Då blev det alltså Bill Condon som ska regissera Breaking Dawn!

"As reported earlier, Summit Entertainment has found its next “Twilight” filmmaker and now formally locked up Oscar-winner Bill Condon to direct “The Twilight Saga: Breaking Dawn.”  While none of the stars have signed deals yet, the entire cast including Robert Pattinson, Kristen Stewart and Taylor Lautner are expected to return.  This is possibly one reason the studio has not confirmed whether, as rumored, there will be one or two “Breaking Dawn” films.

“I’m very excited to get the chance to bring the climax of this saga to life on-screen. As fans of the series know, this is a one-of-a-kind book – and we’re hoping to create an equally unique cinematic experience,” said Bill Condon.

The fourth book in Stephenie Meyer’s popular series chronicles Bella’s most advanced initiation into the vampire world to date, but is also seen by many as the most difficult to adapt of all the best-selling novels.   Melissa Rosenberg, who adapted the first two novels, would continue in that role for “Dawn.”  Stephenie Meyer has already met with Condon to discuss the project.  She noted in the release, “I’m so thrilled that Bill wants to work with us. I think he’s going to be a great fit, and I’m excited to see what he does with the material.”

Erik Feig, President of Production and Acquisitions, for Summit Entertainment added, “Bringing Stephenie Meyer’s BREAKING DAWN to the screen requires a graceful and intelligent hand and we believe Bill Condon is exactly the right steward, having shown equal and abundant talents of immense creativity and subtle sensitivity.”

Condon is best known for directing and adapting the box office and critical hit “Dreamgirls” which was nominated for eight Academy Awards and won two including Best Supporting Actress for star Jennifer Hudson.  The film also won the Golden Globe for Best Picture – Musical or Comedy and grossed $103 million at the U.S. box office.  The filmmaker won his own Oscar in 1998 for Best Adapted Screenplay for “Gods and Monsters.” He was subsequently nominated again in the same category for “Chicago.”  Condon also received a prestigious Director’s Guild of America Best Director nod for “Dreamgirls.”  More impressive, besides Hudson’s breakthrough, he’s shepherded Oscar nominations for Ian McKellen (“Gods and Monsters”), Lynn Redgrave (“Gods and Monsters”) and Laura Linney (“Kinsey”).  And for those concerned about Condon’s genre credentials, he’s more than happy to discuss directing 1995’s “Candyman: Farewell to the Flesh” to anyone who will ask.  Most recently, Condon teamed up with producer Larry Mark to produce the 81st Academy Awards with host Hugh Jackman.  That show received strong critical notices and was nominated for more Emmy Awards than any Oscar broadcast in history.

Upcoming projects for Condon include the potential HBO series “Tilda” starring Diane Keaton and inspired by notorious online entertainment blogger Nikki Finke.  Condon will shoot the pilot for “Tilda” before “Breaking Dawn” begins prep early this summer. The fate of the long in the works “Richard Pryor” biopic and the recently announced drama “Salmon Fishing in the Yemen” is still unclear.

Catherine Hardwicke directed the first “Twilight” which was a surprise blockbuster grossing $384 million worldwide.  The follow up, last fall’s “New Moon” was shepherded by fan favorite Chris Weitz and made an eye-popping $707 million worldwide.  The third chapter, “Eclipse,” will hit theaters on June 30 under David Slade’s direction."

Vad tycker ni? Jag har aldrig sätt en film som är regisserad av honom, men folk säger ju att han är bra :)

Källa 1 & Källa 2

Herregud! Jag kan knappt andas just nu! Dom flesta vet ju att den kom ut filmad från Oprahs igår, men jag bestämde mig för att gå upp inatt och se den i bästa kvalitén. Tyvärr så orkade jag inte gå upp när klockan ringde. Så jag gick upp nu, runt åtta.
Iallafall, OMG!!!
Andningssvårigheter och hyperventilation kan förekomma.


Okej, nu ska jag kolla på den. Återkommer...
Update: OMG OMG OMG!!!!! jag kan knappt andas just nu! KAN det inte bli 30 juni NU?!?

Vill ni föresten ha en annan fanfic skriven ur Nessies pov så är Cold Fire/Behind the Mist skrivna av Jasmine på www.twilightfans.blogg.se SJUKT bra!

