Kapitel 3

Jag vill så gärna bo hos dom men Aro kommer tro att Carlisle har kidnappat mig och då skulle han skicka Volturi och dom kommer döda alla Cullens plus vargarna.
”Men om du säger att du vill resa runt lite så kanske han tror dig.” sa Edward som tydligen hade läst mina tankar.
”Ja, det kanske funkar ett tag men tillslut kommer dom att lista ut att jag är med er.” sa jag även fast jag gillade den idén. Demetri skulle inte kunna spåra mig om jag tog bort hans gåva och Alice skulle se om dom bestämde sig för att komma hit, så skulle vi vara förberedda, och vargarna kanske skulle hjälpa till. ”Det skulle dom absolut göra.” sa Edward.
”Åh, jag fattar inte hur ni står ut med att han läser era tankar.” mumlade jag irriterat. Och hela flocken som hade suttit tysta började as garva. Vad var det som var roligt? Jag menade ju allvar.
”Då så, Välkommen till familjen.” sa Carlisle och gav mig en kram.
”Tack, Carlisle.” mumlade jag tillbaka.
”Välkommen, Melissa” sa Esme och gav mig en kärleks full kram.
”En lilla syster till!” utropade Emmett och kastade upp mig i luften.
”Emmett, snälla släpp ner mig.” skrattade jag fram. Renesmee som hade suttit i Jacobs knä kom fram till mig och gav mig en kram. ”Välkommen, lilla syster. Vi kommer bli bästa vänner.” viskade hon i mitt öra även fast alla andra hörde också. ”Tack, Renesmee och det tror jag också.” sa jag och kramade om henne tillbaka.
”Snälla, kalla mig Nessie.” skrattade hon och jag nickad. ”Nessie, uppfattat” sa jag och vi båda började skratta. ”Åh, vad kul! Jag börjar med ditt rum direkt. Du kan få Edwards gamla rum.” sa Alice och sprang upp med Jasper och Rosalie i släp tåg.
”Ska jag visa dig runt?” frågade Nessie och jag nickade.
”Okej, bra kom. Jake kan inte du följa med jag tänkte börja med La Push.” sa hon och Jacob kom fram till oss.
”Visst, Nessie. Embry ska du med?” frågade han och kollade på den killen som hade gett mig så intensiva blickar. Jag visste inte hur jag skulle tolka blickarna om dom var på ett bra sätt eller dåligt. Embry kom fram till oss. ”Okej” svarade han.

Vi började gå in i skogen. Och jag såg att Jacob kollade på Nessie på ungefär på samma sätt som Embry kollade på mig. Hm, det kanske har nått med prägling att göra.
”Vad är prägling för nått?” frågade jag och alla stannade. Oj, det här är nog inte bra.
”Hur vet du om det?” frågade Jacob.
”Eh, jo när vi var på ängen så läste jag dina tankar när du ville attackera mig men jag snappade också upp ordet prägling.” svarade jag och och både Embry och Nessie kollade konstigt på mig.
”Jaha, prägling är nästan som tyngd kraft och jag är präglad på Nessie. Det betyder att jag skulle göra vad som helst för att göra henne lycklig.” sa han och jag nickade.
”Okej, bara undra” och vi fortsatte att gå men Embry kollade på mig hela tiden.

 ”Nu är vi framme till gränsen. Om vi vampyrer ska gå över den måste vi ha nån från flocken med oss. Men jag får gå över den när jag vill och jag tror att du också får det eftersom vi båda är halv-vampyrer.” sa hon och kollade på Jake som nickade instämmande. ”Ja, om ett tag när du vant dig att vara bland människor så får du också korsa gränsen.”sa han och sneglade mot Embry. Dom två har något hemligt. Jag övervägde tanken på att använda Edwards gåva och kolla vad det var, men dom borde ju få ha lite privat liv. Vi gick över gränsen.
”Vi går till stranden och klipphoppar.” sa Embry och vi alla nickade.

 Vi gick till stranden och jag och Nessie satte oss ner på en fallen trädstam medan Jacob och Embry och några andra från flocken klipphoppade.
”Hur länge har du och Jacob varit tillsammans?” frågade jag Nessie.
”I tre år. Han berättade det för mig när jag fyllde fyra år.” sa hon och tänkte på något minne. Vi satt tysta och bara kollade ut mot havet.
”Tjejer! Kom och bada!” ropade killen som heter Paul. Nessie och jag kollade på varandra.
”Vi kommer!” ropade Nessie och drog upp mig på fötterna och vi gick till klipporna.
”Hoppa i!” skrek Quil och kastade sig ut i luften. Nessie gick fram till kanten.
”Melissa, kom.” sa hon och vinkade mot mig. Jag tänkte börja gå mot henne när jag kände en doft som fick det att bränna i halsen på mig. Blod. Åh, det doftade så gott. Jag slutade snabbt att andas och skakade bara på huvudet.
”Vad är det?” frågade Embry när några killar kom gående på stranden där nere och en hade ramlat och blödde rejält. Nessie slutade också att andas och Jacob tog ett steg närmare henne och mig.
Killarna gick och satte sig på den trädstammen som Nessie och jag hade suttit på förut. Hallå du är en vampyr du ska dricka blod! Kasta dig mot killen och drick hans blod! Skrek en röst i mitt huvud medan en förnuftigare röst sa : Nej, gör det inte! Om du gör det kommer dom inte vilja ha dig i deras familj och du skulle få åka tillbaka till Volterra genast. Jag backade mot skogen med Embry och Paul tätt bakom mig. När jag kom in i skogen så att människorna inte kunde se mig började jag springa.
Jag sprang ända tills jag inte kände deras lukt längre. Åh, jag hade nästan varit på väg att döda en oskyldig människa. Jag satte mig ner och lutade huvudet mot en trädstam. Jag kände att tårarna brände bakom ögonen och att jag snart ska börja gråta.
”Melissa!” hörde jag Embry´s röst ropa. Han hade tydligen följt efter mig.
”Ja.” sa jag och blundade. Jag hörde hans fotsteg framför mig.
”Hur är det?” frågade han och hans röst lät orolig. Varför skulle han bry sig om mig?
”Bra. Har killen gått?” frågade jag och han nickade.
”Ja.” sa han och jag ställde mig upp och började springa tillbaka.

