight’ franchise” (trust me, I’ve prank-called). That’s because finding such a rarity is about as easy as winning the lottery.

Paramount developed “Twilight” for three years before getting letting the rights slip to a then-little-known production company Summit Entertainment. Universal and United Artists passed on their options for “Star Wars,” and 20th Century Fox gave Lucas hell through production, worried the over-budget film wouldn’t amount to much.

The problem movie studios run into is trying too hard to find “the next _______.” “The Twilight Saga” is as much the next “Harry Potter” as “Pirates of the Caribbean” is the next “The Lord of the Rings” or “Ice Age” is the next “Toy Story.” Fanatics of one series aren’t necessarily looking to glom onto a new similar thing.

It seems like every other week we’re hearing buzz about some book being adapted for the big screen that its producers hope can be “The next ‘Twilight.’” News flash, producers: There’s only, and will only ever be, one “Twilight.”

Before breaking down these wannabes, let’s first explore what makes “Twilight,” “Twilight.”

Addictive Book Series: If a reader spends time with the books, they’re definitely hooked for the films.
Odd Names: The Twi-Hard base are teen girls. They’re tired of being an “Ann” or “Sarah” and enjoy fantasizing about being a “Bella,” “Esme” or “Renesmee.”
Moping Female Lead: Not to sound derogatory, but teenagers mope. High school sucks, dude. We identify with Bella because we’re going through puberty, or have.
Heart-of-Gold Bad Boy: Vampires are heartless killers, but not Edward, who walks a thin line in between.
Supernatural Love Triangle: Who doesn’t want to be desired by both a debonair vampire and beefy werewolf?

Vi hoppas att det inte blir din sista tweet, Tinsel!

Källa

Nån som vill se Red riding hood?

Källa: Cullens

Åhhh, så vacker!

Källa: Cullens

Någon av er som kollar på VD? För er som inte gör det visas det på kanal 6 på fredagar klockan 20.00.

Källa: Twilightfans

WOW helt fantastiskt gjort.
Källa: TLD

Dagens bild får ger jag till Ashley Greene i all ära pågrund av det som hände med henens lilla hund!
Hoppas den blir helt återställd och att allt går bra :)

Härmed är det den första Dagens bild av mig (alexandra)

Idag fyller hetingen Chaske Spencer (aka. Sam) hela 36 år!

Ett stort grattis önskar vi på TwilighterAlways!

Kapitel 2

Den natten åt jag extra mycket för att kunna förstärka alla mina sinnen. Jag var nyfiken på tjejen jag känt lukten av, det var underligt.  Det funkade, på vägen hem kunde jag höra varenda katt som jamade inom en kilometers radie.

När solen gick upp hade jag hunnit med både att komma ikapp i skolarbetet samt lyssnat igenom några dussin gamla vinylplattor. Av alla slags plattor som funnits genom tiderna så var vinyl min favorit, antar väll att de är charmiga på grund av de är så stora och klumpiga.

I skolan dagen därpå var inte alla lika hängiga och jag hade faktiskt några enstaka stunder för mig själv. Min skåpsgranne hade jag inte sätt till ännu, dagen var inte slut än. När ingen syntes till i korridoren så tog jag mig friheten att försiktigt bryta upp hennes skåp. Där inne fanns inte så mycket till hjälp, jag kände samma lukt om hon själv utgav.

Det var lunch och eftersom jag inte åt någonting så hittade jag en lugn plats bakom skolan. Jag satt där lutad mot en stor ek och kollade på naturen, jag lyssnade på Just Tonight med The Pretty Reckless på min ipod. Musik var fridfullt, det gillade jag. Jag satt där med händerna i det gröna, tjocka gräset och riktigt kände på dess strävhet när jag samtidigt kände en vibration i marken. Snabbt, för snabbt, var jag på fötter och stirrade in i en killes ögon, en människas ögon.

”Reste du dig inte lite väl snabbt där? Och varför äter inte du lunch, inte hungrig eller?” Han verkade inte rädd utan sa det med lite sarkasm rösten.

”Vad? Jag blev rädd, du skrämde mig. Sen så åt jag en stor frukost.”  Det sista sa jag efter en sekunds betänketid . Han drog lite på ena mungipan, i ett leende.

”Det är lugnt, jag vet vad du är. Min syster är en.” Han stod kvar på samma ställe, helt lugn.

”Vad?” Jag la huvudet lite på sned med blicken fortfarande fäst vid hans. Han hade lite dystra mörka ögon och var säker 2 huvuden längre än mig, så jag fick kolla upp medans han kollade ner.

”Vampyr.” På mindre än ett ögonblick stod jag med ansiktet en centimeter från hans, även om det innebar att jag fick greppa tag i hans tröja för att få ner honom till mitt ansikte. Han blev lite paff, som vemsomhelst skulle bli. Och hans ansiktsmuskler spändes med ens lite.

”Då vet du hur lätt jag kan döda just nu.” Nu la jag till en lite skarpare ton på min röst, hotfullare.

”Hey, ta det lugnt. Jag har fått höra mycket bra om dig, varför ska jag få se din dåliga sida?” Hans ansikte slappnade av och han tog upp sina händer i en skyddande men ändå retsam gest. Jag såg att han i handen höll ett block och en penna. Jag slet den ur hans hand men det skulle jag inte gjort.

”Aj, ta det lugn hörru. Du skulle ha fått kolla ifall du frågade.” Sa han och jag kollade på såret som hade uppstått på hans hand.

Blod, det var sjukt mycket svårare att motstå uppackad vara. Det var bara någon droppe som sipprade ut ur såret men det räckte mycket väl för att tända min hunger. Jag tog ett djupt och prövande andetag, härligt. Därefter tog tag i hans hand och såg att han studerade mig med fascinerade ögon. Jag förde handen mot näsan och luktade, ljuvligt. Jag förde den sedan närmare min mun och slickade upp droppen som sipprat ut just ovanför där tummen börjar. Jag smakade på det i munnen, det var ljuvligt.

 Det är så mycket bättre att inte hetsäta och behålla sitt förstånd när man åt, hela upplevelsen blir annorlunda då. De räcker med att man tar lite, fast när man väl börjat är det svårt att sluta. Fast med tiden är det något jag lärt mig, att kunna ta bara lite åt gången, även om det krävdes stor koncentration. Fast de flesta brukade inte precis låta en smaka på ens blod.

