Källa

Så här ser den ut!! Jag gillar det ;)

Vad tycker ni?

Källa

Kapitel 2 – Paul

Vad ska jag ha på mig? Åh, jag blir galen snart! Jag suckade, jag har absolut ingen aning om vad jag ska ha på mig. Lägereld, ja hm, tjock tröja och mjukis byxor? Nej, jag tror inte det. Jag vill ju se bra ut men inte som om jag har klätt upp mig bara för att gå på en lägereld när dom gamla berättar historier. ”Är du klar snart?” frågade Sanna från nedervåningen. Eric har bestämt sig för att inte följa med för att istället kunna prata i telefon med Cindy hela kvällen. ”Nej, ge mig en halv timme till eller kanske en timme!” skrek jag och jag kunde nästan se framför mig hur hon himlade med ögonen. Sanna är snygg och så, men hon bryr sig nästan aldrig om hur hon ser ut. Utan bara kastar på sig det första hon hittar på morgonen. Jag suckade och bestämde mig för ett par svarta jeans, ett linne och över det en kofta med texten ”I know you want me, but keep on dreaming.” Jag vet att den texten är lite överdriven, men hallå det är mig man snackar om.

Efter en sista blick i spegeln gick jag ner. ”Åh, äntligen är du klar.” Sanna suckade lättat och började sätta på sig skorna. ”Jaja.” sa jag medan jag satt på mig mina converse. Vi gick ut och jag började gå mot Sanna´s bil. ”Vart ska du?” frågade hon och skrattade. ”Eh, ska vi inte åka bil?” Jag var verkligen förvirrad nu. Vad menar hon? ”Nix, det tar bara några minuter ner till stranden.” Jag suckade. Varför måste vi gå när det bara tar en minut med bil? Jävla miljövänliga människor. Suckande började jag gå in i skogen. Det var ganska mörkt men inte helt becksvart. I vanliga fall gillar jag skogen. Det är alltid så tyst man hör bara fåglarnas kvittrande och har en stund för sig själv. Men nu? Nej, jag skulle hellre ha tagit bilen. Allt var så mörkt och gav mig rysningar ända ner från tårna som om nått hemskt skulle hända. Det var nästan samma rysningar jag fick av att se 'han'...

Vi fortsatte att gå och tillslut kom vi fram till stranden. Dom flesta satt runt en läger eld och lite längre bort på klippan stod några killar och hoppade. ”Hej alla, det här är min systers dotter Natalia.” sa Sanna och nickade mot mig. Jag log och sa hej. ”Natalia, det var så länge sen.” sa Billy och kramade om mig. ”Hej, Billy. Ja, det var det verkligen. Hur mår du?” Han satt i rullstol och kunde inte röra på sig så mycket. ”Åh, bara bra. Jacob hjälper mig med allt.” Jacob just honom glömde jag nästan. ”Vad bra! Hur mår han då?” Jag undrar var Jacob är. Han sitter inte här och jag känner inte ingen honom från nån som är på klippan. ”Haha, fråga honom själv.” sa Billy och log. Precis när jag tänkte fråga var han är så ropade någon mitt namn. Jag vände mig om och såg Seth komma springandes mot mig. ”Tja, Seth.” jag log ett flörtigt leende mot han och han log tillbaka.

”Tjena Natalia. Ska du följa med och träffa fl...mina vänner.” Han avbröt sig själv mitt i meningen. Undrar vad han tänkte säga. Aja. ”Ja, visst.” sa jag och vi började gå upp för klippan. Det var riktigt halt. ”Vad bra att du kom.” sa han och log. ”Ja, och jag ville knappast vara hemma med Eric och tråka.” skrattade jag. Han skrattade också och det slutade med att vi as garva. Men för vad? Mitt lilla skämt var inte ens roligt. Min fot tappade fästet och jag halkade till men som tur va var att Seth fångade mig. ”Åh, tack!” sa jag medan han bara log. ”Gör inget men var försiktig.” Han blinkade med ena ögat och log. Vi kom upp på klippan och dom andra killarna var helt enorma. Alla hade bar överkropp och jag undrade om det var för att visa deras magmuskler. ”Hey, Killar! Det här är Natalia Davis.” ropade Seth och dom alla tystnade och kollade på mig. Jag kollade på dom och alla var över två meter långa. Jag känner mig verkligen som en dvärg. Min blick gled över alla men fastnade vid en. Jag vacklade till. Hans blick var så intensiv och i just det ögonblicket kändes det som om han kunde se rakt in i min själ. Jag drog bort min blick ifrån honom. Men det var svårt, riktigt svårt. ”Det är här Embry, Jared, Quil, Sam, Jacob och Paul.” När han sa Paul tittade han på killen som gett mig den intensiva blicken och han kollar på mig fortfarande. Jag vände bort blicken fort och kolla på killen som heter Jacob istället. ”Jacob Black?” frågade jag. Han nickade. ”Ja, hur visste du det?” han verkar inte känna ingen mig. Aja, dags att påminna honom. ”Haha, vi brukade vara när vi var små! Kommer du inte ihåg när vi kastade små sten på lärarna!.” sa jag och skrattade. Han verkar komme ihåg mig nu för han sprang fram till mig och kastade upp mig i luften. ”Just! Wow, du är vackre än jag minns!” sa han och jag log. Han fortsatte att snurra mig runt och med tanke på att vi stod så nära kanten på klippan var det faktiskt riktigt läskigt. ”Jake, sluta släpp ner mig!” skrek jag men kunde inte hålla skrattet inne. Han verkade fatta att jag tycker det är läskigt och bara för att jävlas höll han mig nu ovanför havet. Om han skulle släppa nu så skulle jag dö! ”Jake, sluta du skrämmer skiten ur mig!” skrek jag. Nu var det inte det minsta roligt längre. Jag kände tårarna bränna bakom ögonen. Inte gråta, inte gråta! Tänkte jag för mig själv. ”Jacob, släpp ner henne på marken!” sa Paul argt, det lät nästan som om han skulle slita strupen av Jake om han inte gjorde som han sa. ”Nu!” sa han och började skaka. Jacob kollade förvånat på honom men satt ner mig. ”Paul, lugn!” sa Sam med bestämd röst. Paul slutade skaka men alla kollade förvånat på honom ändå. Jag bakade fort så att jag stod några meter ifrån kanten ifall Jacob skulle få för sig att busa med mig igen. Men jag tror inte det. Han kollade fortfarande på Paul med förvånad blick men nu bakade han ett steg. ”Nej! Inte hon!” suckade han så tyst att jag inte ens kunde vara säker på att han sa det. Plötsligt hoppade Seth in mitt i allt. ”Hörrni, vi klipp hoppar nu!” sa han och dom andra nickade. Klipp hoppa, här ifrån! Är dom galna? Dom kommer ju dö! ”Natalia, du ska väll också hoppa, eller är du för rädd?” frågade Quil utmanande. Jag tittade ner. Det är säkert 50 m dit ner. Han såg hur jag tveka. ”Vågar du inte?” hans röst var retsam och jag ville inget annat än att smälla till honom. ”Klart jag gör!” sa jag och jag tror att han hörde hur min röst darra eftersom han skrattade och visade att jag skulle hoppa först. Åh, vad har jag gett mig in på? Jag tog satts och skulle hoppa ut i luften när en stekhet hand höll fast mig. ”Jag låter dig inte hoppa ensam.” sa Paul och log. Jag log tillbaka och kramade om hans hand. Mitt hjärta började bulta fortare och jag kände mig säker. Som att jag skulle kunna kasta mig ut från ett flygplan så länge han var hos mig. Jag vet att det är konstigt att känna så här när man just har träffats men på något sätt känns det som om vi är gjorda för varandra. ”Är du redo?” frågade han men hans underbara röst. Jag suckade och nickade sakta. Vi tog satts och kastade oss ut i luften.

Jag blunda hårt för att inte se ner i det kalla vattnet. Det känns som om vi flyger, bara jag och Paul. Vi slog hårt ner i vattnet och jag kände mina muskler spännas, det var mycket kallare än vad jag trott. Klumpigt försökte jag simma uppåt men mina ben vägrade lyssna. Jag kan inte se Paul heller någonstans så han måste redan ha hunnit upp. Vad kommer hända nu? Kommer jag dö? Förgivet kämpa jag med att komma upp men inget hände. Längre och längre ner fortsatte jag sjunka.

Jag antar att det är slutet nu. Och jag som inte ens har fått en chans att berätta min största och mörkaste hemlighet för någon...och så kommer det förbli. Jag slutade kämpa och bara lät vattnet suga åt min själ, min kropp...min hemlighet...

 

Okej nu vill jag veta sanningen om jag ska ha kvar TDN (The Darkest Night) på bloggen eller om ni vill att jag inte ska lägga ut några mer kapitel.


create free polls | comment on this

KOMMENTERA!!!!!