När Nessie fick syn på mig sprang hon in i min famn.
”Åh, Melissa.” suckade hon och kramade om mig hårdare.
”Lugn, Nessie. Jag ska inte döda någon.” sa jag och hon log. Hon var så söt när hon gjorde det.
”Det vet jag.” sa hon och vi gick fram till kanten av klippan och vi kastade oss ut i luften.
Det kändes som om jag flög. Jag har aldrig känt mig så fri förut. Vi slog ner vattnet och simmade upp till ytan. ”Kom då killar!” ropade vi och alla dom hoppade i samtidigt. Vi simmade upp på stranden och satte oss på klippan ingen så våra kläder skulle få en chans att torka.

”Hur var det i Volterra?”frågade Nessie.
”Tråkigt. Asså man fick inte göra något roligt och jag var ständigt bevakad och fick bara gå utanför mitt rum när vi skulle dricka eller något sånt.” svarade jag.
”Det måste ha varit svårt.” sa hon och kollade ner i marken. Jag svarade inte. Det hade varit svårt.
”Melissa, kan du verkligen använda Jane´s gåva just nu?” frågade Paul och dom andra kollade nyfiket på mig. ”Hur så? Ville du kanske känna lite smärta?” frågade jag och log.
”Koman bara!” sa han och ställde sig upp vilket jag också gjorde. ”Okej, men det kommer att göra ont.” svarade jag och han nickade. ”Vänta kan du göra det när jag är varg?” frågade han. Hm, det har jag aldrig gjort förut. Men det vore ju coolt om jag kunde det.
”Jag har aldrig gjort det förut men kan testa om du vill.” sa jag och i nästa sekund var han en stor grå varg. Jag koncentrerade mig och kände att jag kunde använda Jane´s gåva och så kollade jag han i ögonen. Jag kände kraften i mig komma upp och så låg han och vred sig i plågor. Jag slutade genast och sprang fram till honom. ”Är du okej?” frågade jag och han ställde sig snabbt upp och gick in bakom en buske och förvandlade sig till människa.
”Fan, du är verkligen mäktig.” sa han och jag log. Jag hade fått en gigantisk varg på nästan två meter att vrida sig i plågor.
”Paul slagen av en sex-åring.” retades Quil och blinkade mot mig.

”Melissa ska vi gå hem?” frågade Nessie. Jag kollade upp mot himlen och såg att det nästan var becksvart. Oj, klockan måste vara ganska mycket.
”Aa, det är nog bäst. Jag måste nog ringa Aro sen.” suckade jag och Nessie la en arm om mina axlar.
”Det kommer att gå bra. Du ska bara säga att du reser runt lite och sen får vi se vad som händer.” sa hon och jag kramade om henne. ”Tack, Nessie.” sa jag och vi sa hejdå till dom andra och började springa tillbaka till mitt nya hem.

 Vi sprang tysta och det ända som hördes var ljudet av våra fotsteg och vindens sus. Efter några minuter såg man det stora vita huset. Vi gick upp för trappan och in i det stora vardags rummet.
”Hej, tjejer.” sa Rosalie och kom fram till oss. Rosalie är skönheten själv. Hon är vackrare än alla andra vampyrer jag någonsin sett.
Hon kom fram och kramade om oss. ”Jag tror nog att Alice vill att du ska få se ditt nya rum.” sa hon och log ett varmt leende. Jag nickade och vi gick upp för trappan med dom andra i familjen i släptåg. Rosalie stannade framför en vit dörr och nickade mot mig. ”Öppna.” sa hon och jag öppnade dörren. Rummet var stort och väggarna vita med svarta rosor på. Det fanns en stor säng i ena hörnet och ett skrivbord. Och ett eget badrum. ”Åh, det är jätte fint!” sa jag och kramade om Alice. ”Du har inte sett det bästa än!” utbrast hon och dansade fram till en dubbeldörr och öppnade den. Wow, den var en stor walking-clothes! “Jag älskar det!” sa jag och snurrade runt. ”Kul att du gillar det. Och vi har en sak till.” sa hon och tog fram ett armband med deras vapensköld på. ”Är det till mig?” frågade jag och hon nickade och satte på mig det. ”Nu är du officiellt en Cullen eller Hale, du får välja själv.” Wow det här var så coolt. ”Melissa Volturi Cullen, vad sägs?” frågade jag dom. ”Helt perfekt.” svarade Rosalie och jag log tacksamt mot henne. ”Så det är sent nu och jag tror det är dags för dig och Nessie att gå och lägga er. Du kan ringa Aro imorgon det är bara att säga att du vart trött och somnade.” sa Bella. Nessie och jag nickade. Hon, Bella och Edward bor i en liten stuga lägre in i skogen. Jag och Nessie sa godnatt till varandra och dom andra och sen gick alla ut från mitt rum. Jag gick in i mitt egna badrum och tvättade mig i ansiktet och borstade tänderna. Jag tog av mig mina jeans och tröja och satte på mig en T-skirt och kröp ner i min säng. Imorgon börjar min första dag som Melissa Volturi Cullen tänkte jag innan jag somnade.