Han rös till och det avbröt mina tankar och jag tog iväg hans hand från munnen. Såret han haft på handen läkte snabbt ihop eftersom vampyrers saliv har läkande krafter.

”Shit vad kall du är!” Han rös återigen och jag släppte hans hand långsamt.

”Är inte du det minsta rädd?”, sa jag med lugnt röst och kollade frågande på honom.

”För vad då, döden? Kan inte vara sämre än vad mitt liv är nu.” Jag kollade skeptiskt på honom och satte mig sedan ner vid den stora eken jag satt lutad mot förut. Han satte sig ner bredvid mig så våra armar rördes vid.

Vi hade suttit ett tag i total tystnad när jag såg mig omkring och lade märke till hans block, som jag i min blodshypnos förut bara hade släppt på marken. På ett ögonblick hade jag det i handen och det ända han kände var en vindil, ifall han nu märkte något alls. På framsidan till blocket så fanns det en minimal blodfläck, jag upplevde återigen det ljuvligaste en vampyr kan uppleva. Han såg det på mig för jag slöt mina ögon och kände på smakerna i munnen.

”Du njuter verkligen av det där.” Jag öppnade ögonen och såg att han återigen kollade på mig. Fast när han kollade på mig så var det inte obehagligt och påträngande som alla de andra eleverna i skolan. Utan blicken var osjälvisk och som jag nämnde innan lite dyster, fast ändå lite forskande.

”Du anar inte.”

Jag fortsatte med det jag tänkte göra och kollade igenom hans block. Han hade tonvis med olika skisser föreställande allt man kunde tänka sig och jag kunde inte annat än berömma honom då jag var en människa som älskade konst.

”Det här är riktigt bra eeh…” Jag insåg att jag inte hade en aning om vad han hette.

”Tyler Winston.” Han räckte fram handen och för först gången på många år så skakade jag hand. Ännu ett steg närmare att vara en människa.  Jag fortsatte att kolla igenom det han ritat. Han hade verkligen gåvan att ge liv till personer på papper.

”Varför glittrar du inte?” Solen lyste nu starkt på mig och jag gav inte ifrån mig ett litet uns av skimmer ens.

”Hemligt.” Han fick ett litet leende på munnen och skrattade till lite. Bara för att han var så snäll och lät mig smaka på hans blod så slappnade jag av och min hud började gradvis glittra mer och mer. Jag satt fortfarande och kollade ner i hans block men såg i ögonvrån hur han studerade min hud. Han kände lätt med ett finger på min arm.

”Jag har sätt min syster någon enstaka gång i solen men det är lika speciellt varje gång.” Jag visste att han bluffade, jag hörde det på hela hans röst.

”Jag gillar inte folk som ljuger, och ditt blod smakade jävligt gott så akta dig.” Jag visste inte hur han visste att jag var vampyr, kanske bara en ren gissning som han lyckades pricka. Naej, men jag orkade inte fråga det nu, det var oviktigt hur han fått reda på det, i alla fall för mig. Han reagerade inte heller denna gång förutsägbart utan vart inte ett dugg rädd. Jag gillar sådant som är mystiskt och oförutsägbart. Jag har hört att vissa vampyrer kan se in i framtiden, jag skulle nog köra en påle rakt igenom mitt hjärta ifall jag hade den gåvan.

 Vi satt där ett långt tag, han studerade mig och frågade lite saker. När vi gick så hade han fått vetskapen om hur gammal jag är, min favorit färg och vilka ämnen jag läser. Han gick en årskurs över mig så han blev lite besviken över att vi inte delade några klasser. Men jag hade en evigheters tid framför mig. Vem vet, han kanske får det också?

Goooosh, he's hot!

Källa: MyTwilight

Jag älskar Bella´s kläder, och enligt mig är den här den snyggaste outfit hon har haft. Alice kanske har varit i farten? Vem vet...

Källa: MyTwilight

Ja, ni läste rätt. Jag har äntligen skrivit klart.

Ni anar inte hur stolt jag är över mig själv.

Jag kan skriva hur mycket som helst här. Men jag låter bli.

Jag började skriva på Nightmare den 18 februari 2010. Vem vet hur många fanficitons jag höll på med då - 10? 20? - Och jag skulle antagligen aldrig bli klar med någon av dem. Men det var en jag alltid tyckte mer om. Nightmare. Jag trodde aldrig jag skulle bli klar, men se nu.

Att bli klar med en berättelse är kanske inte stort för er, men det är det för mig. Jag är en sån person som börjar med en massa projekt men ger upp efter ett tag. Därför är jag stolt över att jag skrev klart Nightmare.

Och när jag först publicerade Nightmare på den här bloggen som jag skapade enbart för det syftet den 6 april 2010 10:10, på min lillebrors födelsedag, så trodde jag aldrig att jag skulle ha den så länge, publicera den så länge och bli klar. Jag trodde verkligen inte det.

Tack för ert stöd, ni är värda guld!♥

Tre år hade gått. Tre händelselösa år. Vi alla var oroliga dygnet runt i början, men nu kändes det som att om Volturi skulle vilja göra något, så skulle de redan ha gjort det vid det här laget.
Klockan var nio, och solen höll på att gå ner.
Vi var tillbaka i Forks, något som samtidigt som det var skönt att vara hemma där allt startat, nästan läskigt på något sätt.
Jag fann mig själv med att stirra in i det lilla av solen som fortfarande syntes, och jag var glad över att mina ögon var starkare än en människas.

En del av mig var glad att allt var över. En annan saknade Leon, och undrade varför jag inte stannat.
En tredje del var trött på vardagen och ville bort härifrån. Det var som en inre kamp mot mina olika viljor, jag skulle eventuellt leva för alltid, någonting måste hända!
Medan solens sista strålar sken över världen blev jag tröttare och tröttare, och tillsammans med solen försvann jag, ner i en orolig sömn bland drömmar om Volturi...

Vi sträckte oss båda samtidigt efter dörrhandtaget, vilket ledde till att våra händer snuddade vid varandra. En våg av känslor träffade mig.