Källa

Fy, vad snygg hon är!!
Källa

Källa 

”Var inte borta för länge!” var de sista orden jag hörde min mamma säga innan jag stängde ytterdörren. Jag andades in den friska kvällsluften, och började gå. Jag visste inte vart, jag ville bara komma bort från det kaotiska stället som hade varit mitt hem under de femton år jag levt. Jag ville komma bort därifrån – för alltid.
Mitt förflutna var ingenting någon vill veta om. Mitt liv hade alltid varit en ren mardröm, jag hade blivit sviken flera gånger om – av de som jag trott var mina vänner, - mina föräldrar visade tydligt att de inte var intresserade av mig alls och ingen, absolut ingen accepterade mig för den jag är.
Jag hade aldrig passat in. Jag var en vanlig – tja, hyfsat vanlig i alla fall, - flicka som levde på 2000talet, vad hade jag gjort för fel egentligen?
Klockan var tio. Det var kolsvart ute, och allting som lyste upp den mörka natten var månen som stod högt upp på himlen. Det var vackert – den speglade sig i den stilla sjön bredvid vårat lilla hus som stod ensamt mitt i skogen.

Vart är jag på väg? Vad ska jag göra? Hur ska jag klara mig? Tusen frågor flöt omkring i mina tankar medan jag gick. Vart gick jag? Vem vet, jag ville bara komma bort ifrån helvetet.
Kanske var det bara jag som var fånig, men jag kunde svära på att någon iakttog mig. Eller något. Sluta vara så dum, vad kan möjligtvis vara farligt här? Viskade en liten röst i mitt huvud. Jag rös och fortsatte att gå rakt fram.
Minuterna passerade, och jag visste inte längre vart jag befann mig. Skogen var så tät och träden likaså, inte ens fullmånen syntes till längre. Jag rös för andra gången den kvällen, och även om jag inte hörde något, så kände jag att någonting rörde sig bakom mig. Alldeles för rädd för att vända mig om så slutade jag att gå. Ett prassel i en buske hördes, och mitt hjärta stannade för ett ögonblick.
”Vad…” viskade jag, och jag kände någon andas ut i nacken på mig. Stel av rädsla vände jag mig långsamt om, och såg in i de vackraste guldbruna ögon jag någonsin sett.

Efter det var jag borta. Jag, Annie Claesson, skulle aldrig få se någon människa jag vuxit upp med igen.

Så, nu vill jag veta: SKA JAG FORTSÄTTA?! ;D

Ni undrar säkert "MEH HALLAAAAAAAAA! DET HÄR HAR LA LIXOM INTE MÄÄÄ TTS ATT GÖÖÖÖRAAAAH?!" eller kanske så undrar ni "Men, det här har väl inte med twilight att göra?" Det beror på hur ni tänker, och hur ni är.

I alla fall; "och såg in i de vackraste guldbruna ögon jag någonsin sett."

VILL NI ATT JAG SKA FORTSÄTTA MED ALONE ELLER VILL NI ATT JAG SKA SLUTA SKRIVA?

Jag kröp ut ur busken så tyst som möjligt, men det blev helt tvärtom vad jag tänkte. Jag snubblade över en rot, ut ur busken. Jag reste mig snabbt upp och borstade av mig löven jag fått på kläderna.

”Hej”, hörde jag en mans röst säga några meter framför mig. Jag tittade snabbt upp. Några meter framför mig stod det en mörkhårig man som var ungefär fyrtiofem år. Fy tusan vad pinsamt att han såg när jag osmidigt kröp ur busken, eller ramlade är kanske ett bättre ord.

”Hej”, sa jag generat och blev alldeles röd om kinderna.

”Michael Swan”, sa han och sträckte fram handen. Jag tog den och kollade honom i ögonen. Han såg ut som en typisk bussines man. Han hade ett leende som skulle sälja många tv-apparater. Det hade han nog gjort också. Han hade en guldig rolex-klocka runt sin handleden på sin framsträckta hand. Åh, det är säkert en sån där jätteperfekt familj som ska flytta in. Han hade en svart kostym på sig. Den var säkert från royal boutiqe eller någon annan fin affär. Det där med dyra märken hade väl aldrig riktigt varit min grej.

”Jaa...”, sade han men händerna i midjan. ”Jag och min familj hade tänkt att flytta hit.

Finns det en till familj i samma område dessutom som heter Swan i efternamn? Det var väl polis chef Swan och hans dotter Bella som bodde i huset precis bredvid där vi stod? Men i försäg det kan faktiskt hända, tänkte jag förvirrat.

”Jag är Vanessa Black.”, sa jag och sträckte fram höger handen artigt.

”Trevligt att träffas Vanessa.”, sa han medan vi skakade hand. ”Det är såhär att jag och min familj har precis flyttat hit och undrar om du vet vart Charlie Swan bor ?”, frågade han medan en rödhårig kvinna kom upp bredvid honom. Antagligen var det hans fru.

”Hej, jag heter Mariah-Therése.”, sa hon och sträckte fram handen.

Hon hade på sig ett par svarta byxor med en elegant ljusrosa blus upptill. Hennes händer var pryda med olika vackra ringar. Hennes röda mellanlånga hår var som fina stora lockar som hängde fritt över hennes axlar.

”Hej, Vanessa Black.”, sa jag medan vi skakade hand. Precis då hörde jag Charlies röst bakom mig.

”Nämen hallå på dig min kära lillebror, det var verkligen inte igår.”, sa Charlie glatt och kramade om Michael, som jag nu upptäckte var hans bror. Det förklara saken varför de heter samma efternamn, tänkte jag.

Sedan hörde jag ytterligare två röster – en utav dem kände jag väl ingen - , jag vände mig om och såg Jacob gå bredvid en kort brunhårig tjej. Antagligen var det Bella, men jag kände inte alls ingen henne.

När Jacob såg mig tittade han argt på mig. Ojdå, nu kommer det! Tänkte jag när han precis började prata.

”Vanessa vad gör du här?, frågade han argt. Hallå jag faktiskt fjorton år, jag kan ta hand om mig själv. ”Hur kom du hit?”

”Är det din lillasyster Vanessa?”, hörde jag Bella fråga till Jacob.

”Japp, det är hon.”, svarade han henne och log.

”Hur kom du hit?”, frågade han igen.

”Ehm.”, harklade jag mig. ”Det var så att jag gärna ville träffa Bella så jag beslöt mig för att ta mig hit på egen hand. Nämligen med din motorcykel.”, sa jag och rodnade.

”Varför gjorde du det? Du kunde lätt ha tappat kontrollen över den och ramlat av och slå dig rejält, plus vem har lärt dig hantera motorcyklar?”, frågade han förvirrat och lade armarna i kors. Ojdå! Men antagligen måste trots allt sanningen komma fram för eller senare.

”Du vet det går i generna.”, sa jag lite katigt och flinade. Bella började små skratta lite. Men Jacob såg lika allvarlig ut som förut.

”Okej då, det var mammas nya pojkvän John i New York som lärde mig hur de fungerar men inte hur man kör. Men jag tänkte när du hade åkt. ’hur svårt kan det vara egentligen.’”, sa jag till svars och ryckte på axlarna. Jacob såg ändå inte övertygad ut.

”Väldigt svårt. För när jag skulle lära Bella hur man körde slutade det med att hon ramlade av och slog i huvudet.”, sa han och flinade lite åt Bella. Undrar vad det är som är så kul med att hon ramlade och slog i huvudet? Men det tyckte inte Bella för hon gav Jacob en mörk blick.

”Haha jättekul Jake.”, sa hon och knuffade till honom på höften och tittade sedan på mig igen ursäktande.

”Hej Vanessa, Jacob har prata så mycket om dig sedan han visste att du skulle flytta hit.”, sa hon och flinade åt Jacob som så generad ut. Hon verkade jättetrevlig, inte undra på att Jacob tycker så mycket om henne.

”Hej, det är du som är Bella va?”, frågade jag fast jag visste mycket väl att hon hete Bella.

”Japp precis, men jag trodde att Jacob redan hade berättat det?”, sa hon lite förvirrat och tittade på Jacob.

”Bella, kom och träffa dina kusiner och farbror Michael!”, ropade Charlie bakom mig. Phu, nu slapp jag förklara för henne varför Jacob inte har berättat om henne, fast det hade han.

"Jag kommer!”, ropade hon tillbaka och började gå mot dem. Samtidigt gick Jacob närmare mig.

”Vi prata om motorcykeln senare med pappa okej?”, sa han till mig allvarlig och gav mig en varnande blick.

”Okej”, svarade jag honom motvilligt och vände mig om mot de andra.

När jag vände mig om såg jag att folksamlingen hade förökat sig med två personer. En tjej och en kille.

Tjejen var ganska lång eftersom att hon hade typ tio centimeter högklackade skor. Hon hade också rött långt hår som sin mamma. Hon var klädd i ett par tajta jeans och ett lila linne. Hon verkade inte så jätteglad där hon stod bredvid sin mamma. De var typ som två kopior av varandra.

Killen som stod bredvid Michael hade ett Nintendo DS i händerna som han var djupt för sjunken i. Han var klädd i ett par slappa jeans och en vanlig svart T-shirt med ett tryck på.

Jag tittade upp på Jacob igen som var djupt försjunken med blicken på tjejen. Jag viftade med handen framför hans ansikte. Ingenting hände. Jag försökte igen.

”Jorden anropar Jacob.”, sa jag tyst för att ingen annan skulle höra. Då vaknade Jacob till och han ruskade på huvudet.