”Melissa, frukosten står på bordet.” ropade Esme från nedervåningen. Jag satte mig upp och kollade på klockan. Oj, den var kvart över elva. Jag gick upp och hoppade in i duschen.
Efter duschen gick jag in i min garderob och tog ut ett par tajta jeans, ett linne och en kofta över.

Jag gick ner för trappan och in i köket. ”Godmorgon, gumman” sa Esme och hällde upp ett glas apelsinjuice. ”Godmorgon, Esme.” jag satte mig ner och började äta. Hon hade gjort stekt ägg med bacon. ”Det är jätte gott.” sa jag med munnen full av mat. Hon skrattade. ”Tack så mycket.” sa hon och jag åt upp och ställde min tallrik i diskmaskinen.
Jag gick upp och borstade tänderna. Jag behöver egentligen inte borsta tänderna men jag känner mig alltid fräschare efter att jag har gjort det. Efter att jag hade borstat tänderna gick jag ner och satte mig vid tv:en med Emmett som kollad på nån baseboll match.
”Woho!” skrek han när nått lag gjorde en home run. Jag skakade på huvudet och tog upp min mobil.
Bättre att få det överstökat tänkte jag och slog pappas nummer.
”Hallå?” svarade han.
”Hej, pappa det är jag.” svarade jag.
”Åh, hejsan Melissa. Hur gick uppdraget och varför är du inte hemma?”
”Eh, jo uppdraget gick bra hon har slutat att växa och så. Men jag kommer nog inte hem på ett tag, jag såg hur landet var och bestämde mig för att kolla runt hur världen ser ut.” Åh, jag hoppas att han går på det. ”Nej, jag vill att du ska komma hem omedelbart! Om du inte är hemma om fem timmar får du aldrig mer åka ut på egna uppdrag! Har du inte märkt att det finns massor av faror som hotar dig och vampyrer som vill dig saker. ” Precis som du och Caius alltså tänkte jag säga men jag håll min trut stängd, fast jag ville bara skrika rakt ut.
”Jag är ingen barnunge längre!” skrek jag nästan och Emmett vände sig bort från tv:en och kollade på mig med oroligt blick. ”Jo det är du och du ska hem!” sa han med lika hög röst som jag hade.
Åh, varför får jag inte göra något själv?
”Du kan inte bestämma över mig!” skrek jag och la på. Jag kände att tårarna brände i mina ögon och jag visste att jag skulle bryta ihop. Jag sprang upp på mitt rum och kastade mig i sägen och började gråta. Jag hade varit så nära på att bli fri och få göra vad jag vill men då ska såklart Aro tvinga mig att återvända till helvetet.

”Melissa, det är Bella. Kan jag komma in?” hörde jag Bellas röst utanför. Jag svarade inte men hon kom in ändå. När hon såg att jag grät satte hon sig ner och bar upp mig i sin famn. Bella var en sån mor jag alltid skulle önska mig men aldrig skulle kunna få. ”Jag hörde att Volturi inte gick på lögnen och vill ha hem dig.” sa hon med lugn röst medan hon gjorde cirklar på mig rygg. Jag nickade bara mot hennes axel eftersom jag inte trodde att min röst skulle hålla.
”Du behöver inte återvända dit, vi kan skydda dig.” lugnade hon mig men dom orden lugnade mig inte. Om Cullens skulle behålla mig skulle Volturi döda dom alla och ha mig i fångenskap och bara använda mig när min gåva behövs.
”Ni skulle dö.” snyftade jag fram och hon höll om mig hårdare.
”Nej, jag tror inte det. Det finns en sak som inte någon gåva i världen kan förstöra.” sa hon och jag kollade undrande upp på henne. Vad snackade hon om? Bella såg min undrande blick och log varmt mot mig. ”Kärlek” sa hon och jag kramade om henne.
”Ni är som den familjen jag alltid har önskat mig.”
”Ja, men nu har du den och vi ska göra allt i våran makt för att skydda den. Och du mitt barn ska alltid finnas i mitt hjärta.” sa hon och kysste mitt hår.

 
Så det var kapitel 3 ! KOMENTERA!
//Emma

En tjej på TwiFans har satt ihop ett par bilder med Mackenzie Foy(Som är nära att få spela Renesmee) och Kristen.

och sista bilden... Wow. Jag tycker Mackenzie är perfekt. Nu hoppas jag ju bara på att hon får rollen, åldern är ju lite whatever tycker jag, det går ju att fixa med specialeffekter! ;)

[ivy832@twifans]

/Julia

Låt nedräkningen börja. Kamerorna är väldigt nära för att filma Breaking Dawn.

"Vi kommer starta någon gång i oktober och hålla på enda fram till april.", säger Kellan Lutz. "Jag har just provat en del kläder och gjort ett test för linser."

Så är det ju mycket med den här förlossningscenen...