”Leon…” viskade jag. ”Vad hände?” Han såg på mig utan att svara. ”Hallå?” sa jag med lite lägre röst den här gången.
”Du svimmade”, sa han lågt. ”Du svimmade… för fyra veckor sedan. Vi trodde du var död… Du var helt stilla… Till och med dina hjärtslag var tysta.” När han såg chocken avspegla sig i mitt ansikte vände han bort blicken.
”Fyra veckor”, sa jag stilla. ”Det är något mer”, tillade jag efter några sekunders tystnad.
”Ja”, sa han med en suck. ”Cullens var här. De letade efter dig. Vi trodde det var kört, men de misstänkte ingenting. Så… de försvann ungefär lika snabbt som dem kom.”
”Vad händer nu?” Han vände sig mot mig igen, och ett lätt leende smög sig fram på hans läppar.
”Du bestämmer. Det är ditt val.” Sedan lade han till; ”Du vet att du har väldigt vackra ögon va?” Jag kände kinderna hetta, och tittade bort. ”Såhär är det. Vi känner knappt varandra, men bet du vad? Jag gillar dig. Du är verkligen jättetrevlig och så där, så snälla du, stanna här. Med mig. Med oss. Det kommer hjälpa dig att glömma. Nessie… Snälla.”
”Jag… vet inte. Förlåt…”
”Det är okej, jag förstår. Men det är bara det… Jag tror jag är kär i dig.”

Hemlig persons Point of View
”Loriessa Viveia”, viskade jag till mannen framför mig, som svar på hans fråga om vem jag var. Hans ögon blev stora, och han backade undan. Jag suckade, det var den normala reaktionen när folk fick reda på mitt namn och jag var trött på det. ”Snälla”, började jag tveksamt. Jag tog ett djupt andetag för att samla mod. ”Snälla, var inte rädd, jag är inte ond. Inte på riktigt, det är bara vad människor säger när det är något det inte vet någonting om”, men det var för sent, han var redan borta.
Jag sjönk ner på den stenbelagda marken och suckade.

Människor var naturligt rädda för det okända. De visste att jag inte var mänsklig, att jag var någon form av ängel. Människor i hela världen visste det.
Vad de inte visste om var att jag var en skyddsängel, hitskickad för att beskydda mänskligheten mot allt ont.
Som Volturi. De var onda. Innerst inne.
Därför var det mitt jobb att skydda Renesmee Cullen från Leon Krey, skydda henne från ondskan.

Renesmees Point of View

”Ness”, hörde jag någon säga, och jag lyfta på ögonlocken, bara för att se Alice stå framför mig. Jag fick fram ett svagt mm och hon log.

”Hänger du med till Seattle imorgon? Du behöver nya kläder”, sa hon och jag lyfte på ena ögonbrynet.

”Igen?” frågade jag tveksamt, och hon nickade. ”Okej”, sa jag tveksamt och hon försvann med ett leende.

”Den här”, sa hon nöjt och höll upp en ljusblå kort klänning. Jag såg tveksamt på den.

”Blå? Verkligen?” Blå var ingen favoritfärg hos mig, inte alls. Faktiskt den värsta färg som finns. Hon log generat, och lade ner den igen.
”Kanske inte... Men samma klänning i gult då? Eller rosa, eller grönt, eller rött, kolla! Den är ju jättesöt, den finns i sju färger! Vilken ska du ha? Den passar dig, och den passar nu när det är sommar. Fast snart är det höst, ska du ha ett par jeans till? Jag såg ett par förut, jag tänkte på dig då, de såg verkligen ut som något du skulle kunna ha!” Jag slutade lyssna, och föll in i min fantasivärld igen...

Jag studerade dem några sekunder. En av dom var lång, hade tjockt brunt hår och vackra drag. En annan var kort – påminde lite om Alice – lite babyliknande ansikte och långt rött hår som gick nedanför midjan. Och den tredje, som var en man, var så vacker att det tog andan ur mig.

”Nej... tyvärr. Leon... han bet honom. Vi upptäckte det när det var för sent för att kunna göra någonting. Förlåt...” Jag skakade på huvudet.
”Be inte om ursäkt. Det är inte ert fel.”
”Så du är inte arg på oss?” frågade Alice med liten röst.
”Nej. På Leon? Vansinnig, Han ska ångra att han gjorde det...” morrade jag.

”Lever du? Bra. Så vad tycker du? Jag gillar den, gör du inte det? Alltså...” fortsatte Alice att tjata, och jag log.

”Den är jättefin, jag gillar den rosa. Ja, jag vill ha ett par jeans, allt för att göra dig glad faster”, sa jag med ett leende, och hon fortsatte med att leta upp kläder till mig.

För fyra år sedan var jag nöjd med livet. För tre år sedan förlorade jag den jag älskade mest. För tre år sedan fick jag tillbaka den jag älskade mest.

De senaste tre åren har varit långtråkiga och händelselösa.

Jag saknade allt. Jag saknade spänningen. Jag saknade till och med sorgen.

Jag saknade Leon. En dag skulle jag få träffa honom igen, det lovade jag mig själv.

”Hallå?”

”Är du Natalia Davis?” frågade en kvinna. Vem är det?

”Ja, hur så?”

”Jo, jag ringer från Los Angeles sjukhus....” En lång paus..

Kapitel 8 – Varför?

”Va..?” lyckades jag stamma fram. Varför ringer någon från Los Angeles sjukhus mig?

Jag känner ingen i LA.

”Jo, som jag sa så ringer jag från Los Angeles sjukhus angående din far Gabriel Davis.” När hon sa

min pappas namn tappade jag hakan. Vad gör pappa ända bort i LA? Men viktigare varför är han på

sjukhuset? Jag hörde några skrik och vände mig mot ljudet. Killarna inklusive Paul kom gående mot

oss. Shit, vad ska jag nu göra? Kim reste sig upp och sprang fram till dom. Om David är här i

närheten och ser mig tillsammans med Paul kommer han att döda honom. Snabbt ställde jag mig upp

och började gå mot andra hållet.

”Varför är min pappa på ert sjukhus?” frågade jag kvinnan.

”Jo, det var så att en man som var ute och gick hittade din far liggande på marken. Han har förlorat

mycket blod och halsen har märken.” Jag flämtade till. Tömd på blod och märken på halsen kan bara

betyda en sak, vampyr attack. ”Eh, kan jag få prata med honom? Och hur är det med honom?”

Jag måste få veta om det verkligen var en vampyr som bitit honom. ”Han mår inte bra, och vi är inte

helt säkra på att han kommer att överleva. Men visst kan du få prata med honom.” Hon öppnade

en dörr och jag hörde hur hon sa mitt namn.