”Vad?”, frågade han lite irriterat. Vad var det nu som gjorde honom så sur nu då?

”Ingenting men du var helt förstelnad med blicken på tjejen därborta.”, sa jag och pekade lite diskret på den rödhåriga tjejen som hälsade på Charlie.

”Vadå, det gjorde jag inte alls.”, försvarade han sig. Jag brydde mig inte längre utan gick längre fram till de andra.

”Nämen hej Vanessa, det var också ett bra tag sedan vi sågs också.”, hälsade Charlie mig och gav mig en lätt kram.

”Pappa ta det lite lugnt.”, sa Bella till Charlie och log mot honom. Men han låtsades inte höra.

”Känner ni varandra?”, frågade Michael och kliade sig i bakhuvudet.

”Vanessa och Jacob här är min kompis Billy Blacks barn, det är så vi känner varandra och Vanessa här har precis flyttat hit, efter ha bott i New York.

”Jaha okej, vi förstår, men vad trevligt.”, sa Michael och log mot mig. Jag log lite stelt tillbaka. Bella såg det och fattade att jag inte trivdes så bra i situationen.

”Ja men vad bra då vet alla det pappa, men ska vi inte visa dem vårt hus?”, räddade hon mig med och lede Charlie mot deras hus. Innan hon vände sig om gav hon mig ett förlåtande leende.

”Jacob, kom!”, ropade Bella till Jacob sen. Han klappade mig på axeln när han gick förbi mig och viskade sedan: ” Vänta här utanför tills jag kommer ut, lovar att skynda mig på.”, sedan gick han efter Bella in i huset.

”Okej.”, viskade jag tre minuter försent.

När jag vände mig om märkte jag att hon tjejen stod fortfarande kvar.

”Så han den där Jacob är din brorsa va?”, frågade hon lite nonchalant och tittade på sina perfekta naglar. Jag tittade på henne från topp till tå. Hon var perfekt, precis som resten av hennes familj. Hon var den personen jag alltid velat vara. Den perfekta, inte alls som jag, mobbad och helt knäpp. Det var ju så alla såg mig.

”Ehm, ja det är han.”, sa jag osäkert. Vad ville hon egentligen mig? Var inte jag en sådan person i hennes ögon som ignoreras? Eller hon kanske har något ögonfel?

”Vilken lyckost du är.”, sa hon och fixade till sitt långa mörkröda hår. Varför var jag det? Jag hade en bror, så vadå? Hon verkar hel knäpp hon.

”Du heter Vanessa va? Jag hörde din bror kalla dig det.” frågade hon mig.

”Ehm, precis, och vad heter du?”, frågade jag henne och tittade mot Bellas och Charlies hus. Jacob kom någon gång!

”Nicole. Jag är kusin till Bella.”, sa hon och nickade mot Bellas och Charlies hus. Jacob kom någon gång! Tänkte jag ännu en gång.

”Förstod nästan det.”, sa jag och tittade om Jacob var på väg. ”Ska du inte gå in till de andra?”

Hon suckade.

”Det är nog inte en sådan bra ide tror jag. Du förstår att jag och Bella har inte precis kommit så bra överens. Så jag tror nog att hon inte gillar att jag har flyttat hit.”, sa hon och skakade på huvudet.

”Men varför flyttade du och-”, jag hejdade mig snabbt. Det kanske var privat och känsligt varför de flyttade hit. Hon fattade vad jag menade och log.

”Det gör inget. Men jag förstår inte riktigt heller varför vi flyttade hit.”, sa hon och tittade upp i himlen. Den var grå så långt ögat nåde. Just då hörde jag en dörr stängas. Jag tittade åt det hål ljudet kom ifrån och såg Jacob komma mot oss. Han vinkade till mig när han såg mig. Jag vinkade lite försiktigt tillbaka.

”Hej, ska vi åka hem?”, sa han och log mot mig. Jag nickade till svar.

”Motorcykeln står i busken där.”, sa jag och pekade på busken bredvid oss.

”Okej.”, sa han och tittade undrande på mig.

”Jag förklarar sen.”, svarade jag hans tankar. Han nickade och gick för att hämta motorcykeln.

”Så du åkte motorcykel hit. Imponerande.”, sa Nicole och flinade mot mig. ”Men jag antar att jag borde gå in nu till de andra innan de kommer och hämtar mig. Men vi borde ses någon annan gång.”, sa hon och log. ”Kanske imorgon?”

Jag tänkte efter. Imorgon var det söndag och allt jag behövde göra var att rida Golden en sväng först. Men annars var det väl lugnt.

”Visst det blir bra. Du kan komma till first Beach i La Push. Bella vet var det ligger om du får problem. Ses. ”, sa jag och vände mig om för att gå till bilen när jag såg Jacob lyfta upp den tunga motorcykeln alldeles själv.

”Vad gör du?”, frågade jag förvånande. Han tittade förvirrat på mig när han hade lyft upp motorcykeln på flaket.

”Vadå?”, frågade han och höjde på ögonbrynen. Fattade han inte?

”Hur kan du lyfta upp den där tunga motorcykeln utan att anstränga dig lite?”, frågade jag nyfiket medan jag gick närmare honom och bilen.

”Ja du det är en bra fråga. ”, sa han och rykte på axlarna. ”Men nu bryr vi oss inte om det. Sätt dig i bilen.”, jag gjorde som han sa och slappnade av en aning. Men jag kunde inte. Det ända jag tänkte på var vad pappa skulle säga om min lilla flykt med motorcykeln. Han skulle antagligen säga att det var okej eller något sådant i den stilen.

När vi kom utanför huset stod pappa vid ytter dörren och välkomnade oss. Ojdå, kunde han inte åtminstone ge mig lite tid åt att ta av mig mina ytterkläder utan att vara pressad? Men antagligen så är svaret nej.

”Hej ungar!”, hälsade pappa glatt när vi teg ut från bilen.

”Hej!”, sa både jag och Jacob samtidigt. Jag gick fram till pappa medan Jacob lyfte ur motorcykeln från flaket på bilen.

”Varför åkte du iväg sådär med motorcykeln för? Och vem är det som har lärt dig?”, frågade pappa mig allvarligt och rullade i till vardagsrummet. Jag kom tätt efter och satte mig i soffan.

”Jag ville så gärna träffa Bella men Jacob sa att jag inte fick. Så jag åkte ditt på min egenhand med hjälp av motorcykeln, och mammas nya pojkvän lärde mig bara hur man hanterar inte hur man kör motorcyklar.”, försäkrade jag honom och pillade på mitt varghalsband. Han såg inte så övertygad ut. ”Jag ramlade inte av.”

”Nej, tur för dig. Men i fortsättningen vill jag att om du ska åka motorcykel måste Jacob vara med dig. Förstått?”, sa han.

”Okej förstått. Kan jag få gå till Golden nu?”, frågade jag snällt. Han log mot mig.

”Såklart du kan.”, sa han och log sitt pappa leende. Jag log tillbaka och sprang ut till garaget som nu hade blivit ett litet stall.

”Hej gubben.”, sa jag lugnt och klappade honom på halsen när jag kom in i hans box. ”Vill du ha lite kvällsmat? Såklart att du vill.”

Jag gick fram till lådan där maten fanns och tog ett fullt litermått med havre och hällde det i hans krubba.

”Du är väldens bästa häst Golden.”, sa jag och lutade mig mot hans ena framben medan han åt.

Kommentera vad ni tycker!!Va inte rädda att säga vad ni tycker.Om ni tycker att den är dålig eller att något ska förbätras.Bara säg det.

Så kommentera!!!

//Johanna

JÄTTEJÄTTEJÄTTEBRA! :D

Jag skrev ju förut att jag börjat på en ny fanfic och här är den. Den heter "The Darkest Night" och är från Natalias perspektiv.  

Kapitel 1 – La Push

Nu är dom här. Mina sista timmar här hemma innan jag åker till La Push för att bo hos min moster. Jag suckade, jag kommer verkligen att sakna alla mina vänner och speciellt mina två bästisar, Jenna och Alexandra. Dom har alltid funnits där för mig och stöttat mig när mina föräldrar inte kunnat. Och eftersom mina föräldrar alltid reser så mycket så har jag knappt skaffat något tillit till dom alls. Jag är född i La Push och vi bodde där när jag var mindre. Jag har Quileuternas hud färg, gyllne brun. Mitt hår är svart, rakt och går nedför min rygg ända ner till lite ovanför rumpan. Jag vet att jag är väldigt vacker och att många killar gillar mig men jag har aldrig gillat någon speciellt mycket. Jag satte på mig ett par tajta svarta jeans och en vit hod-die med texten 'What are you waiting for? Kiss me!' Jag kollade mig i spegeln och satte på mig lite smink. Det är egentligen onödigt för mig att ha smink eftersom jag vet att min hy, ögon och läppar är perfekta och läpparna har en ljus rosa färg. Jag borstade ut mitt hår och packade det sista.