"Jag tycker att de borde visa då Emmett skrattar i bakgrunden.", säger Lutz

Skämt åsido, Lutz säger att han vet vad regissören Bill Condon har planerat för den möjliga sekvensen. "Jag älskar sättet som de visar det på", säger han. "Jag trodde verkligen att de skulle bli en tuff grej att visa."

Manusförfattaren Melissa Rosenberg har just berättat för oss att förlossningen utav Renesmee kommer inte bli nödvändigtvis behöver bli så hemskt.  "Jag tycker inte att allt handlar om blodet"  säger hon. "Det handlar om lusten efter det. Det ser man på deras ansiktsuttryck. Det är från Bellas synvinkel som du kommer att få se det ifrån. Jag tycker det kommer bli ganska intensivt."

Översatt av Chitra på www.mytwilight.blogg.se
//Emma

Maggie Grace will play a new vampire threat to Kristin Stewart’s Bella in The Twilight Saga: Breaking Dawn. Grace, who played Liam Neeson’s in-distress daughter in Taken, will play the role of Irina in the final installments of the Stephenie Meyer novel, which director Bill Condon is directing in two separate films.

Irina is a member of the Denali coven, considered cousins to the Cullen clan as the only other ”vegetarian” vampire group. When Irina blames the Cullens for the death of her lover, her actions set in motion a terrifying chain of events. The first of two pictures will be released by Summit Entertainment on November 18, 2011, followed by the finale on November 16, 2012. Melissa Rosenberg is writing both scripts, and Wyck Godfrey, Karen Rosenfelt and Meyer are producing. Grace just completed the Dwayne Johnson-starrer Faster for CBS Pictures and re-teamed with Taken producer Luc Besson in Lockout, the outer space saga that stars Guy Pearce as a wrongly convicted man offered his freedom if he can rescue the president’s daughter (Grace) from an outer space prison taken over by violent inmates. Grace is also waiting to reprise in Taken 2. She is repped by UTA and Global Creative.

Era tankar? :D

Personligen är hon exakt så som jag tänkt mig Renesmee, hennes ålder går ju alltid att fixa med specialeffekter och sånt ;)

Men ja, vad tycker ni? ;D

[Kim35@Twifans.com]
/Julia

Kapitel 2

Flygvärdinnorna gick runt och sa till alla att man skulle spänna fast säkerhets bältet för att vi går ner till landning. Jag gjorde som dom sa även fast jag knappast skulle skada mig så mycket om planet krascha. Flygvärdinnorna gick in till deras lilla hytt. Jag kände att planet började åka neråt och snart stod vi på marken.

Jag gick mot utgången och tog min väska och gick ut ur flygplatsen.

”Äntligen är jag framme.” mumlade jag till mig själv. Caius sa att dom hade en som kunde se in i fram tiden och då borde ju hon eller han se att jag kommer. Men var ska jag träffa dom? Precis efter att jag tänkt den tanken kom jag ihåg. Volturi hade träffat dom för sju år sen vid en stor äng. Jag hade sett ängen och allt som hade hänt när jag använde pappas gåva och sökte i hans tankar. Det är inte så jätte långt till ängen så jag kan nog springa.
Jag gick in i skogen och började springa. Åh, det var så länge sen jag fick springa utan beskydd eller nån som vaktade mig. Jag ökade farten och njöt av att vinden tog tag om mitt blonda långa hår.