”Gumman, lyssna på mig nu.” sa en svag röst. ”Pappa! Vad har hänt?” tårar började falla ner för mina

kinder. ”Tyst, och lyssna på mig.” Han väntade ett tag, som för att vara säker att jag var tyst.

”Älskling, du är i fara stor fara och det är mitt fel. Lova mig att inte vara ute sent på kvällarna och

att du inte är själv ute. Lås alla fönster och dörrar.” Vad är det som händer? Varför skulle jag vara i

fara? Det är han som blivit attackerad! ”Och säg så här till Sanna. 'Dom vet och dom kommer.' Okej?”

Jag rynkade pannan, det här samtalet gjorde mig verkligen förvirrad.

”Okej. Pappa jag älskar dig. Vet du vem som gjorde det?” Mina misstankar låg på ett monster vid

namn David Drakowski. ”Gumman jag kan inte säga det till dig. Du skulle vara i större fara då.

Och jag älskar dig så, jag är så ledsen för allt.” Han la på. Jag hade gått så långt på stranden att jag

inte längre såg dom andra. Mina ben vek sig och tårarna började rinna för fullt.

Såren på armen värkte som aldrig förr, men vad spelar det förr roll. Min pappa är döende på ett

sjukhus i LA. Solen försvann och det började regna. Jag hade varken ork eller lust att ställa mig upp.

Blodet från såret började komma fram på koftan. Det är kört. Även om jag skulle klara av att ställa

mig upp skulle jag knappast ta mig igenom skogen och till skolans parkering. Ännu mindre köra.

Jag blundade.

”Natalia! Kom hon är här borta!” hörde jag Seth´s röst skrika. Jag försökte öppna mina ögon men det

gick inte. Flera springande fotsteg kom mot oss. ”Är hon skadad?” Mitt hjärta hoppade över ett slag

av att få höra Paul´s röst. Nej Paul får inte vara i närheten av mig. Utan framgång försökte jag

få ut ljud från min mun. ”Åh nej, kolla hennes kofta.” mumlade Seth.

”Fan, fan, fan!” svor både Paul och Jacob högt. Två stora heta armar lyfte upp mig. En våg av smärta

kom när den som lyfte mig snuddade vid mitt sår. ”Ah...” kom ut ur min strupe.

”Såja, allt kommer bli bra. Jag är här ingen kommer göra dig illa.” mumla Paul och strök med

handen på mitt huvud. Paul´s kropps värme trängde in i mina kläder och värmde hela mig. Och

jävlar vad killen är het och det är inte bara i utseendet. Vinden blåste i mitt ansikte och regnet piskade

mig. ”Pa..ul” försökte jag få fram. ”Ja, jag är här. Vi är snart inne hos Jacob.” han kysste min panna

och ökade farten. Jag mindes orden jag skulle säga till Sanna. ”Jag...måst..e prata...me..d Sanna”

Han la ett finger över min mun. ”Tyst. Quil sprang och hämtade henne, hon är hos Jacob nu.”

Jag nöjde mig med det och lutade mig mot hans varma bröstkorg.

”Vi är här.” ropade Paul och jag öppnade försiktigt ögonen. Vi var hemma hos Jake. Paul hade

fortfarande mig i famnen när han gick fram till soffan där dom andra killarna, Kim och Sanna satt.

Tårar började rinna ner för mitt ansikte. ”Pappa är på sjukhuset i Los Angeles. Han bad mig säga det

här till dig ”Dom vet och dom kommer.” fick jag fram innan jag började stört böla.

Paul strök sakta handen på min panna. Jag sneglade lite lätt åt Sanna´s håll.

Hennes ögon var chockade och hon började få panik.

”Ring Sam fort! Lås alla dörrar. Fan, varför ska det här hända?” hon började springa runt i huset.

Paul lyfte försiktigt ner mig och la mig ner på soffan. ”Låt mig fixa dina sår.” sa han lugnt och

började rengöra såren. Jag blundade och försökte somna.

VAD TYCKER NI? KOMMENTERA!!!  

Okej, dt här är min första fanfic, någonsin, som jag publicerar, så jag hoppas ni tycker om den! Och peppa mig med kommentarer för att jag ska skriva extra fort! :D
Titeln på fanficen kan ändras då jag inte är riktig klar på vad den ska heta, men ni kanske kan komma med förslag!

Info:

Sophie Darnelle är en ca 300 årig gammal vampyr, hon är en skönhet men faller mer för det lite mörka dystra än det uppenbara vackra.
Hon älskar såklart blod (daa :P). Hon har alltid saknat sitt gamla liv, så hon har skaffat linser och bestämt sig för att börja i en vanlig skola. Får se vad det förmed sig då hon bor i en stad med sol året om! :)

Personen jag såg i spegeln var inte längre mig själv, det var mitt gamla jag. Det som nu skulle bli mig själv, igen. Mina ögon var inte längre den djupt röda färgen de brukade vara, utan var nu gråa som ens ögon kan bli i ett av de gamla svart-vita fotona man kan hitta i sina farföräldrars fotoalbum. Just ett sådant foto höll jag nu i min hand. Jag jämförde flickan på bilden med den i spegeln. Flickan och spegelbilden var i stort sätt likadana, flickan hade långt sandfärgat hår med självfallna lockar såsom spegeln, gråa ögon såsom spegeln. Allt som saknades var den där solbrända och mjuka hyn som var ett tecken på att man spenderat många soltimmar ute på åkern, någonting som jag aldrig skulle få tillbaka. Men linserna hade fått mig på en god väg dit.

Jag granskade mig själv en sista gång och tog sedan ett beslutsamt steg ut genom dörren.

Det var en solig dag och de starka solstrålarna reflekterades direkt i min bara hud och förvandlade mig till en vandrande diamant. Jag tog ett djupt andetag, utav gammal vana, och koncentrerade mig. Glittrandet på min hud började sakta avta och tillslut återstod bara ett skimmer som endast var noterbart för andra vampyrögon.

Jag öppnade dörren och kom in i ett rum som till ytan skulle kunna bli ganska stort men belamrades med högar utav pärmar här och där. En kvinna i 50-års åldern satt i en sådan stol du kan snurra runt på och skrev i en pärm. Jag undrade först ifall jag kommit till vaktmästarens kontor men såg under några papper en skylt med texten ”Expedition - Bryce O’hallan”.