”Natalia! Är du klar? Vi ska åka nu.” hörde jag min bror Eric ropa. Jag ropade tillbaka ett snabbt 'kommer', tog min väska och och gick ner till hallen. Han tog min väska från mina händer och lastade in den i bilen. ”Jag stannar en dag och sen kommer Cindy och hämtar mig.” sa hon och log. Cindy är hans flickvän. Jag har aldrig gillat henne. Hon är söt och snäll men använder alldeles för mycket smink på sig och det förstör hennes ansikte. Jag skakade på huvudet och satte på mig mina svarta DKNY klackskor. ”Oj, har du redan en dejt?” frågade Eric´s kompis Nathan. Jag log och tänkte säga något i stilen med 'Är du avundsjuk?' men kom på att luras lite. ”Nej, men det är alltid kul att träffa Sanna och då vill jag ju vara fin.” sa jag och båda Eric, Nathan, pappa och mamma kollade på mig med öppna munnar. ”Var är min dotter?!” frågade pappa och kollade konstigt på mig. Jag log och började skratta. Men dom bara stod och stirrade på mig med öppna munnar. Verkar som om att jag får påminna dom att jag är Natalia Davis, den kaxiga och självsäkra tjejen i Florida.
”Ser ni nått ni gillar?” frågade jag och log ett snett leende. Dom suckade ut och stängde sina munnar. ”Det där är min syster.” sa Eric och kramade om mig. Jag kramade om han också och satte mig i bilen. Eric sa hejdå till Nathan och satte sig bredvid mig. Mamma och pappa satte sig där fram och vi började åka. Jag tog fram min I phone och skrev sett sms till Alexandra.

Hej, baby,
jag sitter i bilen och är på väg till La Push nu. -.-
Saknar dig och Jenna redan! <333

Hon svarade efter bara några sekunder.

Vi saknar dig med och alla andra i skolan gör det också. Det är inte samma sak utan dig! Vi vet inte vad vi ska göra? Vårat gäng vi fick ihop förut av bara coola people är helt förstört! Alla går åt olika håll. Åh, vi kommer sakna dig så mycket. Du måste hälsa på ibland!

Jag fick nästan lite dåligt samvete när jag läste. Förut i nian hade jag, Alexandra och Jenna skaffat oss ett gäng som bara dom coola i nian fick vara med i. Det hade gått riktigt bra och vi har hållit ihop. Men nu verkar det som om det gänget kommer slitas. Jag vet att alla har respekt för Jenna och Alexandra för att jag var med dom och alla ville vara med mig. Om jag sak fatta mig kort. Jag drog åt mig uppmärksamhet. Jag skickade tillbaka ett sms och la i från mig mobilen. ”Saknar dom dig redan?” frågade Eric. Eric ska precis börja på jobba, och jag ska börja första året. ”Klart att dom gör!” sa jag. Han skrattade och muttrade ”Du är alltid glad, kan aldrig vara sur.” Och ja, på ett sätt var det sant. Jag blev nästan aldrig arg men visst kan jag vara sur och så ibland men oftast visar jag det inte för folk, utan är mitt vanliga charmiga jag. Eric började sjunga med i nån låt som verkade vara bekant. ”Vad lyssnar du på?” frågade jag och han tog ut hörlurarna. ”Ehm, va?” jag suckade och tog en av hörlurarna. Det var Bruno Mars låt 'Just the way you are' Jag började hänga på Eric och vi satt och sjöng.

 “When i see your face

There´s not a thing that I would change

Cause you´re amazing

Just way you are

And when you smile,

The whole world would stop and stares for awhile

Cause girl you´re amazing

Just the way you are”

Den här låten är faktiskt bra. Jag hoppas att när jag blir kär så ska killen älska mig för den jag är och inte för det jag ser ut att vara. Jag blundade och somna.

”Vakna, vi är snart framme.” sa Eric och skakade på mig. Jag öppnade ögonen och kollade sömnigt ut. Det var bara skog och mer skog. Åh, hur kommer jag att klara mig? Ingen galleria i närheten! Han såg min missnöjda blick och började skratta. ”Haha, Natalia, din lilla fjortis! Du ska alltid shoppa och slösa pengar.” Åh fy vad jag hatar honom när han kallar mig 'fjortis'. Jag är ingen fjortis och jag hatar fjortisar. Asså, dom har fan inget liv. ”Jag är fan ingen fjortis, bög!” skrek jag. Eric och jag bråkar nästan alltid. ”Bög?! Jag har en tjej.” Mamma suckade där fram och vände sig mot oss. ”Vi är framme nu och snälla försök att inte bråka. Klara ni det i ett dygn?” frågade hon och såg allvarligt på oss. Varför ska hon fråga, hon vet redan svaret. När ingen av oss sa något suckade hon. ”Jag tar det som ett nej.” Det skulle vara helt omöjligt för oss att låta bli att bråka i ett dygn. Vi klarar knappt två minuter nästan. Vi svängde in framför ett rött hus, inte lika stort som vårat tre vånings hus men lagom, eftersom det kommer bara att vara Sanna och jag som ska bo där. Jag gick ut ur bilen och sprang in i Sanna´s famn. ”Oh, gumman. Jag har saknat dig så mycket!” sa hon och kysste mitt hår. ”Jag har saknat dig också.” hon backade så att hon kunde se mig bättre. ”Wow, du blir bara vackrare och vackrare varje gång jag ser dig.” sa hon och jag log. ”Hallå, jag då?!” ropade Eric och kom fram till oss. Jag suckade. Såklart så skulle han förstöra våran stund. Sanna gick fram och kramade Eric också. ”Jag har saknat dig med.” sa hon och Eric skrattade. Jag suckade och tog mina väskor från bilen och in i huset. ”Du ska ha rummet till höger på övervåningen.” ropade Sanna. Jag började gå upp för trappan. Hon hade sagt att rummet var åt höger så jag gick till rummet som låg åt höger. Väggarna var vita med svarta blommor på och ena väggen täcktes av en gigantisk tv:e. Jag skojar inte den är enorm. Det fanns ett stort fönster och mot ena väggen stod en dubbel säng. ”Vad tycker du?” frågade Sanna som nu stod bakom mig. Jag vände mig om och log. ”Det är jätte fint. Jag älskar tv:en.” sa jag och kramade om henne. Hon skrattade. ”Ja, jag trodde du skulle gilla den.” jag skrattade med henne. ”Vi åker nu!” ropade pappa nerifrån. Jag sprang ner och gav mamma och pappa en varsin kram. Dom log och åkte iväg. ”Natalia, skulle du kanske vilja följa med mig och handla. Jag behöver köpa lite mat nu när Eric också ska stanna en natt.” frågade hon och log. Jag nickade. ”Självklart.” Helst ville jag bara sitta inne men jag kanske träffar någon. Vi gick ut och satte oss i hennes Audi. ”Så vad tycker du inför att börja skolan?” frågade hon. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. ”Ja, det kommer nog bli kul, fast att gå i skolan är ju inte kul, men jag känner ingen som går där.” Hon skrattade lite år mina funderingar över skolan. ”Ja just, det här höll jag nästan på att glömma. Vi ska gå på nån läger eldbrassa och då kommer du få träffa några.” Lägereld, hm, det kanske kommer att bli kul. ”Du kommer få träffa Billy.” Jag sken genast upp. Billy Black är pappa till Jacob Black och hans systrar Rechael och Rebbecka. Vi brukade leka tillsammans när vi var små. Sanna svängde in på parkeringen och vi började handla. Vi hann precis komma innanför dörren när någon ropade på Sanna. ”Hejsan, Sanna.” sa hon och gick fram till oss. Hon hade samma hudfärg som oss och svart hår som hängde över hennes axlar. ”Hejsan, Sue. Låt mig pressentera min systers dotter Natalia.” sa hon och nickade mot mig. Sue granskade mig från topp till tå och log. ”Hej, Natalia.” sa hon och stärkte fram sin hand. Om jag hade varit hemma i Florida hade jag inte skakat den men nu tog jag den och log. ”Trevligt att träffas, Sue.” sa jag.

Två stora muskulösa killar kom fram till oss. Båda hade bar överkropp och bar på fyra mat kassar var. Dom ställde sig bredvid Sue och kollade på mig. ”Natalia, det här är min son Seth.” hon nickade mot den lite kortare kille. Okej, kort och kort. Han var säker över två meter lång men fortfarande var han kortare än den andra. ”Och det här är hans kompis Embry.” sa hon och nickade mot den andra kille. Båda hade bruna ögon och kollade på mig med en vaksam blick. ”Hej, jag är Seth.” sa Seth och stärkte fram sin hand. ”Natalia.” sa jag och skakade den. Jag skakade hand med Embry också. ”Vilken klass går du i?” frågade Embry. Han var faktiskt riktigt söt, fast det var ju Seth såklart också. ”Första.” han log ett leende som visade alla hans tänder. ”Jag med, och Jared min kompis också.” sa han. Jag nickade. ”Okej, då kanske vi ses där.” sa jag och log ett snett leende. Han verkade fatta att jag flörtade lite med honom och blinkade med ena ögat. ”Du kommer väll ikväll? När vi ska elda och dom äldre ska berätta legender.” frågade Seth som hade varit ganska tyst. ”Ja, jag tror det. Ska ni?” Dom verkade lite missnöjd när jag sa 'tror det'. ”Absolut.” sa dom båda i mun på varandra. Jag kvävde ett skratt. ”Natalia, kommer du?” frågade Sanna som hade pratat klart med Sue. ”Javisst. Ses, kanske ikväll, killar.” sa jag och log. ”Ses, Natalia.” sa dom båda och vi fortsatte att handla.