Jag kände doften av andra vampyrer. Jag måste vara nära nu. Jag använde min gåva för att se om det var några i närheten och mycket riktigt jag kände fem stycken gåvor. Känslokännaren, skölden, tankeläsaren, den som kunde se in i fram tiden och den som kunde få en annan att se saker vid en beröring. Jag tog bort skölden från den som hade den och satte den på mig så att tankeläsaren inte skulle kunna läsa mina tankar.
Jag såg den stora ängen och jag satte på mig min svarta kappa. Jag gick ut på ängen och såg åtta vampyrer och en halv-vampyr och mins tio stycken vargar. Pappa hade berättat om dom förut, det var skepnad skiftar dom var egentligen tonåringar men när dom vart aggressiva eller tappade humöret förvandlades dom till stora vargar. Jag gick ut så att jag stod femtio meter ifrån dom andra. Jag tog allas krafter och såg deras förbluffade miner när dom inte lägre kunde använda sig utav deras gåvor.
En man runt tjugofem års åldern gick fram och jag antog att det var ledaren.
”Välkommen.” sa han och jag gick fram lite längre och fällde ner min luva så att dom såg mitt ansikte. Nu stod jag tio meter ifrån dom. Jag läste deras tankar och han som talade heter tydligen Carlisle. Alla vampyrer förutom halv-vampyren har guldgula ögon. Jag som trodde att alla vampyrer har röda ögon av människoblodet som vi dricker. Dom kanske är speciella?
”Hejsan, Carlisle.” sa jag och nickade mot honom. ”Hon är ju en halv-vampyr!” hörde jag den stora muskulösa vampyren säga.
”Ja, jag är hälften vampyr och hälften människa, precis som Renesmee.” sa jag och nickade mot halv-vampyren som stod brevid en rödbrun varg. Vargen morrade och jag beredde mig på att han skulle attackera men en svart varg skällde och han tystnade ingen.
”Vilka är dina föräldrar?” frågade Carlisle.
”Min pappa är Aro och min mamma vet jag inte. När Volturi kom förut när Renesmee bara var ett år ungefär så vägrade ni att hon skulle bo i Volterra så då beslöt sig Aro att skaffa en halv-vampyr så att han kunde se hur vi utvecklas och allt.” sa jag och han nickade förstående. Den rödbruna vargen morrade ingen och jag började läsa hans tankar. Tydligen kan varg-flocken prata med varandra i tankar. Vi borde attackera henne nu! Tänkte han. Jag log. Han heter Jacob Black. Och var präglad på Renesmee. Präglad? Hm, jag får fråga pappa vada det betyder sen. ”Jacob Black, om du attackerar mig är det bara du som blir skadad.” sa jag med lugn röst.
”Vad har du för gåva?” frågade tankeläsaren. Jag log lite hemlighetsfullt. Alla frågar mig den frågan.
”Ehm, jag kan behärska andras gåvor det är därför ni inte kan använda era gåvor för att jag har dom.” sa jag och deras haka föll säker tre meter ner. Alla stod som helt stumma och jag passade på att kolla på alla vargar. En ljusgrå varg kollade på mig med intensiv blick. Jag hajade till och tappade kontrollen över gåvorna jag hade. Jag såg att tankeläsaren kollade först på vargen och sen på mig. Jag tog tillbaka gåvorna och låtsades som inget hade hänt,men jag sneglade lite diskret mot vargen.
”Kan du inte följa med hem till oss och berätta lite om dig?” frågade tankeläsaren. Skulle jag hem till dom? ”Ehm, jag tror inte att Aro skulle gilla det.” svarade jag.
”Åh, han skulle inte ha nått emot det, du kan ju bara säga att du pratade lite med Carlisle. Han vet vem det är.” svarade han och log.
”Är du Carlisle Cullen?” frågade jag och kollade på mannen som heter Carlisle. Han nickade.
”Ja, jag var med Volturi ett tag men gav mig av sen.” svarade han. Pappa hade pratat om honom förut och att han hade lämnat Volturi för att börja ett eget liv.
”Ehm, jag antar att jag kan följa med er ett litet tag.” svarade jag och tankeläsaren log ett litet hemligt leende. ”Men jag svär på att om ni försöker med något så är det du som straffas.” sa jag med hotfull ton men han fortsatte bara att le.
”Vi ska självklart inte göra dig illa.” svarade en liten kort tjej med brunt hår.
”Kan vi få tillbaka våra gåvor?” frågade en brunett som stod lutad mot tankeläsaren.
”Eh, visst.” sa jag och släppte kontrollen över gåvorna. Vi började springa och jag sprang brevid den lilla vampyren med kort brunt hår. Renesmee satt på den rödbruna vargen och resten av vargarna sprang brevid dom. Dom andra var mycket snabbare en mig så jag ökade takten lite.
Vi sprang ut ur skogen och fram till en flod. Bakom floden var det ett stort vitt hus. Jag hoppade över floden. Vargarna stannade bakom några buskar och förvandlades tillbaka till människor. Jag och dom andra vampyrerna gick in. Dom satte sig i en vit stor skinn soffa och jag satte mig ner på en fåtölj som stod framför soffan.
Dörren öppnades och in kom hela varg-flocken fast dom var ju människor nu.
”Okej, vad heter du?” frågade Carlisle.
”Jag heter, Melissa Elle Volturi.” svarade jag. Jag vet inte varför jag heter Elle i mellan namn. Kanske för att pappa tyckte att det lät bra? Varje gång jag frågar han så svarar han bara,”Vi tar det när du blir äldre.” Men jag har alltid trott att det har något med min mamma att göra. Jag vet inte varför men man kan kalla det en magkänsla.
”Och vad heter ni?” frågade jag. Jag hade inte läst allas tankar. Även om dom är farliga så tycker jag att man ska respektera andras privat liv så jag hade bara läst doms tankar jag tyckte var nödvändiga, och dom verkade faktiskt vara snälla.
”Jag heter Carlisle och det här är Emmett” började han och pekade på den stora muskulösa vampyren. ”Och det här är Alice och Rosalie.” han pekade på den korta tjejen som jag hade sprungit med och på en blond tjej. Wow hon var verkligen snygg. ”Och Edward, Bella och Esme.” han nickade mot tankeläsaren och skölden och en liten tjej kanske i 20 års åldern.

”Och Renesmee visste du redan.” sa han och jag nickade.

”Sen är det ju flocken också och då är det, Jacob, Sam, Quil, Seth, Leah, Paul, Jared, Brady, Collin och Embry.” sa Edward och jag granskade alla. När han sa det sista namnet och jag såg in i Embry´s ögon hoppade jag till lite. Dom var så intensiva. Han kollade på mig som om han var en blind man som ser solen för första gången på årtusenden. Jag skakade av mig choken och vände blicken till Carlisle ingen.
”Hur kan ni ha guldgula ögon?” frågade jag. Ända sen jag såg deras ögon har jag funderat över varför dom hade det eller var det kanske bara linser men och det var linser så borde giftet i våra kroppar fräta bort dom.
”Vi dricker djur blod istället för människoblod.” svarade han. Oj, kan man dricka djur blod? Det vore ju lösningen på alla döda människor, vi skulle inte behöva vara monster.
”Om du vill så får du gärna stanna och bo hos oss.” sa Edward och jag slet ifrån mig från mina egna tankar. ”Va?” frågade jag lite chokat.
Ja, vi skulle gärna vilja ha dig i våran familj och då slipper ju du döda människor.” sa han.
”Ja, det vore jätte roligt! Vi kan åka och shoppa varje dag!” Nästan skrek Alice. Hon var så full av energi. Jag skulle gärna bo hos dom men det skulle inte Volturi tillåta.
”Jag tror inte att Volturi kommer tillåta det.” sa jag.