”Hej, ehm, jag är ny här. Sophie, Sophie Darnelle”, damen, eller snarare tanten, bakom katedern lyfte sakta sin blick från pärmen framför henne för att slutligen stanna på mig. ”Jag skulle komma hit för att få ett schema och lite papper angående skolan”, fortsatte jag då tanten inte verkade ha någon överhuvudtaget pratförmåga.

Sophie Darnelle var min mammas flicknamn. Hon dog när jag var 3, jag fick senare reda på att det var en vampyr som hade dränerat henne på blod.

”Javisst, här”, hon hade en surmulen röst som säkerligen inte upplevt många glada dagar i livet. Hon sträckte fram en bunt med papper som skulle kunna vara hela världens uppslagsverk. Efter att jag tagit papprena så slog hon snabbt ner blicken i pärmen igen och jag mumlade ett tyst tack för att sedan tyst gå ut ur det belamrade rummet.

Resten av skolan var förvånansvärt fräsch och luftig jämfört med den stökiga expeditionen. Det var inte svårt att hitta till klassrummet som jag skulle ha min första lektion i, engelska.

Jag knackade snabbt två gånger på dörren för att sedan trycka ner handtaget och gå in. Eleverna som inte satt och läste i böckerna eller liknande utan satt och snackade med varandra avbröt sig snabbt och kollade på mig. Någon lärare infann sig inte i klassrummet så jag tog initiativet att presentera mig själv. 

”Hej.” Jag hade vart blyg i hela mitt mänskliga liv men hade som vampyr snabbt insett att det inte ledde någon vart. Jag hörde några tysta ”Hej” från några av eleverna men resten fortsatte med kollandet som nu hade övergått till ett irriterat stirrande. Jag gick till en tom bänk som stod i mittersta raden intill ett fönster. Snart efter att jag hade satt mig, med allas blick på mig, så kom lärarinnan in. Hon tog snabba korta steg så att hennes axellånga korpsvarta hår studsade i nacken medans hon arbetade sig fram genom klassrummet.

”Okej, ursäkta att jag var borta ett litet tag men jag...” hon avbröt sig själv när hon såg mig. Hon såg lite fundersam ut först men verkade sedan förstå vem jag var. ”Är du den nya tjejen?”

”Ja det är jag”, jag log ett vänligt leende och ignorerade alla blickar som återigen samlades på mig.

”Vad roligt. Mitt namn är Elisa Goldwell och jag kommer vara din lärare i Engelska och Amerikansk historia, de här”, hon drog handen i visning över klassrummet, ” är dina klasskamrater, du kommer ha Engelska, Historia och Matte med dem men resten beror på vilka kurser du valt, förstått?” Jag nickade till svar, ”Du kanske kan komma fram och presentera dig lite, vi vet ju ingenting om dig!”, jag nickade återigen till svar. Väl därframme tog jag igen initiativet att inte vara bly och presenterade mig själv med stadig och självsäker röst . Jag berättade vad jag hette, när jag fyllde år, favorit rätt (där ljög jag, kan ju inte direkt säga blod.) och massvis med annan obefintlig fakta, jag hade även fått veta vad de flesta av mina klasskamrater hette och de verkade tycka jag var okej. Jag märkte ven att vissa försökt flörta med mig, utan att lyckas. Jag faller inte för små patetiska skolpojkar!

När första skoldagen var slut så hade jag lärt känna de flesta av eleverna och fyllt mitt skåp till gränsen, som det innan fans ett bottenlöst eko i, med tonvis av böcker och annat material. Hungern hade jag lyckats kontrollera bra, förvånansvärt bra. Jag trodde att jag bland ett hav av människor skulle känna åtminstone något men det gjorde jag inte. Antar att några århundraden får en att dryga ner på blodet.

En tjej med en slarvig bulle på huvudet och slappa kläder kom gåendes mot mig. Till min lättnad, jag orkade inte med fler ”hej är du den nya tjejen? Jag heter…”, så hade hon skåpet bredvid mig och var inte ute efter att bli min nya ”homie”. När jag andades in hennes doft så var det något annorlunda i den, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad.

Kapitel 6

”Hej” sa en röst bakom mig. Jag vände mig om och såg en tjej med

gyllene hud som jag och svart hår. ”Hej?” det lät mer som en fråga. Tjejen skrattade ett fint skratt

och man såg alla hennes vita tänder. ”Jag är Kim, Jared´s flickvän.” Jag log och skakade hennes hand.

”Hej Kim, jag är Natalia.” Jag ville säga Paul´s flickvän men David´s ord ekade i mitt huvud.

”Håll dig borta från honom, annars!” Och sanningen gick upp framför mig.

Jag måste hålla mig borta från Paul om jag inte ska riskera att David dödar honom.

Kapitel 7 – Samtalet

Kim och jag pratade med varandra resten av dagen. Killarna var inte där, vilket var bra eftersom Paul

inte var i närheten av mig. Men varför var alla borta? Hm, kanske kan få ett svar från Kim.

”Du, varför är inte Jared här?” Jag berömde mig själv för mina ord. Hon kollade eftertänksamt på

mig innan hon svarade. ”Sjuk. Alla är faktiskt sjuka, dom har nog åkt på någon förkylning.” Sa hon.

Jag bestämde mig för att skämta till det lite. ”Ja det borde dom har gjort. Efter allt badande i det kalla

vattnet.” Vi började skratta. Jag öppnade mitt skåp och kollade schemat. Det var sista lektionen och

inte vilken som helst utan min favorit idrott. Jag kände mina muskler spännas. Idrott har varit min

favorit sport ända sen jag började skolan. Det var en av andeledningarna till att jag blev cheerleader.

Kim och jag tog våra saker och började gå till omklädnings rummet.

”Så vad tycker du om Forks hittills?” frågade hon. Självklart frågar alla den frågan, det var en av dom

frågorna som alltid ställs till den nya eleven.

Jag log och svarade ”Bra. Alla är verkligen jätte trevliga.” Fast det var en lögn. Alla var inte

jättetrevliga, det fanns två undantag, nämligen Amber och hennes lilla följeslagare.

Vi kom in i omklädnings rummet och började byta om. Jag hade mina gamla idrotts kläder från min

förra skola på mig. Vilket var ett par korta shorts och ett linne, inget speciellt.

När vi var klara gick vi ut på idrotts planen. Tränare Jonsson stod och väntade på att alla skulle

komma. ”Jag varnar dig, han är sten hård. Så bråka inte med honom.” viskade Kim till mig.

