Jag vaknade av solen som sken igenom de nerdragna persiennerna i mitt fönster, och blinkade ett par gånger för att vänja mig vid ljuset. Jag sneglade på väckarklockan som stod på nattduksbordet bredvid min säng, och suckade. 06:24. Jag kände Jacob vända sig bredvid mig, vilket ledde mina tankar till gårdagskvällen, och jag log för mig själv. De senaste åren hade varit lugna, fridfulla och nästan tråkiga, men på ett bra sätt. Vi bodde i Forks nuförtiden, och jag trivs verkligen. Det känns bra att vara hemma igen, även om det egetnligen bara är ett av våra väldigt många ställen vi bor på. Men igår stod verkligen ut, det var magiskt, det fick mig att glömma mina oroliga tankar om Volturi...

”Så du tror på fullt allvar att de kommer tillbaka?” viskade Jacob försiktigt och såg med sina vackra mörkbruna ögon in i mina. Jag kände hur tårarna ville fram, så jag blinkade ett par gånger för att hindra dem från att börja rinna.

”Ja, jag är rädd. Ja...” Han avbröt mig genom att pressa sina läppar mot mina.

”Du behöver inte vara rädd, jag låter inget hända dig”, viskade han och började kyssa mig mjukt. Jag besvarade kyssen och tryckte min kropp mot hans.

”Jag älskar dig”, viskade jag och drog av mig tröjan. Att vara så nära honom gjorde mig varm, både på insidan och utsidan.

”Jag älskar dig mer”, svarade han och jag glömde allt.

”Vaken?” mumlade Jacob yrvaket bakom mig. Jag vände mig om med ett snett leende.

”Nej, jag sover, jag brukar nämligen sitta upp och sova.” Jag himlade med ögonen och log igen. Han såg yrvaket på mig och såg rent ut sagt korkad ut.

”Uh..” mumlade han och somnade om. Jag satt i flera minuter och log fånigt för mig själv. Jag är lycklig.