Okej, det var kapitel två. Vad tycker ni? Ska Melissa bli den nya medlemen av Cullen klanen eller ska hon återvända till Volturi? Kommenter :)
//Emma

GUD VAD BRA, GUD VAD BRA, GUD VAD BRA! :D

/Julia

Renesmees Point of View, två veckor senare.

“Volterra…” viskade jag för mig själv. Du vill inte göra det här, Ness. Jag ryckte till. Det var inte Lias irriterande röst som sa någonting den här gången, det var hans. Jag hade hört orden så många gånger de senaste två veckorna, men ingenting hade fått mig att ens överväga att inte göra det. Men nu… Det kändes så levande. Inte bara som en vanlig tanke. Det var nästan som om han var här, och tanken skrämde nästan livet ur mig.
Du vill inte. Du behöver inte.
“Åh, hjälp…” viskade jag. Och jag sprang. Jag klarade inte det här längre.

“Du är väntad”, sa en stel röst. Jag vände blicken åt det hållet där rösten kom ifrån. En brunett med hår ner till midjan som var halvlockigt, röda, sneda ögon och helt enkelt perfekta drag såg på mig. “Men du är ensam. Det väntade vi oss inte.” Jag rös, och svalde hårt innan jag svarade.
“Okej”, sa jag lågt, och försökte vända blicken ifrån henne, men hon höll fast den med sina kalla ögon.
“Varför är du ensam?” Hennes röst var len som sammet, men fortfarande hård och kall. Jag svalde ljudligt en gång, rädd för vad som skulle komma.
“De andra vet inte att jag är här…” sa jag med tunn röst. “Om de visste… så skulle jag inte ha varit här. De skulle hindrat mig… Så… jag kom ensam. Jag antar att du vet varför jag är här också…” Jag tystnade när jag såg hennes ansiktsuttryck.
“Okej”, sa hon kallt. “Jag är Miranda. Varför är du här?”
“Jag vill träffa… Leon”, sa jag lågt. Det hade inte varit min första tanke, men när hon frågat varför jag var här så insåg jag att jag inte hade något vettigt svar till den frågan.
“Jag är här”, sa en röst bakom mig, och jag vände mig om. Där stod han, Leon.
“Jag skulle vilja prata med dig i enrum”, hörde jag mig själv säga. Han nickade svagt.
“Kom”, och så vände han sig om och gick. Med tveksamma steg gick jag efter.

“Varför?” var allt jag sa när vi var ensamma.
“Jag vet inte”, sa han långsamt. “Det bara… hände.” Han drog ett djupt andetag. “Döda mig inte”, tillade han svagt. En plötslig klump i halsen gjorde så att jag inte kunde svara.
“Jag tänker inte”, sa jag knappt hörbart.
“Så varför är du här?” frågade Leon förvånat.
“För att jag inte kan leva utan honom. Det är omöjligt. Så jag ber dig, här och nu… döda mig.”
“Jag… Jag kan inte. Det är fel.” Han suckade och vek undan blicken. “Jag kan inte ta någon annans liv igen.”
“Gör någonting åt det, då! Det är ditt fel, ingen annans!” skrek jag. Jag kände tårarna bränna i mina ögon.
“Kan vi… prata med Aro?” Jag såg chockat upp från golvet. Hans blick borrade sig fast i min så fort som jag såg in i hans ögon.
“Eh… Okej”, sa jag försiktigt. Utan förvarning så gick han med snabba steg ut ur rummet. Tveksamt följde jag efter honom, och fick nästan springa för att hänga med.

“Mästare”, sa Leon lågt och bugade lätt, men Aro verkade knappt märka det. Han hade bara ögonen för mig.
“Renesmee…”
“Döda mig”, viskade jag. “Snälla.” Hans röda ögon såg in i mina.
“Leon…” hans blick släppte min. Jag såg ner i golvet, försökte komma på någonting att göra om dem vägrade. Ness… Gör det inte. Det är onödigt.
“Det är det enda rätta”, väste Aro och Leon suckade.
“Vad?” frågade jag högt. Det var inte tänkt att jag skulle säga orden, bara tänka dem.
“Elissa här i Volturi har en mycket speciell gåva. Hon kan radera folks minnen. Eftersom Leon här vägrar göra det du ber om… Så… är det upp till dig.” Jag spärrade upp ögonen och stirrade på honom.
“N… nej… jag… Jag vet inte…” Jag svalde en gång innan jag fortsatte. “Alltså… Det är… för mycket… Jag vet inte… Det känns inte… rätt… Det är inte rättvist mot dem andra. Jag menar… Förlåt… alltså…” Jag fick inte kontroll på min mun, orden bara kom ut ur mig utan att jag kunde stoppa dem. Aro såg uttråkad ut och Leon hade någon glimt i ögat som jag inte kunde sätta fingret på vad det betydde.
“Du kom hit för att bli dödad. Vi kan erbjuda dig någonting som gör att du glömmer, men fortfarande kan vandra på denna jord. Du inser att det låter lite dumt att protestera?”
“Jag vet… Jag bara… Förlåt. Men en grej bara…”
“Ja?”
“Kan ni... Förändra mig också?” Jag trodde från början att jag skulle ångra orden så fort jag sagt dem, men det gjorde jag inte. Jag stod fast vid det jag sa.
“Absolut”, sa Aro och log, men leendet syntes inte i hans ögon. De var kalla och visade tydligt att han bara ville bli av med mig.
“Tack”, viskade jag.
“Du förtjänar inte det här!” utbrast Leon efter några sekunders tystnad. “Du förtjänar inte den smärtan du känner! Gör det inte, Mästare. Hon kommer ångra det. Hon förtj…”
“Hon kommer inte komma ihåg någonting av det här.”
"Fortfarande..." Jag var nära till tårar vid det här laget. Gör det bara! Sa jag för mig själv.
”Allt jag vill är att glömma. Det gör  så ont, och jag vill ingenting hellre än att bara glömma det. Så snälla, jag ber er.” Jag svalde hårt och sa det sista ordet med tunn röst. ”Snälla.”
Aro närmade sig.
Jag slöt ögonen.