Jag nickade. Stenhårda lärare har jag mött förut så han skrämmer mig knappast.

”Okej, ni får välja mellan två saker idag. Fotboll eller bandy.” Yes! Tänkte jag tyst. Fotboll är en av

mina favorit sporter och jag vill inte skryta men jag är riktigt bra på det. Killarna började jubla medan

dom flesta tjejerna suckade. ”Åh, jag hatar boll sporter.” gnällde Kim. ”Inte jag. Men kan vi köra

fotboll?” skrattade jag. Hon suckade ingen. ”Jaja, låt helvetet börja.” Vi gick bort till klungan med

dom som skulle spela fotboll, vilket nästan bara var killar. Tränare Jonsson gick fram till oss.

”Mr. Parker och Mr. Winston ni väljer lag.” Han nickade åt två killar som antagligen spelar fotboll.

Dom började gå fram men hejdade sig när dom såg att tränare Jonsson upptäckte mig och Kim.

”Jaha Miss. Davis gillar du fotboll?” Plötsligt slutade alla runt om oss att prata och lyssnade

uppmärksamt istället. ”Ja, det är en av mina favorit sporter.” Svarade jag. Han rynkade pannan.

”Du ser inte ut som en tjej som spelar fotboll.” han nickade åt min tunna kropp. Åh, finns det något

värre än när ens lärare påpekar att man är smal?

”Jag är ingen fotbolls spelare utan en cheerleader.” mitt tonfall var inte trevligt och jag kände att

Kim började bli orolig. ”Jaja, men det här är fotboll med tacklingar och allt.” skrattade tränaren.

Nu tog mitt tålamod slut. Om han påpekar att jag inte kan spela fotboll, ja då ska han få se ett och

annat. ”Okej, om vi säger så här då. Om jag spelar bättre än dom här killarna.” jag nickade mot

dom med fotbolls kläder och allt på sig. ”Så ska du erkänna för hela skolan att storleken inte spelar

någon roll.” Killarna började skratta. ”Gullet, tror du att du kan slå någon av oss?” skrattade

Mr. Parker. Jag log ett självsäkert leende mot honom. ”Jag vet.” Jag kände någon dra i min arm.

Kim såklart. ”Det här är ingen bra idé.” viskade hon men jag lyssnade inte. Dom andra hade redan

delat upp sig i lag och var klara för start. ”Ge mig ett lag.” Mr. Winston skrattade. ”Vi tar henne.”

Jag nickade och ställde mig bredvid han. ”Förresten mitt namn är Oscar och min kompis är Nick.”

Jag nickade. ”Natalia.”

Och så var spelet igång. Snabbt sprang jag fram och tog bollen från Nick. Han stannade upp och

kollade förvånat på mig. Jag ägnade inte stor uppmärksamhet åt att skratta utan dribblade förbi alla

andra tills det bara var målvakten som blockerande mitt mål. Så snabbt jag kunde dribblade jag av

han med och sköt i mål rakt i krysset. Kim sprang fram och gratulerade mig.

När matchen slutade hade jag gjort sex mål och vi hade vunnit med tio, fem. Tränare Jonsson och

dom andra killarna kollade chockat på mig. ”Jag vill höra ditt meddelande imorgon.” sa jag glatt och

Kim och jag gick till omklädningsrummet. ”Wow, jag har aldrig sett honom sådär. Du äger tjejen!”

Hon gav mig en high-five. “Ska vi hitta på något idag?” frågade hon försiktigt. Eller nej hon lät

nästan orolig som om jag skulle säga nej och dumpa henne.

”Självklart.” Hon suckade lättat. Vi bytte om och gjorde oss klara. Jag vart klar före henne

eftersom hon stod och sminkade sig. ”Gör det något om jag går ut och väntar?” frågade jag. Det var

verkligen varmt här inne. ”Nejdå.” Jag log och gick ut. Chockat såg jag upp på himlen. Solen lös

starkt och varmt. Jag njöt av att värmen trängde in sig i min hud. ”Du är Natalia, va?”

frågade en röst. Jag öppnade ögonen och såg en ganska muskulös kille stå framför mig.

”Ja?” Mitt svar lär mer som en fråga. Han nickade. ”Bråka inte med min flickvän mer.” morrade han

och tog upp en kniv från fickan. Oh nej! Jag backade ett steg men han följde efter.

Han tog tag i min arm och drog ett djupt snitt. ”Aj!” gnällde jag. Utan verkan sprattlade jag med

armar och ben men ingen funkade. När han dragit två streck gav han mig en ledsen blick och gick

iväg. Jävla Amber, tänkte jag för mig själv. Blodet forsade ut ur dom två märkena.

Jag öppnade väskan och ignorerade smärtan när jag rev av en bit av mitt linne och knöt om den på

såren för att stoppa blodet. Vad ska jag säga till Sanna? För att dölja biten av mitt vita linne som nu

var rött av allt blod satte jag på mig min kofta. Jag hann precis få på mig den när Kim dök upp.

”Så vad vill du hitta på?” frågade jag och log mot henne. ”Vad sägs om att vi går till stranden, vi kan

alltid se om det går att bada lite.” skrattade hon och jag nickade. Vi beslöt oss för att gå till stranden,

så jag lämnade bilen kvar. Kan ändå hämta den senare. Jag vet att jag borde gå hem och fixa såret

för det var verkligen ett djupt sår. Men det kan vänta, jag är knappast döende eller nått.

Vi kom fram till stranden och la oss ner. ”Åh vad skönt att solen lyser.” suckade Kim. Jag mumlade

ett ”mm” till svar. Vi låg och pratade om allt mellan himmel och jord när min telefon börjar ringa.

”Hallå?”

”Är du Natalia Davis?” frågade en kvinna. Vem är det?

”Ja, hur så?”

”Jo, jag ringer från Los Angeles sjukhus....”

Vem ligger på sjukhuset?
KOMMENTERA!!! Om ni är duktiga på att kommentera får ni kapitel 8 idag också!

Ni är inte lika duktiga på att kommentera som ni var förut, och därför har jag en fråga till er som jag vill att ALLA svarar på.

LÄSER NI FORTFARANDE NEVER SAY NEVER????

create free polls | comment on this

KOMMENTERA och kom gärna med egna idéer om hur jag kan förbättra NSN

Wow! Jag saknar ord.