Bellas POV

”Och, vem är du min sköna?” frågade en av de okända. Det ska du ge fan i, ville jag skrika.
”Du kan ju börja med att svara på min fråga, vilka är ni?” frågade jag. Han som nyss pratat log ett obehagligt leénde mot mig.
”Jag är David Leengham, och det här-” Han gjorde en gest mot kvinnan brevid honom. ”- Är Natasha Laiwen. Vi kommer från Volterra, och var på väg till familjen Cullen, för att frambringa ett meddelande från Aro till Carlisle Cullen. Men säg mig, vem är du?” Jag ville bara slita honom i stycken, utan att veta varför.
”Bella... Cullen.”
”Åh,” var allt han sa. ”Nå, då kanske du kan hjälpa oss. Vi har ingen aning om var de befinner sig just nu.” Jag bet mig själv i underläppen. Kanske...
”Det beror på. De är fortfarande min familj, även om jag har lämnat dem. Vad är det ni ska göra?”
”Frambringa ett meddelande, från Aro till Carlisle.”
”Och meddelandet lyder?”
”Även om du tillhör familjen Cullen – på något sätt...- så är det privat.”
”Då kan jag tyvärr inte hjälpa er. Adjö,” sa jag kyligt och vände mig om för att springa. När jag sprungit i en halvminut, så kände jag en hand på min axel, och helt plötsligt låg jag på marken. David tittade ner på mig med blodröda ögon, och log ondskefullt.
”Varför så bråttom?” frågade han. Hur gick det till?  Natasha stod helt plötsligt brevid honom. Hon log, på ett sätt som påminde om Janes leende när hon torterade någon. Varför gjorde jag det här? Att jag kunde vara så dum och ge mig av.
”Jag sa ju det”, väste Natasha. ”Jag sa ju att vi skulle få problem.

Nessies POV
”Först och främst så måste vi få hem dom andra. Du tar Emmett och Rosalie. Jag ringer först Alice och Jasper, och den som blir klar först ringer Carlisle, Esme och pappa. Okej?” Jake nickade och tog upp sin telefon ur fickan. Jag borde nog ta upp min också, men jag fastnade för att stirra på honom. Gud, han var så vacker. Och han var min. Jag började fantisera tillbaka på bröllopet för tio år sedan, och det för tjugo år sedan, och det för trettio år sedan. Jag började till och med fantisera tillbaka på det för fyrtio år sedan också. Alice älskade fester, så var det bara. Jag antog att han skulle fria snart, igen. En gång vid varje ställe där vi bodde. Vi hade bott i bland annat Alaska, på Island, i Vancouver och – det alla var glada för – snart skulle vi flytta tillbaka till Forks.
”Ja! Skynda er!” Jakes röst drog tillbaka mig till verkligheten. Han stelnade mitt i en rörelse att slå Emmetts nummer när han tittade på mig. Han såg konstigt på mig.
”Nessie?” Jag svarade inte. ”Nessan?” Jag mötte hans blick. Hans vackra, mörka ögon...
”Mm?” mumlade jag drömmande. Jake tvekade en halv sekund, sen gav han mig en örfil. Det fick mig till medvetandet igen.
”Förlåt”, mumlade jag generat och drog blixtsnabbt upp mobilen. Jag slog Alices rummer.
”Jag vet! Volturi! Vi är på väg!” skrek hon så fort hon svarade. Hm. Det borde jag tänkt på, det hade sparat tid. Iochförsig, det hade sparat tid om inte jag stått och dagdrömt.
Jag tänkte börja slå Carlisles nummer när jag såg att Jake redan var klar.
”Och nu?” frågade han. Jag ryckte på axlarna.
”Bara vänta, antar jag”, sa jag med en suck. Sedan ställde jag mig frågan borde jag vara rädd? Volturi var inte att leka med. Var det allvarligt att dom var här?

David Slade(regissören för Eclipse) twittrade det här.
Dock tog han bort det ganska snabbt, men någon var snabb med att printa det.


Vad tror ni, kommer vi få en ny trailer snart? Självklart hoppas jag det :)
Källa: www.eclipsemovie.org

”Oroa dig inte,” viskade han lugnande i mitt öra. ”Grattis på födelsedagen, förresten,” viskade han sedan, och jag skrattade till, imponerad av att han kom ihåg att det var idag, med allt som har hänt.