Det blev lite kortare än vanligt, men hallå! Säg inte att det inte var ett bra sätt att sluta på! Okej, ni kanske inte tycker det, men JAG tycker det! :D
Så vad tyckte niii då? :DD<3
/Juliaaaaaaaaaa.... Sockerkiiiick...

Jo föresten, är det någon som vill snacka på msn just nu så är jag inne. Adda totaltwerd@hotmail.se , det är bloggens mail/msn så adda på och snakkkkka! ;D

Melissa är en halv-vampyr och en halv-människa. Hon är 6 år men ser ut att vara runt 14-16 år. Hennes föräldrar är Aro och hennes mamma som hon inte vet något om eftersom hon dog när Melissa föddes och hennes pappa pratar inte om henne, det ända hon vet är att hennes mamma var väldigt like henne själv och hette något med Elle. Melissa har en gåva som är väldigt användbar för Volturi, hon kan behärska andras gåvor.

Kapitel 1:

”Melissa!” hörde jag Demetri ropa. Det var tydligen han som vaktade mig idag. Jag hade berättat för min kompis Felix att jag tänkte rymma från Volterra för att jag hatar att vi vampyrer dödar människor. Men han förrådde mig, och berättade för min pappa även känd som Aro att jag tänkte rymma. Och då bestämde han att jag skulle ha nån som vaktade mig dygnet runt för att jag inte skulle ha nån chans att rymma.

Demetri öppnade min dörr och kom in. ”Varför svarade du inte?” frågade han irriterat. Jag suckade och bestämde mig för att spela dum.

”Va? Jag hörde inget.” sa jag och han himlade med ögonen.

”Heidi är här snart.” Heidi är vår vad kan man kalla det. Ehm, lockbete kanske? Hon tar med turister in i tronsalen och det är då vi dricker.

”Ja, jag kommer snart.” sa jag och suckade ingen. Det hade gått nästan två veckor sen jag drack sist. Även fast jag inte behöver dricka lika ofta som vanliga vampyrer så behöver jag ändå blod.

Jag fällde ner min lapptopp och satte på mig min svarta kappa. Åh, jag hatade dom! Okej kapporna är snygga på vissa men dom passar inte mig. Jag har länge tjatat om att pappa ska byta ut dom mot nått annat men han sa bara ”Kära Melissa, du vet att du kan få vad du vill.” och det är det ända svaret jag får. Fast han ljuger ju. Jag vill ha frihet, att vara fri och springa hur långt jag vill och inte stanna, känna vinden i mitt blonda hår. Jag vet att det låter konstigt i era öron men efter att jag har varit instängd i ett slott i sex år så känns det som julafton att bara gå ut och andas in den friska luften.

”God morgon, Melissa.” sa Jane när jag gick förbi. Jane var en av mina närmaste kompisar. Vi berättade nästan allt för varandra. Okej inte allt, efter att Felix berättade för min pappa att jag tänkte rymma så har jag lärt mig att aldrig lita på nån helt.

”Hejsan, Jane.” sa jag och nickade mot henne. Vi gick tillsammans in till tronsalen.

”God morgon, gumman.” sa min pappa. Jag gick fram och kramade om honom.

”God morgon, pappa.” sa jag och log ett falskt leende. Jag visste att han såg det men han sa inget. Jag var aldrig glad dom dagarna vi skulle dricka.

”Heidi, kommer. Var beredda.” sa Markus som satt på tronen brevid min far. Jag hörde röster längre bort i korridoren och kände blod lukten. Åh, den var så ljuvlig! Min bröstkorg morrade och jag kände vilddjuret i mig komma fram. Heidi öppnade dörren och turisterna gick in. Jag kastade mig mot en kvinna i trettio års åldern och knäckte hennes nacke. Jag tog in mina tänder i hennes hals och började dricka. Blodet var så gott. Jag tömde henne på blod och kastade hennes liv lösa kropp på golvet.

”Ta bort det här.” hörde jag min far befalla Felix och han nickade och började ta bort alla liv lösa kroppar. ”Hur smakade det?” frågade Caius. Jag hatade honom! Han tyckte att alla som jag skulle dödas fast när han fick reda på min gåva så ångrade han sig snabbt.

”Ja” svarade jag kort. Jag tänkte gå därifrån när jag kände att han höll fast min arm.

”Är det något som är fel?” frågade jag. Han brukar inte prata med mig bara ge mig några nickar.