”Vad tycker du om dom?” frågade Sanna efter ett tag. ”Eh, dom är snälla och väldigt stora.” Dom var till och med större än Eric och trots allt så var Embry lika gammal som mig. ”Ja, men trevliga är dom allt.” Hon log när hon pratade om dom som om dom gjorde något bra. ”Ja, och tydligen ska Embry gå i min klass.” hon vände sig om mot mig och fick en lite allvarligare blick. Vad är det nu? Hon log förut som om dom ägnade sig åt välgörenhet och nu är hon allvarlig. ”Ja, dom är snälla men var försiktig” sa hon med en underton jag inte kunde sätta fingret på. Vi fortsatte att handla under tystnad.





create free polls | comment on this

Lämna gärna en liten kommentar också!

Kapitel 8

Jag mötte hans ögon. Dom var djupt försjunkna i tankar och jag kunde inte hindra mig själv från att försöka lista ut vad han tänker på. Tänk om han kommer döda mig? Eller någon jag känner? Jag tog ett lugnt andetag och koncentrerade mig på Edward´s gåva. Sakta men säker började jag känna mig närmare honom. Och plötsligt hörde jag alls tankar i rummet. Varför står hon bara där? Det var Jane. I vanliga fall skulle jag börja prata eller röra på mig i all fall, men inte den här gången. Jag sköt iväg dom andras tankar och koncentrerade mig bara på Abe. Jag måste föra henne till dom andra innan balen börjar. Jag hann inte höra mer för Jane höll om mig och skakade mina axlar. ”Melissa?” jag blinkade och kollade in i hennes ögon. ”Ja?” hon suckade lättat ut och kramade om mig. ”Jag älskar klänningen.” sa hon och nickade mot min kropp. Jag mumlade fram ett 'Tack' och gick ut ur salen. Det är något som inte stämmer med Abe, det kan jag svära på. Och jag antar att jag snart får veta vad som händer. Innan balen börjar... Jag la mig ner på sängen och tänkte igenom dom här två dagarna som jag varit i Volterra. Redan på planet hade Abe varit konstig. Han hade sagt att han brydde sig om mig. Men sen så drömmer jag om honom och då är han ledsen för att jag måste dö. Och nu, kommer han att föra mig till några innan balen börjar...

Jag vaknade upp av att jag hörde flera hjärtslag slå. Det är väll inte dags att dricka? Vi gjorde ju det när vi var i Seattel. Jag spände mina öron och lyssnade. ”Det kommer att bli riktigt fint! Med röda blommor och golvet kommer att lysa när lamporna släcks.” Vem var det? Jag känner inte ingen rösten. Nyfiket gick jag upp och in i tron salen där flera mänskliga flickor stod och höll på med blommor och lampor. Demetri stod vid bortre väggen och lutar sig så långt bort från flickorna som möjligt. Han måste plågas av törsten. Den svidande smärtan kom fram och jag fick använda all min självkontroll för att inte kasta mig på dom och dricka deras blod. ”Blod” suckade jag och jag kände hur det vattnades i munnen. Bara ett litet bett... Nej men vad tänker du med?! Du ska inte skada människor. Åh, kan du inte bara hålla tyst?! Vem har sagt att du ska komma fram och förstöra mitt redan värdelösa liv? Jag börjar verkligen tröttna på den där rösten. Men som alltid så vet jag att den har rätt. Jag ska inte och kommer inte skada någon människa...för Embry´s skull. Han skulle inte gilla det, och det måste jag klara av. Jag skyndade mig ut ur salen och mot resepionen där jag först träffat Mia.

Jag sprang dit men ingen var där. ”Hallå?” ropa jag men allt var bara tyst. Vart kan hon vara? Jag gick in i deras fika rum och fick en chock. Både Mia och den andra kvinnan som brukade jobba här låg på golvet. Deras hy var lika kritvit som min, ögonen var uppspärrade och jag kunde inte höra deras hjärtslag. ”Fan!” svor jag och flög ner till dom. Jag kollade Mia först. Ingen puls. Samma sak på den andra kvinnan. Vem kan ha gjort det här? Den som mördade dom var nog med att inte spilla deras blod. Bara för att Mia och jag pratade igår så betyder inte det att vi var bästa vänner men jag gillade henne och den som gjorde det här ska få med mig att jag göra. Jag måste berätta det här för pappa och dom andra. Fort som fan hoppade jag upp från golvet och började springa som jag aldrig har sprungit förut. Fortare, fortare, fortare... var allt jag tänkte på. Jag koncentrerade mig så mycket på att springa fort att jag råka springa in i Fredric och...Abe. ”Vad bråttom du har då.” sa Fredric och log ett retsamt leende. Åh, inte nu! Jag är verkligen inte på humör för några av deras kommentarer.
”Du, Melissa. Aro har bett oss om att vi ska ta och gå ut en liten sväng nu innan balen och allt.” Fredric fortsatte att prata medan Abe bara log. ”Så följer du med?” Alla mina sinnen sa åt mig att fly men vart skulle jag ta vägen? Om jag försökte springa så skulle dom få tag på mig eftersom att jag bara är en halv-vampyr. Jag blundade och försökte nå min gåva men såklart har Abe tagit den. Men jag måste försöka...”Eh, jag ska träffa Jane nu så kan vi ta det nån annan gång?” Jag försökte att inte darra på rösten men dom verkade se igenom mig. Fredric böjde sig sakta ner och tittade in i mina ögon. Tittat bort! Sa rösten i mitt huvud. Jag försökte göra som den sa men det gick inte. Hans ögon blev mer och mer djupa och det känns som om jag ska drunkna i dom när som helst. Hans vackra blod röda ögon. ”Du ska följa med oss.” befallde han. Hans röst var som om själva Gud kom ner och talade till mig. Allt som betyder nått är dom orden han just har sagt. Jag nickade sakta och började följa med dom ut. Hela tiden kolla jag in i Fredrics ögon.

Vi kom ut och Abe tog snabbt tag om mina armar. Fredric släppt min blick och jag fick tillbaka min egen vilja. Allt kom som en chock. Vad gör jag här ute? Kommer något att hända? Jag skakade av mina frågor. Abe höll fortfarande om mina händer bakom ryggen på mig. ”Vad gör du?” frågade jag både rädd och förvirrad. Han log ett hemligt leende som han numera nästan alltid gör. ”Vi ska bara ta med dig på en promenad.” Ah, visst och det tror dom att jag ska tro på? Hur dumma får man egentligen vara, dom är ändå vampyrer och kan inte komma på något bättre än det. Jag vet att alla normala människor eller vampyrer skulle fly men...jag är inte normal och kommer aldrig bli det.Melissa är du galen? Dom kommer döda dig eller nått ännu värre! Jag suckade. Inte den rösten nu ingen. Nyfiken på vad som händer nickade jag och började följa med dom lite längre in i skogen.
Melissa Volturi Cullen! Om du dör får du aldrig träffa eller se Embry ingen. Aldrig! Jag tvärnitade. Rösten har rätt, om jag dör får jag aldrig se Embry le år mig...aldrig känna hans läppar mot mina. Det får inte hända. Jag måste härifrån nu! Dom hade inte märkt att jag stannat så jag vände mig om och bara sprang. Mina ben sprang så fort som dom aldrig har gjort och det gick bara fortare och fortare. ”Fan hon kommer undan!” hörde jag Abe svära och i nästa sekund sprang dom bakom mig.
”Du kan inte komma undan från oss.” skrattade Fredric. Jag ignorerade honom. Om bara nån var här, vem som helst! Eller om jag bara kan använda min gåva, men dom är väll inte så knäppa att dom glömmer det...eller? Jag började koncentrera mig samtidigt som jag sprang. Min gåva växte sig mer och mer. Jag stannade och dom ställde sig framför mig. ”Ger du upp redan?” hån skrattade dom. Jag bara log. Få ögonen kontakt...snälla. En svaghet när jag ska använda Janes gåva är att jag måste ha ögonkontakt med personen som jag ska skicka min gåva på. Abe kollade in i mina ögon och jag tog chansen. Han föll snabbt ner till marken och vred sig i plågor. ”Hjälp, mig...Fredric...” hans ord var bara små viskningar. Jag fortsatte att tortera Abe. Plötsligt slog något in i mig och jag föll flera meter åt sidan.

Jag vet att det vart kort men nästa kommer snart. KOMMENTERA!

Den vackra Nikki Reed får stå för dagens bild.

Och citat:

"You give up your life for someone like us? A vampire."
Aro, New Moon

Nu säger vi grattis till pappa Cullen!!!

Önskar vi på Twilighteralways!!!

Källa

OMJ OMJ OMJ !!! Jag är såååååå avundsjuk just nu!!!

Tänk om man hade alla dom sakerna!!