”Du kan ju gissa vad jag vill ha,” mumlade jag sedan och lutade mig mot honom.

”Vadå?” frågade han förbryllat.

”Allt jag vill ha är att mamma kommer tillbaka. Eller att Alice ska sluta med sitt tjat om att det är dumt att ta risker och så,” sa jag och log försiktigt. Jake skrattade. ”Hon är bara rädd om dig, precis som jag.” Och när han sa det, så fick jag en hemsk uppenbarelse.

Hemsk var en underdrift till det jag förstod.

Allt var en lögn. Det var försent, det var därför ingen gjorde något. Tårarna började rinna kraftigare, hejdlöst. Jag reste mig snabbt upp och sprang, utan att veta vart. Allt jag behövde var att få vara ifred.

Efter att jag sprungit i några minuter började jag uppmärksamma omgivningen. Utan att ha märkt det har jag sprungit till gläntan. Gläntan där Jake berättade för mig om präglingen.

Den platsen betyder mycket för mig. Med tårar som brände i ögonen satte jag mig ner lutad mot ett träd.

Ett prassel hördes i buskarna, och pappa gick fram mot mig, lika änglalik som vanligt. Han satte sig ner brevid mig. Utan att låtsas om honom stirrade jag rakt fram.

”Hej”, sa han lågt och jag fortsatte stirra rakt fram. Han drog ett djupt andetag. ”Jag förstår om du inte vill prata, jag vill bara be om ursäkt för att vi inte berättade, och att du har fel.” Även om det var svårt, så fortsatte jag ignonera. Jag drog upp knäna till huvudet och gömde ansiktet i dom. Sekunder gick, sekunderna blev till minuter och det gick vad som kändes som en timme innan jag tittade upp. Jag var ensam igen. Tårarna – som slutat rinna så fort jag såg pappa – hotade att komma fram igen. Och jag insåg att det inte går att leva så här. Om Alice hade rätt – man kan ju alltid drömma om att ett mirakel ska inträffa – så skulle det dröja fyrtiofem år. Fyrtiofem. Om jag ska bryta ihop för minsta lilla grej, så kommer det inte funka. Det måste finnas något sätt, men hur? Jag visste att Alice skulle hindra mig, så jag var tvungen att hitta något kryphål. Kanske att Jake skulle hjälpa mig – okej, det skulle han göra bara jag bad honom riktigt snällt – och då hade Alice inte fått reda på någonting...

Medans jag satt och gjorde upp en plan märkte jag knappt att det började regna.

”Typiskt”, muttrade jag och drog av mig mina genomblöta skor, och slängde in dom i skogen. Det fanns ingen anledning att behålla dom när dom redan var blöta, dessutom fick jag bara använda skor och kläder en eller två gånger innan Alice slängde dom. ”Oåteranvändning”, som hon kallat det en gång.  Ännu ett prassel i buskarna bakom mig, jag vände mig om. Och fick syn på det jag aldrig trodde jag skulle behöva se igen.

Även om jag ville skrika så vägrade skriket att lämna mina läppar.

Vad tusan gjorde dom här? Vad hade vi gjort?

Eller var det bara en slump att jag hade råkat springa på Volturi? Var det bara en slump att dom råkat komma hit?

Vad det än var, så var det illa. Väldigt illa. Jane, som gick längst fram log samma ondskefulla leende hon gjorde den natten för sjuttio år sedan. Sedan hade mammas sköld fått henne otroligt arg, vilket Emmett fortfarande fann mycket underhållande.

”Hejsan Renesmee, så trevligt att stöta på dig här.” Även om jag ville attackera henne, och alla andra som stod bakom henne, så nöjde jag mig med att morra. Det fick henne att le ännu bredare. Jag kände igen två av dom, Jane och Demetri. Men det var tre ansikten jag aldrig sätt förut. Jag studerade dom några sekunder. En av dom var lång, hade tjockt brunt hår och vackra drag. En annan var kort – påminde lite om Alice – lite babyliknande ansikte och långt rött hår som gick nedanför midjan. Och den tredje, som var en man, var så vacker att det tog andan ur mig. Babyblont hår och lång. Behöver jag tala om att alla var bleka med blodröda ögon? Alla såg ut att vara i tjugoårs åldern. Jane la märke till att jag synade dom. Och det fick henne – om det ens var möjligt – att le ännu bredare.