Källa: Cullens

Water for Elephants, filmen Robert Pattinsom är med i, är klar! :)

Via TheTwilightSaga.se

Ber om ursäkt för dålig uppdatering idag, ni som håller koll i chatten till höger vet att jag fyller 13 idag! Yay me! :)

Det var en solig dag och de starka solstrålarna reflekterades i min hud och förvandlade mig till en vandrande diamant. Jag tog ett djupt andetag, utav gammal vana, och koncentrerade mig. Glittrandet på min hud började sakta avta och tillslut återstod bara ett skimmer som endast var noterbart för andra vampyrer.

Okej,vad tycks?

Jag tänkte börja lägga in en passande bild till vaje kapitel så att ni kan få en inblick i hur jag ser allt.
Men ni ska få läsa nu.

Om jag hade ett hjärta som kunde slå skulle jag nog ha svimmat nu. Mamma ska planera hennes första drag. Någon kommer att dö om jag inte stoppar henne.

 Melissa´s klänning i drömmen

Kapitel 16

Vi gick in i ett av dom största rummen. Allt var mörkt, men jag såg att dom andra redan satt vid bordet. Det luktade unket och luften var kväv. Försiktigt gled jag ner mot väggen och väntade på att mamma skulle börja prata. Mina ögon vande sig vid ljuset och jag granskade allas ansikten.

Dom känslor som jag såg var: Ilska, förväntan och upphetsning, men ingen visade några täcken på sorg för det vi kommer tvingas göra. Inga tecken på någon som lider för hur många liv vi kommer att förstöra. Jag visste varför dom inte kände någon sorg. Enligt dom är ett eller två liv inte värt något alls. Men vi förstör inte bara den vi dödars liv. Den personens familj och vänner, vi förstör deras liv också. En av vampyrerna som jag inte har pratat med satte sig ner bredvid mig. Hans ögon var röda och lyste av upphetsning, en typisk nyfödd. ”Du är Melissa Volturi, Ellinor´s dotter.” I vanliga fall skulle jag inte ha reagerat som jag gjorde. Men all död som hänt under dom senaste veckorna var för mycket för mig. Jag ställde mig upp för fort för en människa eller halv-vampyr.

”Nej, mitt namn är inte Melissa Volturi! Mitt namn är Melissa Cullen!” morrade jag åt honom.

Han log och verkade uppskatta mitt utbrott. ”Passande att ha fiendens efternamn.” sa han sarkastiskt.

Han drog ena handen genom sitt blonda hår och gav mig ett hånleende.

Jag fick intala mig själv flera gång att om jag gör något mot honom kommer allt bara bli värre.

Men tanken att använda Jane´s eller Alec´s gåva mot honom var frestande, mer än frestande.

”Cullens är inga fienden. Dom är min familj.” sa jag sakta och vänd mitt huvud bort från honom.

Han fnös. ”Familj, jag det är ett passande ord.” även om jag inte såg hans visste jag att han himlade med ögonen. ”Äckliga parasiter är vad dom är.” Nu sprack mitt tålamod.

”Om du säger ett enda ord om dom, kommer jag slita ut ditt frusna hjärta med mina egna händer. Fattat?” Jag skrek och allas blickar vändes mot oss. ”Perfekt.” suckade jag.

”Allesammans jag vet att jag är snygg! Men det är faktiskt oartigt att titta på folk, jag säger inte att jag uppskattar alla era beundrande blickar men det finns bara plats för en i mitt liv, och det är jag!” skratt och fnysningar hördes. Eric kom skrattandes fram till oss.

”Fortsätt drömma, Ian.” Jaha så det är Ian han heter. ”Jag behöver inte drömma, för mig är det verklighet.” Åh, snälla rädda mig, bad jag tyst för mig själv. Om jag hör ett enda ord om Ian och om hur snygg han tycker att han är tar jag livet av mig! Okej, jag skulle inte ta livet av mig men kanske hans liv... Jag slöt ögonen och drömde mig bort.

Jag var på en äng med röda tulpaner. Solen lyste upp min glittrande hud och gjorde så att det såg ut som flera små kristaller eller diamanter. Himlen var blå och inget moln syntes. Jag kollade ner på min kropp. En lavendel färgad klänning klädde min glittrande kropp. Gräset kittlade under mina bara fötter. Jag drog in den friska luften i mina lungor. Doften av blommor slog mig och något mer...blod. Jag kollade runt och såg Mia. ”Mia! Jag kan knappt tro att det är du!” Jag sprang fram till henne och slog armarna om henne.”Jag vet vilka det var som dödade dig. Men ta det lugnt dom är döda nu.” orden flög ut ur min mun. ”Melissa, ta det lugnt!” hennes röst var precis likadan som när hon levt och hjälpt mig när jag behövde någon att prata med. Den brinnande smärtan i halsen kom fram. Hennes hals med färskt blod var så lockande. Men det här är en dröm, varför känner jag den brinnande smärtan? I drömmar brukar man väll inte känna smärta, eller? Jag rynkade pannan. Och som om Mia kunde läsa mina tankar sa hon:

”Drömmar kan inte förändra den du är. Men det är inte därför ditt undermedvetna har grävt fram mig.” Vad menar hon? Men jag hann inte tänka på det. Plötsligt förändrades ängen till öknen, blommorna till sand och den blåa himlen till åskmoln. Mia blev suddig och stora blixtrar slog ner runt oss. ”Du är inte den enda förrädaren.” var allt Mia sa innan hon försvann.

Jag slog upp ögonen. Vad hände nyss? Eric och Ian tjafsade fortfarande med varandra så jag har inte sovit så länge. Vad menade Mia med ”Du är inte den enda förrädaren.”?

Jag kände en Ian´s armbåge i magen. ”Visst?” frågade han. ”Va?” vad menar han?

”Visst måste det vara svårt att inse att din så kallade familj måste dö.” Han gav mig ett hånfullt leende. Jag ställde mig snabbt upp och slog till honom på kinden. ”Fan!” svor han högt.

Det förvånade mig att huvudet satt kvar. ”Det där ska du få ångra!” morrade han åt mig.

Eric öppnade munnen men stängde den ingen.

”Tystnad!”

Vad tycker ni? Och vill ni att jag ska fortsätta lägga in en bild till varje kapitel, eller inte?
Kommentera!

Älskar den sista bilden!