Källa

Haha, Rob låter sjukt annorlunda ju! ;)

Källa

Det har kommit två nya stills från Ashleys nya film "The Apparition"

Alltid lika vacker!!

Källa

Just ask this issue’s gorgeous cover star, Dakota Fanning. It’s hard enough to convince the world you’re a grown up, but even trickier when they keep seeing you as a little girl. But since she shot to fame as the cute little kid from War of the Worlds, she has shown from her savvy career choices to her awesome fashion decisions that she’s pretty blimmin amazing.

In our interview, Dakota tells us how she still cringes when she looks back at her old films and why she’s ready for the world to see her as an adult now. Minus the crooked teeth and dodgy prom dresses, if possible!

via breakingdawnmovie.org

Bara jag som älskar alla EW-bilderna? 8)

via Twi-Forever@bilddagboken.se

Det har kommit ut några Outtakes på Rami Malek (aka Benjamin)

Källa

Stort grattis från oss på TwilighterAlways!

Yeah ! ;)

Källa

Okej, det här blir en liten svår fråga men det skulle vara bra för oss att veta.

Hur kan vi göra bloggen bättre?

Så kommentera ditt svar, tack ;)

Kellan och Taylor är ju bara för heta!! Och Anna är ju hur vacker som helst!

Källa

Kellan och Taylor är ju bara för heta!! Och Anna är ju hur vacker som helst!

Källa

Källa

Heeeeet!! ;)

Källa

Källa

Team Twilight had the opportunity to speak to Michael Welch (AKA "Mike Newton") after a screening of his new movie "Unrequited" and he talked a little about his involvement in the Twilight Saga movies.

 A few weeks ago he tweeted that he would be back for Breaking Dawn part 1. But he admits he has not read the script yet. He thinks of his role in New Moon to be his "peak in the franchise". The theatre scene is what he calls his "mark on the Twilight franchise, that little 3 1/2 minutes and the cafeteria."

 He also thinks that he'll get as much screentime in Breaking Dawn as Eclipse. "[I]n Eclipse I had my little cafeteria scene and then I had the graduation with that stupid look on my face sitting behind Bella and Edward in soft focus."


Du kan läsa mer på Team Twilight 
Källa

”Hej”, sa jag generat och blev alldeles röd om kinderna.

”Jag är Michael Swan och detta är min familj.”, sa han och pekade på tre personer som stod bakom honom vid en röd jeep.

Finns det en till familj i samma område dessutom som heter Swan i efternamn? Det var väl polis chef Swan och hans dotter Bella som bodde i huset precis bredvid där vi stod? Men i försäg det kan faktiskt hända, tänkte jag förvirrat.

”Jag är Vanessa Black.”, sa jag och sträckte fram höger handen artigt.

Är det bara jag eller ser hon inte lite smalare ut vid kindbenen?
[Källa]

Ni som har sett Inception kan ju se den här:

[Källa]

Snygg eller vad? ;)

[Källa]

Jag minns inte att hon hade den där tröjan på sig, gör ni?

[Källa]

[Källa]

Grattis, Mackanzie Foy, som fyller 10 år idag!! Grattis!!

Yeah ! Vart precis klar med kapitel 7! Jag vill bara tacka för alla gulliga kommentarer! Okej jag ska inte börja babla massa nu. Varsegod och läs, haha ! :)

Kapitel 7

Jag låg i sängen, och var helt svettig. Det var mörkt ute och jag skulle kunna tro att klockan var runt 02.00. Jag kan inte fatta det jag just drömt, den var så verklig och skrämmande. Det var Abe jag drömt om. Han hade sagt ”så synd att du måste dö.” Vad ska det betyda? Kommer han att döda mig eller? Men han sa ju förut att han brydde sig om mig, ljög han bara då? Jag som faktiskt gillade honom. Okej, gillar och gillar men han är snygg och så men nu. Nej jag vet inte. Men hålla det var bara en dröm. Sa rösten i mitt huvud som jag hör väldigt ofta nu mera. Men den har faktiskt rätt. Det var bara en dröm och i drömmar kan vad som helst hända. Men den var så verklig. Nej, jag måste söka hjälp. Men vem skulle jag kunna prata med? Inte pappa eller nån, och Jane nja jag vet inte hon skulle säkert tycka att jag är sjuk eller något sånt. Nej, en människa. Men jag kan inte bara säga till pappa: ”Pappa, jag tror att jag är galen och jag behöver nån att prata med men ingen vampyr. Så kan jag få en människa att prata med?” Nej det skulle han aldrig tillåta. Min pappa har respekt för mycket men människor... inte ett smack. Enligt honom är människor bara mat som man lätt kan ersätta. Jag kommer bli tvungen att hålla det hemligt. Men nu till det svåra, hur ska jag lyckas med att ha en människa att prata med när jag inte ens kan gå någonstans utan att ha med mig någon som vaktar mig. Men vänta nu, det finns en människokvinna som brukar gå runt ibland. Om jag bara lyckas få henne till mitt rum så skulle jag nog kunna få prata med henne. Värt ett försök, i alla fall.

Jag gick upp ur sängen och satte på mig en kort vit klänning som slutar precis nedanför min rumpa. Jag kollade mig i spegeln och borstade snabbt ut mitt hår.

När jag var klar öppnade jag dörren och kollade mig snabbt omkring, som dom brukar göra innan man gör inbrott på filmer. Jag suckade lättat. Ingen i närheten, jag började gå dit jag senast sett henne. Antagligen ligger hon och sover nu men jag kanske har tur.

Och tydligen har jag det. Hon satt vid ett litet bord och läste en tidning. Jag smög mig fram och ställde mig bakom henne. Snälla, skrik inte! Bad jag tyst i mina tankar.
”Ehm, hej.” sa jag lite försiktigt. Hon hoppade till och vände sig hastigt om. Hennes ögon var stora av förvåning när hon såg att det var jag. ”Åh, hejsan, prinsessan.” sa hon och jag suckade.
”Prinsessan.” muttrade jag tyst så att bara en vampyr skulle kunnat höra. ”Du får egentligen inte gå omkring här själv, vänta så hämtar jag någon som för dig tillbaka till ditt rum.” Åh, nej, nej. Vad ska jag göra nu? Tänk, tänk! Innan jag hann tänka klart tog jag tag och hennes hals och tryckte upp henne mot väggen. Hon tänkte börja skrika men jag sakade på huvudet och hon höll tyst. Hennes hjärta slog så snabba slag att det förvånade mig att den inte hoppade ut ur bröstet på henne. ”Rädd” stod skrivet över hela hennes ansikte. ”Jag ska inte göra dig illa om du lyssnar på mig, okej?” hon nickade sakta. Jag släppte taget om hennes hals och tog tag om hennes hand istället. Hon lugnade ner sig lite men jag kände att hon fortfarande var rädd. Hur kunde jag ha varit så korkad att skrämma livet ur henne? Hon kommer aldrig glömma det här. Men nu är det försent.

Jag drog upp henne på mitt rum i vampyr hastighet. Jag var noga med att kolla så att ingen såg oss när vi smet in i mitt rum.
”Sätt dig.” sa jag och nickade mot sängen. Hon gjorde som jag sa med förbryllat ansikte. ”Vad vill du?” viskade hon så lågt att jag knappt hörd det. Hur ska jag förklara?
”Jag lovar att inte skada dig. Jag vill bara ha någon att prata med.” sa jag så lugnt jag bara kunde. Hon verkade tro mig eftersom hon slappnade av en aning. ”Vad heter du?” frågade jag medan jag satte mig på en stol mittemot henne. ”Mia” Innan jag hann säga nått sa hon: ”Jag vet att du har haft det jobbigt men du ska veta att jag skulle ge allt för att få ditt liv.” Jag såg chockat på henne. Hur kan man vilja ha mitt liv? Vara ständigt fångad, döda och väst av allt. Vara ifrån den man älskar. Jag skakade på huvudet. ”Jag tror inte det.” viskade jag. Hon såg ut som om hon inte trodde mig så jag började förklara allt för henne. ”Vist, jag kan berätta allt om mitt liv men lova att inte säga något till nån.” sa jag med allvarlig ton. Hon verkade ha fattat att jag inte var nån att leka med så hon nickad. Jag suckade och började. ”Ända sen jag föddes har jag varit ständigt vaktad, jag fick absolut inte lämna slottet utan någon som följde med. Jag har ingen aning om vem min mamma är, allt jag vet är att hon heter Elle.” Jag kände att det stack till i hjärtat på mig. Jag hatar att prata om min mamma. Med gråten i halsen fortsatte jag. ”För några dagar sedan fick jag mitt första uppdrag. Jag skulle besöka Cullens och ta reda på om Renesmee stannat i sin ålder. Men det hände mer än det. Jag vart nämligen väldigt bra kompis med henne och sen en i varg-flocken, Embry.” Tårar började falla ner för mina kinder. Embry, min Embry. Jag hade lyckats att inte tänka på honom så mycket men om sanningen ska fram så går det inte, jag är inte hel utan honom. Mia märkte att jag grät och ställde sig upp. Hon la armarna försiktigt om mig och jag lutade mitt huvud mot hennes bröst. ”Det är lugnt, jag förstår. Du har det inte lätt. Men du ska veta att jag tror att du och Embry kommer att bli tillsammans ingen.” viskade hon i mitt öra. Jag log åt tanken, Embry och jag tillsammans. Allt var tyst, ingen av oss sa något. Vi bara njöt av att allt var så tyst. Det kunde ha gått minuter eller timmar.