”Jag ser att du lagt märke till dom nya. Zamantha,” Hon pekade på den med rött hår.”Tricia,” Hon gjorde en gest mot hon med brunt hår. ”Och Leon”, avslutade hon och knyckte på huvudet åt mannens håll. Jag stod kvar på stället och försökte hitta min inre självkontroll. Ge dig inte på dom, även om dom tänker ta mamma ifrån dig. Ge dig inte på dom, messade jag för mig själv.

”Vad gör ni här?” frågade jag med en pinsam darr på rösten. Demetri skrattade till. Jane log ännu bredare.

”Inget särskilt... Vi skulle bara...” började hon men då förlorade jag nästan min kontroll.

”Ge fan i lögnerna. Varför. Är. Ni. Här?” fick jag fram genom mina sammanbitna läppar. Tricia tog ett steg mot mig. Jag tog ett steg bakåt. Hon morrade. Jag motstod den lustiga lusten att räcka ut tungan åt henne. (Ja, det låter roligt. So what? X)) Fem sekunder, intalade jag mig själv. Fem sekunder, hade inte Jane börjat förklara då så skulle jag springa. Inte för att jag hade så där jättestor chans att springa ifrån dom men ändå. Jag skulle försöka. Tre sekunder senare, Jane stod fortfarande och glodde på mig, med sitt hemska leende på läpparna.

Och jag sprang som jag aldrig sprungit förut.

Jag försökte lyssna om dom följde efter mig, men det enda som hördes var mina egna fotsteg. Om ingen av dom följde efter mig, vad gjorde dom då här?

”JAKE!” skrek jag så fort jag fick syn på honom. Han vände sig om med ett leende på läpparna.

”Var är dom andra?” flåsade jag och stannade framför honom.

”Jagar, spelar det någon roll? Dom är tillbaka ikväll.”

”FAN!” skrek jag så högt jag kunde. Han rynkade pannan. ”VOLTURI!” skrek jag, och hans ansiktsuttryck gjorde ingen förändring. Jag stönade. Var han trög, eller var han trög? Jag var tydligen gift med en idiot. Suck.

”Vad pratar du om?” frågade han med ett skratt. Jag motstod lusten att ge honom en örfil, samtidigt som jag försökte kontrollera mig själv från att skrika.

”Volturi är här, okej?” Jag la min hand på hans kind och visade honom det som hade hänt. Leendet försvann långsamt från hans läppar.

”Helvete!”

Kapitel Ett

Nessies Point of View/synvinkel
Varför ljuger hon? Såklart hon vet vad. Om de har bråkat borde hon ju veta. Eller hur?
”Vi är inte sura på varandra – vad jag vet – men jag vet inte vad jag har gjort fel,” sa mamma med ett litet leende. Jag fnös lågt för mig själv, och självklart hörde hon det. Hon hör allt. Precis som alla andra dumma vampyrer här i närheten, som bara ljuger, ingen förklarar för mig vad som händer. Jag hade försökt utpressa Jakie att berätta men han vägrade. Eller så hade ingen berättat för honom.
”Nehepp,” muttrade jag och vände ryggen åt henne.
 
“Hej Jake”, sa jag trött och skönk ner brevid honom i soffan.
”Hej”, sa han med ett leénde på läpparna och lade armen om mig. ”Nå, lyckades du få Bella att berätta?” frågade han sedan. Jag skakade på huvudet, och försökte kväva en gäspning. ”Nej, tyvärr. Hon vägrade berätta. Men du får berätta, snälla?”
”Jag vet verkligen inte, det är ingen som bryr sig om att berätta för mig.” Och när han sa det insåg jag att det kanske var värre än jag trodde.
”Det verkar vara ganska allvarligt,” mumlade jag och lutade mig mot honom. Han nickade utan att svara.
”Men jag vill verkligen veta vad som har hänt”, muttrade jag.
”Jag lovar, jag vill också veta. Mer än allt annat. Bella och Edward har aldrig låtit bli att prata med varandra under hela den tiden jag känt dem. Så det måste vara väldigt allvarliga saker. Men vet du vad?”
”Nej, vadå?” mumlade jag sömningt.
”Jag slår vad om att det kommer ordna sig. Känner jag din mamma rätt så kommer det här inte hålla i så länge, du har ju hört hur dåligt hon mådde när de lämnade henne, men det var en riktig skillnad att faktist uppleva det, på riktigt. Man mådde dåligt bara av att se det.”
”Vad har det med saken att göra?
”Saken är den att de kommer att börja prata med varandra så småningom. Som sagt, din mamma mår inte bra av att vara utan honom, och vad jag har hört så mådde inte han så bra den tiden för över sjuttio år sedan heller.”
”Mm...”
”Vill du sova?”
”Ja...” Jag stängde ögonen.
”Vill du att jag ska lämna dig i fred?”
”Du får gärna stanna.”
”Är du trött?” Jag stönade jag öppnade ena ögat lite.
”Vad är det här, tjugo frågor eller vadå?” Jake flinade.
”Jag ska inte störa mer. Sov gott.”