Källa: MyTwilight

                                       

Källa

längtar!

Källa: MyTwilight

                     Nu har nomineringarna för Flecking Awards kommit ut, och självklart är Twilight med. 

                                   Här är nomineringarna som har något med Twilight att göra:
   
                                                         

Best Movie: Twilight: Eclipse

Sexiest Vampire: Robert Pattinson, Kellan Lutz, Jackson Rathbone, Peter Facinelli och Charlie Bewley 

Best actor: Robert Pattinson och Taylor Lautner

Sexiest male: Robert Pattinson och Taylor Lautner


Ni kan rösta häääär,

Källa: Cullens

With assistance from a careful team of alligator handlers, Robert Pattinson’s April cover photo was taken by Annie Leibovitz at an alligator ranch and hatchery in Louisiana. One of about 40 such ranches in the state, it works to protect and propagate the once-endangered American alligator by harvesting, incubating, and hatching the eggs of wild alligators, and by promoting the preservation of the Louisiana wetlands.Shortly after Pattinson’s shoot, he found himself in a potentially more frightening situation: cornered by a crowd of screaming girls. (The daughters of a ranch staffer had assembled an excited group of comrades to ask him for a photograph.) The heartthrob obliged his fans and left a warm impression on the folks at the farm as well. The ranch’s founder and owner, John Price, in a phone interview a week after the shoot, remembered Pattinson as “quite the gentleman.”

“It’s just very traumatic,” Robert Pattinson tells Vanity Faircontributing editor Nancy Jo Sales of his rumored romance with co-star Kristen Stewart. “When this is over,” Pattinson says of Twilight mania, “the media will lose interest [in the relationship]. There’ll be nothing to say. It won’t fit into a headline anymore. It won’t fit into a template.”“Kristen is very focused on being an actress,” Pattinson says. “I mean, that’s what she is—she’s an actress. Whereas I—I just don’t really know.” Pattinson also admits to Sales that he has admired Stewart for a long time. “She’s cool. Even before I knew her I thought she was a really good actress. Like, I saw Into the Wild, and I thought she was really good in that. I still think there are very few girls in her class that are as good as she is.”

Stewart aside, Pattinson reveals his true favorite co-star: Tai, the Asian elephant he worked with on his upcoming film, Water for Elephants. “She was the best actor I ever worked with in my life,” he says. “I cried when the elephant was wrapped. I never cried when anyone else was wrapped.” The film’s director, Francis Lawrence, confirms the on-set romance, saying, “I wouldn’t be surprised if Rob says the reason he took the movie was because of the elephant. He really fell in love.”

On set for Water for Elephants,Lawrence recounts how “news got out, and riding down the road to the set it was like Woodstock. Cars for two miles. People camped in the grass.” Pattinson’s co-star in the film, Reese Witherspoon, tells a similar story: “I’d never seen anything like that, ever. They were waiting at five o’clock in the morning to see him. Young girls. Where are their mothers?” “Rob could get ripped to shreds. They will rip the clothes off his body and pull his hair out,” Lawrence adds.

Having developed a fear of crazed fans in airports, Pattinson tells Sales about his roadtrip from Los Angeles to the set of Breaking Dawnin New Orleans, using only service roads and an iPhone to navigate. After stopping at a bar in Lubbock, Texas, Pattinson recalls experiencing a rare moment of anonymity. “No one recognized me or anything,” he says. “And I was like, Ah, this is really cool, sitting there eating chicken wings and stuff.” Before long, however, Pattinson’s fans tracked him down. “They always find out somehow,” he says, recalling how the street outside soon filled with 1,000 people, all hoping to catch a glimpse. A bouncer asked him, “You want us to go and knock someone out?,” and Pattinson says, “I was like, ‘What are you talking about? You don’t need to hit anybody.’ ”

Pattinson, whose e-mail has been hacked into twice by teenagers, insists to Sales that, despite the hype his fans have created, he’s not all that exciting. “I’m, like, a compulsive eater. I’m going to be so fat when I’m older, it’s ridiculous,” he admits, revealing Pretzel M&M’s as one of his weaknesses. Pattinson also admits that while he doesn’t “do anything, ever” in terms of scandals—which Witherspoon attests to, saying, “I hear so many horror stories about young actors with attitude showing up late or hung over, and there wasn’t any of that. He worked so hard”—he admires Charlie Sheen and his “little escapades,” explaining, “I like crazy people who don’t give a fuck.”

Perhaps not coincidentally, Sheen is the star of one of Pattinson’s favorite shows. “I’ve just kind of stopped doing everything,” he says. “I never change the channel in my trailer. I just watch reruns of House of Payne and Two and a Half Men.I love Cops—I think it’s my favorite TV show… God,” he says, laughing, “I sound like such a loser.”

“There’s nothing you can do about it. That’s the way it is,” Pattinson tells Sales of the Twilightmega-fame that has changed his life. “But it is weird being part of that, kind of representing something you don’t particularly like … God. I just really headbutted it.” Though Sales conducted the interview while Pattinson was filming the fourth and fifth installments in the series, he admits that he still has trouble grappling with the implications of being so famous. “This thing with everyone knowing you … it’s weird, because people have this one-sided relationship where they look at your picture and feel they know you more than someone they actually know,” Pattinson says. “I don’t really know myself that well.”

“I can’t really understand it even now,” Pattinson says of Twilight’s appeal to legions of fans. “It does have an angle which is attached to something quite primal in girls. I guess people want it to define them, like ‘I’m a Twilight fan.’… I think people really just like being part of a crowd. There’s something just tremendously exciting about hyping yourself up to that level.”

Via BreakingDawnMovie.org

Idag fyller Bryce Dallas Howard (aka. Victoria; Eclipse) hela 30 år!

Ett stort grattis önskar vi på TwilighterAlways

Jag sökte runt lite på YouTube, och hittade dom här två låtarna. Ni har säkert hört dom innan men jag lägger in dom ändå.

Ett av mina favorit citat.

Bildkälla

Här kommer omslaget med Robert Pattinson för Vanity Fair.


Gillar hans blick och självklart hans fina ögon. Den här photoshooten kommer säkert bli riktigt snygg!

Källa: MyTwilight

Via TheTwilightSaga.se

Källa 1, Källa 2

Krsiten is very focused on beaing an actress" Pattinson says of Stewart "I mean, that´s what she is. She´s an actress, whereas I just don´t really know"

Källa