Det knackade på dörren och jag stelnade till. Åh, nej. Vad ska vi göra? Volturi får inte få reda på att hon har varit här. Mia ställde sig på andra sidan av rummet och kollade panik slaget på mig.
”Melissa? Vem är du med?” Nej inte Jane, inte nu. Såklart att hon skulle höra Mia´s hjärtslag. Vad ska jag säga till henne? Mia fick bara mer och mer panik även fast det bara har gått några sekunder.
Handtaget på dörren åkte ner och Jane öppnade. Hon kollade konstigt på mig och sen Mia.
”Ursäkta mig, men vad gör hon här?” frågade hon med sträng röst. Vad ska jag svara? Jag tänkte precis säga nått men Mia hann före. ”Jo, Prinsessan tyckte att det var stökigt och hon hittade ingen städerska så hon frågade mig om jag kunde städa åt henne.” Jane såg först ut som om hon inte trodde det men efter ett tag log hon ingen. Wow, för att vara människa är hon verkligen bra på att ljuga.
”Okej, men Melissa vi ska bestämma en klänning till dig som du kan ha på balen strax.” Hon plågades verkligen av alla bal planeringar just nu men hon log och försökte låta som om hon brydde sig för min skull. Jag fick nästan lite dåligt samvete för att jag pratat med en människa om mina problem istället för henne. Men bara nästan. ”Okej.” sa jag glatt och vände mig om till Mia. Jag gav henne en blick som skulle säga Tack för allt, om jag kan hjälpa dig med nått säg bara till. Och eftersom hon nickade så antog jag att hon fattat vad jag menat. ”Jag ska bara städa klart här, sen går jag.” sa hon och jag log tacksamt till henne. ”Gör vad fan du vill, jag skiter i det.” hörde jag Jane muttra så lågt att bara jag och hon kunde höra. Åh nej, nu är hon såhär ingen. Jane kan ibland vara ganska lika Aro. Hon bryr sig inte om dom hon inte känner eller känner och känner men man kan säga att hon har svårt med att acceptera andra. Jag suckade och följde efter henne ut.

Vi gick in i tronsalen där Pappa, Marcus, Caius, Alec, Felix, Demetri, Fredric och...Abe, var. Jag kände att mitt hjärta började slå fortare. ”Så synd att du måste dö.” ekade i mitt huvud. Min blick for över honom. Han såg inte arg ut, bara djupt sjunken i tankarna. Jag undrar vad han tänker på. Hm, jag kanske kan använda Edward´s gåva och kolla. Jag tänkte precis försöka när en tanke slog mig. Vill jag verkligen veta vad? Han kanske planerar hur han ska döda mig? Men om han skulle vilja döda mig och tänkt den tanken så borde ju pappa ha fått reda på det. Han brukar kolla alla i Volturi ibland för att se vad dom har för planer eller om dom har gjort något. Jag slet min blick från Abe och märkte dom tre klänningarna som hängde på en varsin stol. ”Du får välja vilken du vill.” sa pappa och jag nickade. Jag gick fram till den första klänningen och tog upp den. Den var vit lång och gjord av siden. Jag gick bakom ett skynke som dom satt upp och började ta på mig den. Åh, jag önskar att Alice var här! Hon kan ju allt om mode och kläder, hur dom ska sitta, vilka skor man ska ha till. Allt.

När jag fått på klänningen kollade jag ner. Den var faktiskt fin, satt tajt där uppe och går ut nertill.
”Visa oss.” sa Jane och jag gick ut. Jane nickade gillade och om jag ska vara ärlig gillar jag den också, men den passar nog inte så bra att ha när jag ska rymma. Och Alice skulle döda mig om jag skulle råka ta sönder en klänning. Jag tog med mig nästa klänning och gick in. Den här klänningen var svart, kort och axelbands lös. Jag satte på mig den, och kollade ner på min kropp. Den satt tajt och visade alla mina ovanligt små kurvor. Jag gillar den, men svart... det är en så tråkig färg. Den påminner mig om kapporna Volturi brukar ha när dom är ute på uppdrag. Aja det finns en till också. Jag gick ut och visade upp den. ”Nja, jag tycker inte om den. Du ska sticka ut!” sa Jane glatt. Jag log mot henne. ”Nu till den sista.” suckade jag och gick fram till den sista klänningen. Jag höll upp den i luften för att kunna se hur den såg ut innan jag satte på mig den. Den var kort och röd, blod röd. Jag gick in och satte på mig den. Åh nej! Den visar verkligen mycket hud! Den slutar precis under rumpan och på sidorna är det stora hål som visar min platta vita mage. Jag kan aldrig gå ut om jag har den här på mig. Och jag kan absolut inte ha den på balen. Men nånstans inom mig gillar jag den. Klänningen är vacker men jag gillar den också för att den är hemsk. Blodröd, som blodet vi dricker från...människor. ”Varför tar det så lång tid?” ropade Jane. Åh nej, nej. Vad ska jag göra? Jag kan inte låta alla se mig i den här klänningen. Och jag antar att det här är den ända jag kan ha eftersom mitt under balen ska jag rymma och aldrig komma tillbaka. Jag tog ett djupt andetag. Dom måste få se den. Jag blundade och gick ut. ”Den är helt perfekt! Du kommer sticka ut och alla kommer få se dina fina lilla kropp!” skrek Jane. Men vänta nu Jane? Det här är inte likt henne, men det kanske bara kanske är...Alice. Min nyfikenhet tog över och jag öppnade ögonen. Nej, det var Jane. Jag kände ett litet hugg i hjärtat. Tänk om det hade varit Alice. Jag kom plötslig ihåg att vi inte var ensamma. Allas munnar hängde ner och jag kunde faktiskt se lite dregel på Alec´s kind. Jag skrattade lågt för mig själv. Den enda som inte hade munnen öppen var Abe. Istället hade han ett hemskt flin på läpparna.

Okej, vad tycker ni? Bra/Dåligt? Kommentera! Om ni är snälla och kommenterar så får ni kapitel 8 redan imorrn eller i övermorgon. Det beror helt enkelt på er! Ni får gärna skicka bilder till mig på hur ni föreställer er nån av karaktärerna, Melissa, Abe osv. sicka dom då till qissmee@live.se som också är min msn, ifall någon har nån fråga eller bara vill chatta ;)

Nu ska jag sova, godnatt ! <3

[Källa]

att Esmes hus är detta!

Vad tycker ni? Bra/Dåligt?
[Källa]

Allting var tyst och stilla. Allting som hördes var mina ojämna andetag. Tiden stod still, och allt jag ville vid det här ögonblicket var att ha honom här.
Det var perfekt. Så… magiskt. Så overkligt. Men samtidigt visste jag att det inte var någon dröm. Just det säger man ganska ofta, men den här gången visste jag det verkligen.
När man drömmer känns det oftast overkligt, man hör allting som ett eko och allt man ser är oklart. Inte alltid, men oftast. Det var sällan en dröm kändes verklig.
I alla fall, det här var ingen dröm.
Jag var här, och jag var ensam. Och det var obehagligt stilla. Inga djur som rörde sig i buskarna, inga löv som prasslar i vinden. Ingen vind över huvud taget. Samtidigt så kände jag ett par ögon i nacken på mig. De hade varit där hela tiden. Men när jag vänt mig om ett par gånger, så kunde jag konstatera att ingen var där. Precis som jag trott från början.
Trott. Hade jag inte också trott att livet var perfekt? Att ingenting skulle hända? Hade jag rätt? Nej, inte alls. Jag suckade djupt en gång. Ingenting var som det skulle. Det här var nog första gången i mitt långa liv som jag önskade att jag kunde åka tillbaka i tiden. Jag hade allvarligt talat gjort vad som helst för att de här veckorna aldrig skulle hänt. Och nu var jag fast hos Volturi, vad tänkte jag med egentligen?
Ett prassel i buskarna bredvid mig hade jag inte reagerat på alls i vanliga fall, men nu när öronen vant sig vid den obehagliga tystnaden så reagerade jag starkt.
Jag backade bakåt flera steg, vilket resulterade att jag snubblade, men var snabbt på benen igen.
”Vem?” Ordet var menat att komma ut högt och tydligt, men istället så blev det som en viskning.
Hade jag varit människa så hade mitt hjärta bultat övernaturligt snabbt just nu. Jag var rädd. Det var någon - eller något - där, och jag hade ingen aning om vem.
”Renesmee?” hördes en dov röst. Leon. Jag slappnade av, och hade inte situationen varit så allvarlig så hade jag skrattat. Jag menar, överreagerade jag inte, i alla fall lite?
”Vad gör du här?” fortsatte han. Jag vek undan blicken när hans ögon sökte efter mina.
”Förlåt”, viskade jag. Han suckade irriterat.
”Du kan inte bara försvinna så”, väste han lågt, och lag drog insiktsfullt upp överläppen över tänderna, och en morrning kom ut ur min mun.
”Du bestämmer inte över mig”, började jag men Leon avbröt mig genom att morra tillbaka.
”Jo, det gör jag, så länge som du är en av oss…”
”Men Leon, vet du vad? Jag tror inte att jag är en av er längre i så fall. Det här är mitt liv, ingen annan bestämmer över det. Förstått?” Utan att vänta på ett svar vände jag mig om, och gick med snabba steg bort, bort från honom, bort från allt.