 Jag vaknade med ett ryck, och låg i min säng. Jag sneglade på min väckarklocka brevid mig. 02:34 stod den på. Inte en chans att jag skulle kunna somna om. Jag sträckte mig efter mobiltelefonen, eftersom att den blinkade. Ingenting speciellt hade hänt. Men så råkade jag se den lilla klockan uppe i hörnet. 08:47. Jag förstod ingenting, men jag antog att väckarklockan hade stannat, eftersom att det var ljust ute. Ovanligt ljust för att vara så tidigt på dygnet – för att vara September. Jag sträckte på mig, och reste mig upp för att byta kläder och borsta håret.
 
”He...” började jag när jag kom ner för trappan, men avbröt mig. ”Vad har hänt?” frågade jag när jag såg allas ledsna ansiktsuttryck. Alla var där, förrutom...
”Ness, Bella gav sig iväg igår kväll när du hade somnat.” Det var Carlisle som hade öppnat munnen. ”Så ni tänker berätta vad som har hänt nu?” frågade jag, för chockad för att bli ledsen. Faster Rosie nickade långsamt. Men det var min andra faster, Alice som öppnade munnen för att prata. ”Nessie, din mamma och pappa bråkade förra veckan... Vad finns det mer att säga?” Jag stod helt mållös. Mamma, borta.
”M-men hon k-kommer tillb-baka? Visst?” stammade jag fram och började gråta. Jake var snabbt framme vid mig och kramade mig, hårt.
”Antagligen,” sa Carlisle lågt. ”Hon behöver bara tid... att läka.” Efter någon minut lyfte jag blicken mot Alice.
”Du visste det,” väste jag lågt. ”Du v-visste det hela tiden.”
”Nessie, jag lovar, jag hade ingen aning. Jag blev lika chockad som alla andra när hon helt plötsligt kom och sa hejdå igår kväll.”
Tom, chockad och mållös. Varför? Efter alla dessa år, varför bråkade dem? Och vad hade de bråkat om?
”Jag, behöver nog, vara ifred, en stund”, lyckades jag få fram och gled ur Jakes omfamning, och gick upp för trappan, in på mitt rum och slängde mig på sängen. Och så kom tårarna.

«Bellas Point of View»
Smärta, smärta och mer smärta. Det var allt jag kände just nu, allt jag känt den senaste veckan. Inte visste jag vart jag var på väg heller. Jag ville bara komma bort, bort från honom. Och även om det innebar att komma bort från de jag älskade, så var jag tvungen att lämna dem. Kanske skulle jag kunna komma tillbaka någon gång... Ett prassel hördes i en buske någon kilometer bort. Jag drog ett andetag, för första gången på flera timmar och fick in doften av någon annan vampyr.