”Nej, men vi har ett uppdrag åt dig.” sa han och jag började lyssna noga. Jag hade aldrig fått följa med när dom andra i vakt styrkan dödade arméer av nyfödda.

”Vad för uppdrag?” frågade jag nyfiket.

”Jo, det finns en till som är som du och hon ska ha slutat att åldras nu. Så då får du i uppgift att kolla det.” sa han och jag vart lite besviken. Jag hade ju hoppats på att få sparka rumpan av några bad as. Men jag nickade och log.

”Jag sak inte göra er besviken.” sa jag. Han nickade.

”Men det är nått du borde veta. Dom är en ganska stor klan och en kanske läsa tankar, en annan är en känslokännare, en annan kan se in i framtiden och så har en annan en sköld och hon själv kan visa bilder vid kroppskontakt.” sa han.

”Känslokännare?”

”Ja, det är en som kan kontrollera andras känslor.” sa han och jag nickade som svar så att han skulle veta att jag förstod.

”Vart kan jag hitta dom?” frågade jag. Fast direkt efter att jag hade frågat kom jag på att jag skulle ha Demetri med mig. Och som om han kunde läsa mina tankar sa han. ”Du kommer inte ha Demetri med dig. Han ska ut och förgöra några nyfödda, men du kan hitta dom lite utanför Forks Washington och du har ju tränat på att använda hans gåva fast ni inte är nära varandra.” sa han.

”Okej, då vet jag.” svarade jag och lämnade rummet.

Jag gick upp till mitt rum och packade några kläder och skor i en väska.

”Ska du på ditt första uppdrag nu?” frågade Alec som stod i dörröppningen. Alec är Jane´s tvilling bror. ”Japp, och det ska bli så kul!” sa jag och nästan studsade av upphetsning. Han började skratta.

”Bra, men var försiktig då.” sa han och jag nickade och log tacksamt mot honom.

Jag tog min väska, en flygbiljett och min plånbok som låg på skrivbordet.

”Hejdå, Alec.” sa jag och vinkade till honom.

Jag gick in i det stora garaget och tog min röda Ferrari. ”Har du saknat mig?” frågade jag och smekte motorhuven. Jag vet att det är dumt att prata med bilar och att man kallas galen när man gör det, men jag älskar den och har bara fått köra den två gånger tidigare. Jag satte mig i bilen och körde ut ur garaget och ut på den lilla vägen. Som vanligt var det fullt av människor ute även fast klockan var runt ett på natten.

Jag körde in på flygplatsens parkering och parkerade brevid en blå Porsche. När jag kommer fram till Seattel kan jag alltid sno en bil som jag kan ha resten av vägen till dom andra vampyrerna. Jag hoppade ur bilen och gick mot flygplatsen.

”Hej, vart ska du nån stans?” frågade en man. Han var polis. Jag log mitt sötaste leende.

”Jo, jag ska till Seattel.” sa jag och han nickade.

”Följ med mig då.” sa han och började gå i en korridor. Efter att vi hade gått ungefär tre minuter sa han. ”Så, här är det.” sa han och pekade mot en lång kö av människor. Hur kan man vilja åka till en av världens regnigaste platser? Jag som trodde människor gillar sol och när det är varmt så man kan bada. Jag ställde mig i kön och flygvärdinnorna började släppa in folk.

Jag gick och satte mig på min plats och tog upp en bok. Om ungefär fyra timmar är jag framme till mitt första uppdrag.

Okej det var första kapitlet, komentera gärna och skriv vad ni tycker och om ni vill ha kapitel 2 ;)
//Emma

This latest piece of news has us feeling very relieved. When rumours started circulating that The Twilight Saga: Breaking Dawn would be shot in 3D we shook out heads. Why does everything have to be shot in 3D now, we thought.

Luckily for us, a representative for Summit Entertainment has squashed the rumour, calling it “fabricated”.

In fact, they told GossipCop that “neither film is being shot in 3D.”

[TTS]

/Julia

För att se fler bilder, klicka här! // Emy

DETTA ÄR BARA RYKTEN ÄN SÅ LÄNGE!

Enligt några rykten ska Drew Roy spela Nahuel i Breaking Dawn.


Och IMDb.se har listat Guri Weinberg som Stefan.

[Twifans] //Emma

[TTS]

/Julia

Grymt fina bilder! :)

[TTS]
/Julia

”The good news is, screenwriter Melissa Rosenberg and director Bill Condon plan to be faithful to the book when shooting Bella’s childbirth scene for the movie version of Breaking Dawn.

Or wait, is that bad news?

However Twilight fans might feel about the gruesome scene with Kristen Stewart‘s character, the screenwriter and director see little point in toning it down for the big screen. But that doesn’t necessarily mean it will be a huge gorefest.

”We’re working on it. And we’re working on it to be as intense as it is in the book,” screenwriter Rosenberg tells E! Online.

Rosenberg has long felt that the scene shouldn’t be sidelined for the movie. But the priority for her and Condon is the emotional intensity of it.

”I don’t think it’s about the amount of blood you show,” she says. ”It’s on their faces. It’s all from Bella’s point of view when you’re seeing what’s going [on]. It should feel visceral. I think it’s going to be pretty intense.”

Rosenberg and Condon have been working on script rewrites for the two Breaking Dawn movies of late. Asked when they might finish the scripts, Rosenberg replies: ”It better damn well be before the beginning of November, because that’s when we start shooting.”