Livet var inte en dans på rosor, det var någonting jag lärt mig av det här. Allting är inte bra för alltid, när någonting händer får man göra det bästa av det. Ge inte upp, så som jag försökte att göra. Tid läker alla sår. Även de djupaste.
Minuter blir timmar, timmar blir dagar, dagar blir veckor, veckor blir månader.

I tre månader har jag gjort ingenting, bara… levt. Jag har inte haft någon som helst kontakt med min familj, vad skulle jag säga? ”Hej, förlåt, ja, jag tänkte dö, men de vägrade, så jag låtsades vara död. Sen bråkade jag med Leon, och så gav jag mig av. Sen har jag bott i skogen i tre månader, men nu är jag här igen!” Nej, det funkade inte. Jag kunde inte förneka att jag saknade de, det gjorde jag verkligen, men det kändes inte rätt att komma tillbaka just nu.
Just nu. När skulle det bli rätt tillfälle? Skulle det någonsin bli rätt tillfälle att ”komma tillbaka från de döda?”
”Renesmee Cullen?” hördes det bakom mig. Jag vände mig om snabbt. En lång, blek man med röda ögon stirrade på mig.
”Hur vet du vem jag är?” lyckades jag få fram, och han skrattade.
”Jag är David. Din… mamma, tror jag, känner mig.” Jag stelnade till.

"Vi ville inte att du skulle vara orolig... Eftersom vi trodde att det skulle lösa sig..." Jag fnös lågt. Vilket det inte gjorde, ville jag säga, men lyckades hålla orden för mig själv. Mamma suckade.
"Jag bestämde mig för att lämna er ett tag, jag behövde vara för mig själv. Så jag stack. Det var dumt av mig, jag vet. Förlåt. Sen träffade jag dem här David och Natasha...
"Och, vem är du min sköna?" frågade David. Jag ville skrika 'Det ska du ge fan i', men istället sa jag åt honom att börja med att svara på min fråga, vilka dem var. David log ett ytterst obehagligt leende mig mig när jag sa det.
'Jag är David Leengham, och det här är Natasha Laiwen. Vi kommer från Volterra, och var på väg till familjen Cullen, för att frambringa ett meddelande åt Carlisle Cullen.'

”Vad ville du henne?” viskade jag. ”Varför…” Han skrattade lågt.
”Åh, inget, du vet, bara prata.” Hade det varit vilken annan människa – person, varelse, vampyr, strunt samma, - som stod framför mig just nu så hade jag varit mycket mer självsäker, men jag hade en viss respekt för David efter det han och Natasha gjort mot mamma...

”'Vad är det ni vill?' viskade jag. David såg på mig, och sedan på Natasha.
'Gå', väste han, och hon var borta. Han vände sig mot mig igen..."
"Mamma, jag tror inte jag vill höra resten... Bara hoppa till stället där pappa kom, det är det jag är nyfiken på." Mamma nickade.
"Jag låg där, svag. Jag är inte säker på vad David sa om sin gåva – jag var nästan helt borta när han förklarade det – men jag tror att det var någonting om att ta andras gåvor. Han kunde göra hur mycket som helst – han stängde av mina sinnen, Natasha förlamade mig, David gjorde mig svag... Sen kom Edward, medans David och Natasha inte var där, berättade om Volturi, och här är vi nu..."

”Skada mig inte...” viskade jag. David såg med kalla ögon på mig.
”Skulle aldrig falla mig in.” Och med de orden var jag ensam igen. Jag sjönk ner på på marken, mossan var fortfarande fuktig av morgondagg, men det struntade jag i. Minuter passerade, och jag satt bara där och grät.
”Nessie…” Jag slutade andras mitt i ett andetag. Det var hans röst som sa mitt namn, på riktigt den här gången, inte bara i mitt huvud.

Nu ska ni kommentera vad ni tycker, annars blir jag ledsen. En ledsen Julia = En Julia som inte är duktig och skriver snabbt.
Ni är de som gör att jag skriver - tja, jag älskar ju att skriva... vi säger att ni är de som gör att jag lägger ut de på bloggen! :D
Aja, hörs! :)

Sammanfattning över filmen:

"What would you do if you found your own picture on a missing persons website? Teen Nathan Harper (Taylor Lautner) finds himself facing this very dilemma. Setting out to uncover his real identity, Nathan quickly learns his parents are far from who they say they are. When the police, government agents and shadowy figures start to pursue him, Nathan’s quest for the truth erupts into a full-blown “Bourne”-like man-on-the-run thriller."

Källa;
BreathingTwilight

Carpe Diem // Emy

Han är ju jätte duktig!

Beautiful !
[Källa]

...den 8 november och 22 april!

[Källa]

Breaking Dawn förberedelserna är nu i full gång. Nu har dom hittat ett alternativt hus som Isle Esme. Huset innehåller 15 rum. 
Jag vill påpeka att det INTE är helt bestämt än att det kommer att bli det här huset men det är mycket möjligt.

Ja, vad tycker ni om det här? Själv vet jag inte riktigt jag hade nog tänkt mig nått lite vitare men jag tror nog att det här huset skulle passa bra.
[Källa]

via thetwilightsaga.se

Woho, Andrea Powell ska spela "mamma" av Tanya, Kate och Irina.
Hon har bekrfätat det via hennes facebook:
»I'll be playing Sasha, "mother" of Tanya, Kate & Irina.«


Alltid roligt med nya ansikten :)
[Källa]

What would you do if you found your own picture on a missing persons website? Teen Nathan Harper (Taylor Lautner) finds himself facing this very dilemma. Setting out to uncover his real identity, Nathan quickly
learns his parents are far from who they say they are. When the police,
government agents and shadowy figures start to pursue him, Nathan’s
quest for the truth erupts into a full-blown “Bourne”-like
man-on-the-run thriller.

Låter som om den kommer att bli riktigt bra enligt mig. :)

[Källa] //Emma

Kvinnorna!! Elle magazine har gjort en lista på de mest kraftfulla kvinnorna, och där är Stephenei Meyer och Melissa Rosenberg med!

[Källa] //Emma

Hittade en bild på Peter ifrån OK också ;)

Grrrr!!

[Källa] //Emma

Vacker som alltid ;)

//Emma

Yes!! Hahaha, så bort från landet och hem till mitt lilla hus. Jag kom hem för ca ½ timme sen och jag har precis läst alla gulliga kommentarer om "Never Say Never" Åh, jag blir så glad när jag läser det och nu vill jag bara skriva mer hahaha. Men jag ska börja på Kap, 7 ikväll så jag tror att den kommer ut nästa vecka.
//Emma

via thetwilightsaga.se

“Brit born A-lister and star of the phenomenally successful Twilight Saga, Robert Pattinson, visits Madame Tussauds Las Vegas for a limited engagement until November 30!

Robert Pattinson is one of the hottest celebrities in the world and we are excited for his long-awaited visit! We are delighted that we’ll be able to give fans the chance to “meet” their idol and pose for pictures with him. They can even give him a kiss on the cheek which is sure to be a big hit with his female followers!

Fans can cozy up with Pattinson at our Big Night Party Room Stage in his trademark sultry expression and messy hair, and his outfit will reflect his rugged style with an open collared shirt and skinny trousers for a unique photo-op and a sure way to make all your friends jealous.”

Please be advised that they are talking about a wax figure and not actually Rob. Full details can be found on the Madame Tussaud’s website.

Via RPatzNews

Tycker att den inte är så jättelik den riktiga Robert.

//Johanna

ET is reporting that Zac Posen will be designing Bella’s wedding dress:

“Zac Posen designed both Portia de Rossi’s gown and her partner Ellen DeGeneres’ suit for their wedding. The designer is also reported to be making the wedding gown for the character of Bella Swan in the ‘Twilight’ films.”

 

//Johanna

2. James Bond ($5.02 billion)

3. Star Wars ($4.27 billion)

4. Shrek ($2.93 billion)

5. The Lord of the Rings ($2.91 billion)

6. Pirates of the Caribbean ($2.68 billion)

7. Batman ($2.58 billion)

8. Spider-man ($2.49 billion)

9. Indiana Jones ($1.97 billion)

10. Toy Story ($1.94 billion)

11. Ice Age ($1.91 billion)

12. Jurassic Park ($1.90 billion)

13. The Twilight Saga ($1.79 billion)

14. The Matrix ($1.6 billion)

15. Transformers ($1.54 billion)

16. X-Men ($1.53 billion)

17. Star Trek ($1.44 billion)

18. The Mummy ($1.41 billion)

19. Terminator ($1.402 billion)

20. Mission Impossible ($1.402 billion)

via thetwilightsaga.se

Anna Kendrick for Flaunt Magazine from Cinelicious on Vimeo.

via twifans.com