«Nessies Point of View»
Mamma, snälla kom tillbaka. Snälla gör inte så här för mig... En knackning hördes på dörren.
”Ness, det är jag. Kan jag komma in?” frågade Jake utanför, och jag tvekade ett ögonblick.
”Okej,” fick jag fram och satte mig upp. Dörren öppnades och Jake kom in, stängde dörren och tvekade.
”Hur mår du?” frågade han försiktigt.
”Bättre,” medgav jag och han log lite och satte sig brevid mig.
”Vet du vad,” började han. ”Hon kommer tillbaka. Jag känner henne såpass bra, inget kan hålla henne borta från de hon älskar.” Jag kom inte på något att svara, så jag nickade bara. ”Jag vet,” sa jag lågt. ”Jag önskar bara att någon hade berättat för mig vad som hänt innan...” började jag men rösten försvann i sorg.
”Jag med Ness, jag med. Det hade gjort saker så mycket enklare. Man hade varit förberedd på att något sånt här kanske skulle hända.”
”Var är pappa?” frågade jag sedan, och försökte minnas att jag sätt honom tidigare imorse. ”Jag vet faktist inte, senast jag såg honom var igår kväll.”
”Vad hände igår kväll?”
”Är det här något slags förhör?”
”Typ. Men berätta exakt vad som hände.”
”Okej. Jag och Emmett körde en runda shack, Jasper tittade på, Esme, Carlisle och Edward satt och diskuterade någonting med varandra och Alice och Rosalie satt och diskuterade någon shoppingtur dom skulle ta med dig på i födelsedagspresent – fast den blir nog inställd med tanke på allt, ja du vet – och helt plötsligt kom Bella in, kramade oss alla – förrutom Edward, han försvann så fort hon kom in i rummet – och sa ’jag ger mig av, jag klarar inte det här längre’ och sen försvann hon. Vi satt tysta en stund, och sen reste sig Alice upp och sa att hon skulle ta reda på vad som hände och sen var hon borta. Vi satt helt tysta i flera timmar och sen kom Alice tillbaka och sa ’Hon vill bara vara för sig själv för ett tag, hon kommer antagligen komma tillbaka’ och alla blev helt stumma. Jag fattade inte vad som hände, jag tyckte bara jättesynd om henne.” Jakes ord gjorde ont. Ness, kom ihåg att det är minst lika synd om pappa också påminde jag mig själv.
”Ness!” ropade Rosie där nerifrån. Jag hoppade upp, slängde en blick på mig själv i spegeln – okej, jag såg hemsk ut men vem bryr sig – och sprang ut och ner för trappan.
”Ja?” frågade jag.
”Åh, du mår bättre,” konstaterade Emmett glatt. Jag log glatt mot honom.
”Ja, jag gör väll det,” sa jag med ett skratt, och Emmett skrattade.
”Nessie, det här är säkert helt fel tillfälle, men jag och Alice undrar om du skulle vilja följa med oss och shoppa nu till helgen?” frågade Rosie lågt. Hennes fråga gladde mig, jag behövde nya kläder.
”Rose, jag har en känsla av att Nessie inte är sugen på att shoppa med tanke på omständigheterna,” sa Esme mjukt, och det fick mig att tänka efter. Äsch, strunt samma, insåg jag efter några sekunder.
”Jag följer gärna med, jag behöver verkligen en ny garderob,” sa jag med ett leénde på läpparna, och Alice sken upp.
”Åh vad bra! Vi åker på fredag, du kommer få massa nya kläder och vi kommer...” Jag lät hennes kvittrande röst bli ett bakrundsljud i huvudet, och såg mig omkring i rummet. Alla tittade på mig, förrutom Jasper och...
Pappa. Det var nog första gången på flera dagar jag sätt honom. Han och Jazz satt och diskuterade något lågt med varandra. Så fick Jazz syn på mig.
”Hej Ness,” sa han med ett leénde.
”Hej.” Jag hann inte säga något mer förren Jake kom gående nerför trappan.
”Så ni är borta hela helgen?” frågade han efter att han har kramat om mig bakifrån. Alice nickade energiriskt.
”Okej,” sa Jake, fortfarande med armarna om mig.
”Åh, hur kan ni ens tänka på att shoppa? Är det ingen av er som mår dåligt över allt som har hänt?” utbrast Esme plötsligt. Jag tänkte efter. Visst, jag mådde verkligen dåligt. Men något som jag lärt mig av mammas historier är att om man saknar någon oändligt mycket, så är det bästa man kan göra att försöka. Hitta något som bedövar, och jag älskar att shoppa.
”Jag tror att alla mår värdelöst-” började Alice och Jazz avbröt henne. ”Det gör alla,” och Alice fortsatte. ”Okej, jag vet att alla mår skit, men... Åh vem försöker jag lura? Jag mår hemskt, men glöm inte att jag var den sista som pratade med Bella-” Alla, inklusive mig ryckte till vid mammas namn. ”-Och jag vet därför exakt hur hon känner. Och det är hemskt. Jag tänker inte berätta exakt vad hon sa, men hon förklarade exakt hur hon kände – känner, menade jag, och hon får ta den tid hon behöver. Just nu, så kommer det dröja fyrtiofem år innan hon kommer tillbaka.” En del av mig ville skrika, men skriket vägrade lämna mina läppar. En annan del ville gråta, men jag var för chockad. Ett år, det var vad jag hade trott. Men fyrtiofem. Alla andra verkade känna precis som jag, för ingen sa något. Nu var jag inte alls sugen på att shoppa längre. Efter några minuter – vilka kändes som en halv evighet – så var det någon som bröt tystnaden.
”Du kan inte mena allvar.” Det var Emmett som hade öppnat munnen för första gången på länge. När jag blivit lite mer uppmärksam på allt annat så märkte jag tårarna rinna tyst nerför mina kinder.
”Det gör jag. Men om det är till någon tröst så...” Alice’s röst försvann, och hennes ögon blev tomma.
”Så...” sa hon, och efter en stund var hon tillbaka i verkligheten.
”Ändras. Hela. Tiden,” lyckades hon få fram.
”Ali, vad är fel?” frågade Jazz och en fjärdedels sekund senare står han brevid henne.
”Hon... de... ögon... onda... fara... död...” 

« Alice’s vision ; Bellas Point of View »
”Och, vem är du min sköna?” frågade en av de okända. Det ska du ge fan i, ville jag skrika.
”Du kan ju börja med att svara på min fråga, vilka är ni?” frågade jag. Han som nyss pratat log ett obehagligt leénde mot mig.
”Jag är David Leengham, och det här-” Han gjorde en gest mot kvinnan brevid honom. ”- Är Natasha Laiwen. Vi kommer från Volterra, och var på väg till familjen Cullen, för att frambringa ett meddelande från Aro till Carlisle Cullen. Men säg mig, vem är du?” Jag ville bara slita honom i stycken, utan att veta varför.
”Bella... Cullen.”
”Åh,” var allt han sa. ”Nå, då kanske du kan hjälpa oss. Vi har ingen aning om var de befinner sig just nu.” Jag bet mig själv i underläppen. Kanske...
”Det beror på. De är fortfarande min familj, även om jag har lämnat dem. Vad är det ni ska göra?”
”Frambringa ett meddelande, från Aro till Carlisle.”
”Och meddelandet lyder?”
”Du, även om du tillhör familjen Cullen – på något sätt...- så är det privat.”
”Då kan jag tyvärr inte hjälpa er. Adjö,” sa jag kyligt och vände mig om för att springa. När jag sprungit en halvminut, så kände jag en hand på min axel, och helt plötsligt låg jag på marken. David tittade ner på mig med blodröda ögon, och log ondskefullt.
”Varför så bråttom?” frågade han. 

«Nessies Point of View»
Alla stod helt stilla. Ingen rörde på sig. Ingen av de som inte behövde andas andades. Vad än Alice hade sätt, så innebar det döden. Och mamma. Och de två tillsammans, innebar en dödligt deprimerad Nessie Cullen. Deprimerad var fel ord. Det fanns inget ord som beskrev känslan jag skulle känna om mamma dog, eller vad det nu är vampyrer gör. Om inte...
”Vad ska vi göra?” viskade jag förfärat. Alla tittade på mig. När jag vände mig bakåt för att gråta i Jakes famn, insåg jag att han grät. Långsamma, tysta tårar rann nerför hans kinder. ”Vad kommer hända?” frågade Emmett lågt.
”Två stycken...onda från Volturi...kommer få tag i henne...” Esme flämtade, Jake, Jazz, Emmett, Rosalie och Carlisle morrade. Och pappa försvann så fort att jag inte ens var säker på att han gjort det.
”Vad ska vi göra?” viskade jag igen, och den här gången var det ingen som reagerade. Då började jag gråta på riktigt. Jag hade aldrig gillat Volturi. Elaka typer som försökt döda mig när jag varit mindre. Mycket mindre. Knappt ett år – teoretiskt – gammal. De ansåg mig som ett hot mot den mänskliga världen. Vad i all världen hade de för rätt att döda min mamma?

 «Jaspers Point of View (Bara lite känslor)»

Det förvånade mig inte att Nessie inte hade några känslor alls. Bara tomhet. Och alla andra... Bara smärta. Och sorg. Men ingen kände den desperata tomhet som Nessie kände. Och jag förstod henne. Verkligen. 

«Nessies Point of View»
Förlamad. Känslolös. Tom. Varför gjorde de så här? Vad hade min mamma gjort som var fel?
”Är det försent?” mumlade Carlisle. Alice tittade upp. Hon skakade på huvudet, och ett litet hopp tändes inom mig.
”Vad ska vi göra? Vi kan inte bara stanna här och vänta på...” började Jazz men Alice avbröt honom.
”Lyssna. Det är inte försent. Men vi kan inte bara rusa iväg...” sa hon, och avbröt sig när Emmett for upp från soffkanten.
”Jo, det kan vi!” utbrast han. Och i nästa ögonblick var han borta. Vi vände oss mot Alice igen. Hon harklade sig.
”Bry er inte om honom. Han kommer tillbaka. Om en halvtimme, när han inser att det är lönlöst, eftersom att han inte har någon aning om var hon är. Men som jag sa, vi kan inte bara rusa iväg efter henne. De som kommer ta henne är alldeles för starka, och mäktiga.”
”Men vi är sju personer, kanske åtta. Det beror ju lite på... Men iallafall, du sa att de var två stycken? Vi klarar dem!” sa Jake bakom mig, och Alice kastade en blick på honom.
”Han har rätt,” mumlade jag knappt hörbart, men de hörde mig såklart. ”Vi kan ta dem. Inga problem.”
”Jo, det är problem! Ni kanske tar de som vanliga vakter från Volturi? Men ni har fel! Det är dem inte! De är mycket starkare, snabbare och mäktigare än så! Vi har inte en chans mot dem!” nästan skrek Alice. Och mina tårar började rinna igen.
”Men vi kan inte bara stanna här och vänta på att mamma ska dö!” skrek jag desperat. Nu var jag även arg. Hur kunde Alice säga så?
”Ness, jag lovar. Det ska vi inte! Vi kan inte bara ge oss av utan att...” Alices röst dog bort samtidigt som jag skrek högt.
”Tänk om vi är för sent ute när vi väl ger oss av? Tänk om...” min röst bar inte till hela meningen. Alice gick långsamt fram mot mig, och lade armarna om mig.
”Oroa dig inte,” viskade hon. ”Vi kommer hinna. Jag lovar.” Samtidigt som hon sa det, så kände jag Jazz försöka lugna mig.
Lita på henne, sa mitt undermedvetna till mig. Men jag hade andra planer. Som skulle funka...
”Ness!” utbrast Alice plötsligt. ”Gör det inte!” Jag stönade. Det gick inte att planera saker utan att Alice fick reda på det. Det gjorde det svårt, men inte omöjligt...
”Okej, förlåt,” mumlade jag. Alice synade mig en stund.
”Lova att du inte gör något dumt?” sa hon oroligt, och jag tänkte efter en halvminut. Sedan såg jag henne rakt i ögonen.
”Jag lovar. Om...”
”Nej Ness, inga villkor. Lova mig det bara.”
”Okej. Jag lovar. Inga villkor. Förrutom...”
”Ness!” skrek hon. Och jag såg henne rakt i ögonen igen.
”Okej.” Alice kramade mig en gång till, och släppte mig sedan. Och vände blicken mot Rosalie.
”Så, jag antar att vi inte ska shoppa då?” frågade hon, och Rosie skakade på huvudet.
”Du kan, men jag tänker inte ge mig av för att göra något så oviktigt som att shoppa. Inte med tanke på det som... kommer hända,” sa hon med viss tveksamhet på rösten i slutet av meningen, och Alice nickade instämmande. Det gick tjugo minuter. Tjugofem. Sedan kom Emmett.
”Vad har jag missat?” frågade han tveksamt, och vi andra började skratta åt honom. ”Vadå?” frågade han dumt, och Rosie gick fram till honom med ett leénde på läpparna.
”Du har inte missat någonting,” sa hon mjukt och kramade honom. Jasper försökte forfarande lugna mig, och jag blev så trött att jag somnade i Jakes armar. Där jag trivdes bäst.